Carlyle/10

X.

Den ensamme åldringen.

De första åren, sedan Carlyle blivit änkling, var han sysselsatt med att samla och ordna sin bortgångna hustrus efterlämnade brev och dagboksanteckningar. Därvid gjorde han en fasansfull upptäckt. Han fann, att den älskade lidit ofantligt mycket mer, än han någonsin haft en aning om. Sina smärtor hade hon endast anförtrott åt sin dagbok. Det stod nu klart för Carlyle, att hans hustrus lugna och blida yttre varit frukten av en beundransvärd självövervinnelse. Och hans ånger var hjärteuppskakande. Med oblidkelig stränghet anklagade han sig själv för att hava förbittrat detta sköna människoliv. Med hjärtegripande lidelse sträckte han sig ut i längtan efter en enda liten stund, då han kunde få riktigt säga den hädangångna, hur outsägligt djupt [ 140 ]han älskade henne. De omsorgsfullt hopbuntade breven och dagboksanteckningarna överlämnade han senare till sin vän Froude med tillåtelse för denne att — om han så fann för gott — efter hans död utgiva dem i tryck. Detta vittnar väl mer än någonting annat om hans ödmjukhet. Beskyllningarna för högfärd vederläggas av blott detta faktum. Det ligger en djup verklighet bakom de ord, som han låtit insätta i sitt vapen och sigill: »Per humilitatem» (Genom ödmjukhet). Carlyles ödmjukhet var visserligen förenad med en berättigad stolthet, men den var just därigenom en sann ödmjukhet.

Hans hustrus brev och dagboksanteckningar utgåvos verkligen av Froude efter Carlyles död. Och det finns i hela världslitteraturen icke en enda bok, som så djupt avslöjar en rikt utrustad kvinnosjäl som dessa »Letters and Memorials of Jane Welsh Carlyle». Men den, som läser denna bok, må alltifrån början ihågkomma, att författarinnan ej hörde till dem, som ansågo livet vara förspillt, ifall det ej hade att bjuda på så eller så mycket »lycka». Nej, hon hade alltifrån den stund, då hon gav Carlyle sin hand, blott ett enda som ögonmärke, nämligen att främja sin store makes utveckling, vare sig nu lösandet av denna uppgift skulle skänka henne »lycka» eller ej. Hon var en verklig hjältinna, som kämpade i tysthet och — segrade i tysthet.

Sysslandet med hennes brev och dagböcker hade kommit Carlyle att mer och mer leva i minnenas värld. Vi kunna i hans dagböcker spåra denna tilltagande bortvändhet från det närvarande. Det vore ett alldeles [ 141 ]för lindrigt uttryck, om vi kallade denna Carlyles grundstämning världsleda. Han var till den grad frigjord från världen, att han ej ens kände leda vid henne. Han hade verkligen dött bort från henne och var »helt avskild».

Intet förmådde rycka honom ut ur detta själstillstånd. Ej ens en resa till Mentone, som han på inbjudan av goda vänner företog i sällskap med professor Tyndall, kunde uträtta något i detta hänseende. Den genuine skotten fann ingen vederkvickelse vid Medelhavets sköna stränder.

Mer än någonsin förr kände den gamle Carlyle saknaden av »en älskad son eller dotter», som kunde förljuva hans ålderdoms dagar. Hans systerdotter Mary Aitken skötte emellertid hans hushåll och vårdade honom ömt. Vänkretsen började alltmer glesna, och nya band kunde åldringen ej knyta. Intimast var förbindelsen med Ruskin, även han en beundrare av allt, som bar äkthetens och sanningens prägel, ehuru han såg det mera under estetisk synvinkel och ej såsom Carlyle enbart under moralisk. Emerson besökte honom för tredje gången 1872.

Gärna hade Carlyle velat skriva »a book of piety», men krafterna medgåvo det ej. Det enda, han orkade med, var dels några skisser över de första norska konungarna, dels en karaktäristik av Knox. Endast vid några få tillfällen lät han dagens händelser locka sig att offentligen uttala sin mening. Särskilt uppseendeväckande var hans brev till »Times» i november månad 1870. För sista gången uppträdde han däri som germa[ 142 ]nismens förespråkare gentemot romansk kultur. Han ådagalade, hur Tyskland en gång i tiden förlorade Elsass och Lothringen, och varför dessa rättmätligen borde återförenas med sitt gamla moderland. Och Carlyle löste sin uppgift på ett så glänsande sätt, att den offentliga meningen i England alldeles slog om.

Carlyles historieuppfattning var nära att helt duka under i pessimismens mörker. Den, som räddade den, var Bismarck. Denna väldiga gestalt drog till sig Carlyles hängivna beundran. Han blev övertygad om att Napoleon ej var den sista hjälten i historien, såsom han sagt i sin bok om »Hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien», utan att även hans egen tid kunde föda fram hjältar. Och särskilt tycktes hans beundran för »Goethes folk», såsom han — ehuru med orätt — kallade tyskarna, genom Bismarck hava stegrats in i det gränslösa.

Alla utmärkelser, som erbjödos honom, avböjde han utom ordenskorset »Pour le Mérite», som han mottog 1874. Därom talade Carlyle med berättigad stolthet. »Det hade» — såsom han en gång skrev — »dittills blott givits för verkliga förtjänster.» När Carlyle 1875 fyllde åttio år, fick han från olika håll mottaga bevis på hängivelse och vördnad. Intet bland dessa gladde honom så mycket som ett egenhändigt brev från Bismarck.

Alltmer darrhänt måste han redan två år tidigare sluta upp med att skriva dagbok. Omsider inträdde fullständig förlamning i högra handen. Men hans tankekraft blev aldrig lamslagen. Alltmer förtrogen blev han med dödstanken, så att han utan förfäran kunde motse dödens annalkande.

[ 143 ]Skottland återsåg Carlyle än en gång, då han 1879 bevistade sin systerdotters och vårdarinnas bröllop med hans bror Alexanders son. Deras förstfödde, den lille Thomes, beredde den gamle Thomas stor glädje i hans levnads långt framskridna kvällsskymning. Den 5 februari 1881 kom döden, den länge efterlängtade. Enkel och rättfram som Carlyle varit hela sitt liv igenom, skildes han från jorden blott med ordet: »Farväl!» på sina läppar. Hans under de senaste åren alltmer befästade förvissning om en glad återförening med den älskade gjorde skilsmässan från jorden så obegripligt ljuv. Man hade planerat, att han skulle jordfästas på statens bekostnad och få sitt vilorum i Westminster Abbey. Men Carlyle själv hade under sina sista dagar uttalat en önskan, som gick i rakt motsatt riktning. Han ville bliva begraven på sin födelseby Ecclefechans kyrkogård. Där hans vagga stått, där ville han också ha sin grav. Och hans sista vilja blev naturligtvis respekterad. I närvaro av ett fåtal vänner sänktes kistan under enkla ceremonier ned i det tysta djupa. Men i vänkretsen befann sig en förrädare, James Anthony Froude, som i sin Carlyle-biografi givit oss en av illvilja vanställd bild av sin svekfrie, sanningsälskande vän. Sin lantgård Craigenputtock donerade Carlyle till Edinburghs universitet. Avkastningen skulle årligen användas till stipendier åt behövande studenter. »Så må» — säger han i donationsbrevet — »detta ringa förordnande lämna sitt lilla spår av hjälp till de unga heroiska själar, som kämpa för vad som är högst, och må denna rännil välla fram för alltid, [ 144 ]om den kan, som en åder av klart vatten från de skotska klipporna!»

Men sanningen kan aldrig kvävas. För tusen och åter tusen ute i livets bränningar har Carlyle under de flydda årtiondena varit den räddande blänkfyren. Genom stormens tjut och vågornas dån gör hans sträva stämma sig än i dag hörd: »Arbeta och förtvivla ej!» Även vår tids människor äga i denna omutliga pliktmänniska »en moralisk kraft av stor betydenhet», som inger mod att sätta karaktären högre än karriären.