Dödens Myrten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 177 ]

DÖDENS MYRTEN.

Liten Hilma låg så skön,
Händren knäppta hop till bön,
    Och på munnens ros
Själen, som en fjäril, nyss
Hade tryckt en himmelsk kyss,
    Förr’n hon flytt sin kos.

Modershanden myrten bröt,
Liten krans och krona knöt
    Åt sin englabrud:
Tåren föll på bladen ner,
Och re’n smyckad Hilma ler
    I sin svepningsskrud.

Resan stundade så fort:
Vägen bar till grafvens port.
    Hilma, ack, så säll,
Fick se’n endast helsa på
Far och Mor bland englar små
    Någon högtidsqväll.

Men, förr’n kistan slogs igen,
Kysste moderskärleken
    Kindens lilja sist,
Och, vid smärtans heta tår,
Ur det fina silkeshår
    Tog en myrtenqvist.

Hilma göms i mullen ner:
På de gröna bladen ser
    Än den sorgsna Mor;

[ 178 ]

Och, när grafvens klockor slå,
Hon åt jorden äfven då
    Telningen förtror.

Och af plantan, ung och späd,
Se! det blef ett myrtenträd:
    Emot ljuset opp
Höjer kronan, dunkelgrön,
Sina armar små, så skön,
    Som ett barndomshopp.




Moder! ja, ditt hjerta vet
Tyda gåtans hemlighet:
    Skall ditt barn ej så
Fostras opp i Englars vård,
Att i himlens myrtengård
    Lifvets krona få?