Carlyle/07

←  VI. Yttre lugn och inre jäsning.

Carlyle av Carl Johan Dymling VII. »Ismaeliten?» I föreläsningskatedern.

VIII. Med Elias’ ande och kraft.  →

VII.

»Ismaeliten» i föreläsningskatedern.

Den första tiden i London hade de sin bostad vid Ampton Street. Men den 10 Juni 1834 höllo de sitt intåg i det avsides liggande, lugna Chelsea, 5 Cheyne Row, där de sedan bodde, så länge de levde. Janes kanariefågel, »Chico», angav tonen. Bägge voro vid strålande humör. Carlyle tyckte bra om de första dagarnas »zigenarliv». Vänner infunno sig. »Lantlig hälsa omgav ännu» de båda makarna.

Men besvikelserna kommo mycket snart. Det blev för varje dag allt tydligare för Carlyle, att det var omöjligt att bilda »den mystiska skolan». Till och med Mill röjde ej benägenhet att vilja sluta sig helt till Carlyle. Det sätt, varpå hans vänner sökte erbjuda honom hjälp, var av sådan beskaffenhet, att det stred mot Carlyles samvete att begagna sig av deras nog så välmenta anbud. Till sist stod det klart för Carlyle, att det enda, som återstod för honom, var »förtvivlans hopp» att med uppbjudande av alla sina egna krafter söka åstadkomma något, som kunde en gång för alla rycka honom ut ur den pinsamma situation, vari han då befann sig. Carlyle kände sig såsom utstött ur samhället, enär han ej kunde däri få någon »hederlig sysselsättning». Det gällde för honom att bära »den vilde ismaelitens» förbannelse i litteraturens öken.

I december månad 1834 avled Carlyles gode vän Irving, som — nedbruten till kropp och själ — några gånger avlagt besök å 5 Cheyne Row. Mycket hade emellertid trängt sig mellan vännerna och avkylt det förut så varma förhållandet. Irving hade som predikant i den skotska församlingen i London haft en glänsande framgång. Hans kyrka var fylld till sista plats varje gång, han predikade. Londonsocietetens finaste damer och anderikaste män trängdes i skaror kring hans Predikstol. Detta var något, som Irving icke tålde vid. Med ens trodde han, att han var utkorad till att reformera hela London, till att göra alla dessa världsliga människor verkligt religiösa. Han hade ej en aning om att han blott var en säsongs »lejon» och att strax därpå nya säsonger skulle följa, då han helt skulle vara bortglömd för andra och annat, som då bättre tillfredsställde sensationslystnaden. Allt mer antog hans församling prägeln av en konventikel. Till sist blev han utstött ur den skotska kyrkan. Då anslöt han sig till en överspänd sekt, som till största delen bestod av hysteriska människor. Oaktat Irving med den rika begåvning, han ägde, ej kunde i deras »tungomålstalande» spåra Guds uppenbarelse, hade han likväl ej andespänstighet nog för att ruska av sig förbindelsen med dem. Carlyle hade länge på avstånd med djupt medlidande följt denna Irvings utveckling, och den blev för honom ett varnande exempel för att i främsta rummet eftersträva yttre framgång, vilket städse berövar själen dess inre jämvikt. Vi torde förvisso i Carlyles likgiltighet för allt, vad yttre framgång heter, kunna bl. a. spåra en kontrastverkan från detta håll. Irvings bortgång kändes nu för Carlyle icke som en smärtsam förlust. Den väckte endast till liv kära gamla minnen och fyllde hans inre med djupt vemod.

Leigh Hunt gjorde emellertid Carlyle bekant med John Sterling, som blev en av hans trofastaste vänner. Denne brann av hänförelse för allt gott och skönt. Men redan tidigt fylldes Carlyle av farhågor för att den alltför veke och estetiskt anlagde Sterling ej skulle få kraft nog till att kämpa sig fram till frihet, såsom Carlyle hade gjort.

I september 1834 hade Carlyle påbörjat sitt stora arbete på skildringen av den franska revolutionen. Det kostade honom oerhörda mödor. Carlyle hörde ej till dem, som kunde författa fort, nej, det gick tvärtom förvånansvärt trögt och långsamt. Stundom fick han timtals söka efter ord för att ikläda tankarna. Varje ord var för honom som en upplevelse. Intet kom ned på papperet, som ej vuxit fram ur hans eget innersta. Här om någonstädes erinras man om den gamla sokratiska liknelsen, enligt vilken den andliga produktionen försätter skriftställaren i födslovåndor, som ej upphöra, förrän verket är fullbordat. Trevande och famlande trängde Carlyle sakta fram på sin glädjelösa arbetsstig. Och likväl låg det en febril oro över det hela, lik ängslan hos en människa, som anstränger sig för att slita sig lös från en mara. Med minutiös noggrannhet genomforskas allt. Dagar förbrukas på undersökning av ett enda datums riktighet. Gång på gång greps han av förtvivlan inför den till synes överväldigande arbetsbördan. Men han släppte icke taget. Varje morgon gick han villigt in under sitt ok, ja han snarare uppeggade sin iver och ökade därmed sina kval för varje dag, som förflöt. Och därför kände Carlyle det efter verkets avslutning, som om han hade tillfrisknat från en svår sjukdom. Varje gång, hans tankar vandrade tillbaka till denna arbetstid, var det, som om han ånyo genomlevde sin lidandeshistoria.

Med kännedom om dessa Carlyles arbetsförhållanden hava vi lätt för att sätta oss in i de känslor, som väcktes hos honom vid underrättelsen, att manuskriptet till första bandet blivit lågornas rov. Hans vän Mill hade fått låna det. Denne hade i sin ordning lämnat det till påseende åt en väninna. En tjänsteflicka i hennes hem hade en vacker dag använt största delen av manuskriptet för att tända brasan. När Mill fick veta det, blev han upprörd och skyndade till Carlyle för att bedja denne om förlåtelse för vad han varit en ofrivillig orsak till. Carlyle måste göra allt för att söka lugna honom. Och när han gått, sade Carlyle till sin hustru: »Den stackars mannen Mill är förskräckligt medtagen. Vi måste göra vårt bästa, så att han ej kan märka, hur svårt detta slag är för oss.» Det fanns nu ingen annan utväg än att ånyo gripa sig an med arbetet från första början. Mill betalade ersättning. Det var fasansfulla veckor, som aldrig gingo ur Carlyles minne. Endast Janes så skönt ådagalagda medkänsla höll honom uppe under denna tid. Slutligen — i september 1835 — var det nya manuskriptet till första bandet färdigt. Därmed hade han vältrat av sig den värsta delen av bördan. Medvetandet därom stärkte hans arbetshåg. I april följande år hade han fullbordat även det andra bandet. Och på kvällen den 12 januari 1837 hade han skrivit de sista orden i tredje bandet. När han då reste sig upp från skrivbordet och överräckte manuskriptet till sin hustru, sade han: »Nu är det färdigt, och nu kunna de trampa det under sina fötter eller hovar. Likväl ha de under de sista hundra åren ej fått någon bok, som så omedelbart fötts fram ur en människas glödande själ.»

Sex månader senare utkom detta »i mörker, storm och lidande födda» verk. Och det rönte ett synnerligen välvilligt mottagande. I ett nu ryckte Carlyle fram i främsta ledet bland sin samtids skriftställare. Hans namn var på allas läppar. Även de, som icke gillade »moralisten» Carlyle, beundrade skriftställaren. Med rätta har han själv kallat detta historieverk en episk dikt, »en apoteosering av sansculottismen ». Tyngdpunkten ligger på den livfulla skildringen av pariserbefolkningen, som stundom var hetsad ända till blodgirigaste vansinne och dessemellan gripen av glödande hänförelse. Den ironiska ton, som Carlyle då och då slår an, bidrager att ytterligare förhöja det tragiska intryck, som hela den medryckande skildringen gör på läsaren. Det är, som vore man vittne till den kolossalaste eldsvåda.

Detta verk lägger tydligt i dagen, att Carlyles föregående, uteslutande litterära period hade nått sitt slut. Det framträder särskilt i hans bemödande att förklara denna största tilldragelse i nyare tidens historia såsom resultatet av nästan endast ekonomiska och sociala faktorers samverkan med bortseende så gott som helt från det andliga inflytande, som sådana män som Voltaire och Diderot utövat på vida kretsar av sin samtid. Carlyle skildrar å ena sidan de högre klassernas njutningslystnad och förgätenhet av deras sociala plikter och å andra sidan det lägre folkets obeskrivliga, jättestora materiella elände och instinktmässiga känsla av att förändringar måste vidtagas. Storslagnast är skildringen av hur revolutionen — särskilt efter Mirabeaus död — närmade sig såsom något, som varken gudomlig eller mänsklig kraft kunde hejda. Ett särskilt glänsande kapitel är det, som handlar om girondisternas kamp med bergpartiet, vilket segrade — såsom Carlyle betonade — icke på grund av något positivt socialt program utan genom sin vädjan till våldet: de parisiska proletärskarornas knytnävar och pikar. Intet kan så som denna Carlyles skildring övertyga oss om att revolutionen endast ledde in i vanvett och allt djupare elände.

I ekonomiskt hänseende betydde detta verk för Carlyle icke någon framgång. Detta var så mycket mer att beklaga, som Carlyle vid denna tid led under ett verkligt ekonomiskt betryck. Ej sällan kunna vi spåra detta av uttalanden i hans brev. »Ofta» — säger han på ett ställe — »medan jag utan hopp skrev på ’Den franska revolutionen’ — utan hopp om pengar eller annan framgång från det hållet — föreföll mig min ställning så tragiskt hård. Jag kunde lära mig hederligt utföra så mycket, nästan allt, som jag någonsin sett göras, alltifrån att sy skodon till kanalanläggningar och byggande av slott, så präktiga man kunde önska sig, och kanske ännu större ting av materiellt eller andligt slag. Jag ville arbeta så ärligt för att riktigt lösa min uppgift. Men det är förbjudet för mig att försöka mig på något av allt detta. Jag måste se den praktiska världen stängd för mig liksom med metalldörrar, måste stanna här och duka under i sysslolöshet.» Det var icke en lätt sak för fru Jane att hålla ihop hemmet. Hon ägde emellertid den för det skotska folket utmärkande förmågan att åstadkomma mycket med små medel. Hon köpte allt av god kvalité, för att det skulle kunna vara desto längre och sålunda i längden visa sig vara billigare.

Men något måste göras för att förbättra ekonomien. Emerson hade inbjudit Carlyle till en föreläsningsturné i Amerika, men denne hade avböjt. Några bland Carlyles vänner kommo då på den tanken, att han ju kunde föreläsa i London. Deras förslag omfattades av Carlyle med förtjusning. Det var en gammal älsklingstanke, som han förut ofta hyst. Nu började han med förberedelserna. Det blev fasansfulla veckor, under vilka »nio tiondedelar av hans stackars krafter gingo förlorade i ångest och elände — en syn för gudar». Sin första föreläsning höll han den 1 maj 1837. I början hade han tänkt nedskriva sina föreläsningar, men då han kommit till den övertygelsen, att konceptet blott skulle hindra honom från att tala, såsom han borde, beslöt han att efter mödosamma förberedelser överlämna sig åt ögonblickets inspiration uppe på katedern. Det förtäljes, att den store lovprisaren av tystnadens makt därvid överöste sina åhörare med väldiga kaskader av fakta, observationer, kritiska och satiriska inkast så länge, att både han och auditoriet till sist voro alldeles utmattade. Den första serien, som Carlyle höll 1837, handlade om tysk litteratur. Den blev aldrig tryckt, men huvudinnehållet återfinnes i en essay av Carlyle över samma ämne.

År 1838 begynte han en ny föreläsningsserie om kulturperioder i Europa. Det är verkligen skada, att dessa föreläsningar gått helt förlorade. Särskilt framställningen av den grekiska litteraturen lär hava varit alldeles mästerlig. Carlyle hade slagit igenom. Jane sökte med glädjestrålande ögon övertyga sin make därom. Och till sist lyckades hon. Det föreföll Carlyle, som om samhället nu äntligen kallade på »den ensammaste mannen i världen». Men han kände sig alls icke belåten med sin föreläsningsverksamhet trots allt det beröm, som tidningarna slösade på honom. Han tyckte inte om »denna blandning av profetförkunnelse och skådespelarkonst.» Men det syntes honom likväl oklokt att icke utnyttja de chancer, som yppade sig, helst som det ekonomiska trycket endast på detta sätt kunde hävas.

Den tredje föreläsningsserien gick därför av stapeln 1839. Den handlade om den franska revolutionen. Samma år började han planera ett arbete om Oliver Cromwell. Hade ej — så sporde Carlyle sig själv — den sunda utvecklingen blivit avbruten med denne store mans död? Men mitt under studiet av dennes tid skrev Carlyle sin första politiska flygskrift: »Om chartismen». Den har sitt namn efter den första stora social-revolutionära rörelsen i England. När lord Russel 1838 förklarade, att reformrörelsen nått sitt mål genom reformakten 1832, varigenom medelklassen fick rättighet att deltaga i det parlamentariska livet, grep chartismen in till förmån för den ständigt allt mera växande arbetarebefolkningen, som var utestängd därifrån. En kommission tillsattes, som av den irländske arbetsledaren O’Connel fick namnet »the peoples charter». Carlyles skrift väckte stort uppseende, framför allt bland radikalerna, som hade trott sig i Carlyle äga en anhängare. Mot alla Englands politiska partier uppträder Carlyle frimodigt. Och alla, som läste hans skrift, fingo det intrycket, att den ensamme, som här höjde sin röst, var en verklig man, som sade rent ut, vad han bar på hjärtat.

Carlyle tar här arbetarna i försvar. Men han söker ådagalägga, att någon räddning för dem ej är att vänta från parlamentet, som blott representerar nationens kollektiva dårskap. Räddningen måste sökas på en annan väg. Det är ej, vad en människa äger eller saknar i det yttre, som utgör hennes lycka eller elände, utan det är känslan av orättvisa, som gör livet odrägligt och skriar efter hämnd. I längden kan intet, som är orätt, stå sig, ty blott rätt är makt. De rättfärdigaste, de bästa måste leda de andra. Aristokrati är nödvändig. Människans förnämsta dygd är lydnad, d. v. s. underkastelse under de bästa. Det gäller för England — betonar Carlyle — dels att sätta rättigheterna i det riktiga inre förhållandet till de verkliga makterna, dels att vårda sig ej blott om nationens yttre uppblomstring, utan även om det inre, andliga livet. Och medlen för uppnåendet av dessa mål heta uppfostran och utvandring.

Carlyles profetiska stridsskrift väckte nationens rättfärdighetskänsla. Den gav upphov till en verkligt praktisk socialpolitik. Men den bidrog även att upplösa några förbindelser av högt personligt värde för Carlyle själv. Och därvid må vi i främsta rummet tänka på vänskapsbandet, som var knutet mellan Carlyle och Mill.

År 1840 föreläste Carlyle om »Hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien», (i svensk översättning 1901). Denna serie utkom följande år i bokform. Han utgår däri från den social-aristokratiska grundåskådningen, att människorna icke äro likvärdiga. Den stora massan av dem ansåg han vara fattig både till hjärta och huvud, ur stånd att komma framåt, om den lämnades åt sig själv. Alla framsteg, som blivit tagna i historien, tillskrev han enskilda personer, som av Gud blivit utomordentligt utrustade och utskickade till att vara ledare i de gynnsammaste tiderna. Dessa kallar Carlyle »hjältar». Och han skildrar dem som »gudomligheter», profeter, skalder, reformatorer, skriftställare och regenter. Att med beundran blicka upp till dem och följa dem — det är ett allmänt mänskligt behov. Sådan »hjältedyrkan» gör människorna i deras inre fria och glada. Mer behöva de ej här på jorden.

Det karaktäristiska för hjältarna är först och främst, att de verkligen hava religion. »En mans religion består ej i det mångahanda, varpå han tvivlar och försöker tro, utan den består i det lilla, varom han är fast övertygad, och som det ej erfordras någon ansträngning för honom att tro på.» Hjältarnas kraft är deras religion. Sanningskärlek är vidare ett kännemärke på hjältar. Denna är parad med ett alla fasor trotsande mod att säga sanningen och handla i överensstämmelse därmed i livets alla lägen. Härtill kommer ytterligare såsom ett väsentligt utmärkande för hjältar den intuitiva kraften, den in i tingens innersta väsen trängande blicken, förmågan att uppfatta Guds eviga lagar, det öppna sinnet för nyuppdagade sanningar, till vilkas avslöjande tiden är mogen och hjälten sänd. Hjältarna äro enligt Carlyle de djärva banbrutarna på mänsklighetens mödosamma väg till Gud. Under hårda strider, ofta i skarp motsats till sin egen tid, rödja de väg för sanningen. Att känna igen dem, följa dem och låta deras hjälteanda genomtränga även oss — det är allag vår uppgift här på jorden. Att vi lösa den — därpå beror vår lycka.

Carlyle gendriver i sin första föreläsning den gängse uppfattningen av hedendomen såsom »bara påfund, prästlist och bedrägeri». Han påvisar, att människan är lögnens avsvurne fiende, och att hedendomen är ett faktum, en verklighet ej blott mytologisk allegori. Han ser den förkroppsligad i Odens fornnordiska gestalt. Denne var enligt Carlyles åsikt den förste »geniale mannen», som framträdde bland våra förfäder, en människa av kött och blod, men utan historia, först senare förgudad. Det är »erkännandet av naturens gudaursprung», som möter oss förkroppsligat i honom. »Uppriktighet och ärlighet är» — säger Carlyle — »den nordiska mytologiens förnämsta karaktärsdrag; denna stora ärlighet tröstar oss över bristen på grekisk grace — ärlighet är, anser jag, vida bättre än grace.» Carlyle slösar på lovord över de gamla nordborna. Han säger bl. a.: »De gamla nordiska sångerna innehålla en god del sanning, en inre ovansklig sanning och storhet lik allt, som endast genom tradition bevarats åt eftervärlden. Dess storhet består ej i en yttre, jättelik massa — den är själens storhet. Det finns i de gamla nordbornas sinne spår av sublim, undergiven melankoli — en stor, djärv blick in i själva djupet av tankarnas värld. De tyckas ha sett, dessa tappra, gamla vikingar, det som begrundande eftertanke lärt senare tidsåldrars människor: att denna världen blott är ett sken, ett fenomen eller skådespel, ej något verkligt. Alla djupsinniga andar blicka in i den — de indiska mytuttolkarna, de tyska filosoferna, vår egen Shakespeare, de allvarliga tänkarna, var de än må befinna sig: ’Vi äro av det stoff, av vilket drömmar vävas’ — det är sanningen i de nordiska sångerna. — — — Sällsam och gripande är även sagan om Ragnarök, ’gudarnas skymning’. — — — Egendomligt är det, att förvandlingens lag, en lag, som är skriven i varje människas innersta hjärta, hade på detta primitiva sätt blivit tydliggjord av dessa gamla, djupsinniga tänkare: allt måste dö, även gudarne; men all död är blott en fågel Fenix’ elddöd och en ny födelse till något större och bättre.»

Från hjälten såsom gudomlighet övergår Carlyle i sin andra föreläsning till hjälten såsom guda-ingiven profet. Carlyle väljer därvid som typ Mohammed, icke därför, att han är den sannaste av alla profeter, utan därför, att Carlyle anser honom vara den bland de sanna profeterna, som är lättast att bedöma. Det torde hava väckt auditoriets förvåning, att Carlyle uppskattade Mohammed så högt, ty då liksom nu är det ju vanligast, att man i denne ser den personifierade falskheten, en stackars medvetet äregirig ränksmidare. Men likväl verkar än i dag Carlyles värdesättning av Islams grundläggare fullt övertygande. »Det enkla budskap, han medförde, var dock verkligt. Det var en allvarlig, om än förvirrad röst från det Stora Okända. Denne mans ord voro ej falska, ej heller voro hans handlingar så — ingen inbillning eller efterhärmning, nej, en glödande massa av liv, uppslungad av naturen själv från hennes hemlighetsfulla djup. Att upptända en eld i världen var hans mission — världens Skapare och Herre hade så befallt.» Mästerligt skildrar Carlyle, hur Mohammeds imponerande gestalt reser sig mot bakgrunden av Arabien, dess folk, dess religiositet, full av vilda känslor, hur han växer upp under gudomlig ledning. Vidare få vi lära känna hans karaktär alltifrån hans tidigaste år: allvarlig, rättfram, men likväl vänlig och sällskaplig, en man, som tyckte om ett gott skratt, men som lätt blossade upp i vrede, så att en pannåder svällde upp och svartnade; »en impulsiv, passionerad och dock sanningsälskande man, full av liv och ljus, av vild, otämd kraft, ensam utförande sitt livs gärning, ensam i den stora öknen». Carlyle påvisar även, att Mohammeds religion med dess obetingade underkastelse under den store Guden är obeskrivligt mycket bättre än de syriska eskterna med deras tillbedjan av träbeläten, som han utrotade. Koranen är »en olärd, okunnig, obildad mans ivriga, allvarliga strävan att ge sina tankar ord». Den hade tillkommit »under stridens larm och hetta». Den var skriven av en man, som »ej hade tid att leta efter passande ord för sina storslagna, djupa tankar». Carlyle framhäver med glänsande vältalighet, att det icke varit de sinnliga färger, i vilka Islam framträder, som utövat så stark lockelse på folken, utan att den »framför allt varit en lära, som blivit trodd.» »Araberna tro på sin lära och söka att leva efter den. Inga kristna med undantag av de första århundradenas martyrer och måhända nya tidens engelska puritaner ha så fasthållit vid sin tro som mohammedanerna vid sin — de tro och trotsa i kraft av sin tro tid och evighet.»

Den tredje föreläsningen har Carlyle ägnat åt hjälten som skald. Han lägger inledningsvis i dagen, att »hjälten som gudomlighet och hjälten som profet äro alster av förgångna tidsåldrar», som icke kunna existera i en tid, då vetenskaperna gjort stora framsteg. Då möter oss hjälten som skald. Han påminner närmast om hjälten som profet. För bägge är det sköna och det goda ett. Skillnaden mellan dem är framför allt den, att »profeten har lärt känna den heliga hemligheten mer från dess moraliska sida, som gott och ont», medan däremot poeten betraktar den från »den estetiska sidan, som skönhet».

Såsom representanter för hjälten som skald har Carlyle valt Dante och Shakespeare. Det kan verka förvånande, att ej Goethe fått sin plats vid deras sida. Carlyle säger ju: »Jag anser honom vara en sann, en verklig hjälte». Orsaken till att Goethe blev utelämnad angiver emellertid Carlyle med orden: »Ännu är kännedomen om Goethe och hans verk så litet spridd, att det ej skulle tjäna till något att här tala om honom. Hur jag än framställde saken, skulle Goethe för de flesta te sig som en dimfigur, en skugga; det intryck, man finge av honom, bleve alldeles falskt.»

Verkligt gripande är den skildring, Carlyle giver av Dante. I anknytning till Giottos Dante-porträtt, säger Carlyle bl. a.: »Ensamt, liksom målat i tomma rymden, med den enkla lagerkransen virad kring hjässan; den outgrundliga sorgen och smärtan; den vissa, odödliga segern — det hela en bild av Dantes liv! Jag tror, att det är det sorgsnaste anlete, vars drag någonsin fästats på en duk, en tragisk, hjärterörande bild. Grunduttrycket däri är ett barns milda, ömma, innerliga hängivenhet, men detta har liksom förfrusit och förvandlats till skarp motsägelselust, försakelse, enslighet, stolt, hopplös smärta: en mild, överjordisk själ, som blickar allvarligt strängt, obevekligt ur sitt fängelse av is. Och dock är det en stum smärta, tyst, föraktfull; läppen krusas av ett slags gudaliknande förakt för den sorg, som tär på hans hjärta, som om denna sorg ej hade något att betyda, som om han, den plågade, ägde mer kraft än sorgen. Det är dragen av en man, som ligger i ständig, livslång, obeveklig kamp med världen. Hängivenheten har förvandlats till ovilja, oförsonligt hat, långvarigt, stumt. Ögat har ett uttryck av förvåning; det tycks fråga: ’Varför är världen sådan?’ Detta är Dante. Sådan ser han ut, denne ’de tio seklernas röst’, och för oss sjunger han alltjämt sin ’mystiska, outgrundliga sång’ (Divina Comedia).» Carlyle beskriver, hur »Dantes stora själ, hemlös på jorden, gjorde sig mer och mer hemmastadd i den skräckinjagande andra världen». Divina Comedia, »den märkligaste av alla nyare tidens böcker», är »skriven med författarens hjärteblod». Den hade — såsom Dante själv säger — »under många år tärt på mina krafter». När han avslutat den, dog han enligt Carlyles framställning av brustet hjärta. »Jag ger Dante» — säger Carlyle — »det högsta beröm, jag kan ge, när jag kallar hans Divina Comedia sann, verklig sång. — — — Dess djupsinnighet, dess passionerade hänförelse, dess ärliga uppsåt fyller varje rad med välljud — träng djupt in däri, och du skall finna välljud överallt! En sann, inre symmetri, något som man skulle kunna kalla arkitektonisk harmoni, råder däri; arkitekturen har ju ock av någon blivit kallad ’frusen musik’.» Detta arbete är, »liksom gjutet i hans själs hetaste smältugn». Det är uttryck för en storslagen uppriktighet. Det mest utmärkande draget hos Dante är intensitet. »Hans stora begåvning har koncentrerat sig till innerlighet, glöd och djup. Han är stor, ej emedan han omfattar mycket, utan emedan han sänker sig djupt ned i hjärtat av tingen. Jag vet ingenting så djupsinnigt, så intensivt som Dante.»

Liksom Dante i välljud förkroppsligade medeltidens inre liv, dess religiösa åskådning, så gör Shakespeare detta plastiskt med det yttre livet, som växte fram därur. Carlyle tröttnar ej på att från olika synpunkter prisa »den oförliknelige Shakespeare». Så säger han t. ex.: »Jag för min del känner ej till någon annan människa med så mycken skarpsinnighet, så mycken tankekraft och djupsinnighet, sådant lugn, sådan glättighet och själsstyrka. Allt avspeglas i hans stora, lugna, sanna själ som i en djup, outgrundlig sjö.» Han beundrar hans »porträttmålning», hans »skapande iakttagelseförmåga». Men framför allt prisar han hans instinktiva, omedvetna storhet. »Naturens högsta belöning åt en sant stor själ är att göra henne till en del av naturen själv. En sådan människas verk, vad det nu är, som hon med yttersta medvetna ansträngning och förtänksamhet lyckats utföra, växer dock omedvetet fram ur själens innersta okända djup på samma sätt, som eken växer upp ur mullen.» Carlyle sätter Shakespeare över Dante därför, att han ej blott kämpade, utan även segrade. Med en viss förkärlek dröjer han vid Shakespeares skratt. Det väller fram i floder. Han skrattar av hela sitt hjärta. Och »skratt betyder sympati; hjärtligt skratt liknar ej ’törnets sprakande under grytan’». Carlyle liknar hans arbeten vid »fönster, genom vilka vi se en skymt av hans inre liv.» Men det blir blott en skymt, ty »alla hans verk förefalla ytliga», enär »hans stora själ måste pressa sig in i den form, som bäst passade för hans tid och hans auditorium». Men det oaktat »ljuder ur denna Shakespeares verk en hymn, ej ovärdig att blandas med heligare hymner och lovsånger — ej i disharmoni med dessa, utan i full harmoni!» Närhelst engelska män och kvinnor mötas, »skola de med stolthet säga till varandra: ’Ja, denne Shakespeare är vår; vårt land fostrade honom, vi tala och tänka som han, vi äro av samma kött och blod som han!’»

I sin fjärde föreläsning giver oss Carlyle en skildring av hjälten som präst och reformator. Enligt hans mening är även prästen ett slags profet. »Prästen» — säger han — där en profet, berövad sitt skräckinjagande majestät; en ledstjärna på vardagslivets stråt, lysande med mild, jämn glans.» Som representanter för hjälten som präst ställer Carlyle fram Luther och Knox. »Vi vilja» — säger han — »anse dessa båda män som våra bästa präster, emedan de ju voro våra bästa reformatorer. Man kan ju ock fråga: ’Är ej varje sann reformator av naturen först och främst präst? Mot jordens synliga krafter åberopar han himlens osynliga rättvisa. Han vet, att det osynliga är starkt, och att endast det är starkt.» Det skulle visserligen vara vida angenämare, om vi alltjämt kunde få »skrida fram på välljudets väg, bli undervisade och ’tämda’ av våra skalder», eller — ifall detta ej gick för sig — om »präster, fridens apostlar, som dag för dag stilla utföra sina reformer, kunde vara oss nog». Men det är ofta ej fallet. »En kämpande reformator är endast alltför ofta en nödvändig och oundgänglig företeelse.» Det är reformatorns uppgift att avskaffa »falsk avgudadyrkan», d. v. s. en låtsad vördnad för symbolerna, och föra människorna tillbaka till verkligheten. Protestantismen kom att betyda ett återvändande från tro endast på grund av hörsägner till eget omdöme i trossaker. Därigenom åstadkoms gemenskap. De, som tro endast på grund av hörsägner, ha ingen kraft att sympatisera med tingen och ännu mindre med sina medbröder. Endast mellan människor med eget omdöme i trossaker kan gemenskap råda, ty sådana människor äro ärliga. Protestantismen innebär fördenskull »ej avskaffandet av hjältedyrkan utan snarare tillkomsten av en hel värld av hjältar».

Därefter mejslar Carlyle ut Luthers väldiga hjälte gestalt. Den når sin höjdpunkt i skildringen av Luthers uppträdande på riksdagen i Worms den 17 april 1521, som Carlyle betecknar som »den största och viktigaste tilldragelsen i nyare tidens historia». Sedan bilden av den store reformatorn blivit målad i livfulla färger, påpekar Carlyle, hur protestantismen ännu lever. »Protestantismen har ännu i dessa dagar frambragt sin Goethe, sin Napoleon. Tysk litteratur och fransk revolution — ganska anmärkningsvärda livstecken! Nej, vad är i själva verket levande annat än protestantismen? Allt liv, som man möter annorstädes, är ett blott galvaniskt liv — ett konstlat liv, som snart skall upphöra.» Om Luthers skrifter säger Carlyle: »I inga andra böcker har jag så klart som i dessa funnit avtecknade en mans ursprungliga, ädla egenskaper: heder, enkelhet, anspråkslöshet, kraft och förstånd. Åt alla håll utsänder han ljusstrålar. Hans skarpa, egendomligt formade satser tyckas likt åskviggen tränga in i sakens innersta djup. Gott humör finns även däri — ömhet, kärlek, ädelmod, djup — denne man kunde även ha blivit skald!» Carlyles beundran för Luther är översvallande: »Ingen man, som kunde kallas tapprare, har, så långt man vet och minns, uppträtt bland de germanska folken, vilkas mest framträdande karaktärsdrag dock är tapperhet. — — — Jag känner få mera rörande saker än de yttringar äv kärlek, milda som en mors eller ett barns, av vilka Luthers stora, starka hjärta visade sig mäktigt. — — — Är ej hans kärlek till musiken liksom sammanfattningen av alla hans mildare egenskaper? — — — Han liknar en obetvinglig granitklippa, som reser sin hjässa högt upp mot himmelen, men i vilkens klyftor källor välla fram, och dälderna stå fulla av de skönaste blommor. En verklig andlig hjälte och profet, en sann naturens son, för vilken de svunna seklerna och många kommande skola vara himmelen tacksamma!»

I kontrast till denne man träder John Knox, den berömde skotske puritanen, som Carlyle placerar in bland sina hjältar. »I Skottlands hela historia kan jag egentligen ej finna mer än en epok — man kan nästan säga, att den ej erbjuder annat av intresse än Knox’ reformation.» Därigenom förvandlades de råa skottarna till »en nation av hjältar, ett troende folk». »Det som denne Knox gjorde för sitt folk, var att väcka upp det från de döda.» Skottlands puritanism blev upphovet till Englands och slutligen till Nya Englands puritanism. Knox, »den tappraste man i hela skotska nationen», var icke ärelysten. I 40 år levde han obemärkt. »Han var en i den fåtaliga besättning, som försvarade S:t Andrews slott, när en dag slottsprästen plötsligt sade, att alla, som ägde en prästs sinnelag och gåvor, borde yttra sig. ’Det sinnelaget och de gåvorna hade en av de närvarande, John Knox’, sade prästen, vänd mot sina åhörare, ’vilken är då denne mans plikt?’ Församlingen svarade, att det vore nästan liktydigt med att övergiva sin post, om han tillbakahölle de ord, som han hade att säga. Stackars Knox var tvungen att resa sig; han försökte svara, kunde ej få fram ett ord, brast i tårar och ilade ur kapellet.» Man har klandrat Knox för ofördragsamhet. Men Carlyle tar honom i försvar. Det var mot falskhet, tjuvnad och ogudaktighet, som Knox’ intolerans var riktad. »Att han ända till sitt livs slut kunde bibehålla så mycken makt, så mycket herravälde i det vilda, oordnade riket, det bevisar bäst, att han, på närmare håll sedd, ej var någon småsinnad, surmulen pedant, utan en verkligt stor, god och vis man. Endast en dylik kan härska så, som Knox gjorde.» Carlyle skildrar honom som en vänsäll, hjälpsam, praktisk, rådig och tålmodig man. Till sist riktar Carlyle vår uppmärksamhet på Knox’ förhoppning att kunna skapa en verklig teokrati, ett Guds rike här på jorden. Han sörjde övermåttan över att världsliga stormän lade beslag på kyrkans egendom, som borde användas till kyrkliga ändamål, till skolor, gudstjänster o. d. När Knox för regenten Murray gav uttryck för sin sorg, svarade denne med en axelryckning: »Det är endast en from dröm.» Men — så spörjer Carlyle — »hur skall man väl kunna klandra honom för att han önskade se sin dröm förverkligad?» Och han tillägger: »Alla sanna reformatorer äro av naturen präster och lärare och sträva efter en teokrati — ett Guds rike här på jorden.» Hjältereformatorn, som »under arbete, förtal, motstånd och strid nöter ut ett ädelt liv för att bilda ett Guds rike här på jorden», är värd att berömmas och icke att klandras, ty — så slutar Carlyle den fjärde föreläsningen — »vår jord blir nog aldrig alltför mycket gudalik!»

Den följande föreläsningen ställer fram hjälten som skriftställare. Och som representanter för denne har Carlyle utvalt Samuel Johnson, Rousseau och Burns. Hjälten som skriftställare är alltigenom en produkt av nutiden. Skriftställarna äro i allmänhet dåligt situerade på grund av bristfällig organisation. Carlyle väntar sig ej någon förbättring genom statsanslag eller andra penningeunderstöd. »Egentligen» — säger han — »är man trött på att höra talas om penningens allmakt. Jag påstår, att det för en verklig, sann, ädel människa ej ligger något ont i att sakna pengar, att det bör finnas fattiga skriftställare just för att de äro ädla och äkta. — — — Kristna kyrkans grundval var just fattigdom, sorg, motgångar, korsfästelse, all slags försakelse och förnedring. Man kan tryggt säga, att den, som ej erfarit något av allt detta, den, som ej inhämtat något av de ovärderliga lärdomar, dessa ting förmå meddela, den har gått miste om ett utmärkt tillfälle att förvärva erfarenhet.» Men å andra sidan anser Carlyle, att samhället borde giva skriftställarna en plats, från vilken deras ljus kunde sprida sig så vitt omkring som möjligt, och han erinrar om den kinesiska samhällsordningen, som väljer sina styresmän bland sina skriftställare. De svårigheter, med vilka skriftställar-hjälten har att kämpa till följd av den bristfälliga organisationen, skulle emellertid kunna övervinnas, ifall han ej trycktes av den andliga förlamning, som drabbat den tid, i vilken han lever. Här utnyttjar Carlyle tillfället för att avslöja sin tids skepticism såsom ej blott ett intellektuellt, utan även ett moraliskt sjukdomstillstånd. I denna gudlösa värld, där inga under finnas, träda formalism och trivialitet i heroismens och hjältedyrkans ställe. »Hur småaktigt, hur lumpet» — utbrister Carlyle — »är ej under detta adertonde sekel människornas sätt att tänka i jämförelse med den kristne Shakespeares och Miltons, ja till och med i jämförelse med de gamla hedniska skaldernas, med troende män av vilket slag som helst!» Trots dess förtjänstfulla protest mot »cant», mot den fromma frasen är benthamismen »en blind heroism, ett hjältemod med utstungna ögon.» »Mänskligheten griper lik en olycklig, blind Simson, som maler i filistéernas kvarn, konvulsiviskt de pelare, som uppbära huset, och drar över sig fasansfull ruin, men slutligen även befrielse mitt i undergången.» När människan utestänger Gud från sin uppfattning av världsalltet, nödgas hon tänka galet om allt i världen. Särskilt vänder sig Carlyle med skärpa mot den skeptiska »läran om bevekelsegrunderna». Enligt denna är allt hjältemod intet annat än själviskt begär efter lust eller fruktan för smärta under en mer eller mindre lyckad förklädnad. Denna ateism straffar sig alltid själv på ett gräsligt sätt. All hänförelse försvinner. Själen blir förlamad. Det verkliga, äkta handlandet får lämna plats för dess skickliga efterhärmning, för skådespelning. Till och med »vår egen präktige Chatham», den store Pitt, »kommer ner till riksdagsförhandlingarna, väl omlindad och insvept i bandager; ’han har krupit trots svårt lidande’ o. s. v.; han glömmer, såsom Walpole berättar, att han spelar sjuk, ty under debattens hetta drar han armen ur bindeln och fäktar teatraliskt med den i luften! Chatham själv för under hela sitt liv en egendomlig, delad tillvaro: han är till hälften hjälte, till hälften charlatan.»

Sedan Carlyle så målat bakgrund, för han fram sina hjältar och därvid först engelsmannen Samuel Johnsson. Det är en vacker bild, vi få av denne hänsynslöst envise man, som trots brist och elände bevarade ett ädelt och manligt oberoende, och som lojalt underordnade sig allt, som var större än han själv. Envist höll han fast vid de gamla formlerna, men det fanns kärna i alla de formler, som han höll fast vid. Och just därför voro de ej »avgudar», ty det hade de blivit först, när de ej längre förmådde fylla hans hjärta med vördnad. Det var Johnsons omedvetna uppriktighet, hans »sätt att tala med ord ur naturens eget hjärta», som gjorde honom till en hjälte.

Därefter analyserar Carlyle Rousseau, och ingen har gjort det skarpare och mer träffande än han. »Sjuklig, lättretlig, häftig, snarare lidelsefull än stark, ägde han ej tystnadens gåva. — — — Rousseaus fel och elände ligga inneslutna i det lilla ordet egoism, i sanning källan och upphovet till alla fel och allt elände här i världen. — — — En allt uppslukande hunger var den förnämsta drivkraften hos honom. Han var ovanligt fåfäng; hans högsta mål var att bli prisad och berömd av människorna.» Men Carlyle betonar, att Rousseau — trots sina stora fel — var sin tids profet, som strävade hän mot verkligheten. »Sällsamt nog» — säger Carlyle — »märker man bland all förvrängning, förnedring och galenskap innerst i Rousseaus hjärta en gnista av den himmelska elden. Än en gång har det i en värld full av hädisk filosofi, scepticism och hån hos en man uppstigit den outplånliga vissheten, att vårt liv är sanning och verklighet, ej ett tvivel, ett teorem, ett hån — nej, ett faktum, en majestätisk verklighet.»

Högre än Rousseau ställer Carlyle sin landsman Robert Burns. Vid skildringen av dennes tragiska levnad hämtar Carlyle färgerna från den glädje och den sorg, som livet skänkt honom själv. Burns’ mångsidiga begåvning röjde sig blott obetydligt i hans skrifter, men den framträdde på ett glänsande sätt i hans konversation, som verkade lika fängslande på »spirituella hertiginnor» som på »kypare och stallknektar». Men hans land föraktade hans tankar. »Hans förmän sade och skrevo till honom: ’Ni skall arbeta, ej tänka.’ Vi ha ej bruk för edra tankar.» Carlyle ger uttryck åt sin harm över detta behandlingssätt. »Som om tankeförmågan ej vore det, som bäst behöves!» Man kan kalla Burns liv »en stor, tragisk uppriktighet, ett slags vild uppriktighet, icke grym, nej, långt därifrån, men vild, ivrigt kämpande på liv och död med sanningen i tingen. I den bemärkelsen finns det något av en vildes natur hos alla stora män». Sällsamt var det öde, som drabbade Burns. »Han bjudes som gäst till rikets dignitärer; han kopierar noter för att få sitt dagliga bröd; han får knappt tid att arbeta. ’Genom att alltid vara bortbjuden på middag’ — säger han — ’riskerar jag att hemma dö av svält.’» Och det oaktat tvang han världen in under sin lydnad! Det betygar, att han var en verklig hjälte.

Den värdefullaste bland dessa Carlyles föreläsningar är utan tvivel den sista, som behandlar hjälten som konung, som styresman. Det är Oliver Cromwell och Napoleon, som här möta oss som representanter. Ordet »konung» härleder Carlyle från »kunna» och betyder alltså »den kunnige», den duglige. I hjälten som konung ser han »sammanfattningen av alla heroismens olika typer». Varje social rörelse åsyftar att sätta den dugligaste på den främsta platsen i riket. Det är idealet. Visserligen kan det aldrig fullkomligt förverkligas. Vi måste »nöja oss med något, som blott tillnärmelsevis liknar det». Men vi få inte glömma, att ideal existera, och ej underlåta att söka uppnå dem. Hos alla mänskliga myndigheter finns det i själva verket »en gudomlig rätt eller en djävulsk orätt — ettdera!» »Ve den, som kräver lydnad, när han ej har rättighet därtill! Och ve den, som vägrar att lyda, då det är hans skyldighet att göra det! Detta är Guds lag, hur pergamentlagarna än må lyda.»

«Ingen nöd i världen är större än den, att man måste leta upp den dugligaste, men att man ej vet, hur man skall kunna finna honom. Odågor i spetsen för styrelsen hava tid efter annan förorsakat sociala explosioner, vad man kallar »revolutioner». De började med Luthers reformation, som inneslöt »ett heligt måste». Även franska revolutionen var »ej ett tillfälligt utbrott av vansinne». Nej, den var »sanning, iklädd helveteseld», domsbasunen över alla sannolikheter och all tom rutin. Carlyle sympatiserar med ropet: »Frihet och jämlikhet!» Han hör däri ett avvisande av alla falska hjältar: »Vi ha haft nog av förfalskningar — vi tro ej mer på någonting. Så många usla, förgyllda mynt gå nu i marknaden, att den tro blivit allmän, att verkligt, äkta guld ej längre existerar, ja, att vi mer än väl kunna reda oss utan guld!» Men hjältedyrkan har likväl ej dött ut. Den »existerar alltid och överallt, ej endast som trohet mot överheten, nej den sträcker sig från dyrkan av Gud, den allra högste ned till det praktiska livets lägsta regioner», ned till vanlig hövlighet människor emellan. Hjältedyrkan är själen i den ordning, som allt, även revolutioner, avse att införa och upprätthålla. »Jag vågar påstå» — säger Carlyle — »att det ej fanns en enda människa bland dem, som i blint raseri stormade framåt, utan att hon i sin mån bidrog till ordningens återställande, — — — Så länge människan är människa, blir en Cromwell eller en Napoleon det nödvändiga slutet på all sansculottism.»

Men innan Carlyle låter Cromwell träda fram målar han som bakgrund puritanismen. I försvaret av denna lägger han in hela sitt hjärtas värme. Man märker, att det flöt puritanskt blod i Carlyles ådror. Puritanismen var enligt hans mening »en avdelning av den stora universella strid, som — ensamt den — utgör världens historia: trons strid mot otron, en kamp mellan de människor, som älskade tingens verkliga sanning, och dem, som föredrogo skenbilder och formler». Dess anhängare voro icke »förstörare av alla slags former», utan »hatare av osanna former». Men Carlyle hade ock öppen blick för puritanismens svaga sidor. »Det är» — säger han — förtjänstfullt att hålla på formerna. Religionen själv såväl som allt annat ikläder sig helt naturligt former. Den formade världen är den enda beboeliga. Puritanismens nakna formlöshet är ej det, som jag beundrar hos puritanerna; jag hyser medlidande med den. Jag beundrar endast det sinnelag, som gjorde den oundviklig. Allt stoff antager former, men det finnes lämpliga, sanna former såväl som olämpliga och falska. Såsom den kortaste definitionen kunde man uttrycka det så: De former, som liksom växa kring en kärna och motsvara dennas verkliga natur och ändamål, de äro goda och sanna. De former däremot, som medvetet läggas kring kärnan, hur omsorgsfullt det än sker, äro dåliga — — — I alla former måste finnas sanning och naturlig omedelbarhet. — — — Du har förlorat din ende son, du är stum, tillintetgjord av smärta, du äger ej ens en tår till lindrande av din sorg. En påflugen människa erbjuder sig med efterhängsenhet att fira hans begravning på samma sätt, som de gamla grekerna firade sina sorgefester, med allehanda lekar och spel. Dylikt narrspel kan du ju ej vara med om. Det är outhärdligt, avskyvärt. — — — Puritanerna funno ceremonierna, knäfallen, gesterna, utropen outhärdliga. De trampade sådana former under fötterna. Och vi måste förlåta dem, att de sade: ’Hellre inga former än dylika!’» De stodo och predikade på sina osmyckade predikstolar och med intet annat än bibeln i handen. En människa, som ur djupet av sin själ talar till andra människors själar, är inte det i själva verket kärnan i allt, vad kyrka heter? Den naknaste, formlösaste verklighet är vida att föredraga framför varje sken, hur vördnadsfullt det än må te sig.»

Mot denna bakgrund rentvår Carlyle Cromwell från alla de beskyllningar, som riktats mot denne. Först och främst talar hans fromma och allvarliga liv som bonde, tills han var 40 år gammal, mot anklagelsen för hyckleri. »Hans framgångar i parlamentet, hans framgångar i kriget voro en tapper mans ärligt vunna framgångar.» Ej heller kan hans delaktighet i konungens avrättning giva oss skäl till att fördöma honom. En hycklare kan ej ha den skarpa blick för fakta, som Cromwell hade, ej heller hans förmåga att se vad som kunde praktiskt genomföras. Även beskyllningen för ärelystnad förklarar Carlyle vara oberättigad. »Jag tror verkligen ej, att en stor man, ja, ej ens en vanlig riktigt frisk man någonsin plågats av hunger och törst efter erkännande.» Det finns emellertid en ärelystnad, som icke är klandervärd. Och det var just den, som Cromwell hade. Han ville, att Gud skulle triumfera. Och han ville även, att de i honom nedlagda krafterna skulle få komma till sin rätt. Vad värde kunde väl en annan ärelystnad äga för honom? »Ägde ej hans liv alltifrån dess början för honom en betydelse, ett majestät och en av himlen förlänad härlighet? — — — Döden, domen, evigheten bildade liksom en bakgrund för allt, vad han tänkte och gjorde. Hela hans liv var kringflutet av ett hav av namnlösa tankar, vilka ingen dödlig kunde ge form eller namn. Guds ord, sådant som denne puritanernas profet läste och förstod det, var ensamt stort — allt annat var för honom av ringa eller ingen betydelse.» Cromwell hörde till de stora, tysta männen, som finnas här och där i världen, »dessa, som tänka tyst, arbeta i tysthet, utan att morgontidningarna tala om dem». Detta väckte i särskilt hög grad beundran hos den i storstadens buller levande Carlyle.

Till sist tillbakavisar han beskyllningen för härsklystet mod. Cromwell var i själva verket Englands konung, antingen man nu kallade honom så eller ej. När han under tre år sport parlamentet, vad det beslutat, men han ej fått något svar, tog hans tålamod slut, och det återstod för honom blott en väg fram till målet: despotism. Han befallde parlamentsledamöterna att gå sin väg och ej mer visa sig i parlamentet. »John Milton» — säger Carlyle — »som var ett åsyna vittne, både gillade och berömde honom.» Sedan söker Cromwell ett parlament, som skulle kunna hjälpa honom, men han finner intet; han måste upplösa det ena efter det andra.

Denna skildring av puritanhövdingen, vari Carlyles historiska porträtteringskonst nått sin höjdpunkt, slutar med en skiss av hans sista dagar. Den gamle Cromwell klagar ständigt över den tunga börda, som försynen lagt på hans skuldror. Han lider svårt av att vara missförstådd. Hans starka arm har blivit matt av mycket arbete. Hans gamla mor bor hos honom i hans palats. Hon lever i ständig oro för sonens liv. Vad hade denne man vunnit? »Hans döda kropp upphängdes i kedjor.» Den av sitt folk så hårt dömde har emellertid fått en snillrik försvarare, fastän han aldrig begärt att få en sådan. Och denne slutar sitt försvar med dessa ord: »Låt hjälten vila i ro! Han vädjade ej till människornas dom. De hava dömt honom varken milt eller rättvist.»

Såsom representant för hjälten som styresman ställer Carlyle fram Napoleon Bonaparte, vilken han anser vara Cromwell betydligt underlägsen och därför blott ägnar en flyktig skildring. Liksom den engelska puritanismen var den andra akten i protestantismens historia, anser Carlyle den franska revolutionen vara den tredje och sista akten: »mänsklighetens explosiva, förvirrade försök att återvända till verklighet och sanning, när den höll på att duka under av falskhet och sken». Även den franska revolutionen fick sin kung, Napoleon. Han var besmittad av sin tids skenväsen, av klandervärd ärelystnad och fåfänga. Men även hos honom fanns en viss uppriktighet. Han bar på en medfödd, outplånlig känsla för det verkliga och sanna. På sanningen stödde han sig, så länge han hade något stöd alls. »Hans naturliga instinkt var bättre än hans bildning.» Carlyle återgiver en berättelse om hur vetenskapsmännen, som medföljde på hans minnesvärda expedition till Egypten, en afton ivrigt sysselsatte sig med att bevisa, att det ej finns någon Gud. Till sin egen stora tillfredsställelse hade de genom allehanda logiska slutledningar bevisat det. Napoleon blickar upp mot stjärnevalvet och säger: »Mycket snillrikt, mina herrar, men vem skapade allt detta?» Den ateistiska logiken rinner av honom som vatten. Den stora sanningen ser honom in i ögonen: Vem gjorde allt detta? »Så» — fortsätter Carlyle — »var det även i praktiken; liksom varje människa, som i denna värld verkar stort och framgångsrikt, ser han genom all oreda och förvirring rätt in i hjärtat av saken och går rakt på sitt mål.»

Carlyle finner till och med hos Napoleon en viss tro, som tar sig uttryck i de bekanta orden: »La carrière ouverte aux talents» (Giv verktygen åt den, som kan hantera dem!). »Detta» — säger Carlyle — »omfattar allt, vad den franska revolutionen — och allt slags revolution för övrigt — menar och innebär.» Napoleon levde i den falska övertygelsen, att demokratien, vars grundsanning kommer till uttryck i nämnda ord, aldrig kan bliva anarki, för vilken han hyste en obetvinglig avsky.

Men snart börjar charlatan-elementet få överhand hos honom. »Han avvek från sin gamla tro på verklighet och sanning och övergick till tron på sken och falskhet. Han beslöt att grunda en dynasti, även han. Ja, han trodde, att det var den väldiga franska revolutionens betydelse och mål. Genom ett konkordat med påven återinförde han katolicismen såsom vaccin mot revolutionen och litade alltmer på människors lättrogenhet. Men han misstog sig. Carlyle anför hertigens av Weimar ord: »Detta Napoleons-välde är orättvist. Det är grundat på falskhet och kan därför ej länge äga bestånd.» Slutomdömet om Napoleons verk blir alltså detta: »Allt, vad Napoleon uträttat, kommer slutligen att belöpa sig till vad han gjorde rättvist, det som naturen och dess lagar sanktionerat, till den verklighet och sanning, som funnos i honom, till detta och till ingenting annat. Resten var rök och flammor.» Till sist följer en skildring av fången på S:t Helena. »Han tycks» — säger Carlyle — »erfara den mest oförställda förvåning över den vändning, som sakerna tagit.» Han kan ej finna sig i ödets gång. »Den solida, klarsynta, kraftiga italienska naturell, stark och ursprunglig, som en gång var hans, har insvept sig i en oklar atmosfär av fransk skrytsamhet». Napoleon hade gått sin väg, och naturen hade gått sin. »När han en gång skilt sig från verkligheten, faller han hjälplös ner i falskhetens bråddjup — det finns ingen räddning för honom. — — — Han dog, den store, den stackars Napoleon: ett alltför hastigt förbrukat verktyg — vår siste store man!»

Därmed hade Carlyle avslutat sina föreläsningar om »Hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien.» De giva oss en utmärkt inblick i hans historieuppfattning. Enligt hans mening är världshistorien intet annat än den moraliska världsordningens genomförande. Världshistoriens mål är rättfärdighet. Men därmed förstår Carlyle ingalunda en jämn fördelning av allt eller allas jämlikhet och jämställdhet, utan rättfärdighet innebär enligt hans uppfattning, att var och en i det yttre får de rättigheter, som hans inre berättigar honom till att göra anspråk på, att de dugliga och ärliga upphöjas, så att de få de platser, som motsvara deras framstående egenskaper. Med hänsyn härtill skiljer Carlyle mellan »friska» och »sjuka» tider. De förra äro de, då tron är något alldeles självklart, då människorna hängiva sig åt verkligheten och verka positivt skapande, då hjältebragder och hjältedyrkan äro något, som hör till livets eget omistliga väsen. Men efter dessa komma »sjuka» tider, då man tvivlar på allt i himmel och på jord, då man hänger sig åt sken och efterhärmning och förlorar sitt fäste i verkligheten, då man ej får mod och lust att producera, utan endast reflekterar över verksamhet och undersöker bevekelsegrunderna. Först den sjuka organismen begynner tänka över sig själv. »Den människa, som spekulerar, är lik ett djur, som ute på en torr hed föres omkring i en cirkel av en ond ande, medan det runt däromkring ligger härliga, gröna betesmarker.» Men de skeptiska, »sjuka» tiderna äro blott övergångstider, som leda fram till nya uppenbarelser av verkligheten och till ny verksamhet på grundval av dessa nya uppenbarelser. I denna ständiga rytmiska växling av »friska» och »sjuka» tider, som spelar så stor roll i Carlyles historieuppfattning, röjer sig tydligt Goethes starka inverkan. Här finna vi närmare utfört och självständigt tillämpat, vad Goethe en gång skrev: »Det egentliga, enda och djupaste temat i världs- och människohistorien, som alla de övriga äro underordnade, förblir städse konflikten mellan otron och tron. Alla epoker, i vilka tron härskar, i vilken gestalt det än må vara, äro glänsande, hjärtelyftande och fruktbärande för samtid och eftervärld. Alla epoker däremot, i vilka otron, i vilken form det än må vara, vinner en jämmerlig seger, försvinna för eftervärlden, även om de ett ögonblick skulle ståta med en falsk glans, ty ingen vill plåga sig med kunskap om det ofruktbara.»

Det förtjänar påpekas, att Carlyle — hur mycket han än lärt av den store tänkaren Fichte — likväl aldrig hyst dennes historieuppfattning, enligt vilken Gud blir, i samma mån vi tänka och handla. Nej, för Carlyle var Gud, även om vi varken tänkte eller handlade. Det är vår uppgift att förverkliga den moraliska världsordningen, var och en på vår plats i livet. Men detta innebär enligt Carlyles mening icke att sätta Gud in i verkligheten, icke att skapa Gud, utan det innebär enligt hans uppfattning, att uppenbara Gud, avslöja hans vilja. Varje framsteg i historien består däruti, att Gud, historiens upphovsman och herre, i skilda tider skickar »hjältar», gudabegåvade män, som allt klarare uppenbara »den eviga hemligheten», som vi kalla »Gud.» Hela den moraliska världsordning, som så i stigande klarhet avslöjas i historien, vilar följaktligen på Guds verklighet, som röjer sig i »hjältarna». Dessa bliva emellertid alltmer skilda från Gud, ju längre utvecklingen skrider framåt. Först förgudas hjältarna. Men ju högre och renare gudsuppfattningen blir, desto mer ökas avståndet mellan Gud och hjältarna». Dessa bliva alltmer mänskliga: profeter, präster, skalder o. s. v. Hjältedyrkan är — både i »friska» och sjuka» tider — ett uttryck för vördnaden för livets eviga grund och mål.

I denna historieuppfattning få vi ett starkt intryck av Carlyles fasta tro på personlighetens frihet. »Hjältarna» uppstå ej — såsom den berömde historieskrivaren Henry Taine anser — ur massrörelser. Nej, det är tvärtom »hjältarnas» rättfärdighetsdrift, sanningsbegär, som framkallar dessa. Det är »hjältarna», som gestalta omgivningen och skapa nya kulturförhållanden, icke tvärtom. Varje individ bär kraft inom sig och fördenskull ansvar för sig själv. Denna uppfattning måste vi städse bevara i sikte för att kunna förklara, varför Carlyles omdömen om människor i allmänhet präglas av en sådan obönhörlig stränghet och skärpa. Han visste, vilka pund som blivit nedlagda i varje individ, och hur orätt det var, om vederbörande förvaltade dem illa, d. v. s. blev en slav under sin miljö. En bland åhörarna vid Carlyles föreläsningar har skildrat hans utseende med följande ord: »Där stod en spenslig gestalt, blott en tum kortare än sex fot, med lång, men massiv huvudskål, som såg mindre ut, än den i verkligheten var; ett fårat ansikte med en panna, brant lik en klippa, som välvde sig över de djupt liggande ögonen, vilka — stora och genomträngande — strålade eldigt med en blandningsfärg mellan blått och mörkgrått. Hans läppar fasta, men rörliga, alls icke ovänliga. Hans hår mörkt, kort och tätt, icke lockigt, men bildande långa vågor likt vass på havsstranden, som sättes i rörelse av vågsvallet. Hans ansiktsfärg rödaktig med mörkare botten eller mörkrött med ljusare botten — allt efter stämning och tillfälle.»

En tilldragelse, som inträffade år 1842, medförde, att dessa föreläsningar om »Hjältar och hjältedyrkan» blevo de sista, som Carlyle kom att hålla. Det var nämligen då, som hans svärmor avled. Därigenom förbättrades i väsentlig grad Carlyles ekonomiska ställning, och han ansåg sig då kunna undvara den inkomst, som dessa föreläsningar berett honom. Blott en enda gång till i sitt liv besteg Carlyle föreläsningskatedern, såsom vi senare skola få höra.