Chefen fru Ingeborg/Kapitel 13

←  — en vanlig butiksflicka

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Julias andra fest

Skilsmässan börjar  →

JULIAS ANDRA FEST

Trots den hastiga försoningen förblev stämningen tryckt. Det finns utbrott, som rensa luften; det finns utbrott, som ladda den med än mera kvalm. Under ett par timmar såg det ut som om den vackra sommarsöndagen måste räknas bland de förspillda. Sen kom Julia.

Hennes ankomst väckte mer bestörtning än glädje. I köket hotade man med strejk. Fru Koerner kom nämligen inte allena. I tre väl fyllda bilar rullade hon och hennes följe upp på gårdsplanen, signalerade livligt med lurarna. Efter ett kort, förstulet familjeråd bakom förstudörren trädde fru Balzar, förtvivlad men leende, ut på planen och hälsades av sin väninna med en omfamning. Fru Ingeborg viskade i hennes öra: För all del, laga att ni kommer i väg! Jag har inte mat åt er. Varpå fru Koerner, vänd mot sitt följe, utropade:

Här bor snälla och vänliga människor! Här ska vi ha trevligt! Fru Balzar bjuder oss alla på middag.

Fru Balzar störtade tillbaka till köket, och fru Koerner började organisera och exercera sitt följe. Det var mer än vanligt ungdomligt: tre nybakade underlöjtnanter, en fänrik, två rika köpmanssöner och en vetenskapare i studentmössor, en adertonårig skald, vars produktion inskränkte sig till svärmiska blickar ur vackra ljusblå ögon, samt slutligen och för ovanlighetens skull tre flickor i åldern 16—19. Flickorna voro släktingar till fru Koerner, döttrar av en gammal lågadlig godsägarsläkt i Småland. De tillhörde den sällsynta ungflickstyp, som kan vara på engång blyg och glad, vördsam och vänlig, starkt erotisk och följaktligen kysk, stursk mot närgångna pojkar och svärmisk med den försynte. Fru Julia hade ‘fått dem på halsen‘ och behandlade dem med fullständigt exemplarisk moderlig stränghet.

Ryktet visste förmäla att den stora skådespelerskan efter en stark själskamp åtagit sig en roll, som beträffande åldersläget låg ett decennium över hennes eget. För skådespelerskan är det en allvarlig sak att “spela gammal”. Man skildrar inte den gamle utan att själv bliva gammal. Inte ens en dålig skådespelerska utför konststycket, långt mindre en god. Visserligen är åldrandet blott tillfälligt, men vem vet om inte någon liten rynka kan gömma sig kvar i den mjälla huden! Eller i själen. Fru Koerner, som aldrig gjorde medvetna förstudier, hade dock redan tagits i besittning av sin roll. Sålunda omgav hon sig med en ljusgrön ungdom för vilken hon knappt kunde hysa annat än moderliga känslor. Då hon varsnade sin favorit, tjugufemåringen Kurt, ropade hon: Kurt, min älskling, kom och giv din tant en kyss på kinden! Sussi hälsade hon med en snäv nick och anmärkningen: Är inte den där kjolen väl kort? (Den var ovanligt lång.) Fästmannen, som hon såg för andra eller tredje gången, klappade hon med två fingrar på kinden, sägande: Du ser ju duktig ut, min gosse! Hennes livlighet var dock inte mindre än vanligt — även gammalt folk kan vara livligt — och truppen sattes i stark verksamhet. Möbler, som brukade stå inne, flyttades ut, och möbler, som brukade stå ute, flyttades in. Bersåer och rabatter fingo ett delvis ändrat utseende; smärre träd fälldes och placerades på lämpligare ställen. Sedan scenen sålunda omdekorerats, tog hon sina flickor med sig till sjön för att “löga sin gamla kropp” — dock först sedan hon strängt tillsagt sina gossar att ej nalkas stranden. (Hennes ideal i fråga om badliv var eljest Deauville.) Från badet begav hon sig till köket, där fru Balzar förde fruktlösa underhandlingar med en uppretad köksa och en gråtmild husa. Förvånad utbrast fru Koerner: Ingeborg! Du tvistar med ditt tjänstefolk? I mitt hus skulle dylikt sluta med ett par duktiga örfilar! Pjäsen var nämligen en gammaldags pjäs och hon ämnade inte göra några eftergifter åt de lägre klassernas arrogans. Flickorna tappade dragen, då de hörde slika ord utslungas mitt i ett demokratiskt tidevarv. Men eftersom den stora skådespelerskan i ett halvt dussin upplagor beklädde deras sovkammarvägg och eftersom de på hennes baksida brukade sända “kära hälsningar” till släkt och vänner i landsorten, kände de bergfasta principer vackla och störtade huvudstupa till fiskar Öhman och andra matkällor. Fru Koerner hade åstadkommit en visserligen mycket tillfällig återgång i släktets demokratisering. Nöjd härmed slog hon sig till ro bredvid fru de Lorche, som hon såg för första gången, fattade hennes hand mellan sina och mumlade rörd: Ack, vi båda gamla —

Strax därpå upptäckte hennes kvicka ögon den vitskäggige herr Andersson, som förskräckt gömt sig i en berså. Van att förknippa vissa typer med viss rekvisita, tog skådespelerskan för givet att en vitskäggig gubbe måste äga och traktera en fiol. Hon gissade rätt! Herr Anderson ägde en fiol, men med fullt berättigad blygsamhet brukade han fila sina strängar blott i skogens ensligaste enslighet. Nu tvangs han att uppträda. Ungdomen skulle dansa, ty all gammaldags ungdom dansar så snart den kommit ut på landet. De unga herrarna, som tillbragt hela natten vid glaset och som följaktligen älskade fredlig vila, förklarade enstämmigt, att man inte kunde jazza på planen. Jazza? upprepade fru Koerner förvånad, som om hon aldrig förr hört det besynnerliga ordet. I hennes ungdom dansade man vals, polka, hambo, mazurka. Om dessa danser visste ynglingarna ingenting annat än att man bör akta sig för dem när man har kopparslagare. De suckade tungt, och Kurt sa: Det är synd om dem; låt oss ge dem lite whisky. Men den obarmhärtiga gammaldags ande, som flugit i skådespelerskan, svarade: Whisky! Inte för mina pojkar. De är tacksamma för saft och vatten, och vill de inte dansa, så ska vi leka springlekar. Då överlämnade ynglingarna sina själar åt en slö lydnad och sina kroppar åt de tre smålandstöserna, som verkligen kunde de gamla danserna och som skötte sina kavaljerer flinkt och behändigt. En av löjtnanterna bjöd upp fru Koerner. Kanske var inte heller hon alldeles fri från kopparslagare; i alla händelser smålog hon vemodigt och svarade: Tack, min gosse — om jag varit tio år yngre! Men bjud upp tante Ingeborg —

“Tante” Ingeborg kom just från köket ut på verandan. Hon var i misstämning, men åsynen av den dansande ungdomen stämde plötsligt om henne. Så trevligt! Vad de ha roligt! När nu kavaljeren bugade för henne och fru Koerner från sin bänk uppmanade henne att dansa, blev hon visserligen en smula bestört och utropade: Nej, men Julia! Ska jag dansa nu igen? Minnet av Julias fest och den gasförgiftade italienaren var alltså så livligt, att hon tyckte sig ha dansat helt nyligen. Emellertid fattade hon kavaljerens arm, och då hon upptäckte att smålandstöserna voro i färd med att lära sina kavaljerer hambo, blev hon pigg på saken. Gäller det att lära ungdomen en god, men glömd gammal dans, får farmor själv kvicksilver i benen.

Människan, som glidit in i medelåldern, råkar så småningom i ett egendomligt förhållande till sin kropp. Den unge identifierar sig helt med kroppen. Skriver (eller tänker) han reflexionspoesi brukar han apostrofera sin själ som en främling. Själen är för honom en varelse som han själv, alias kroppen, har att bära, vårda, odla, rentav dyrka och lyda som ett högre väsende. Den åldrades förhållande till kroppen liknar den unges förhållande till själen. Förnimmer han obestämda kroppsliga smärtor, tar han sig gärna med båda händerna om bålen och säger: Hur är det med dig, gamle gosse? Det är inte sig själv han tilltalar i andra person, det är sin kropp han duar. Han betraktar honom som en gammal bekant, vilken han då och då träffar: ibland framför spegeln, ibland i badet, ibland vid bordet. Med bekymrat, men svalt intresse följer han vännens långsamma, ofrånkomliga förfall, iakttar hur glansen över hår och hud mattas, hur de smidiga lemmarna stelna, styrkan avtar. Han suckar och återvänder till sig själv och sina tankar, sitt arbete. Å andra sidan gläder han sig på ett ganska barnsligt och lustigt sätt, när vännen-kroppen visar sig äga i behåll vissa ungdomliga färdigheter. Över ynglingens idrottstävlan glänser ofta ett starkt patos. Han för fram sig själv, han är sin kropp, och frågan om seger eller nederlag avgöres under andlös spänning. Old boys tåga in på arenan med avsiktligt komisk värdighet och förlägna leenden i mungiporna. Nåja, mitt herrskap, ni ska inte få se någonting särdeles märkvärdigt. Vi komma här med våra gamla hundar. Vi fick dem när vi föddes. Nu är de gamla. Man kan inte begära, att de ska hoppa särdeles bra, men man ska kanske få se, att de hoppa bra för sin ålder. Så säger man och låter den gamla hunden hoppa. Här glänser intet patos. Det är inte vi, som tävla, det är våra gamla hundar. Ett skämt blott! Men innerst inne gömmer man dock en viss spänning. Ty hoppar hunden för sin ålder bra, så tör det betyda att han har än en tid att leva. Och hur överlägsna vännen-kroppen vi än må bli, hur främmande — skilsmässans dag frukta vi dock. Därför händer det att en gammal excellens blir mindre stolt och glad över en diplomatisk seger än över upptäckten att han alltjämt kan hoppa kråka. Att en biskop och en domprost efter slutat kapitel draga en kroppslig fingerkrok med större energi än nyss den andliga. Och att en gammal kvinna, mor till vuxna barn, plötsligt kan finna ett oemotståndligt nöje i att övertyga sig själv och andra om sina vadors spänstighet, sina knäns böjlighet, sin båls smidighet och sina armars styrka.

Alla dessa lyckliga egenskaper framvisade fru Ingeborg under det hon lärde de unga kavaljererna dansa hambo. Till en början osäker på sin kropp och smått skamsen över att hon, gamla människan, flängde omkring, greps hon snart av kroppsrörelsens eggande feber. Kinderna blomstrade, ögonen tändes, skrattet kvällde oemotståndligt fram, då unga händer grepo henne kring midjan. Fru Koerner råkade i extas. Du är underbar! skrek hon. Du är femton år! Pojkar, titta då på hennes ben! Se såna vador! Smidig som en flicka! Krama henne från mig! Kyss henne! Å, ni sömniga tummelunsar, jag önskar jag vore pojke! Med dylika utrop skärrade hon i sin tur upp ungdomen. De fingo klart för sig, att denna medelålders, ståtliga dam i själva verket var ett under av kroppslig fägring och färdighet. Den grå bakrusdimman lättade plötsligt, pojkaktigheten tog ut sin rätt och de slogos som valpar om en dans och nöjet att få krama henne. Allt under det att den vitskäggige gubben, darrande av rädsla att spela falskt, filade fram den ena tonen falskare än den andra, flög fru Ingeborg ur famn i famn, den ena ungdomligare än den andra. Den blåögde skalden, som gång på gång knuffats undan av starkare kamrater, lyckades äntligen fånga henne, men knuffades åter undan av fästmannen. Hans leende lyste av beundran. Nej, nu måste min vackra mamma dansa med mig! Han tog henne om livet. Hon pustade ut och sa: Låt mig vila ett ögonblick! Det var skönt att stå stilla ett slag. Från skogskanten kom en ganska stark bris, kryddad med doften av heta barr och kåda. Mellan vassarna vid bryggan skummade sig vattnet vitt. Hon tänkte: Han är i alla fall bra snäll, som inte är ond på mig. Hon klappade honom på kinden och sa: Du är en snäll pojke. Jag ska aldrig gräla på dig mer!

Under det att hon dansade med fästmannen, upptäckte hon Kurt sittande på bänken bredvid fruarna Koerner och de Lorche. Hon log mot honom och nickade, men han nickade inte tillbaka. Hans panna var rynkad, munnen smal. Han tänkte: Varför ska mamma flänga omkring med de där pojkvalparna? Det är ju bara obehagligt. Först lever hon rövare med de Lorche som om hon vore tokig. Sen gör hon så här. De där lymlarna skratta åt henne.

Barn vilja i sina föräldrar se den utkristalliserade makten, klokheten, värdigheten. Varje far är en världsskapare, en jätte, som på sina skuldror bär alltet. Vacklar han, vacklar världen. Denna pyramidala övertro avtar dagligen — man kan nästan säga från minut till minut — med barnets tillväxt, men betydligt långsammare som känsla än som tanke. Femtonåringen hyser i regel inga överdrivna föreställningar om sina föräldrar. Likväl känner ännu tjugufemåringen ett smärtsamt styng i hjärtat, när mamma “bär sig dumt åt”. All högspänd kärlek är förenad med alltför stora fordringar på den älskade. Ingen annan än den i sin mor fantastiskt förälskade Kurt kunde finna någonting klandervärt i hennes uppträdande. Den alltför fordringsfulla kärleken är den drivande kraften i mänsklighetens utveckling. Säkert var den man förälskad som först kom på den besynnerliga och orimliga tanken, att människan bör vara god. Detta den alltför fordringsfulla kärlekens påfund har betytt mer för mänskligheten än alla vetenskapliga upptäckter sammantagna. Den store och i sanning alltför fordringsfulle älskaren Kristus skapade det moderna samhället, som i en mycket långsam, trevande och osäker takt söker förverkliga en del av hans ideal. Å andra sidan alstrar den alltför fordringsfulla kärleken fanatism, intolerans. Det milda överseendet är den lågspända kärlekens makliga och föga mäktiga dygd. “Förståelse” för fel och brister är vanligen tecken på degeneration, nedåtgång, vandring hän mot den stora vilan eller mot det kaos, som kan betecknas med den de Lorcheska satsen: kanske att allting är lika bra.

Kurts surmulenhet hade dessutom en annan orsak. Trots sina tjugufem år och tack vare sin starka förälskelse stod han alltjämt i ett barns beroende till modern. Säkerligen hade han själv god lust att leka med sin ungdomliga omgivning, enkannerligen den kvinnliga — smålandstöserna, Julia — jaga, fånga, famna, symbolisera lustans handlingar i en förstulen kyss. Dylika naturliga drifter åtföljas endera av den vuxnes besinning (det är orätt, opassande, kan få tråkiga följder) eller av barnets omedvetna begär att övervakas, skyddas mot sin egen dumdristighet och oerfarenhet. Enligt Kurts visserligen outtänkta åsikt borde han själv ha lekt som en tok och under leken känt moderns kloka, övervakande blick. I stället var det hon som lekte! Ungdomen pinas i regel av att se en åldrad nalkas eller överskrida gränsen för dess eget lättsinne, självsvåld, lek. En genialisk och fanatiskt beundrad historielärare samlar sina lärjungar till ett aftonsamkväm. För att roa sällskapet söker en spjuver bevisa att Napoleon aldrig existerat. Det befängda tilltaget väcker alla pojkaktiga förstörelseinstinkter, all barnslig pajasambition. Kvickheter och dumheter hagla om varandra. Läraren sitter där med sitt tunga gamla huvud stött i handen, först överlägset tankspridd, så småningom road, intresserad, gripes själv av ett goliardiskt lättsinne, en pojkaktig äregirighet att vara “urfånig”, får lysande ögon, skälvningar i hakan, börjar under stamningar och återtagningar (ty hans hjärna är inställd på arbete, ej på lek) framföra ett bevis för Napoleons icke-vara. Av artighetsskäl mottages beviset med starkt jubel, och en del av pojkarna känna sig smickrade, men resten och just de, som hålla mest av honom, tänka: Att han gitter — så obehagligt att höra honom prata strunt — usch! Bakom denna ungdomens stränghet gentemot den åldrades “återfall i barnslighet” ligger dess hemliga förhoppning, att åldrandet skall medföra en utveckling som gör livet meningsfullt, allvarligt, “värt att leva”. En bland ungdomens farligaste fiender är som bekant föreställningen att livet är “meningslöst”.

Då fästmannen slutat sin dans, anfölls fru Ingeborg åter av den efterhängsne blåögde. Men hon gjorde sig lös och sprang tvärsöver planen fram mot Kurt, som satt där surögd, då och då lyftande ögonen till en snabb, trumpen, förbittrad blick på modern. Han såg henne komma springande glittrande glad och soligt vänlig, och han greps av en på samma gång ilsken och räddhågad lust att såra och bestraffa henne. Ur bröstfickan tog han upp en anteckningsbok och började klottra siffror på måfå. Då fru Ingeborg på avstånd ropade: Kom, Kurt, låt oss dansa ett tag! muttrade han: Tack, men jag håller på med en kalkyl. Och då hon tydligen inte uppfattat orden skrek han vresigt som en barnunge: Kan jag inte få vara i fred, när du ser att jag räknar! Fru Ingeborg hann knappt bli förbluffad, förrän den efterhängsne blåögde slagit armarna omkring henne och börjat dansen. Fru Koerner däremot begärde en förklaring. Varför ville han inte dansa med sin mamma? Kurt adderade, multiplicerade, dividerade meningslösa tal och muttrade, en smula förlägen: Man kan ha allvarligare att tänka på än sånt där förbaskat fläng! Fru Koerner utbrast: Kyss mig! men återtog genast sitt värdiga sätt och yttrade till den något förundrade fru de Lorche:

Kära vän, är det med er som med mig att ni älskar ungdomen? Jag tycker om den placerad som staffage här och var i landskapet. Den är till för att vi gamla ska ha någonting behagligt att titta på de stunder vi inte arbeta eller grubbla. Se på gossen bredvid mig, där han sitter och leker så stillsam och med viktig min! Är han inte söt, rörande och roande? Men nutidens fjäsk för ungdomen kan jag inte tåla. Den skall statera, den bör aldrig få verkliga roller, än mindre huvudroller. Nutidens människor missförstår ungdomen. Den tänkes kunna tänka, vilket är ett alldeles förbannat misstag. Först vid trettio—trettiofem år börjar den tänka, vid fyrtio—fyrtiofem utveckla sig, omkring femtio blir den människa ifall den är avsedd att bli människa. Ungdomen skall äta, sova, leka, läsa läxor, passa upp och utföra en del grovsysslor. Nu uppträda tjuguåringar som medelåldersmän. Det blir teater, min söta, dålig teater! Man ska inte sammanblanda åldrarna. Att göra en pojke till kamrat med en vuxen är säkert värre än att plöja med en åsna och en oxe, vilket dock Skriften strängt förbjuder. Jag klandrar mindre att gammalt folk ibland försöker vara så där lite barnsliga, ty barnslighet bevarar hyn fräsch och motverkar besvärande fetma. Men fy för de unga, som vilja spela gamla! Dem ha vi att tacka för många jäkla fiasko, som vårt klot på sistone måst uppleva. Dem skola vi näpsa, håna och tillhuta. I riksdagen skola vi invälja män mellan femtio och sjuttio år. Barnets Århundrade skall avskaffas och Ellen Key brännas. Med våra barn ska vi leka den goda gamla leken “pappa, mamma och barn” tills vi själva blivit så urgamla att vi åter kunna uppträda i ingenue- och barnroller. Och nu, min söta vän, kommer äntligen maten, som jag hoppas skall vara riklig och god. Eljest skulle det reta mig att jag stannat på detta tråkiga ställe, där en ouppfostrad och tölpig pojke fördärvat mitt briljanta humör. Och här ska du ha för att du inte dansade med din förtjusande mamma och sa nej till en dam som täcktes bjuda upp!

Så sägande ryckte hon anteckningsboken ur Kurts hand, slog honom på örat med tingesten och kastade den så långt bort hon förmådde. Den förbittrade Kurt sa till fru de Lorche: Bliv inte rädd! Hospitalsdoktorn försäkrar att hon är alldeles ofarlig. — Emellertid dukades maten fram på verandan. Brisen hade friskat i, verandagardinerna spändes och smällde som segel, fruntimmersbenen skulpterades fram ur de vita kjolarna, bordduken hotade att flyga bort med hela härligheten. De heta unga kropparna avsvalkades, men munterheten svalnade inte. Lek och mat är oemotståndliga makter, och de unga herrarna buro med glatt jämnmod att den stränga fru Julia förbjöd dem snapsen. I sin moderliga godhet bredde och sovlade, hon elva utsökta smörgåsar åt “sina småttingar”, men när hon skulle dela ut dem, ångrade hon sig och åt upp flertalet själv. Kurts surmulenhet tinade bort och han bad sin mor om förlåtelse genom att ge henne en knuff i sidan, mystiska blinkningar och förfärliga grimaser, vilket allt betydde och uppfattades som: vi är buss, inte sant? Men plötsligt fick hans ansikte ett utomordentligt barskt och förbittrat uttryck. En främmande roddbåt hade landat vid Sommarros brygga och de ombordvarande, två karlar och fyra flickor, stego långsamt och tveksamt i land. Antingen hade den växande sjögången drivit dem i nödhamn eller tänkte de taga en ginväg någon vart över Sommarros ägor. Egentligen hade Kurt ingenting emot dylika förbipasserare, tyckte tvärtom i själ och hjärta, att de utgjorde en trevlig omväxling i den lantliga enformigheten. Men i en olycklig stund hade en kringvandrande försäljare lockat honom att köpa en liten vit emaljplåt med inskriften: Landning förbjuden. Tingens makt över sina ägare är avsevärd. En herre, som får en dyrbar snusdosa, blir lätt snusare. Vill man förföra en liten oskuld bör man ge henne en praktfull solfjäder — snart ska hon vara bra kokett, det lilla våpet! Sedan Kurt köpt plåten måste han sätta upp den, och sedan han satt upp den måste han hävda dess och sin auktoritet. Alldeles som då parlament, ständigt utsatta för fatala distraktioner, votera besynnerliga lagar, som sedan under årtionden med möda och kostnad upprätthållas utan att någon vet varför! Eftersom Sommarrobryggan låg väl till för många förbipasserande och eftersom plåten var mycket liten och oansenlig, måste Kurt så gott som dagligen föra en eller annan brottsling tillbaka till bryggan och i förolämpad ton fråga: vad har ni era ögon till?

Även nu klev han med en polismans tungt beslutsamma gång och hållning fridstörarna till mötes men hejdade sig på halva vägen och fick i detsamma en mera inspirerat martialisk hållning. Han lyfte högra handen och pekade på de annalkande flickorna med en gest à la Molins Karl XII, hans ansikte strålade av nöje och stolthet och han ropade över axeln upp mot verandan: Mamma! Titta! Det är mina hattar. Nu har de kommit ut i skärgårn! De fyra flickorna blevo ännu mera tveksamma i sin gång, trodde sig kanske beskyllda för stöld. Sanningen att säga skulle ingen människa falla på den idén att stjäla de förfärliga skrållor, som klädde deras stackars huvuden. Den eländigaste produkt har, så länge den är alldeles ny, ett visst värde: nyhetsvärdet. Fräschören mutar ögat, färgsammansättningens odämpade bjärthet gör smaklösheten så förbluffande att man tar den för pikanteri. På samma sätt kan en människa, som för en oriktig saks talan, till en tid bluffa sina åhörare genom att utskrika i stället för uttala sina argument. Så länge de stodo i skyltfönstret hade de Kurtska ”färgglada” hattarna så att säga utskrikit sina falska behag: nu viskade de snart urblekta färgerna, de slankiga stommarna om skam och nesa. Emellertid åsåg Kurt med stort välbehag hattarnas förbimarsch och följde dem med blicken tills de försvunno vid husknuten. Givetvis ville han inte neka dessa hattars bärare och eskort fri väg, och när han åter steg upp på verandan upprepade han självbelåtet: Jaha, det var mina hattar. Alla fyra! Jag kände igen dem. — Känner igen! utbrast fru Koerner. Vem känner inte igen firman Balzars välgjorda arbete, förfinade smak och redbara varor? Hade du ett uns heder i kroppen skulle du gå land och rike runt och köpa igen dessa rysligheter, som du lurat på hundratals fattiga flickor och som fördärvat deras sommar och satt en fläck på Stockholms fägring. — Ja, de välsignade hattarna! suckade fru Ingeborg, plötsligt tyngd av tråkiga minnen. Men Kurt stramade upp sig till en merkantil upphöjdhet över etiska och estetiska hänsyn. Han sa: Affären var god; såna ska vi göra många! Fru Ingeborg drog upp ögonbrynen högt i pannan och mumlade: Såå? Tro det —

Nu tog fru Koerner avsked, sägande: Tante Ingeborg kan vara trött på er, bråkstakar, och sen vi nu fått mat i magarna ska vi tacka och gå. Kära Ingeborg, det här har varit en av de angenämaste dagarna i mitt liv! Vad det ändå är roligt att vara på landet! Och dina barn är riktigt söta: särskilt äldste pojken med sitt fina sätt och sin goda smak. Han blir en hjärtekrossare då han blir stor. Och nu, mina ungar — bocka och nig för tante Ingeborg!

Pösande av modersstolthet tågade hon, följd av sin tropp, ned till bilarna, stuvade in sällskapet under ideliga förmaningar, blev bestört då hon upptäckte att ena smålandstösen tappat klacken, grälade på äldste löjtnanten därför att han fått en blåbärsfläck på sina nytvättade vita byxor, och satte sig äntligen vid ratten i främsta bilen. Så långt kommen vinkade hon till sig fru Ingeborg, lade armen kring hennes hals och viskade i örat: Ingeborg, du var gräsligt söt, då du skumpade omkring som en ung kviga! Klumpig och dum och förtjusande! Jag — älskar — dig! Farväl! Smällde en kyss på kinden, höjde handen och ropade: Barn! Kasten ännu en blick omkring eder! Så här ser den så kallade bondvischan ut! Jag tror inte att vi återvänder i brådrappet, nej, inte så länge det finns baler, barer och bio i gamla Ekis! Rullade därpå bort med sitt följe.

Familjen Balzar sjönk ned på verandatrappan och domnade sakta bort i den angenäma dåsighet, som vanligen infann sig efter ett längre eller kortare möte med den stora skådespelerskan. Tystnad rådde, undantagandes några matta frågor från fru Ingeborg. Kunde inte Kurt och Louis ställa lite i ordning? Det såg så skräpigt ut. Kunde de inte flytta in möblerna? Fästmannen mumlade: Jo visst, mamma, strax — men rörde sig inte ur fläcken. Han satt överst på trappan med Sussi bredvid sig och hennes hand i sin. Nedanför dem sutto fruarna Balzar och de Lorche, den senare med pärlstickning. Nederst sutto Kurt och herr Andersson, benen högt uppdragna, huvudena hängande mellan knäna. Timman runt solnedgången dåsades bort i slöhet. Så kom Tysta Marie ut på verandan, tassade ett par slag av och an och muttrade: Jag begriper inte — var kan det komma ifrån — jag förstår inte, jag — Ingen fäste sig vid hennes mutter. Hon gick men återvände efter en kvart och muttrade detsamma: jag begriper inte, jag — Försvann åter.

Plötsligt började Sussi dra några korta, hastiga andedrag, satt ett ögonblick tyst med återhållen andedräkt, viskade något till fästmannen. Han reste sig hastigt men ljudlöst, stod uppsträckt, lång och smal, med ögonen spelande till höger och vänster i det långa, smala ansiktet, tog trappan utför i ett vigt språng, rusade ut på gårdsplanen, tvärstannade och stirrade upp mot himlen. Herr Andersson reste sig långsamt, lade händerna på ryggen och vankade bort till husknuten. Han vinkade åt fästmannen och båda försvunno på andra sidan gaveln. Nu lyfte Kurt sitt djupt nedböjda huvud och vädrade som nyss Sussi. Så vände han ansiktet upp mot modern, därpå upp mot himlen. Ett stort, av vinden nästan sönderrivet och snart i små gråsvarta tussar upplöst moln gled, bakifrån kommande, fram över husets tak. Kurt vände sig åter mot modern och gav henne en egendomlig blick, som uttryckte en blandning av medlidande och förargelse. I nästa sekund hade han försvunnit, lika tyst som de andra. Strax därpå hördes Sussi ringa i telefon.

Detta tysta försvinnande visade, vilket starkt intryck morgonens våldsamma uppträde gjort. Om fru Ingeborg nöjt sig med att förbjuda länsmans tillkallande, skulle ungdomarna nu med en mun ha ropat: Det brinner i skogen! Och kanske tillagt: Där ser mamma! Varför fick vi inte hämta länsman! Deras tystnad var en starkare, mera hotfull förebråelse, en efterverkan av hennes måttlösa utbrott. Fru Ingeborg rodnade långsamt: när blodvågen stigit upp till hjässan, sjönk den åter sakta, lämnande ansiktet nästan vitt. Fru de Lorche stoppade pärlstickningen i väskan och sa i det hon betraktade fru Ingeborg bekymrat leende: Ja, kära vän, Louis hade kanske ändå rätt? Det går inte an att vara för ömhjärtad mot sådana där ansvarslösa varelser. För resten — tillade hon tröstande — vet vi ju inte ännu, att det är hans fel. Kanske är det inte ens skogsbrand, fast det uktar så. Men nu måste jag gå om jag ska hinna med niotåget. Och senare vill jag inte fara. Portvakten ser så förargad ut, ifall man kommer mycket sent.

Portvaktens missnöje betydde för henne mer än den fara som hotade vännerna. Det var inte själviskhet, det var fattigdom.