Carlyle/09

←  VIII. Med Elias’ ande och kraft.

Carlyle av Carl Johan Dymling IX. På ärans höjd med grusad lycka.

X. Den ensamme åldringen.  →

IX.

På ärans höjd med grusad lycka.

En bekantskap, som under dessa år spelade en betydelsefull roll i Carlyles och hans hustrus liv, var lord Ashburton och dennes första fru. Umgänget mellan de bägge familjerna blev mycket intimt. Lady Ashburton behandlade emellertid ofta fru Carlyle ohövligt, men till verklig brytning mellan familjerna ledde aldrig dessa tillfälliga misstämningar. Vid några tillfällen blev fru Carlyle svartsjuk på lady Ashburton, emedan hon fruktade, att hon skulle ta »glansen från henne i hennes mans ögon». Men det synes likväl hava spelat en ytterst ringa roll. Froude och vissa andra bland Carlyles biografer hava tillmätt dessa förhållanden otillbörligt stor betydelse.

I allmänhet hava dessa vinnlagt sig om att framhäva missljuden i Carlyles äktenskap. Att detta hade att bjuda på åtskilliga slitningar torde visserligen ej kunna förnekas. Men att påstå, att fru Carlyle kände sig besviken på sitt äktenskap, är att fälla en dom i rak strid med tydliga och klara uttalanden. Dessa röja, att Carlyle just var mannen efter hennes hjärta, och att hon kände sig stå i tacksamhetsskuld till honom, därför att han räddat henne ut ur den kälkborgerliga värld, vari hon förut levat, och lyft henne in i sin egen höga och rika värld. Det var — såsom Jens Kure med rätta betonat— icke brist på kärlek, som vållade slitningarna inom Carlyles äktenskap, utan det var just kärleken, som framkallade den — en kärlek, som kände sig i alltför hög grad beroende av sitt föremål. Därpå berodde de ständiga frånstötningarna och tilldragningarna i deras äktenskap — något, som är utmärkande för verklig kärlek mellan eldiga naturer. Så snart de varit borta från varandra en eller ett par dagar, längtade de tillbaka till varandras sällskap. Från den tid, då Carlyle nyss lärt känna sin blivande hustru, hava vi i behåll ett intressant brev från honom till en vän. Däri säger han bl. a.: »Geniala kvinnor äro som djävulen själv, om man tar dem från den orätta sidan. Jag vet mycket väl, att jag själv — ifall jag någonsin gifter mig, vilket i gynnsammaste fall synes vara möjligt — är bestämd till att få en av dessa till maka; och jag är fullständigt beredd på att vårt liv kommer att bli det mest upprörda, inkongruenta, som man kan tänka sig — en blandning av honung och malört, det sötaste och det bittraste eller, om man vill, än det klaraste solskensväder, än virvelvindar, slask och frost, än åska, ljungeldar och rasande storm — allt omväxlande inom samma årstid — och solskenet alltid i minsta måttet.» Och Carlyle fick det just så, som han själv förutsett. Hemlivet i 5 Cheyne Row kan betecknas som lyckligt, om man tar hänsyn till alla vittnen med undantag av — Carlyles vän Froude. Här torde emellertid fru Carlyles egna ord äga sin tillämpning: »Det är min fasta övertygelse att mellan man och hustru kan ingen tredje person döma.»

De bägge makarnas allt mer vacklande hälsa bidrog att lägga en dämpare på hemmets glädje. Dessutom verkade sällskapslivet med »dess nakna skuldror» och dyrbara toaletter allt mer motbjudande på dem. Tungsinnet gjorde allt tätare och allt långvarigare besök i 5 Cheyne Row. Och tankarna kretsade allt oftare och envisare kring döden.

År 1851 skrev Carlyle en biografi över John Sterling. Han nöjde sig ej blott med att däri klarlägga sin väns både inre och yttre utvecklingshistoria, utan han vidgade sin uppgift till att famna svaret på frågan, hur en sanningssökande själ skall kunna i en andlig kallelse undgå att lida skada. Det blev en verkligt profetisk bok, som för »andens arbetare» kom att få lika stor betydelse som »Chartismen» för »handens arbetare».

Carlyle kunde aldrig vara utan sysselsättning. Redan följande år planerade han ett stort historiskt arbete i stil med »Den franska revolutionen» och »Cromwell». Det skulle behandla Fredrik den store. Ej utan stor tvekan hade han valt detta ämne. Till och med när han träffade sin avgörelse, var denne man i hans ögon endast »the bad best». Det var alltså utan hänförelse, han grep sig an med verket. Det kostade honom ej mindre än tretton års trägna arbetsmödor, innan han lyckades fullborda det.

Under dessa år besökte Carlyle Tyskland tvänne gånger, nämligen år 1852 och 1858. Det intryck, han fick av sitt första besök, motsvarade ej alls hans förväntningar. Han klagade över de tyska hotellens dåliga sängar, som han ansåg förorsaka hans sömnlöshet. Den nya dieten bragte oordning i matsmältningsorganen och medförde, att hans gamla magsjukdom kom tillbaka. Och därmed följde det lättretliga humöret i släptåg. Goethe var död. Med djupt vemod besökte Carlyle de orter, där denne levat. Den ende från den flydda stora tiden, som Carlyle var i tillfälle att se och tala med, var Ludwig Tieck. Även Wartburg, den berömda Luthersorten, besökte han och fann idealisk. Likväl återvände Carlyle så snart som möjligt hem. Där mötte honom en överraskning. Hans Jane hade under hans bortovaro inrett hela den övra våningen i huset till ett stort biblioteksrum med takfönster och dubbelväggar. Hon ville därigenom bereda honom tillfälle att få arbeta ostörd. Men till verklig ro kom Carlyle ej därigenom. Hans »Fredrik den store» låg över honom och pressade honom.

I december 1853 dog Carlyles mor. Det var ett hårt slag för sonen. Flera gånger under de senaste åren hade han rest till Skottland blott för att få se henne. Ett sällsport innerligt förhållande rådde in i det sista mellan mor och son. Sista gången, han såg henne, hade kon förändrat sig mycket. »Ack» — utbrister Carlyle med djup smärta — »det var mor, och likväl var det icke mor! Det var den sista bleka randen, den sista bleka strimman av månen, som en gång varit full och nu sjönk ned i de mörka vågorna.» Det verkade beklämmande på Carlyle att tänka sig, att detta hjärta, som i så många år klappat honom varmt och trofast i möte, nu gripits av dödens stelkramp. Allt bredare lade sig skuggorna över hans levnadsväg.

Emellertid synas minnena från den första Tysklandsresan snart nog hava förbleknat hos Carlyle, ty redan 1858, då de två första banden av »Fredrik den stores historia» utkommit, styrde han sina steg åt samma håll. Hans närmaste syfte var då att med egna ögon se det schlesiska krigets slagfält.

Först år 1865 utkom den tredje och sista delen av Carlyles stora arbete: »Fredrik den stores historia» Men redan under forskningsmödorna hade han begynt ana, att hans egentliga livsgärning därmed skulle nå sin avslutning. Den bild, vi här se målad för våra ögon, är mästerligt utförd, och den bidrog att i betydlig grad skingra den okunnighet, som i England rådde på detta område.

Snart skulle också Carlyle få erfara, att hans arbete krönts med framgång. Hans verk blev mottaget med ymnigt bifall av kritiken. Och en vacker dag nådde honom meddelandet, att studenterna vid Edinburghs gamla universitet valt honom till rektor. Detta var en sällsynt utmärkelse, som gav tillkänna, att de unga kände sig stå i tacksamhetsskuld till Carlyle och voro redo att gestalta sitt liv efter hans föredöme. Det gladde Carlyle ofantligt, och han lät omsider övertala sig av sina vänner att åtaga sig detta hedersämbete. Sjuttioåringen måste alltså företaga en resa till Edinburgh för att inför de församlade studenterna hålla sitt inträdestal. Professor Tyndall, en av Carlyles vänner, gjorde honom sällskap och sökte på alla sätt ordna färden så väl som möjligt. Carlyle kände sig obehaglig till mods vid tanken på att nödgas uppträda offentligt. Men när stunden var inne den 2 april 1866 och han stod där i katedern öga mot öga med Skottlands unga söner, då flödade orden mäktigt fram utan anlitande av något koncept.

Hans tal handlade om universitetens uppgift. Han betonade framför allt, att uppfinningen av boktryckerikonsten hade gjort universitetens gamla uppgift, nämligen att meddela det nödiga lärostoffet, alldeles överflödig. De moderna biblioteken kunde numera helt ersätta universiteten i deras gamla betydelse. Skulle universiteten i det nya kulturläget kunna hävda sin ställning, måste de tjäna ett högre syfte än förut. De måste lära studenterna att läsa böckerna — läsa dem så, att de fingo blicka in i de stora och rika själar, ur vilka de vuxit fram, ej blott som ord, utan som gärningar. Så skulle de unga studerandena sporras till ett liv i dåd, icke i ord. Då skulle de få lära sig att känna vördnad och därigenom bliva rustade icke till yttre karriär, utan till något vida högre än en sådan. Därvid riktar Carlyle deras uppmärksamhet på det märkvärdigaste i hela den nyare litteraturen, på det, som han skulle vilja hava själv skrivit hellre än allt annat, nämligen på uppfostran till vördnad i »Wilhelm Meisters Vandringsår». Ej ens i sitt livs ljusaste ögonblick kunde Carlyle förgäta Goethe. Han slutar också sitt tal med de sista orden i dennes »Symbolum»: »Wir heissen euch hoffen», som Carlyle återgav med maningen: »Arbeta och förtvivla ej! »

Carlyles tal hade gjort ett djupt intryck på åhörarskaran. Därom vittnade bl. a. den långa tystnaden efter talets avslutning, vältaligare än de stormiga bifallsyttringarna, som sedan följde. Professor Tyndall skickade genast telegram till fru Carlyle och meddelade henne makens stora framgång. Det gladde henne oerhört. Det var, som hade hela hennes livs strävan nu äntligen nått det efterlängtade målet. Även Carlyle kände sig belåten. Han hoppades, att »den där scenen med Edinburghtalet», vilket han — enligt egen bekännelse — hållit med trotsig förtvivlan liksom under en marritt», skulle vara början till en lång »solskensrik höst».

Men annorlunda gestaltade sig framtiden. Det inträffade inom kort en tilldragelse, som grusade hela hans lyckovärld. Livets ironi är stundom fasansfullt grym. När Jane Carlyle med sin man kommit ut ur de »brandenburgska sandöknarna» (så kallade hon Carlyles långa arbete på »Fredrik den stores historia») och hon såg sin man hyllad i själva Skottland, hade hon så gärna velat under några år framåt njuta ålderdomens ljuvliga kvällsvila vid sin älskades sida. Men tre veckor voro ännu ej förflutna, sedan Carlyle hållit sitt rektorstal, förrän döden mötte henne plötsligt, alldeles oförmodat, såsom hon alltid själv önskat. Hon företog den 21 april 1866 en spatsertur i Hyde Park. Därvid träffades hon av hjärtslag och dog ögonblickligen. Hennes make, som då ännu befann sig i Skottland, skyndade hem. På kyrkogården i Haddington lät han enligt hennes en gång uttalade önskan begrava henne vid hennes fars sida. Besökaren kan på hennes grav läsa följande av hennes make författade gravskrift: »Här vilar ävenledes Jane Welsh Carlyle, maka till Thomas Carlyle, Chelsea, London. Hon föddes i Haddington den 14 juli 1801 såsom enda barnet till John Welsh och dennes hustru Grace Welsh, Caplegill, Dumfriesshire. Under sin ljusa tillvaro hade hon mer sorg än vanligt; men även en mild oövervinnelighet, en omdömesklarhet och en ädel hjärtehängivelse, som äro sällsynta. Under fyratio år var hon sin makes trofasta och kärleksfulla kamrat och har outtröttligt genom ord och gärning främjat hans utveckling, såsom ingen hade kunnat göra det, genom att uppskatta allt, som han någonsin utfört eller strävade efter att utföra. Hon dog i London den 21 april 1866, plötsligt bortryckt från honom; och hans livs ljus var liksom utsläckt.»