David Copperfield/Del I/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Följden av mitt beslut
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Min tant fattar sitt beslut rörande mig
Jag börjar på nytt  →


[ 259 ]

FJORTONDE KAPITLET.
Min tant fattar sitt beslut rörande mig.

Då jag följande morgon kom ned, fann jag min tant sitta försjunken i så djupa grubblerier vid frukostbordet, med sin armbåge stödd mot brickan, att innehållet i teköket hade översvämmat tekannan och satt hela duken under vatten, till dess mitt inträde drev hennes betraktelser på flykten. Jag kände mig övertygad, att jag hade utgjort föremålet för hennes tankar och blev ännu mera ivrig än förut att få veta hennes avsikter med mig, men jag vågade likväl icke röja denna min önskan, av fruktan att jag skulle förtörna henne.

Men mina ögon, som icke stodo under samma kontroll som min tunga, drogos under frukosten mycket ofta till min tant, och jag kunde icke se på henne ens några ögonblick i sänder, utan att märka att hon betraktade mig på ett sällsamt, tankfullt sätt, som om jag varit ofantligt långt borta, i stället för att jag satt på andra sidan av det lilla runda bordet. Då min tant hade slutat sin frukost, lutade hon sig helt tankfullt tillbaka i sin länstol, rynkade sina ögonbryn, lade armarna i kors och betraktade mig i allsköns mak med en så oavvänd uppmärksamhet, att jag blev alldeles överväldigad av förlägenhet. Som jag själv ännu icke hade slutat min frukost, sökte jag att dölja min förvirring genom att äta, men min kniv gled ned över min gaffel, min gaffel stötte emot min kniv, och jag sprätte bitar av skinkan i vädret till en förvånande höjd, i stället för att skära itu dem åt mig själv, samt var nära att kväva mig med teet, som envist fortfor att komma i vrängstrupen, till dess jag slutligen helt och hållet slutade upp och satt och rodnade under min tants skarpt forskande blick.

[ 260 ]»Hallå!» sade min tant efter en god stunds förlopp.

Jag slog upp ögonen och mötte vördnadsfullt hennes skarpa, klara blick.

»Jag har skrivit till honom», sade min tant.

»Till…?»

»Till din styvfar», sade min tant. »Jag har sänt ett brev till honom, vilket han torde göra sig mödan att noga tänka på, såframt inte han och jag skola bli ovänner.»

»Vet han var jag är, tant?»

»Jag har underrättat honom därom», sade min tant med en nick.

»Ska jag — bli — överlämnad åt honom?» stammade jag.

»Det vet jag inte», svarade min tant. »Vi få se.»

»Ack, jag vet inte vad jag kommer att göra, om jag måste återvända till mr Murdstone!» utbrast jag.

»Den saken vet jag ingenting om», sade min tant och skakade på huvudet. »Det kan jag verkligen inte säga. Vi få se.»

Mitt mod sjönk vid dessa ord, och jag blev mycket nedslagen och illa till mods. Min tant, som icke tycktes lägga mycket märke till mig, band nu om sig ett grovt förkläde med bröstlapp, vilket hon tog fram ur skåpet, tvättade tekopparna med egna händer, och då allt var rengjort och satt tillbaka på brickan samt duken ihopvikt och lagd ovanpå alltsammans, ringde hon på Janet, för att hon skulle taga ut brickan. Därefter började hon, sedan hon först tagit på sig ett par handskar, att borsta av alla brödsmulorna med en liten viska, till dess det icke fanns den ringaste smula kvar på bordtäcket, och dammade därefter rummet och städade det, ehuru det redan förut var på det omsorgsfullaste dammat och städat. Då alla dessa olika förrättningar voro slutade till hennes belåtenhet, tog hon åter av sig förklädet och handskarna, lade ihop dem och gömde dem på deras bestämda ställe i skåpet, varifrån de hade blivit framtagna, flyttade sitt syskrin bort på sitt eget bord invid [ 261 ]det öppna fönstret och satte sig ned att arbeta, med den gröna skärmen mellan sig och ljuset.

»Gå upp», sade min tant, i det hon trädde på nålen, »och hälsa mr Dick från mig och säg honom, att jag gärna önskade veta huru det går med hans inlaga.»

Jag reste mig ivrigt upp för att uträtta detta ärende.

»Jag förmodar», sade min tant, i det hon betraktade mig lika skarpt som hon hade betraktat synålen då hon trädde på den, »att du tycker att mr Dick är ett kort namn, vasa?»

»Ja, visserligen tyckte jag i går, att det lät bra kort», medgav jag.

»Du må inte tro, att han inte har ett längre namn, ifall han ville begagna det», sade min tant med en stolt min. »Babley — mir Richard Babley — är mannens fulla namn.»

Med en blygsam känsla av min ungdom och av den förtrolighet, vartill jag redan hade gjort mig skyldig, stod jag just i begrepp att yttra, att det i så fall väl vore bäst att jag kallade honom så, då min tant fortfor:

»Men vad du gör, så kalla honom inte vid detta namn! Han kan inte tåla sitt namn. Detta är en egenhet hos honom, ehuru jag i det hela taget alls inte finner någonting så eget däruti, eftersom han blivit tillräckligt illa behandlad av visst folk, som bär det, för att hysa en avgjord motvilja emot det, det ska Gud veta. Mr Dick, detta är hans namn här och även på varje annat ställe, såframt han annars ginge till något annat ställe, vilket han inte gör. Kom därför ihåg, barn, att du inte kallar honom för något annat än mr Dick.»

Jag lovade att lyda och gick upp med mitt budskap, tänkande medan jag gick, att om mr Dick hade arbetat länge på sin inlaga med samma iver, som den varmed jag genom den öppna dörren hade sett honom arbeta, skulle han helt säkert snart få den färdig. Jag fann honom ännu skrivande på den med en lång penna och med huvudet nästan ända nere på papperet. Han var så djupt inne i sin sysselsättning, att jag fick mer än tillräcklig tid att märka den stora pappersdraken i en vrå, [ 262 ]den oordnade högen av manuskript, de många pennorna och framför allt den mängd av bläck han tycktes ha i ett dussin stopsbuteljer, innan han upptäckte att jag var närvarande.

»Ha, Phœbus!» sade mr Dick, i det han lade ifrån sig pennan. »Huru det går till i den här världen! Jag ska säga dig något», tillade han med dämpad röst, »jag vill inte att det ska bli omnämnt, men det är en —» här vinkade han åt mig och lade sina läppar tätt invid mitt öra — »det är en galen värld, så galen som Bedlam, gosse!» sade mr Dick, i det han tog sig en pris ur en rund dosa på bordet och skrattade hjärtligt.

Utan att drista mig att yttra någon mening om denna fråga, uträttade jag mitt ärende.

»Tack», svarade mr Dick, »hälsa henne och säg, att jag — att jag tror att jag gjort ett framsteg», återtog mr Dick, i det han for med handen genom sitt grå hår och kastade en allt annat än tillitsfull blick på sin handskrift. »Har du gått i skola?»

»Ja, sir, en kort tid», svarade jag.

»Kommer du ihåg när det var som kung Karl I blev halshuggen?» frågade mr Dick, i det han betraktade mig mycket allvarligt och tog upp sin penna, liksom för att anteckna det.

Jag svarade, att jag trodde att det var år 1649.

»Ja», sade mr Dick och kliade sitt öra med pennan och såg tveksamt på mig, »så säga böckerna, men jag begriper inte hur det kan förhålla sig så, ty om det vore så länge sedan, huru kunde då hans omgivning ha begått det misstaget att taga några av bekymren ur hans huvud, sedan det blivit avhugget, och sätta det in i mitt?»

Jag blev högst förvånad över denna fråga, men kunde icke meddela några upplysningar i detta avseende.

»Det är eget», sade mr Dick med en modstulen blick på papperen och for ännu en gång med handen i håret, »att jag aldrig kan komma på det klara med den saken. Jag kan aldrig få det riktigt klart för mig. Men det är detsamma, det är detsamma», tillade han muntert och [ 263 ]skakade ifrån sig sorgen. »Det är god tid! Hälsa miss Trotwood och säg, att det går bra framåt för mig.»

Då jag skulle till att gå, fäste han min uppmärksamhet på draken.

»Vad tycker du om den här draken?» frågade han.

Jag svarade, att jag tyckte att den var mycket vacker. Jag tror alt den måste ha varit sina två och en halv meter lång.

»Den har jag själv gjort. Vi skola gå ut och låta den flyga, du och jag», sade mr Dick. »Ser du det här?»

Han visade mig att den var överdragen med ett mycket tätt och omsorgsfullt skrivet papper, varpå skriften var så tydlig, att jag tyckte att jag, då jag följde raderna, åter på ett par ställen upptäckte en hänsyftning på kung Karl I:s huvud.

»Här är tillräckligt med segelgarn», sade mr Dick, »och när han flyger högt, tar han fakta med sig ett gott stycke. Detta är mitt sätt att sprida ut dem. Jag vet inte var de kunna falla ned. Det beror på omständigheterna, på vinden och så vidare; jag låter slumpen råda.»

Hans ansikte var så milt och intagande och hade tillika någonting så vördnadsbjudande, ehuru det var friskt och kraftigt, att jag icke var säker om huruvida han icke drev en smula gäck med mig. Därefter skrattade jag, och han skrattade med, och så skildes vi åt som de bästa vänner i världen.

»Nå, barn», sade min tant, då jag kom ned igen. »Hur står det till med mr Dick i dag?»

Jag sade att han hade god hälsa, att det gick bra framåt för honom.

»Nå, vad tycker du om honom?» frågade min tant.

Jag hade en dunkel idé om att försöka undvika frågan genom att svara, att jag ansåg honom vara en mycket hygglig herre, men min tant lät icke på detta sätt avspisa sig, ty hon lade ned sin sömnad i knäet, lade sina hopknäppta händer därpå och sade:

»Seså! Din syster Betsey Trotwood skulle genast ha sagt mig vad hon tyckte om honom. Likna din syster så mycket du kan och tala rent ut!»

[ 264 ]»Är han — är mr Dick — jag frågar därför att jag inte vet det, tant — är han på något sätt rubbad till förståndet?» stammade jag, ty jag insåg, att jag här befann mig på farlig mark.

»Nej, inte det ringaste», sade min tant.

»Å, verkligen!» anmärkte jag med låg röst.

»Om det finns någonting i världen», sade min tant med mycken kraft och bestämdhet i sin ton, »som mr Dick inte är, så är det detta.»

Jag hade ingenting bättre att svara än ännu ett blygt:

»Å, verkligen?»

»Han har blivit kallad tokig», sade min tant. »Jag finner ett egoistiskt nöje uti att säga, att han blivit kallad tokig, ty i annat fall skulle jag inte haft fördelen av hans sällskap och råd under de sista tio åren eller längre — ja, alltsedan din syster Betsey Trotwood gäckade min väntan.»

»Så länge?» sade jag.

»Och just snygga människor var det som hade den djärvheten att kalla honom tokig», fortfor min tant. »Mr Dick är på långt håll släkt med mig — på vad sätt, kan göra detsamma; det behöver jag inte förklara. Om jag inte hade varit, skulle hans egen bror ha hållit honom inspärrad för livstiden. Det är alltsammans.»

Jag fruktar att det var hyckleri av mig, men då jag såg, att min tant hyste ett så livligt deltagande för denna sak, försökte jag se ut som om jag också gjorde det.

»En högfärdig narr!» sade min tant. »Därför att hans bror var litet excentrisk — ehuru han inte är hälften så excentrisk som många andra människor — ville han inte tillåta, att han vistades i hans hus, utan skickade honom till en privat anstalt för sinnessjuka, ehuru deras avlidne far, som nästan ansåg honom för en fåne, hade anförtrott honom i denne broders vård. Och den där fadern måste just ha varit en klok karl, eftersom han kunde tänka någonting sådant! Han var utan tvivel själv tokig.»

Min tant slätade sin klänning och skakade på huvu[ 265 ]det, som om hon velat släta trots mot hela världen ut ur den förra och skaka det ur det senare.

»Han hade en syster, som han höll mycket av», sade min tant, »en god flicka, som var mycket öm mot honom. Men hon gjorde på samma sätt som de allesammans göra — tog sig en man, och denne gjorde henne olycklig — såsom de allesammans göra. Detta gjorde ett sådant intryck på mr Dick — och det måtte väl inte bevisa galenskap, vill jag hoppas! — att det i förening med hans fruktan för brodern och medvetandet om dennes ovänlighet skaffade honom en feber på halsen. Detta skedde innan han kom till mig, men minnet därav trycker honom ännu. Sade han något till dig, barn, om kung Karl I?»

»Ja, tant.»

»Ah!» sade min tant och gned sin näsa, som om hon känt sig litet förtretad. »Detta är det bildlika sätt varpå han uttrycker sig. Han sätter sin sjukdom i samband med en stor oro och skakning, och detta är den bild eller den liknelse, eller vad man ska kalla det, som det roar honom att använda. Och varför skall han inte göra det, om han tycker det vara lämpligt?»

Jag sade:

»Jo visst, tant.»

»Detta är inte något affärsmässigt eller vanligt sätt att uttrycka sig på, det vet jag alltför väl», sade min tant, »och detta är anledningen varför jag yrkar på att inte ett ord därom måtte förekomma i hans inlaga.»

»Är det en inlaga rörande sin egen historia, som han nu håller på att skriva, tant?»

»Ja, barn», svarade min tant och gned sig åter på näsan. »Han håller på att skriva en inlaga rörande sina egna angelägenheter till lordkanslern eller lord Den och Den — kort sagt, till en av de personer, som äro avlönade för att taga emot inlagor. Den kommer förmodligen att avgå en av dagarna. Han har ännu inte varit i stånd att sätta upp den utan att begagna sig av det där uttryckssättet, men det gör detsamma; han har åtminstone alltid någonting att göra.»

[ 266 ]Senare fick jag också veta, att mr Dick i vid pass tio år hade sökt att hålla kung Karl I borta från inlagan, men han hade ständigt smugit sig in där och var där även nu.

»Jag säger ännu en gång», sade min tant, »att ingen annan än jag vet vilket förstånd den mannen har, och så är han till på köpet den bästa och vänligaste människa i världen. Han finner stundom ett nöje uti att låta en drake flyga, men vad gör väl det? Franklin lät ju också drakar flyga, och han var ändå kväkare eller någonting dylikt, om jag inte misstager mig. Och en kväkare, som låter en drake flyga, är en mycket löjligare varelse än någon annan.»

Om jag hade kunnat förmoda, att min tant berättade alla dessa detaljer enkom för min skull och för att visa mig sitt förtroende, skulle jag ha ansett det för en stor utmärkelse och dragit en för mig gynnsam slutsats av ett sådant bevis på hennes goda tanke om mig. Men jag kunde näppeligen undgå att märka, att hon hade inlåtit sig på dem huvudsakligen därför att frågan hade uppstått hos henne själv och utan vidare avseende på mig, ehuru hon hade talat till mig, i brist på någon annan.

På samma gång måste jag nämna, att hennes ädelmodiga beskydd av den stackars oskadlige mr Dick icke endast fyllde mitt unga bröst med ett visst egoistiskt hopp för egen räkning, utan även med en oegennyttig värme för henne. Jag tror att jag började inse, att det hos min tant, trots hennes många egenheter och underliga idéer, fanns någonting som förtjänade att äras och aktas. Ehuru hon denna dag var lika häftig som den föregående, rusade lika ofta ut efter åsnorna och råkade i den förskräckligaste förbittring, då en ung man i förbigående kastade en blick upp till Janet, vilket var en av de grövsta förseelser man kunde begå mot min tants värdighet, tycktes hon mig dock äga större anspråk på min vördnad, om än min fruktan för henne därför icke var förminskad.

Den oroliga spänning, varuti jag befann mig under den mellantid, som nödvändigt måste förflyta innan hon [ 267 ]kunde få svar på sitt brev till mr Murdstone, var utomordentligt stor, men jag ansträngde mig för att kväva den och att på ett tyst och stillsamt sätt göra mig så behaglig som möjligt för min tant och mr Dick. Han och jag skulle gärna ha gått ut för att låta den stora draken flyga, men jag hade inga andra kläder än de allt annat än prydliga plagg som jag hade blivit iklädd den första dagen och som bundo mig vid huset, med undantag av en timme efter mörkningen, då min tant för min hälsas skull gick med mig fram och tillbaka på den klippiga stranden, innan vi gingo till sängs. Äntligen anlände svar från mr Murdstone, och min tant underrättade mig till min obeskrivliga förfäran om att han den följande dagen skulle komma och tala med henne. Den följande dagen satt jag, ännu alltjämt insvept i min besynnerliga dräkt, och räknade timmarna, upprörd och feberhet av striden mellan det sjunkande hoppet och den stigande fruktan och väntade på att bli skrämd av åsynen av det dystra ansiktet, vars uteblivande skrämde mig i varje minut.

Min tant var litet mera befallande och sträng än vanligt, men jag märkte intet annat tecken till att hon förberedde sig att mottaga den av mig så fruktade gästen. Hon satt vid fönstret och sydde, och jag satt hos henne ända till långt fram på eftermiddagen, medan mina tankar välvde sig omkring alla möjliga och omöjliga följder av mr Murdstones besök. Vår middag hade blivit uppskjuten till obestämd tid, men det hade nu blivit så sent, att min tant redan hade givit befallning om att det skulle dukas, då hon i detsamma gav alarmropet om åsnor, och till min fasa och förvåning såg jag miss Murdstone i en tvärsadel rida helt kallblodigt på en åsna över den heliga gröna planen och hålla utanför huset och se sig omkring där.

»Bort med er!» ropade min tant, i det hon ruskade på huvudet och hotade henne med handen från fönstret. »Ni har ingenting att göra här. Hur vågar ni göra intrång på andras mark? Bort med er! Ack, ni oförskämda varelse!»

[ 268 ]Min tant var så förbittrad över den kallblodighet, varmed miss Murdstone såg sig omkring, att jag verkligen tror, att hon icke kunde röra sina lemmar och för ögonblicket var ur stånd att rusa ut enligt sin vana. Jag begagnade tillfället till att säga henne vem det var och att den herre, som nu närmade sig förbryterskan — ty vägen var mycket brant, och han hade blivit något litet efter — var mr Murdstone själv.

»Jag bryr mig inte om vem det är!» ropade min tant, ännu alltjämt ruskande på huvudet och allt annat än hälsande välkommen med sina åtbörder från fönstret. »Jag tillåter ingen att göra ohägn här. Jag tål det inte. Bort! Janet, vänd om henne! För bort henne!»

Jag, som stod bakom min tants rygg, hade nu tillfälle att skåda ett livligt bataljstycke, varuti åsnan gjorde motstånd mot envar, med alla fyra benen utspärrade åt olika håll, medan Janet sökte att leda bort henne vid grimman och mr Murdstone sökte att få henne framåt, miss Murdstone bultade på Janet med sin parasoll, och åtskilliga pojkar som hade kommit för att åse striden, hurrade av alla krafter. Min tant, som plötsligt upptäckte den unge missdådare, som var åsnans vaktare och en av de fräckaste fridstörarna, ehuru han knappast hade fyllt sitt tolfte år, rusade nu ut på valplatsen, anföll honom, tog honom till fånga och drog honom, med tröjan över huvudet och spjärnande med hälarna mot sanden, in i trädgården, där hon höll honom fast, medan hon ropade till Janet, att hon skulle hämta konstaplarna och domarna, så att han måtte bli åtalad, dömd och avrättad på stället. Denna mellanakt räckte emellertid icke länge, ty den unge galgfågeln, som var övad i en mängd finter och knep, varom min tant icke hade den ringaste aning, ryckte sig snart lös och sprang hojtande sin väg, lämnande åtskilliga djupa intryck av sina med spikar försedda stövlar uti blomstersängarna och förande sin äsna med sig i triumf.

Under den sista delen av striden hade miss Murdstone stigit av och stod nu jämte sin bror vid foten av trappan och väntade på att det skulle behaga min tant att taga [ 269 ]emot dem. Min tant, som hade råkat litet i oordning till följd av fäktningen, gick med mycken värdighet förbi dem in i byggningen och tog alldeles ingen notis om dem förrän Janet anmälde dem.

»Ska jag gå ut, tant?» frågade jag skälvande.

»Nej, stanna!» svarade min tant.

Med dessa ord sköt hon mig in i en vrå tätt bredvid henne och stängde in mig medelst en länstol, som om det hade varit ett fängelse eller ett domstolsskrank. I denna ställning förblev jag under hela samtalet, och därifrån såg jag nu mr och miss Murdstone inträda.

»Jag visste inte först», sade min tant, »vem jag hade det nöjet att ha framför mig, men jag tillåter ingen att rida över den gröna planen. Jag gör intet undantag. Jag tål inte att någon gör det.»

»Ert förbud är en smula obehagligt för främmande», sade miss Murdstone.

»Det är visst möjligt», sade min tant.

Mr Murdstone, som tycktes frukta för ett förnyande av fientligheterna, lade sig nu emellan och började:

»Miss Trotwood!»

»Jag ber om ursäkt», sade min tant med en skarp blick, »är ni den mr Murdstone, som gifte sig med änkan efter min avlidne släkting, David Copperfield på Blunderstone Rookery? — Ehuru jag inte vet varför det kallas Rookery!»

»Ja, det är jag», sade mr Murdstone.

»I sådant fall torde ni ursäkta att jag säger», fortfor min tant, »att jag tycker att det skulle ha varit vida bättre, om ni hade lämnat det stackars barnet i fred.»

»Jag håller så till vida med vad miss Trotwood anmärkt», inföll här miss Murdstone och rätade upp sig, »att jag anser att vår begråtna Clara i alla väsentliga avseenden var endast och allenast ett barn.»

»Det är en tröst för er och mig, madame, att ingen kan säga detsamma om oss, som redan skridit tämligen långt fram i livet och inte med någon sannolikhet kunna bli utsatta för att bli olyckliga genom våra personliga behag», sade min tant.

[ 270 ]»Utan tvivel!» yttrade miss Murdstone, ehuru, efter vad det tycktes mig, icke med det mest beredvilliga medgivande. »Och det skulle obestridligen, såsom ni nyss sade, ha varit vida bättre för min bror, om han inte hade ingått en dylik förbindelse. Jag har alltid varit av denna mening.»

»Det tvivlar jag inte på», svarade min tant. »Janet», tillade hon, sedan hon ringt, »gå upp till mr Dick och hälsa honom från mig och bed honom vara god och komma ned.»

Intill dess han kom blev min tant sittande helt styv och rak och stirrade hotande på väggen. Då han hade kommit in, företog hon presentationsceremonien.

»Mr Dick, en gammal och förtrogen vän till mig, på vars omdöme», sade min tant med eftertryck såsom en varning åt mr Dick, som bet sig i pekfingret och såg tämligen fånig ut, »jag obetingat litar.»

Mr Dick tog vid denna vink fingret ur munnen och ställde sig med ett allvarligt och uppmärksamt uttryck bredvid den övriga gruppen. Min tant vände sig nu till mr Murdstone, som fortfor:

»Miss Trotwood, då jag erhöll ert brev, ansåg jag det vara mera rättvist mot mig själv och måhända ett större bevis på min aktning för er…»

»Jag tackar så mycket», inföll min tant, ännu alltjämt betraktande honom med en skarp blick, »ni behöver inte bry er om mig.»

»Att besvara det muntligt, hellre än skriftligt, huru oläglig denna resa än kunde falla sig för mig», fortfor mr Murdstone. »Den här olycksaliga pojken, som rymt bort från sina vänner och sin sysselsättning…»

»Och vars yttre», inföll hans syster, i det hon fäste den allmänna uppmärksamheten på mig i min obeskrivliga dräkt, »är en verklig skam och nesa för hans omgivning.»

»Jane Murdstone», sade hennes bror, »var av den godheten och avbryt mig inte. Den här olycksaliga pojken, miss Trotwood, har givit anledning till många husliga bekymmer och obehag, såväl medan min kära avlidna [ 271 ]hustru levde som även sedermera. Han har ett buttert och uppstudsigt sinne, ett häftigt lynne och en envis och ohanterlig natur. Både min syster och jag ha försökt att rätta hans fel, men utan framgång. Och jag — jag kan gärna säga, vi båda, eftersom min syster åtnjuter mitt oinskränkta förtroende — har ansett det vara rättast, att ni finge mottaga denna bestämda och passionsfria försäkran från våra läppar.»

»Jag torde näppeligen behöva bekräfta något som min bror yttrar», sade miss Murdstone, »men jag anhåller att få anmärka, att av alla pojkar i världen tror jag det här är den värsta.»

»Starkt uttryck!» sade min tant lakoniskt.

»Men inte starkare än verkliga förhållandet», svarade miss Murdstone.

»Så-å!» sade min tant. »Nåväl, sir?»

»Jag har mina egna åsikter», fortfor mr Murdstone, vars ansikte förmörkades allt mera ju längre han och min tant betraktade varandra, vilket de gjorde med den största uppmärksamhet, »jag har mina egna åsikter rörande det lämpligaste sättet att uppfostra honom, och dessa åsikter grunda sig dels på min kännedom om honom och dels på min kännedom om mina egna tillgångar. Jag står mig själv till ansvar för dem, jag rättar mig efter dem och har ingenting vidare att säga om dem. Det är tillräckligt att säga, att jag har skaffat den här gossen plats hos en av mina egna vänner, i ett aktningsvärt yrke, att denna sysselsättning inte föll honom i smaken, att han har rymt bort ifrån den och gjort sig till en simpel landstrykare samt kommit hit i trasor för att vända sig till er, miss Trotwood. Jag önskar nu, att öppet och oförbehållsamt utveckla de följder — såvitt jag känner dem — vilka skola uppstå av att ni uppmuntrar hans vädjan till er.»

»Ja, men låt oss först tala om det där aktningsvärda yrket», genmälde min tant. »Jag förmodar att ni skulle ha satt honom i detta samma yrke, även om han hade varit er egen son?»

»Om han hade varit min brors egen son», tog nu miss [ 272 ]Murdstone till orda, »är jag övertygad om att han skulle haft en helt annan karaktär.»

»Elller om det stackars barnet, hans mor, ännu hade levat, skulle han även då blivit satt i det där hederliga yrket?» frågade min tant.

»Jag tror inte», svarade mr Murdstone med en böjning på huvudet, »att Clara skulle ha gjort invändningar mot något varom jag och min syster hade kommit överens.»

Miss Murdstone bekräftade detta med ett hörbart mummel.

»Hm!» sade min tant. »Stackars barn!»

Mr Dick, som under hela tiden hade skramlat med sina pengar, skramlade nu så starkt med dem, att min tant ansåg nödigt att stävja honom med en blick innan hon sade:

»Upphörde det stackars barnets livränta med hennes död?»

»Ja, det gjorde den», svarade mr Murdstone.

»Och tillföll inte den lilla egendomen — huset och trädgården, det där så kallade kråkboet utan kråkor — — enligt någon testamentarisk bestämmelse den här gossen?»

»Hennes första man hade lämnat henne den utan några förbehåll», började mr Murdstone, men min tant avbröt honom åter med den största harm och otålighet.

»Bevare mig, människa, det där behöver ni inte berätta mig! Lämnat henne den utan några förbehåll! Jag hade just velat se David Copperfield tänka på något slags förbehåll, om det än stirrade honom rätt i ansiktet! Naturligtvis lämnades den åt henne, utan några förbehåll. Men då hon gifte om sig — då hon, kort sagt, tog det högst olyckliga steget att gifta sig med er — var det då ingen som lade ett gott ord för gossen?»

»Min avlidna hustru älskade sin andre man, madame», sade mr Murdstone, »och litade obetingat på honom.»

»Er avlidna hustru, sir, var ett högst enfaldigt och olyckligt barn», svarade min tant och skakade på huvu[ 273 ]det åt honom. »Det var just vad hon var. Men vad har ni vidare att säga?»

»Endast detta, miss Trotwood», sade han. »Jag har kommit hit för att hämta David tillbaka, för att sörja för honom såsom jag anser vara rätt och passande. Jag har inte kommit hit för att avlägga något löfte eller ätaga mig något slags förpliktelse. Ni torde möjligen ha någon tanke på att bistå honom, på grund av hans flykt och hans klagomål över mig. Ert sätt, vilket, det måste jag tillstå, inte synes mig vara beräknat på att blidka mig, får mig att tro detta. Men jag får säga er, att om ni i ett avseende bistår honom, så måste ni även göra det i alla, och om ni en gång ställer er emellan mig och honom, så måste ni göra det för alltid. Jag skämtar aldrig och låter aldrig skämta med mig. Jag har kommit hit för första och sista gången för att taga honom med mig. Vill han följa med? I annat fall — och ni säger mig, att han av ett eller annat skäl, jag bryr mig inte om vilket, inte vill det — då är min dörr hädanefter för alltid stängd för honom, varemot er, efter vad jag förmodar, står öppen för honom.»

Till detta tal lyssnade min tant med den största uppmärksamhet, medan hon satt alldeles upprätt, med händerna hopknäppta i knäet, och såg skarpt på den talande. Då han hade slutat, vände hon sina ögon så, att de träffade miss Murdstone, utan att hon för övrigt ändrade sin ställning, och sade:

»Och ni, madame, har ni något att säga?»

»Sannerligen, miss Trotwood», sade miss Murdstone, »allt vad jag möjligen kunde ha att säga, har blivit så väl framställt av min bror, och allt, vad jag vet vara sanna förhållandet, har blivit så tydligt framlagt av min bror, att jag inte har någonting att tillägga, med undantag av min tacksamhet för er artighet — för er mycket stora artighet, det måste jag säga!» sade miss Murdstone med en ironi, som icke gjorde mera intryck på min tant än på den kanon, bredvid vilken jag hade sovit i Chatam.

»Och vad säger gossen?» sade min tant. »Önskar du följa med, David?»

[ 274 ]Jag svarade nej och besvor henne att icke låta mig följa med. Jag sade, att mr och miss Murdstone aldrig hade kunnat tåla mig eller någonsin varit goda emot mig, utan gjort min mor, som alltid hade älskat mig högt, mycket sorgsen och olycklig för min skull, och att både jag själv och Peggotty mycket väl visste det. Jag sade, att jag hade varit olyckligare än jag förmodade att någon skulle kunna tro, som endast visste hur ung jag var. Och jag bad och besvor min tant — jag erinrar mig ej nu i vilka ordalag, men jag minns att de då rörde mig mycket — att bistå och beskydda mig för min fars skull.

»Mr Dick», sade min tant, »vad skola vi göra med det här barnet?»

Mr Dick funderade, tvekade, ljusnade och svarade:

»Genast ta mått på honom till nya kläder.»

»Mr Dick», sade min tant i triumferande ton, »räck mig er hand — ert sunda förstånd är ovärderligt!»

Sedan hon skakat hans hand, drog hon mig intill sig och sade till mr Murdstone:

»Ni kan nu bege er av när ni vill; jag ämnar våga försöket med gossen. Om han verkligen är sådan som ni säger, så kan jag åtminstone alltid göra lika mycket för honom som ni har gjort, men jag tror inte ett enda ord därav.»

»Miss Trotwood», sade mr Murdstone med en axelryckning, »om ni vore en man…»

»Bah! Dumheter!» sade min tant. »Stå inte här och snacka med mig!»

»Huru utsökt artigt!» utbrast miss Murdstone och reste sig upp. »Det är sannerligen rent av överväldigande!»

»Tror ni inte», sade min tant, utan att i ringaste mån giva akt på systern och fortfarande att ställa sitt tal till brodern och att skaka på huvudet åt honom med ett obeskrivligt uttryck, »att jag vet vad för slags liv ni måste ha låtit det där stackars olyckliga, missledda barnet föra? Tror ni inte att jag vet vilken olycksalig dag det var för den milda lilla varelsen, då ni först kom i hen[ 275 ]nes väg — smilande och fjäsande för henne, det är jag övertygad om, som om ni inte kunnat säga ett hårt ord åt en katt!»

»Jag har då väl aldrig hört någonting så elegant!» sade miss Murdstone.

»Tror ni inte att jag kan förstå er lika bra som om jag hade sett det», fortfor min tant, »nu, då jag verkligen ser och hör er — vilket, det säger jag er uppriktigt, är allt annat än behagligt för mig? Ja, Gud bevare oss, vem kunde väl vara så len och så mjuk som mr Murdstone till att börja med! Den stackars enfaldiga, oskyldiga stackaren hade aldrig förr sett en sådan man. Han var idel sötma. Han dyrkade henne. Han var förtjust i hennes gosse — rent av betagen i honom! Han skulle bli en annan far för honom, och de skulle allesammans leva tillhopa i en rosengård, inte sant? Usch! Bort med er härifrån!» sade min tant.

»Jag har då aldrig i mitt liv hört på maken!» utbrast miss Murdstone.

»Och då ni var säker om den lilla fjollan», sade min tant — »Gud förlåte mig att jag kallar henne så nu, då hon gått dit varest ni inte kommer i brådkastet — så skulle ni naturligtvis, liksom om ni inte redan förut hade gJort henne och hennes barn tillräckligt ont, börja att uppfostra henne, börja att tämja henne som en stackars fågel i bur och pina livet ur henne genom att lära henne att sjunga edra visor?»

»Detta är antingen vanvett eller rus», sade miss Murdstone, som var rent förtvivlad över att hon ej var i stånd att mot sig själv vända strömmen av min tants tal, »och jag misstänker verkligen att det är det senare.»

Men miss Belsey fortfor, utan att det ringaste giva akt på detta avbrott, att ställa sitt tal till mr Murdstone, alldeles som om något sådant aldrig hade ägt rum.

»Mr Murdstone», sade hon, skakande sitt finger åt honom, »Ni var en tyrann mot det enfaldiga barnet, och ni krossade hennes hjärta. Hon var ett kärleksfullt barn, det vet jag; jag visste det i åratal innan ni någonsin såg henne — och genom den bästa delen av hennes svaghet [ 276 ]gav ni henne de sår av vilka hon dog. Detta är sanningen till er tröst, hur ni än upptager den. Ni och edra verktyg må smälta det bäst ni kunna.»

»Tillåt mig att fråga, miss Trotwood», inföll miss Murdstone, »vilken ni, med ett ordval, som jag inte är van vid, behagar kalla min brors verktyg?»

Ännu alltjämt stendöv för denna röst och fullkomligt oberörd av den, fortsatte miss Betsey sitt tal.

»Redan flera år innan ni såg henne — och varför ni enligt Försynens underbara råd någonsin skulle komma att få se henne, är mera än mänskligt förnuft kan fatta — var det, såsom jag redan nämnt, tydligt nog att det stackars enfaldiga barnet förr eller senare skulle komma att gifta om sig, men jag hoppades åtminstone, att det inte skulle komma att gå så illa som det gjorde. Det var vid den tiden, mr Murdstone, som hon födde denne gosse till världen», sade min tant. »Genom detta stackars barn pinade ni henne sedan, och detta är er en obehaglig påminnelse, som gör honom förhatlig för er. Ja, ja, ni behöver inte vrida på er!» sade min tant. »Jag vet nog ändå, att det är sant.»

Han hade under hela tiden stått vid dörren och betraktat henne med ett leende på läpparna, ehuru hans svarta ögonbryn voro starkt rynkade, men nu märkte jag, att ehuru detta leende ännu låg kvar, hade färgen vikit från hans ansikte i ett ögonblick, och han tycktes andas tungt, som om han hade sprungit.

»Och nu farväl med er, sir!» sade min tant. »Och farväl med er också, madame», fortfor hon, i det hon vände sig om mot hans syster. »Låt mig bara få se er ännu en gång rida på en åsna över min gröna plan, så ska jag, så säkert som ni bär ett huvud på edra axlar, slå hatten av er och trampa den under fötterna!»

Det skulle fordras en målare, och det ingen vanlig målare, för att avmåla min tants ansikte, då hon uttryckte sig i dessa högst oväntade ordalag, och även miss Murdstones ansikte, då hon hörde dem. Men både tonen och själva orden uttryckte en så vild häftighet, att miss Murdstone, utan att säga ett ord till svar, försiktigtvis [ 277 ]tog sin bror under armen och vandrade stolt utur huset, medan min tant blev stående vid fönstret och tittade ut efter dem, utan tvivel färdig att genast verkställa sin hotelse, såframt åsnan åter hade visat sig.

Som emellertid intet försök till trots blev gjort, mildrades så småningom hennes anlete och blev så intagande, att jag fick mod att kyssa och tacka henne, vilket jag gjorde av hela mitt hjärta och med båda mina armar slagna kring hennes hals. Jag räckte därefter mr Dick min hand, och han skakade den många gånger och yttrade medelst flera utbrott av skratt sin glädje över denna sakernas lyckliga utgång.

»Ni torde nu i förening med mig anse er för detta barns förmyndare, mr Dick», sade min tant.

»Det ska vara mig ett nöje att bli förmyndare åt Davids son», svarade mr Dick.

»Det är bra», sade min tant, »då är den saken avgjord. Kan ni tänka er, mr Dick, att jag funderat på att kalla honom Trotwood?»

»Ja visst, ja visst. Kalla honom Trotwood, ja visst», sade mr Dick. »Davids son Trotwood.»

»Trotwood Copperfield, menar ni», genmälde min tant.

»Ja visst, ja, Trotwood Copperfield. Ja visst!» sade mr Dick en smula förlägen.

Min tant fann så mycket behag i denna tanke, att några färdiggjorda kläder, som köptes åt mig samma eftermiddag, skulle märkas med »Trotwood Copperfield», skrivet med hennes egen hand, innan jag fick taga dem på mig, och det blev bestämt, att alla andra kläder, som skulle göras åt mig (en fullständig uppsättning beställdes nämligen denna eftermiddag åt mig), skulle märkas på samma sätt.

Sålunda började jag mitt nya liv med ett nytt namn och med allting nytt omkring mig. Nu, då min ovissa ställning hade upphört, gick jag i flera dagar liksom i en dröm. Jag tänkte aldrig på att jag hade ett par bra besynnerliga förmyndare i min tant och mr Dick. Jag tänkte aldrig klart och tydligt på någonting omkring mig. De två saker, som stodo tydligast för mig, voro, [ 278 ]att det nu var ett stort avstånd mellan mig och det gamla livet i Blunderstone, vilket tycktes ligga i ett dimmigt, omätligt fjärran, och att ett förhänge för alltid hade fallit för mitt liv hos Murdstone och Grindbys. Ingen har sedan dess lyft detta förhänge. Jag har till och med i denna berättelse endast dragit upp det för ett ögonblick med en motvillig hand för att sedan med glädje låta det falla igen. Minnet av detta liv är så fullt av smärta och själskval för mig och så blottat på allt hopp, att jag icke ens har mod att undersöka huru länge jag hade varit dömd att föra det. Om det var ett år eller kortare eller längre, vet jag icke. Jag vet endast, att det en gång var till och därefter upphörde, och att jag har beskrivit det och nu lämnar det för att icke mera tala därom.