David Copperfield/Del I/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Några gamla ställen och några nya människor
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Jag finner mr Dicks utsago bestyrkt och väljer ett levnadsyrke
Min första utsvävning  →


[ 440 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Jag finner mr Dicks utsago bestyrkt och väljer ett levnadsyrke.

Då jag vaknade följande morgon, tänkte jag mycket på lilla Emili och hennes sinnesrörelse aftonen förut, sedan Martha hade gått. Det förekom mig som om jag genom ett heligt förtroende hade blivit invigd i denna svaghet och detta ömma förhållande och att det skulle vara orätt att yppa dem, till och med för Steerforth. Jag hyste icke mildare känslor för någon människa än för den täcka flicka, som hade varit min lekkamrat och vilken jag då, efter vad jag alltid varit och alltid skall vara övertygad om till min dödsdag, älskade av mitt innersta hjärta. Att upprepa för någon — även för Steerforth — vad hon hade varit ur stånd att dölja, då hennes hjärta av en händelse låg öppet för mig, kände jag skulle vara en låg handling, ovärdig mig själv, ovärdig detta ljus från vår rena barndom, som jag ständigt såg omgiva hennes huvud. Jag beslöt därför att gömma det hos mig själv, och detta gav hennes bild ett nytt behag.

Medan vi åto frukost, erhöll jag ett brev från min tant, och som det rörde saker, varom jag trodde att Steerforth kunde giva mig bättre råd än någon och om vilket jag visste att det skulle göra honom ett nöje att bliva frågad till råds av mig, beslöt jag att göra dem till föremål för vårt samtal på hemvägen. För ögonblicket hade vi tillräckligt att göra med att taga avsked av alla våra vänner. Mr Barkis var långt ifrån den sista bland dessa att beklaga vår avresa, och jag tror att han till och med ännu en gång skulle ha öppnat sitt skrin och offrat ännu en guiné, om han därigenom kunnat hålla oss kvar i Yarmouth under ytterligare fyrtioåtta timmar. Peggotty [ 441 ]och hela hennes familj var full av sorg över vår avresa. Hela Omers och Jorams hus begav sig ut för att säga oss farväl, och då våra koffertar buros ut till diligensen, omringades Steerforth av så många frivilliga sjömän, att om vi hade haft med oss ett helt regementes packning, skulle vi knappast ha saknat bärare åt den. Kort sagt, vi foro bort saknade och beundrade av alla med vilka vi hade kommit i beröring och lämnade efter oss en hel hop sorgsna och bedrövade.

»Ämnar ni stanna länge här, Littimer?» sade jag, då han stod och väntade på att se diligensen begiva sig av.

»Nej, sir, sannolikt inte särdeles länge», svarade han.

»Han kan knappast säga det bestämt nu», anmärkte Steerforth likgiltigt. »Han vet vad han har att göra och ska göra det.»

»Det är jag övertygad om», sade jag.

Littimer rörde vid sin hatt såsom erkännande av min goda tanke om honom, och jag kände mig ungefär åtta år gammal. Han rörde vid den ännu en gång och önskade oss en lycklig resa, och vi lämnade honom stående på gatan, ett lika aktningsbjudande mysterium som någon av Egyptens pyramider.

En stund bortåt sade vi icke mycket, ty Steerforth var ovanligt tyst och jag var tillräckligt upptagen av att undra för mig själv, när jag skulle komma att återse dessa gamla ställen, och vilka nya förändringar under tiden skulle försiggå med mig eller dem. Slutligen blev Steerforth helt plötsligt glad och språksam — han kunde i varje ögonblick bli vad han behagade — ryckte mig i armen och sade:

»Laga att du får ditt mål igen, David. Hur var det med det där brevet som du talade om vid frukosten?»

»Jo», svarade jag och tog upp det ur min ficka, »det är från min tant.»

»Nå, vad skriver hon, som fordrar begrundande?»

»jo», svarade jag, »hon påminner mig om att jag for ut på den här expeditionen för att se mig om och tänka litet.»

»Vilket du naturligtvis gjort?»

[ 442 ]»Det kan jag just inte säga; ja, för att säga sanningen, är jag rädd att jag glömt det.»

»Nå ja, så se dig om nu och inhämta vad du försummat», sade Steerforth. »Se till höger, och du ska se ett flackt landskap med en hel hop moras; se till vänster, så får du se detsamma. Se rakt fram, och du ska inte upptäcka någon skillnad; se bakom dig, och skådespelet upprepas.»

Jag skrattade och svarade, att jag icke såg något passande levnadsyrke i hela utsikten, vilket kanske berodde på dess flackhet.

»Vad yttrar vår tant om saken?» frågade Steerforth, i det han kastade en blick på brevet, som jag höll i handen. »Gör hon något förslag?»

»Ja», svarade jag, »hon frågar mig, om jag tror att jag har lust för att bli proctor. Vad tror du om den saken?»

»Ja, jag vet inte», svarade Steerforth kallt. »Du kan lika gärna bli det som något annat, förmodar jag.»

Jag kunde icke låta bli att åter skratta åt att han så där skar alla sysslor och yrken över en kam, och jag sade honom det.

»Vad är en proctor, Steerforth?» sade jag.

»Jo, han är så att säga på en gång munk och advokat. Han är vid några gamla föråldrade domstolar i Doctors’ Commons — en gammal lättjefull vrå nära S:t Pauls kyrkogård — detsamma som sakförarna äro vid de civila domstolarna. Han är en ämbetsman, vars tillvaro enligt tingens naturliga ordning skulle ha varit förbi för ett par hundra år sedan. Men jag kan bäst säga dig vad han är genom att säga dig vad Doctors’ Commons är. Det är ett litet avsides ställe, där man dömer i så kallade andliga mål och gör allehanda hokus pokus med föråldrade gamla vidunder till parlamentsakter, om vilka tre fjärdedelar av världen inte äga någon kunskap och som den fjärde fjärdedelen antar ha blivit uppgrävda i fossilt tillstånd i Edvardarnes dagar. Det är ett ställe som har ett urgammalt monopol på processer rörande folks testamenten och giftermål samt tvister om skepp och båtar.»

»Ah, prat, Steerforth!» utbrast jag. »Du vill väl inte [ 443 ]påstå, att det finns något sammanhang mellan sjöärenden och ecklesiastika ärenden?»

»Nej, min kära gosse, det vill jag visserligen inte», svarade han, »men jag vill säga, att de skötas och avgöras av samma personer där nere i detta samma Doctors’ Commons. Kommer du dit den ena dagen, så kan du få höra dem rådbråka hälften av sjötermerna i Youngs lexikon, i anledning av att ’Nancy’ stött på ’Sarah Jane’, eller att mr Peggotty och Yarmouthfiskarna farit ut i storm med ankare och tåg till Ostindiefararen ’Nelson’, som råkat i sjönöd; och kommer du dit en annan dag, kan du finna dem över öronen fördjupade i vittnesmålen rörande en präst, som begått något felsteg, och i domaren i sjörättsmålet ska du igenkänna advokaten i prästmålet och tvärtom. De äro alldeles som aktörer: än är en karl domare och än är han inte domare; är nu ett och nu ett annat, och den ena förändringen avlöser den andra, men alltjämt är det en liten trevlig och inkomstbringande privatteater, där man spelar för en särdeles vald publik.»

»Men advokater och proctorer äro väl inte ett och detsamma, eller hur?» frågade jag en smula förbryllad.

»Nej», svarade Steerforth, »advokaterna äro civila jurister, som tagit doktorsgraden vid universitetet, vilket är den första orsaken till att jag vet något besked. Proctorerna använda advokaterna. Båda förtjäna de rätt vackert och bilda tillsammans ett rätt trevligt litet sällskap. I det hela taget skulle jag vilja råda dig att bestämma dig för Doctors’ Commons. De skryta med att vara mycket fint folk, det kan jag försäkra dig, ifall detta kan lända dig till någon tillfredsställelse.»

Jag översåg med det lättfärdiga sätt varpå Steerforth behandlade saken, och i det jag i stället betraktade den i sammanhang med det stadgade uttryck av allvar och ålder, vilket jag tänkte mig oskiljaktigt från den där »gamla lättjefulla vrån nära St. Pauls kyrkogård», kände jag mig icke obenägen att gå in på min tants förslag, vilket hon hade överlämnat åt mitt eget fria val, varjämte hon icke hade dragit i betänkande att tillägga, att det [ 444 ]hade fallit henne in, medan hon nyligen hade besökt sin proctor i Doctors’ Commons för att sätta upp sitt testamente till min förmån.

»Detta är i alla händelser ett berömvärt beteende av din tant», sade Steerforth, för vilken jag nämnde det, »och är verkligen förtjänt av uppmuntran. Mitt råd, Daphne, är, att du bestämmer dig för Doctors’ Commons.»

Jag beslöt nu även att göra det och berättade Steerforth, att min tant (såsom jag hade sett av hennes brev) väntade på mig i London och hade för åtta dagar inlogerat sig i ett slags privathotell i Lincolns Inn Fields, där det fanns en stentrappa och en bekväm lucka på taket, ty min tant var fullt och fast övertygad, att vartenda hus i London varenda natt var på väg att brinna upp.

Vi tillryggalade återstoden av vår resa på ett mycket angenämt sätt, i det vi stundom återvände till Doctors’ Commons och försatte oss in i den avlägsna framtid, då jag skulle vara proctor där och varav Steerforth gjorde en mängd humoristiska och löjliga skildringar, som försatte oss båda i den gladaste stämning. Då vi hade nått målet för vår resa, begav han sig hem, sedan vi hade avtalat, att han skulle komma och besöka mig om två dagar, och jag for till Lincolns Inn Fields, där jag fann min tant uppe och väntande på mig med kvällsvarden.

Om jag än hade rest världen omkring sedan vi sist skildes, skulle vi knappast kunnat bli gladare över att få återse varandra. Min tant till och med grät, då hon slöt mig i sin famn och sade, i det hon låtsade som om hon skrattade, att om min stackars mor hade levat, skulle denna enfaldiga varelse utan tvivel ha fällt tårar.

»Så att ni lämnat mr Dick hemma, tant?» sade jag. »Det var bra ledsamt. Ah, se Janet! Hur står det till?»

Då Janet neg och hoppades att jag mådde väl, märkte jag att min tants ansikte betydligt förlängdes.

»Även jag tycker att det är bra ledsamt», sade min tant och kliade sin näsa. »Jag har inte haft ett ögonblicks lugn, Trot, sedan jag kom hit.»

[ 445 ]Innan jag hann fråga varför, berättade hon mig det.

»Jag är fullt och fast övertygad», sade min tant och lade med dyster fasthet sin hand på bordet, »att Dicks karaktär inte är ägnad att hålla åsnorna borta. Jag är säker om att han saknar beslutsamhet och kraft. Jag borde ha lämnat Janet hemma i stället, och då skulle jag kanske ha känt mig lugnare. Om en åsna någonsin varit inne på min gröna plan», sade min tant med eftertryck »så var det i dag klockan fyra på eftermiddagen. En kall rysning gick över mig från huvud till fot, och jag vet, att det var en åsna!»

Jag sökte att lugna henne i detta fall, men hon avvisade varje tröst.

»Det var en åsna», sade min tant, »och det var den med den korta lilla svansstumpen, på vilken den där mördarsystern red då hon kom till mitt hus.» Detta hade allt sedan varit det enda namn på miss Murdstone, som min tant ville veta av. »Om det finns en åsna i Dover, vars djärvhet är svårare för mig att uthärda än någon annans, så är det det djuret!» sade min tant och slog med handen mot bordet.

Janet vågade antyda, att min tant nu möjligen gjorde sig onödiga bekymmer och att hon trodde, att nämnda åsna nu var sysselsatt i sand- och gruskörningsfacket och icke kunde användas till förövande av ohägn, men min tant ville alls icke höra på det örat.

Kvällsvarden var god och varm, ehuru min tants rum lågo mycket högt upp — om det var därför att hon ville ha så många trappsteg som möJjligt för sina pengar eller för att vara närmare luckan i taket, vet jag icke — och bestod av en stekt höna samt en oxstek med diverse grönsaker, vilket allt jag gjorde full rättvisa och vilket allt även var utmärkt gott. Men min tant hade sina egna funderingar rörande Londonmaten och åt endast högst obetydligt.

»Jag förmodar att den här olyckliga hönan blivit utkläckt och uppfödd i en källare», sade min tant, »och aldrig fått hämta frisk luft, utom vid en åkarestation. Jag hoppas att steken måtte vara bättre, men jag tror [ 446 ]det inte. Ingenting är enligt min tanke äkta här, med undantag av smutsen.»

»Tror inte tant att hönan möjligen kan ha kommit in ifrån landet?» yttrade jag.

»Nej, visst inte», svarade min tant. »Det skulle inte vara något nöje för en handlande i London att sälja någonting som vore vad han ger det ut för att vara.»

Jag vågade icke motsäga denna uppfattning, men åt en god kvällsvard, vilket i hög grad förnöjde henne att se mig göra. Då bordet blivit avdukat, hjälpte Janet henne att ordna sitt hår, sätta på nattmössan, som var av en prydligare konstruktion än vanligt — »i händelse av eldsvåda», sade min tant — samt att vika upp hennes klänning över knäna, vilket allt utgjorde hennes vanliga förberedelser för att värma sig innan hon gick till vila. Därefter tillagade jag åt henne, i enlighet med vissa bestämda regler, från vilka icke den ringaste avvikelse fick äga rum, ett glas med varmt vatten och vitt vin samt en skiva rostat bröd, skuren i långa och smala strimlor. Med denna utrustning lämnades vi ensamma att avsluta aftonen, i det min tant satt mitt emot mig med sitt vin och vatten, doppande sina brödstrimlor däruti, en och en i sänder, innan hon åt dem, och tittande välvilligt fram på mig ut ur remsorna på nattmössan.

»Nå, Trot», började hon, »vad tänker du om den där proctorsplanen? Eller har du ännu inte börjat att tänka på den?»

»Jag har tänkt åtskilligt på den, bästa tant, och jag har även talat mycket om den med Steerforth. Jag tycker mycket om den — ja, jag tycker utomordentligt mycket om den.»

»Nå, se det var då riktigt glädjande!» sade min tant.

»Det är bara en enda svårighet därvidlag, tant.»

»Nå, vad är det då, Trot?»

»Jo, tant, jag skulle gärna vilja veta, om inte min inskrivning där blir bra dyr, eftersom den där sysslan tycks vara inskränkt till några få personer.»

»Det kostar tusen pund att låta skriva in dig där», svarade min tant.

[ 447 ]»Ja, bästa tant», sade jag och drog min stol närmare hennes, »det är just det som gör mig orolig. Det är ju en stor summa pengar. Ni har kostat rätt betydligt på min uppfostran och har alltid varit så frikostig emot mig som det varit möjligt att vara. Ni har varit det förkroppsligade ädelmodet. Utan tvivel finns det åtskilliga vägar på vilka jag kan börja livet nästan utan några kostnader och likväl börja med gott hopp om att komma fram där med flit och ansträngning. Är ni säker om att det inte vore bättre att försöka en sådan bana? Är ni säker om att ni kan undvara en sådan summa och att det är välbetänkt att ge ut den på sådant sätt? Jag ber er endast betänka detta, min andra mor. Är ni säker på den där saken?»

Min tant åt först upp det stycke rostat bröd, varmed hon var sysselsatt, medan hon hela tiden såg mig rakt i ansiktet, och svarade därefter, sedan hon satt sitt glas på kaminfrisen och korsat händerna ovanpå sin uppvikta klänning:

»Trot, mitt kära barn, om jag har något syfte i livet, så består det i att sörja för att du måtte bli en god, förständig och lycklig människa. Det har jag nu en gång föresatt mig — och på samma sätt är det även med Dick. Jag skulle just önska att vissa personer finge höra Dicks yttrande i detta ämne. Det skarpsinniga däri är verkligen förvånande. Men ingen känner den karlens förståndsgåvor, utom jag själv.»

Hon tystnade ett ögonblick för att taga min hand mellan sina och fortfor därefter:

»Det tjänar till intet, Trot, att återkalla det förflutna, så vida det inte utövar något inflytande på det närvarande. Jag borde kanske ha visat mig som bättre vän mot din stackars far och kanske även mot din stackars mor, till och med sedan din syster Betsey Trotwood besvek min väntan. Då du kom till mig såsom en liten förrymd gosse, dammig och illa medfaren, tänkte jag kanske så. Från den tiden ända till nu har du ständigt gjort mig heder, Trot, och varit mig en stolthet och ett nöje. Ingen annan har något anspråk på min förmö[ 448 ]genhet; åtminstone» — här tvekade hon till min överraskning och såg förvirrad ut — »nej, ingen annan har något anspråk på min förmögenhet — och du är mitt adopterade barn. Var endast ett kärleksfullt barn emot mig på mina gamla dagar och överse med mina nycker och fantasier, så ska du göra mera för en gammal gumma, vars levnads vår inte var så lycklig eller försonande som den kanske kunde ha varit, än denna gamla gumma någonsin gjort för dig.»

Detta var första gången jag hörde min tant vidröra sin tidigare historia. Det låg någonting storsinnat i det lugna sätt varpå hon upptog och åter lämnade detta ämne, som skulle ha ökat min aktning och kärlek för henne, om någonting hade kunnat det.

»Allt är nu klart och tydligt oss emellan, Trot», sade min tant, »och vi behöva inte vidare tala därom. Ge mig nu en kyss, och så gå vi i morgon efter frukosten till Doctors’ Commons.»

Vi språkade ännu en god stund tillsammans vid brasan, innan vi gingo till vila. Jag sov uti ett rum i samma våning som min tant och blev en smula störd under natten av att hon knackade på min dörr, så ofta hon blev uppskrämd av något avlägset ljud av hyrvagnar eller torgkärror, och frågade mig, »om jag hörde sprutorna?» Men fram emot morgonen sov hon bättre och lät mig även få göra det.

Ungefär vid tolvtiden begåvo vi oss av till herrar Spenlow och Jorkins’ kontor i Doctors’ Commons. Min tant, som även hyste den allmänna åsikten rörande London, att varenda karl hon såg var en ficktjuv, gav mig sin börs att förvara åt henne, i vilken börs låg tio guinéer och litet silvermynt.

Vi stannade ett ögonblick vid leksaksboden vid Fleet Street för att se Sankt Dunstans jättar slå på klockorna — vi hade avpassat vår vandring så att vi skulle få se dem göra det klockan tolv — och begåvo oss därefter framåt mot Ludgate Hill och St Pauls kyrkogård. Då vi kommo i närheten av det förstnämnda stället, märkte jag att min tant betydligt påskyndade sin gäng och såg [ 449 ]helt förskräckt ut. På samma gang märkte jag även en svartmuskig, illa klädd karl, som, sedan han ett litet stycke framför oss hade stannat och stirrat på oss då vi gingo förbi honom, kom och följde efter oss så nära, att han strök emot henne.

»Trot, min bästa Trot!» sade min tant med en förskräckt viskning och tryckte min arm. »Jag vet inte vad jag ska göra.»

»Bli inte rädd», sade jag. »Det är ingenting att bli rädd för. Gå in i en bod, och jag ska snart avlägsna den där karlen.»

»Nej, nej, barn!» svarade hon. »För Guds skull, tilltala honom inte. Jag besvär och befaller dig det!»

»Ja, men Herre Gud, tant, det är ju bara en fräck tiggare.»

»Du vet inte vem han är!» sade min tant. »Du vet inte vem han är! Du vet inte vad du säger!»

Vi hade stannat i en tom portgång, medan detta försiggick, och han hade även stannat.

»Se inte på honom!» sade min tant, då jag förtrytsamt vände mig om, »utan skaffa mig en vagn, kära barn, och vänta på mig på St. Pauls kyrkogård.»

»Vänta på er?» upprepade jag.

»Ja», svarade min tant, »jag måste vara ensam. Jag måste följa med honom.»

»Med honom, tant? Med den där karlen?»

»Jag är vid mina fulla sinnen», svarade hon, »och säger dig att jag måste. Skaffa mig en vagn!»

Huru förvånad jag än var, insåg jag likväl, att jag icke var berättigad att neka att efterkomma en så bestämd befallning och skyndade mig därför några steg bort för att ropa an en tom hyrvagn, som for förbi. Nästan innan jag hann fälla ned fotsteget, hoppade min tant in, jag vet icke hur, och karlen följde efter henne. Hon vinkade åt mig att jag skulle gå, och det så allvarligt, att jag, huru förbryllad jag än var, genast vände mig bort ifrån dem. I det jag gjorde detta, hörde jag henne säga till kusken: »Kör vart ni vill! Kör rakt [ 450 ]fram!» och i samma ögonblick for vagnen förbi mig uppför backen.

Vad mr Dick hade berättat mig och jag hade antagit vara en sinnesvilla av honom, rann mig nu i sinnet. Jag kunde icke betvivla att denne person var den samma som han hade beskrivit så hemlighetsfullt, ehuru det var mig omöjligt att fatta hurudant det välde var, som han tycktes utöva på min tant. Sedan jag fått svalka mig en halvtimme ute på kyrkogården, såg jag åkdonet komma tillbaka. Kusken höll vid min sida, och min tant satt ensam i vagnen.

Hon hade icke ännu lugnat sig tillräckligt efter sin själsskakning för att kunna göra det besök vi hade ämnat och bad mig därför stiga upp i vagnen och låta kusken köra några varv fram och tillbaka. Hon sade ingenting annat än: »Kära barn, fråga mig aldrig vad det var och nämn det aldrig», till dess hon helt och hållet hade återvunnit sin fattning, och nu förklarade hon, att hon var lik sig igen och att vi kunde stiga ur. Då hon lämnade mig börsen för att betala kusken, märkte jag att alla guinéerna voro borta och endast silverpengarna återstodo.

Ingången till Doctors’ Commons ledde genom ett litet lågt valv. Innan vi hade tagit många steg nedåt gatan på andra sidan, tycktes stadens buller och larm liksom genom ett trollslag smälta bort i ett avlägset fjärran. Några få tysta gårdar och trånga gränder förde oss till Spenlow och Jorkins’ kontor, och i denna tempelförsal, som var tillgänglig för pilgrimer utan någon knackning, sutto tre eller fyra skrivare, sysselsatta med renskrivning. En av dessa, en liten torr man, som satt vid en pulpet för sig själv och hade en stel, brun peruk, som såg ut som om den vore gjord av pepparkakor, reste sig upp för att taga emot min tant och föra oss in i mr Spenlows rum.

»Mr Spenlow sitter i rätten, min fru», sade den torre mannen. »Det är konsistoriedag i dag; men det är strax invid, och jag ska genast skicka bud efter honom.»

[ 451 ]Som det stod oss fritt att se oss omkring, medan mr Spenlow efterskickades, begagnade jag mig av tillfället. Möblerna i rummet voro gammalmodiga och dammiga, och det gröna klädet på skrivbordet hade mistat all sin färg och var lika förvissnat och blekt som ett gammalt fattighushjon. På bordet lågo en hel mängd pappersbuntar, av vilka några enligt påskrift voro »prejudikat», några (till min förvåning) »libeller», och några som hörde till »konsistorialrätten» eller »överkonsistorialrätten», några till »ärkebiskopsrätten», några till »amiralitetsrätten» och några till »kommissionsrätten», vilket gjorde mig nyfiken att få veta huru många rätter det över huvud taget kunde finnas och huru lång tid det skulle behövas för att sätta sig in i dem alla. Dessutom funnos där åtskilliga ofantliga handskrivna böcker, vilka innehöllo protokoll över vittnesmål avgivna med edlig förpliktelse, starkt inbundna och hopbuntade i väldiga packor, en packe för varje mål, som om varje mål varit en historia i tio eller tjugu delar. Allt detta såg tämligen kostsamt ut och gav mig en angenäm föreställning om en proctors affärer. Medan jag med stigande välbehag kastade mina ögon på dessa och många andra liknande föremål, hördes snabba steg i rummet utanför, och mr Spenlow, klädd i en svart med vitt pälsverk kantad mantel, trädde skyndsamt in och tog hatten av sig just som han steg in.

Han var en liten ljushårig herre med oklanderliga stövlar och den allra styvaste vita halsduk och dito kragar. Han var tillknäppt mycket hårt och snörd och spänd och måste ha gjort sig mycket besvär med sina polisonger, vilka voro omsorgsfullt brända. Hans guldkedja var så massiv, att jag kom att tänka på att han borde ha haft en senfull guldarm att draga upp den med, såsom man ser över guldsmedernas butiker. Han var så uppstuvad och så styv, att han knappast kunde böja sig, så att han, då han hade satt sig ned i sin länstol och ville se efter något dokument på sin skrivpul[ 452 ]pet, måste böja hela kroppen ända från nedersta ryggkotan, alldeles som Punch.[1]

Sedan jag hade blivit presenterad av min tant och artigt mottagen, sade han:

»Jaså, så att ni således ämnar träda in i vårt stånd, mr Copperfield? Jag nämnde tillfälligtvis för miss Trotwood, då jag häromdagen hade det nöjet att sammanträffa med henne» — med en ny böjning på hela kroppen — Punch igen — »att det fanns en ledighet här. Miss Trotwood var nog god att nämna, att hon hade en ung släkting, som låg henne synnerligt om hjärtat och vilken hon önskade se anständigt försörjd. Denne släkting har jag förmodligen nu det nöjet» — Punch igen.

Jag bugade mig jakande och sade, att min tant hade meddelat mig vad hon hade hört om den lediga platsen, vilken jag trodde att jag skulle komma att tycka mycket om, att jag var mycket benägen att tycka om den och genast gått in på förslaget, men att jag icke kunde bestämt förbinda mig att tycka om den, förrän jag hade inhämtat litet mera kännedom om den, varför jag också förmodade, att jag, ehuru säkerligen endast såsom en formalitet, skulle få tillfälle att försöka huru jag tyckte om den, innan jag oåterkalleligt förband mig att antaga den.

»Naturligtvis, naturligtvis», sade mr Spenlow. »I den här firman föreslå vi alltid en månad — en invigningsmånad. För min egen del skulle jag med glädje föreslå två månader — tre — ja, en obestämd lång tid — men jag har en kompanjon, mr Jorkins.»

»Och inskrivningsavgiften är ju tusen pund?» inföll jag.

»Inskrivningsavgiften, stämpelavgiften inberäknad, är tusen pund», sade mr Spenlow. »Såsom jag nämnde för miss Trotwood, ledes jag inte av några egennyttiga motiv, jag tror att få människor göra det mindre, men mr Jorkins har sina egna åsikter rörande dessa ämnen, [ 453 ]och jag är tvungen att respektera mr Jorkins' åsikter. Kort sagt, mr Jorkins anser tusen pund vara alltför litet.»

»Jag förmodar, sir», sade jag, ännu alltjämt benägen att bespara min tant flera utgifter än nödvändigt vore, »att det inte är sed här, ifall ett inskrivet biträde visar sig särdeles brukbart och sätter sig fullkomligt in i sitt yrke» — jag kunde icke låta bli att rodna, till den grad lät detta som självberöm — »jag förmodar att det inte är brukligt att under de första åren av hans lärotid giva honom någon…»

Mr Spenlow lyfte härvid med en stark ansträngning sitt huvud så pass högt ur halsduken, att han kunde skaka det och svarade, i det han så att säga ifyllde ordet »lön»:

»Nej, det är det inte. Jag vill inte säga huru benägen jag möjligen kunde vara att själv fästa avseende vid en dylik punkt, mr Copperfield, ifall jag hade fria händer, men mr Jorkins är obeveklig.»

Jag kände mig helt ängslig vid tanken på den där förfärlige Jorkins, men upptäckte senare, att han var en from och beskedlig karl av ett något trögt lynne, vars plats inom firman var att hålla sig i bakgrunden och ständigt låta sig skildras såsom den mest styvsinta och obarmhärtiga av alla människor. Om en skrivare önskade få sin avlöning höjd, ville mr Jorkins aldrig lyssna till ett sådant förslag. Om en klient dröjde med att betala sin kostnadsräkning, var mr Jorkins fast besluten att den genast skulle betalas, och huru smärtsamma dessa saker än kunde vara (och ständigt voro) för mr Spenlows känslor, yrkade mr Jorkins alltid på sin rätt. Den gode ängeln Spenlows hjärta och hand skulle ständigt ha varit öppna, så framt icke den återhållande demonen Jorkins hade varit. Med åren tror jag mig ha gjort den erfarenhet, att åtskilliga andra firmor göra affärer enligt Spenlow och Jorkinsprincipen.

Det blev avgjort att jag skulle börja min prövomånad då jag själv ville och att min tant icke behövde [ 454 ]stanna i staden eller återvända vid månadens slut, eftersom det kontrakt, för vilket jag skulle göras till föremål, lätteligen kunde hemsändas till henne till påskrift. Då vi hade kommit så långt, erbjöd sig mr Spenlow att genast taga mig med in i rätten och visa mig hur det såg ut där, och som jag hade god lust att få veta detta, avlägsnade vi oss, kvarlämnande min tant, vilken, efter vad hon själv sade, icke skulle velat anförtro sig åt ett sådant ställe och, efter vad jag förmodar, betraktade alla domstolar såsom ett slags kruthus, vilka när som helst kunde springa i luften.

Mr Spenlow förde mig över en stenlagd gård, som bildades av några allvarliga tegelstensbyggnader, vilka jag, på grund av doktorernas namn på dörrarna, antog vara ämbetslokaler åt dessa lärda doktorer, om vilka Steerforth hade talat med mig, och in i ett stort, dystert rum på vänster hand, vilket föreföll mig icke olikt ett kapell. Den övre ändan av detta rum var medelst ett skrank avstängd från det övriga, och på sidorna av en upphöjd, hästskoformad plattform sutto där inne, på bekväma, gammalmodiga matsalsstolar, åtskilliga herrar i röda mantlar och grå peruker, vilka jag fann vara de ovannämnda doktorerna. Mitt i hästskons krökning satt, blinkande över en liten skrivpulpet, liknande pulpeten uppe i en predikstol, en gammal herre, vilken jag, om jag hade sett honom i ett fågelhus, med bestämdhet skulle ha tagit för en uggla, men som var ingen annan än domstolens lärde ordförande. I det inre av hästskon, men lägre än dessa, nästan i jämnhöjd med golvet, sutto vid ett långt, grönt bord åtskilliga andra herrar av mr Spenlows stånd, i likhet med honom klädda i svarta mantlar med vita pälsbräm. Deras halsdukar syntes mig i allmänhet vara styva och deras utseende stolt; men i det senare fallet märkte jag snart att jag hade gjort dem orätt, ty då två eller tre av dem skulle resa sig upp och besvara en fråga av den höge ordföranden, kunde man icke gärna se några mera fåraktiga fysionomier. Allmänheten, som representerades av en pojke med ytterhalsduk och en sluskigt gentil herre, som i [ 455 ]hemlighet tuggade på några brödbitar, som han tog upp ur sin ficka, värmde sig vid en kamin i mitten av domstolen. Ställets sömniga stelhet avbröts endast av koleldens knastrande och rösten av en av doktorerna, som vandrade långsamt genom ett helt bibliotek av vittnesmål och allt emellanåt stannade för att taga in på några vid vägen av hans resa liggande små deduktionsvärdshus. Jag har aldrig i mitt liv sett maken till gemytligt, sömnigt, gammaldags, tidförgätet, lurigt litet familjesällskap, och jag kände, att det skulle vara ett stillande opiat att tillhöra det i vilken egenskap som helst — måhända undantagandes såsom part i ett mål.

Fullkomligt belåten med denna tillflyktsorts drömmande natur, förklarade jag för mr Spenlow, att jag hade sett tillräckligt för den här gången, varför vi återvände till min tant, i vars sällskap jag strax därefter lämnade Doctors’ Commons och kände mig mycket ung, odå jag gick ut från Spenlow och Jorkins’ kontor, på grund därav att skrivarna knuffade till varandra med sina pennor för att utpeka mig för varandra.

Vi anlände till Lincolns Inn Fields utan några nya äventyr, med undantag av att vi mötte en olycklig åsna för en grönsakssäljares vagn, som väckte smärtsamma tankeförbindelser hos min tant. Då vi hade kommit lyckligt och väl hem, talade vi ännu en gång om min framtid, och som jag visste, att hon längtade att komma hem och icke skulle få en halvtimmes lugn i London, på grund av dess eldsvådor, matvaror och ficktjuvar, bad jag henne icke besvära sig för min skull, utan låta mig sköta mig själv.

»Jag har inte varit här en hel vecka i morgon, utan att även tänka på den saken, min kära gosse», svarade hon. »Det finns en liten möblerad våning att hyra i Adelphi, Trot, som torde komma att passa dig alldeles förträffligt.»

Efter denna korta inledning grep hon i fickan och tog fram en ur en tidning utklippt annons av innehåll, att det vid Buckingham Street i Adelphi fanns en möblerad, utmärkt trevlig och bekväm våning, med utsikt [ 456 ]över floden, genast att hyra för en ung herre, hörande till något av de juridiska kollegierna eller i någon dylik levnadsställning. Villkoren billiga och våningen att hyra endast för en månad, om man så önskade.

»Det där låter ju alldeles ypperligt, tant!» sade jag, helt förtjust över den stolta utsikten att möjligen få bebo en egen våning.

» Nå, så kom då», sade min tant och tog genast åter på sig hatten, som hon ett ögonblick förut hade lagt av sig. »Vi skola gå och se på den.»

Vi gingo. Enligt annonsen hade vi att vända oss till mrs Crupp, och vi ringde följaktligen på den klocka, som vi antogo stå i förbindelse med mrs Crupp. Det var icke förrän vi hade ringt tre eller fyra gånger vi kunde förmå mrs Crupp att sätta sig i förbindelse med oss, men slutligen kom hon likväl och visade sig vara en korpulent dam med yllestubb, hängande fram under en nankinsklänning.

»Vill ni vara god och visa oss de där rummen, min fru?» sade min tant.

»För den här herrn?» sade mrs Crupp, i det hon trevade i sin klänningsficka efter nycklarna.

»Ja, för min unga släkting här», sade min tant.

»Och en nätt och rar våning är det för en sådan!» sade mrs Crupp.

Därpå gingo vi uppför trapporna.

Våningen låg högst upp — en väsentlig omständighet i min tants ögon, då den därigenom var närmare räddningsluckan — och bestod av en liten halvblind förstuga, där man knappast kunde se någonting, ett litet stenblint skafferi, där man icke kunde se någonting alls, en sal och en sängkammare. Möblerna voro tämligen urblekta men alldeles tillräckligt goda åt mig, och floden rann ganska riktigt utanför fönstren.

Som jag var mycket belåten med lägenheten, gingo min tant och mrs Crupp in i skänkrummet för att uppgöra villkoren, medan jag förblev sittande på salssoffan och knappast vågade tänka mig möjligheten av att jag var bestämd att bo i ett så nobelt residens. Efter ett [ 457 ]längre envig kommo de tillbaka, och jag såg till min glädje både i mrs Crupps och min tants ansikte att saken var uppgjord.

»Är det här den förre hyresgästens möbler?» frågade min tant.

»Ja, det är det», svarade mrs Crupp.

»Vad har det blivit av honom?» frågade min tant.

Mrs Crupp anfölls av en besvärlig hosta, mitt under vilken hon med svårighet framstammade:

»Han sjuknade här och — uff! uff! uff! åh, Herre Gud! — och dog!»

»Aha! Och vad dog han av?» frågade min tant.

»Jo, han dog av dryckenskap», sade mrs Crupp i förtroende, »och av rök.»

»Av rök? Ni menar väl inte att kaminerna röka in?» sade min tant.

»Nej», svarade mrs Crupp. »Det var av rök ur pipor och cigarrer.»

»Nå ja, det är då i alla händelser inte smittosamt», anmärkte min tant, vänd till mig.

»Nej, det är då tämligen säkert», svarade jag.

Kort sagt, då min tant såg hur förtjust jag var i lägenheten, hyrde hon den på en månad, med rättighet för mig att få stanna där ett år till, då denna tid var utlupen. Mrs Crupp skulle hålla bords- och sänglinne och laga min mat; alla andra förnödenheter voro redan anskaffade, och mrs Crupp sade uttryckligt, att hon ständigt skulle omhulda mig som en son. Om två dagar skulle jag flytta in, och mrs Crupp sade, att hon nu gudskelov hade fått en som hon kunde pyssla om.

Under återvägen underrättade mig min tant om huru förtröstansfullt hon hoppades att det liv, jag nu skulle komma att föra, skulle göra mig karaktärsfast och självständig, vilket var allt vad jag behövde. Hon upprepade detta åtskilliga gånger den följande dagen, medan vi talade om hur vi skulle ställa det med översändandet av mina kläder och böcker från mr Wickfields, och angående detta och hela min ferieresa skrev jag ett långt brev till Agnes, vilket min tant åtog sig att fram[ 458 ]lämna, eftersom hon skulle resa den följande dagen. För att icke ytterligare förlänga dessa detaljer vill jag endast tillägga, att hon rikligt sörjde för alla mina behov under min prövomånad; att Steerforth till både hennes och min stora ledsnad icke infann sig före hennes avresa; att jag såg henne sitta i allsköns trygghet i Doverdiligensen, jublande över de kringstrykande åsnornas kommande nederlag, med Janet vid sin sida, samt att jag, då diligensen hade farit, ställde kosan mot Adelphi, tänkande på de dagar, då jag brukade stryka omkring i dess underjordiska valv och på de lyckliga förändringar, som hade fört mig upp på ytan.


  1. Punch = i England allmänt känd marionettfigur, motsvarande den tyske Kasperle.