De ovisa jungfrur eller härmande vrångbilder (af Wirsén 1884)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Palm och törne
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

De ovisa jungfrur eller härmande vrångbilder
Den heliga veckan  →


[ 142 ]

De ovisa jungfrur

eller

Härmande vrångbilder.

Ett anskri hörs vid midnattsklockans ljud:
»En himmelsk brudgum kommer till sin brud!»
Då såg jag brudens helga tärnor fem,
De följde herskarn till den trognas hem.

I deras lampor kärleks olja rann,
En femfaldt härlig glans i natten brann.

Jag dessa helga tärnors systrar såg
Vid porten stå med sorg och harm i håg.
En mägtig fägring egde de också,
Men fingo ej i bröllopssalen gå,

[ 143 ]

Från deras lampor ingen glans flöt ut,
Der var den ljufva kärleks olja slut.

Den förstas namn var Rätt. Oblidkligt sträng,
Hon stått på vakt blott vid den rikes äng.
Det tyngsta straff, som lagens bokstaf bjöd,
Fick brott i nöd, ej brott i öfverflöd.

Den andra Pligtens namn och gissel bar,
Men kalkad grift den kyska barmen var.
Af verk och gerning stolt och sträng i dom,
På ödmjuk fromhet jungfruns själ var tom.

Den tredjes höga namn var andlig Tro,
Hon härjat unga känslors dufvobo,
Hon jorden dränkt i blod, hon timrat ok
Och burit krona under klosterdok.

Den fjerde höljd i Vishets mantel gick
Och bar förakt i stoiskt kylig blick.
Allt ömt, som känslan, djerft, som tanken sagt,
Hon i sitt ispalats på sträckbänk lagt.

[ 144 ]

Den femte bar det namn jag älskat mest,
Hon nämndes Dikt och smyckad är till fest.
Till formen skön, i färgers prakt hon log,
Men intet hjerta under silket slog.
 
Från deras lampor ingen glans flög ut,
Der var den ljufva kärleks olja slut.

»Låt upp, låt upp!» — Men dörrn ej flög på glänt.
En stämma ljöd: »jag eder aldrig känt.»