Carlyle/08

VIII.

Med Elias’ ande och kraft.

Samma tilldragelse, som gjorde Carlyle fri från en sysselsättning, som ej tilltalade honom, bidrog emellertid även att sänka fru Carlyle ned i djup melankoli, som det var ytterst svårt för hennes make att skingra. Oaktat förhållandet mellan mor och dotter ofta varit nog så spänt, var Jane Carlyle likväl hart när otröstlig vid tanken på att modern var för alltid borta.

Carlyle hade alltsedan 1839 sysslat med förarbeten till ett stort historiskt verk om Cromwell av ungefär samma omfång som hans arbete om den franska revolu[ 123 ]tionen. Men det stötte på väldiga hinder. Det förutsatte nämligen en fullständig skildring av den engelska revolutionen, men därtill ansåg sig Carlyle ej ha kraft nog. Hur skulle han väl orka spränga bort »två hundra års berg av dött avfall»? Till sist beslöt Carlyle att tillsvidare begränsa sin uppgift till att samla Cromwells brev och tal och utgiva dem med korta förklarande noter. Detta arbete påbörjade han 1843 och fullbordade det 1845. Det lyckades förträffligt. Det röjer Carlyles »pinsamt antikvariska» noggrannhet och framför allt siarens underbara uttolkningsgåva. När verket förelåg färdigt, gjorde Carlyle den upptäckten, att detta varit just det, som legat och plågat honom under de senaste åren. Dessa kommenterade brev och tal gåvo verkligen en oöverträfflig bild av den store puritanhövdingen. Boken hade stor framgång. Redan två år senare måste en ny upplaga tryckas. Oaktat Carlyle hade en obetvinglig avsky för att söka »bättra på» sina redan fullbordade arbeten, som ju blott påminte honom om utståndna lidanden, lät han likväl denna gång förmå sig att göra en bearbetning. Därvid infogade han tjugo nyupptäckta brev utan att underkasta dem en tillräckligt noggrann granskning. Sedermera visade det sig, att han fallit offer för en mystifikation. Breven voro förfalskade. De härrörde ej från Cromwells hand.

År 1843 var betydelsefullt i Carlyles liv ej blott därigenom, att han då påbörjade sin Cromwellsbok utan även därigenom, att han då skrev och utgav en av sina verkningskraftigaste skrifter, nämligen »Past and Present» (Forntid och nutid, i svensk översättning 1902). [ 124 ]Detta arbete är framfött ur en djup pessimistisk sinnesstämning. »Blicken in i världen är verkligen» — skrev han vid denna tid till sin mor — »fullkomligt nedslående på mig. Elva tusen själar blott i Paisley, vilka dagligen leva av 3½ pence, och alla landets herrar samtidigt sysselsatta med att jaga rapphönor och fatta beslut om sädestullar! Det är ett tillstånd, inför vilket ingen människa, som har en talför tunga i huvudet, äger rätt att tiga.» Hela boken bär prägeln av vilt raseri över den en gång så stora engelska nationens fortlöpande nedsjunkande i hunger efter guld och nöjen. Carlyle hyser farhågor, att detta tillstånd inom de bättre situerade klasserna vid sidan om den obeskrivliga nöden och eländet bland arbetarna skall driva riket in i anarki. Carlyle talade. Och det märkliga inträffade: hela England lyssnade.

I skarp kontrast till den i atomer upplösta samhällsordningen i det dåtida England ställer Carlyle fram ett klosters ekonomiska gemenskap — starkt idealiserad. Där härska icke lagarna om anbud och efterfrågan, vinst och förlust, utan där är det intresset för att tjäna det heliga och stärka gemenskapen, som fäller utslaget. Vilken kontrast! Industrialismen har hopat stora förmögenheter på några få händer och utarmat den stora massan. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare har blivit mekaniserat. Förut var det personligt, så att arbetsgivarna vid sjukdomsfall o. d. togo vård om sina arbetare. Nu hade förhållandet blivit alltigenom maskinartat: arbetaren gav sin arbetskraft, och arbetsgivaren gav i utbyte en viss summa pengar. Många [ 125 ]arbetsvilliga kunde vid denna tidpunkt (1843) ej få arbete i England. De insattes på »fattighusen» eller — såsom de med omedveten ironi kallades — »arbetsinrättningarna». Där sutto då över 2 millioner inspärrade, berövade människans ursprungligaste rätt: rätten att få arbeta. De sutto där dag ut och dag in, glada över att få slippa dö av svält. Det fanns andra hundratusen, som ej ens fått plats i »arbetsinrättningarna», utan som kämpade en förtvivlans kamp med obeskrivlig nöd och elände.

För upphävande av dessa svåra missförhållanden anbefaller Carlyle i sin bok »arbetets organisering», d. v. s. lagstiftning beträffande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, sanitära reformer, folkparker, uppfostringsreformer, allmänna, obligatoriska folkskolor, friresor för emigranter, social kolonialpolitik m. m. dylikt. Men såsom, viktigare än allt detta framhåller Carlyle sinnesförändring. Mammonskulten måste upphöra. »O, du i lyx och yppighet levande köpmansfurste, du frejdade, nöjeslystne ädling, finns det intet annat sätt än Kains, varpå man kan döda sin broder?» En ädel mästare mitt bland ädla arbetare — må det vara vår ärelystnads högsta mål! Vi måste känna, att vi alla äro bröder. Isoleringen måste upphävas. Carlyle anför en av d:r Alisons berättelser, som utmärkt illustrerar detta. »En stackars irländsk änka, vars man dött i en av Edinburghs gränder, gick, utblottad även på det nödvändigaste, med sina tre barn och begärde hjälp av de olika välgörenhetsinrättningarna i staden. Hon bortvisades från dem alla, sändes från den ena till den andra [ 126 ]o. s. v. och fick ingenstädes hjälp. Hennes krafter voro uttömda. Hon dukade under för nöden och dog av tyfus, och smittan spred sig i gränden, så att 17 andra personer dogo av samma sjukdom. Med hjärtat svällande av medlidande frågar den människovänlige läkaren: ’Skulle det ej ha varit bättre hushållning, att ha hjälpt denna stackars änka?’ Egendomligt! Den övergivna kvinnan vänder sig till sina medmänniskor med denna vädjan: ’Se, jag dukar under av brist på livets nödtorft! Hjälpen mig! Jag är er syster, samme Gud har skapat oss — I måsten hjälpa mig! De svara: ’Omöjligt! Du är ej vår syster’ Men hon bevisar sitt ’systerskap’: hennes tyfus dödar dem. — — — Ha människor någonsin sänkt sig lägre ned för att få bevis?» Carlyle söker väcka aristokratien och prästerskapet till medvetande om sin ledareroll och till ansvarskänsla med hänsyn till de lägre klassernas sociala läge. De skola värdesätta arbetarna ej blott såsom »händer» utan även såsom »själar». Bandet mellan dem och arbetarna skall ej uteslutande och ej huvudsakligen bestå i arbetskraftens utbyte mot pengar. Nej, det skall vara ömsesidig trohet. »En överklass» — säger Carlyle — »som ej har plikter att uppfylla, liknar ett träd, planterat vid randen av en avgrund, ett träd, från vars rötter all närande jord bortfallit.» Storslagna och tillika gripande äro Carlyles maningsord till »den overksamma aristokratien ». »Ädelheten har» — säger han — »i alla tider bestått i att tappert kämpa och lida för andra, ej att låta andra kämpa och lida. Människornas ledare är den, som står främst, i första ledet, den, som trotsar en fara, för vilken andra [ 127 ]rädas, en fara, som, om den ej undanrödjes, tillintetgör alla. Varje krona här på jorden är och skall alltid bli en törnekrona.» — — — »Att lämna allt åt egoismen, åt begäret efter pengar — det är förtvivlans evangelium. —— En värld full av matsmältningsmaskiner har snart ingenting mer kvar att låta dem smälta.»

Men hur varmt Carlyles hjärta än klappar för de uppåtsträvande arbetarna, kan han likväl ej understödja deras till överdrift gående demokratiska anspråk. Han anser ej, att allmän rösträtt eller annat ökat inflytande på det politiska livet kan förbättra deras ställning. Han kritiserar de demokratier, som framkommit i historien. Och slutligen vänder han sig mot allt, vad parlamentarism vill säga: den gör alla likvärdiga — i strid med vad naturen lär oss, nämligen att den ena människan äger högre värde än den andra. Att lägga makten i massans händer är fördenskull en ödesdiger villostig. Staten skall ledas av en pliktmedveten »ande-aristokrati.» Och denna skall ta hand om alla de sociala spörsmålen. Grundvillkoret för att den skall få dessa besvarade på ett tillfredsställande sätt är, att den övervinner den engelska nationalsynden »cant» — hyckleriet och frasen. Själviskhetens motsats är enligt Carlyle icke altruismen, ty den kan leva på overkligheten, utan endast den fasta, nyktra tron på verkligheten driver ut själviskheten ur hjärtat. Och »den, som tror, han må börja med gärningen! I den tappre mannens ordbok, där sanning och barmhärtighet och naturens eviga röster ljuda, kan ordet ’omöjligt’ ej få plats.» Med hänförelse utbrister Car[ 128 ]lyle: »O, det är stort, ja det finns ingen annan storhet än att göra någon liten vrå av Guds skapade värld bättre, mer värdig Gud, att göra några människohjärtan litet visare, manligare och lyckligare, mer välsignade, mindre förbannade. Det är ett arbete, värdigt en Gud!» Här har Carlyle överflyttat hjältedyrkan på det social-politiska området. »Fritt från vanställande fel, obefläckat av tårar och människans eget hjärteblod, skall det ädla, fruktbringande arbetet segrande gå sin bana fram — det enda stora underverket, varigenom människan lyfts från denna jordens låga dalar upp till Guds himmel. Såningsmän, vävare, profeter, skalder, kungar, en Brindley och en Goethe, en Oden och en Arkwright — alla martyrer, alla ädla människor, alla gudar, tillhöra samma stora här, tåga alla sida vid sida framåt alltsedan världens begynnelse, kämpa alla i den omätligt stora, allt besegrande, ärekrönta hären, där varje soldat är en ädel människa — helig, endast han helig. Må den, som ej är en kämpe i dess led, dölja sig och darra!» Och som avslutning har Carlyle satt en översättning av Goethes berömda dikt »Symbolum». Med den på sina läppar vill Carlyle gå den ovissa framtiden i möte. Dess slutord: »Wir heissen Euch hoffen!» översatte han med maningen: »Arbeta och förtvivla ej!» som var Carlyles valspråk. Hans bok är verkligen »arbetets höga visa». »Välsignad är den, som har funnit sitt arbete; han behöver ingen annan välsignelse! Han har ett mål här i livet; han har funnit sin kallelse och strävar att uppfylla sina plikter. — — — Allt arbete är en religiös handling, något, som ej kan fullbordas utan religion. [ 129 ]Utan religion blir det intet verkligt arbete; det bur ögontjänst, girigt strävande efter lönen.»

I »Forntid och nutid» spåra vi, kanske tydligare än annorstädes, huru Carlyle — trots sitt beroendeförhållande till Goethe — gick utöver sin stora mästare just genom sin skarpa blick för nödvändigheten av samhällets pånyttfödelse. Och hans reformkrav förklingade ej ohörda. De åstadkommo en verklig social väckelse i England.

Vänkretsen i Carlyles hem vidgades under dessa år bl. a. med den berömde romanförfattaren Charles Dickens, vilken rönte stark påverkan från Carlyle och bidrog att sprida dennes tankar bland sina många vänner och beundrare. År 1844 dog Carlyles gode vän John Sterling.

En bland Carlyles bästa vänner från tidigare år av- lade år 1847 ånyo besök hos honom. Det var Emerson, som städse trofast bevarade förbindelsen med den man, som mer än någon annan utövat inflytande på hans utveckling. Ett studium av hans intressanta skrifter, av vilka några finnas översatta till vårt språk, visar oss, vart den av Carlyle först beträdda, men senare övergivna vägen ledde hän. Emerson vandrade allt högre upp på tankens höjder — bort från det bullrande människolivet. Carlyle däremot kände sig kallad att vara den sjuka tidens läkare, att med obönhörlig kraft trycka på samhällskroppens svåra bölder. Det är under sådana förhållanden ej förvånansvärt, att Carlyle i Emerson ej såg en medkämpe, utan satte värde på hans besök blott därför, att detta påminte honom om flydda ljusare dagar.

[ 130 ]En bekantskap, som Carlyle uppskattade högt, var Sir Robert Peel, den ende engelska statsman, som han någonsin beundrat. I honom såg Carlyle »Englands hopp». Och när denne år 1850 avled, misströstade Carlyle om att någonsin komma ut ur »litteraturens öken».

Redan föregående år hade Carlyle besökt Irland. Därvid hade han känt sig föranlåten att till dess inbyggare rikta den bevekande maningen att »sluta upp med att följa djävulen». Denna adresserade han därefter även till England dels i sin artikel om »Negerfrågan», dels i »Latter day Pamphlets» (Flygskrifter i elfte timman), publicerade i »Frasers Magazine». Intet av allt, som flutit ur Carlyles penna, har väckt så mycken motsägelse som den förstnämnda. Carlyle gör där gällande, att det var orätt handlat, när man upphävde negrernas slaveri i Västindien. Dessa vägrade nu att arbeta, och plantage-ägarna visste ej, hur de skulle kunna förmå dem därtill. Ingen människa har rätt att vara lat. Negrerna ha ådagalagt, att frihet är förkastlig för människor, som icke vilja arbeta. Detta är Carlyles enkla grundtanke, och det är märkvärdigt, hur den blivit missförstådd och avvisad med indignation. Carlyle säger själv, att den mottagits med »rasande skällande från alla hundar i hela omnejden».

Detta gäller även, ehuru i lägre grad, om hans åtta »Flygskrifter i elfte timman». Med eldig harm vänder sig Carlyle i dessa mot samhällets mekanisering. Han söker framför allt ådagalägga, att hans tid var så genompyrd av skenhelighet, att en verklig människokärlek omöjligt kunde uppstå. De humanitära strävandena [ 131 ]voro alltigenom vedervärdigt hyckleri. Här möter oss Carlyle såsom en väldig botpredikant i stil med gamla testamentets profeter. Och ej utan fullgoda skäl har han blivit kallad »det nittonde århundradets Jesaja». I stilistiskt hänseende representera dessa »Flygskrifter i elfte timman» höjdpunkten inom Carlyles författarskap. Den åttonde och sista är riktad mot jesuitismen, som skarpare än någonstädes fördömes som »en djävulslära, om det någonsin funnits en sådan». Om det diaboliska systemets upphovsman säger Carlyle: »Inte som om den stackars Loyola skulle på sin person bära skulden att hava förgiftat världen; världen var så att säga stadd på vandring efter gift. Men han är den synligaste och tydligast framträdande bland världens förgiftare. — — — Redan förut har det funnits lögnare i världen; ack, aldrig, alltsedan den gamla ormen frestade Eva, har världen varit fri från lögnare eller blir hon fri från dem. Men hos jesuiten Ignatius hade uppstått en apoteos av falskheten, ett slags fin kvintessens och dödande lögngift, vars like vi aldrig förut bevittnat.»

Carlyle hade planerat att skriva ytterligare en »Flygskrift i elfte timmen», den nionde. Men den blev aldrig skriven. Den skulle ha handlat om »Exodus från Houndsditch», d. v. s. flyttningen från gatan, där »handlandena med gamla saker» bodde. Det skulle ha blivit något, som motsvarade Teufelsdröckhs reflexioner i »Sartor resartus». Och Carlyle hade haft något dylikt i tankarna redan strax efter fullbordandet av nämnda bok. Men han hade aldrig riktigt gripit sig an därmed.