De tre musketörerna/Kapitel 14
| ← Kapitel 13. Herr Bonacieux |
|
Kapitel 15. Civila och militärer → |
14.
MANNEN FRÅN MEUNG
Det hade uppstått folkskockning, icke därför att man väntade på en man som skulle hängas, utan därför att man betraktade en redan hängd. Vagnen, som uppehållits ett ögonblick, sattes åter i gång, trängde genom folkhopen, fortsatte färden, körde in på Saint-Honorégatan, vek av in på Bons-Enfantsgatan och stannade framför en låg port.
Porten öppnades, två gardesvakter togo i sina armar emot Bonacieux, som understöddes av gevaldigern; man knuffade in honom i en förstuga, lät honom stiga uppför en trappa och satte ned honom i ett ytterrum.
Alla dessa rörelser hade av Bonacieux utförts fullkomligt maskinmässigt. Han hade gått som man går i drömmen, han hade skymtat de omgivande föremålen som i ett töcken, hans öron hade uppfångat ljuden utan att fatta dem — man skulle kunnat avrätta honom i detta ögonblick, utan att han gjort en rörelse för att söka försvara sig, uppgivit ett enda rop för att bedja om nåd.
Han blev således sittande på bänken med ryggen stödd mot väggen och med hängande armar, på samma fläck där vakterna hade satt ned honom.
Men då han såg sig omkring och icke kunde upptäcka något hotande föremål, då ingenting utvisade att han löpte någon verklig fara, då bänken var hyggligt stoppad, väggarna voro klädda med vackert karduan och stora röda damastgardiner med förgyllda gardinhållare hängde framför fönstren, förstod han småningom, att hans förskräckelse var överdriven, och började röra på huvudet åt höger och vänster och nedåt och uppåt.
Genom denna rörelse, som ingen satte sig emot, återvann han en smula mod och vågade draga åt sig först ett ben och sedan det andra, tills han med tillhjälp av båda händerna kunde sätta sig upp på bänken och till sist stod ordentligt på benen.
I samma ögonblick syntes en officer med hyggligt utseeende draga ifrån ett dörrdraperi, fortfor att utbyta några ord med en person i rummet bredvid och vände sig därpå till fången och frågade:
»Det är ni som heter Bonacieux?»
»Ja, herr officer», stammade krämaren mera död än levande, »till er tjänst.»
»Kom in!» sade officern.
Och han drog sig åt sidan för att släppa fram krämaren. Denne lydde utan invändning och kom in i rummet, där han tycktes vara väntad.
Det var ett stort kabinett, med väggarna fullsatta av anfalls- och försvarsvapen, ett väl tillslutet och ombonat rum och där det redan brann en brasa, ehuru man ännu icke var längre än i slutet av september månad. Ett fyrkantigt bord, betäckt av böcker och papper, över vilka låg upprullad en ofantlig plankarta över staden La Rochelle, intog mitten av rummet.
Framför spisen stod en man av medellängd, med stolt och högdragen min, genomborrande ögon, bred panna och magert ansikte, som ännu mera förlängdes av ett pipskägg, över vilket syntes ett par mustascher. Ehuru denna man knappt var mer än trettiosex eller trettiosju år gammal, hade hår, mustascher och pipskägg börjat gråna. Denna man hade, på värjan när, helt och hållet en krigares utseende och hållning, och hans ännu något dammiga buffelläderstövlar utvisade, att han hade suttit till häst under dagens lopp.
Denna man var Armand Jean Duplessis, kardinal Richelieu, icke sådan man vanligen framställer honom för oss, bräcklig som en gubbe, lidande som en martyr, med ledbruten kropp, slocknad röst och begraven i en stor länstol liksom i en för tidig grav, levande endast genom styrkan av sitt snille och underhållande kampen med Europa endast genom ett evigt tankearbete, utan sådan han på den tiden i verkligheten var, det vill säga en smidig och artig kavaljer, visserligen redan svag till kroppen men uppehållen av denna moraliska styrka, som gjorde honom till en av de utomordentligaste män, som någonsin funnits till — den man som nu, sedan han befäst hertigen av Nevers i dennes hertigdöme Mantua, sedan han intagit Nimes, Castre och Uzés, beredde sig att fördriva engelsmännen från ön Ré och börja belägringen av La Rochelle.
Vid första anblicken fanns således intet, som tillkännagav kardinalen, och det var omöjligt för den, som icke kände hans utseende, att kunna gissa, inför vilken man befann sig.
Den stackars krämaren blev stående vid dörren, medan den person vi nyss beskrivit spände ögonen i honom, som om han velat tränga ända till djupet av vad som passerat.
»Detta är således denna Bonacieux?» frågade han efter ett ögonblicks tystnad.
»Ja, monseigneur», svarade officern.
Officern tog på bordet de anvisade papperen, lämnade dem åt kardinalen, bugade sig ända till golvet och gick.
Bonacieux kände igen papperen från förhören på Bastiljen. Tid efter annan lyfte mannen vid eldstaden ögonen från papperen och borrade dem som ett par dolkar mitt i hjärtat på den stackars krämaren.
Efter tio minuters läsning och tio sekunders prövning var kardinalen på det klara.
»Det där huvudet har aldrig konspirerat», mumlade han, »men lika gott — låt oss se i alla fall!»
»Ni är anklagad för högförräderi», sade kardinalen långsamt.
»Det har man redan sagt mig, monseigneur», utbrast Bonacieux och gav den han talade med samma titel, som han hört officern använda, »men jag svär, att jag inte visste om det.»
Kardinalen undertryckte ett småleende.
»Ni har konspirerat med er hustru, med fru de Chevreuse och med hertigen av Buckingham.»
»Jag har verkligen hört henne nämna alla de där namnen, monseigneur.»
»Och av vad anledning?»
»Hon sa' att kardinal Richelieu hade lockat hertigen av Buckingham till Paris för att bringa honom på fall och drottningen med honom.»
»Och det yttrade hon verkligen!» utropade kardinalen häftigt.
»Ja, monseigneur, men jag, jag sa' henne, att det var orätt av henne att komma med sådana yttranden och att hans eminens inte kunde tillåta sig att…»
»Tig, ni är ett dumhuvud», sade kardinalen.
»Det var precis vad min hustru svarade mig, monseigneur.»
»Vet ni vem som förde bort er hustru?»
»Nej, monseigneur.»
Men, ni har emellertid edra misstankar?»
»Ja, monseigneur, men som de misstankarna tycktes förarga herr kommissarien, så har jag dem inte längre.»
»Er hustru har kommit undan, visste ni det?»
»Nej, monseigneur, jag fick veta det sedan jag kom i fängelse, och även detta genom herr kommissarien, som tycks vara en mycket hygglig karl.»
Kardinalen undertryckte ett nytt småleende.
»Således vet ni inte vad det blivit av er hustru efter hennes flykt?»
»Inte det allra minsta, monseigneur. Men förmodligen har hon återvänt till Louvren.»
»Ännu klockan ett i morse hade hon inte kommit tillbaka dit.»
»Ack, min Gud, vart har hon då tagit vägen?»
»Var lugn, det skall man nog få reda på. Man döljer ingenting för kardinalen, kardinalen vet allt.»
»Om så är, monseigneur, tror ni, att kardinalen skulle vilja säga mig vart min hustru tagit vägen?»
»Kanske; men först måste ni tala om allt vad ni vet om er hustrus förhållande till fru de Chevreuse.»
»Men, monseigneur, jag vet ingenting om den saken; henne har jag aldrig sett.»
»När ni kom och hämtade er hustru i Louvren, brukade hon då gå direkt hem till er?»
»Nästan aldrig, monseigneur; hon hade uträttningar hos lärftskrämare, och jag följde henne dit.»
»Och hur många voro då dessa lärftskrämare?»
»Två, monseigneur!»
»Var bo de?»
»Den ene vid Vaugirardgatan, den andre vid La Harpe-gatan.»
»Gick ni med henne in till dem?»
»Aldrig, monseigneur; jag väntade på henne utanför.»
»Och vad föregav hon för skäl för att gå in så där ensam?»
»Inga skäl alls, hon bara sa', att jag skulle vänta, och det gjorde jag.»
»Ni måste vara en mycket tillmötesgående äkta man, min kära herr Bonacieux», sade kardinalen.
»Han kallar mig sin kära herr Bonacieux», tänkte krämaren, »för tusan, det här går ju riktigt förträffligt!»
»Skulle ni känna igen de där portarna?»
»Ja.»
»Vet ni numren?»
»Ja.»
»Vilka äro de?»
»Nummer tjugufem Vaugirardgatan och nummer sjuttiofem La Harpegatan.»
»Det är bra», sade kardinalen.
Vid dessa ord tog han en silverklocka och ringde; officen kom in.
»Gå och sök upp Rochefort», sade han halvhögt, »och säg till honom att genast infinna sig, om han är återkommen.»
»Greven är därute», sade officern, »han anhåller att genast få tala med ers eminens.»
»Låt honom komma in, låt honom komma in!» sade Richelieu ivrigt.
Officern skyndade ut med den hastighet, varmed alla kardinalens tjänare brukade lyda sin herres befallningar.
»Med ers eminens!» mumlade Bonacieux och stod där alldeles förbryllad och rullade ögonen.
Fem sekunder hade icke gått, sedan officern försvunnit, då dörren öppnades på nytt och en ny person inträdde.
»Det är han!» utropade Bonacieux.
»Vilken han?» frågade kardinalen.
»Han som rövat bort min hustru.»
Kardinalen ringde ännu en gång, officern kom in igen.
»För den här karlen tillbaka till vakten och låt honom vänta, tills jag kallar in honom på nytt.»
»Nej, monseigneur, nej, det är inte han!» skrek Bonacieux. »Nej, jag tog fel; det är en annan, som inte är lik honom ett dugg! Herrn där är en hederlig karl.»
»För ut det där nötet!» sade kardinalen.
Officern tog Bonacieux under armen och förde ut honom i ytterrummet, där han återfann sina två vaktare.
Den nya person, som nyss blivit insläppt, följde otåligt med blicken Bonacieux, tills denne gått ut och dörren hunnit stängas, då han hastigt gick fram till kardinalen och sade halvhögt:
»De ha träffats.»
»Vilka?» frågade hans eminens.
»Hon och han.»
»Drottningen och hertigen?» utbrast Richelieu.
»Ja.»
»Och var?»
»I Louvren.»
»Är ni säker på det?»
»Fullkomligt säker.»
»Vem har sagt er det?»
»Fru de Lannoy, som är ers eminens helt och hållet tillgiven, såsom ers eminens själv vet.»
»Varför har hon inte talat om det förut?»
»Vare sig detta skedde av en slump eller av misstroende, nog av drottningen lät fru de Surgis sova i fru de Lannoys rum i natt och har sedan behållit denna hos sig hela dagen.»
»Gott, vi äro således slagna. Låtom oss försöka att ta revansch!»
»Det vill jag av allt mitt hjärta hjälpa till med, var övertygad därom, monseigneur.»
»Men hur har då det där gått till?»
»Ännu klockan halv ett var drottningen tillsammans med sina fruntimmer.»
»Var då?»
»I sin sängkammare.»
»Bra.»
»Då någon kom och lämnade henne en näsduk från hennes linnesömmerska.»
»Nå, och sedan?»
»Drottningen visade genast häftig sinnesrörelse och bleknade synbart under sminket.»
»Vidare! Vidare!»
»Emellertid steg hon upp och sade med upprörd röst: ‘Mina damer, vänta mig här, jag är tillbaka om tio minuter.‘ Därpå öppnade hon dörren till sin alkov och gick.»
»Varför kom inte fru de Lannoy genast och underrättade er?»
»Hon visste ju ännu ingenting med säkerhet. Dessutom hade drottningen sagt: ‘Mina damer, vänta mig här!‘ och hon vågade inte visa drottningen olydnad.»
»Och hur länge dröjde drottningen borta?»
»Tre kvarts timme.»
»Var ingen av hennes fruntimmer med henne?»
»Endast donna Estefana.»
»Och sedan kom hon tillbaka?»
»Ja, men endast för att hämta ett litet skrin av rosenträ med hennes namnchiffer och så genast gå igen.»
»Nå, och när hon sedan kom in igen, hade hon då skrinet med sig?»
»Nej.»
»Visste fru de Lannoy vad det fanns i det där skrinet?»
»Ja, de diamantägiljetter, som hans majestät skänkt drottningen.»
»Och hon kom tillbaka utan det?»
»Ja.»
»Fru de Lannoy tror således, att hon lämnat dem åt Buckingham?»
»Ja, hon är säker på det.»
»Hur kan hon vara det?»
»Jo, under dagens lopp letade fru de Lannoy i sin egenskap av drottningens kammarfru efter skrinet, låtsade vara orolig över att inte få rätt på det och frågade slutligen drottningen.»
»Nå, och drottningen?»
»Drottningen rodnade starkt och svarade, att som hon dagen förut råkat bryta sönder en av ägiljetterna, hade hon skickat dem till sin juvelerare för att lagas.»
»Man måste gå dit och höra efter om det är sant!»
»Jag har redan varit där.»
»Nå — och juveleraren?»
»Har inte hört talas om några diamantägiljetter.»
»Bra, bra, Rochefort! Ännu är inte allt förlorat, och kanske… kanske är allt till det bästa.»
»Jag tvivlar inte på, att ers eminens’ snille…»
»Kan gottgöra min agents dumheter, inte så?»
»Det var just vad jag ämnade säga, om ers eminens låtit mig avsluta meningen!»
»Nå, vet ni nu, var hertiginnan de Chevreuse och hertigen av Buckingham höllo sig dolda?»
»Nej, monseigneur, mitt folk har inte kunnat säga mig något bestämt om den saken.»
»Men jag vet det, jag.»
»Ni, monseigneur!»
»Ja, eller åtminstone misstänker jag det. De uppehöllo sig, den ene på Vaugirardgatan nummer tjugufem, den andre på La Harpegatan nummer sjuttiofem.»
»Vill ers eminens, att jag skall låta arrestera dem båda?»
»Det är för sent, de ha nog givit sig av.»
»Sak samma, man kan ju övertyga sig därom.»
»Tag med er tio man av min livvakt och undersök noga de båda husen.»
»Jag skyndar, monseigneur!
Och Rochefort rusade ut.
Sedan kardinalen blivit ensam, överlade han ett ögonblick och ringde därpå för tredje gången.
Samma officer som förut kom in.
»Låt fången komma in», sade kardinalen.
Mäster Bonacieux fördes in på nytt, och på en vink av kardinalen avlägsnade sig officern.
»Ni har bedragit mig,» sade kardinalen strängt.
»Jag», utropade Bonacieux, »jag bedraga ers eminens!»
»När er hustru gick till Vaugirardgatan och La Harpe-gatan, besökte hon inte några lärftskrämare.»
»Min gud, vilka besökte hon då?»
»Hon gick till hertiginnan de Chevreuse och hertigen av Buckingham.»
»Ja», sade Bonacieux, samlande alla sina minnen, »ja, så är det, ers eminens har nog rätt. Jag sa min hustru flera gånger, att det var märkvärdigt, att lärftskrämare kunde bo i sådana där hus, som inte hade några skyltar, och för varje gång skrattade min hustru åt mig. Ack, monseigneur», fortfor Bonacieux och kastade sig för kardinalens fötter, »så tydligt ni visar, att ni är kardinalen, den stora kardinalen, den snillrika mannen, som hela världen vördar och beundrar!»
Hur medelmåttig än den triumf var, som en så tarvlig beundrare som denna Bonacieux kunde skänka honom, njöt likväl kardinalen ett ögonblick därav; därpå, som om en ny tanke uppstigit i hans hjärna, drog han munnen till ett leende, och i det han räckte krämaren handen, sade han:
»Stig upp, min vän! Ni är en bra karl!»
»Kardinalen har tagit mig i hand! Jag har tryckt hans hand! Den stora mannen har kallat mig sin vän!»
»Ja, min vän, ja», sade kardinalen med den faderliga ton, som han ibland kunde antaga, men som endast lurade dem, som icke kände honom, »och som man misstänkt er orättvist, nåväl, så måste ni ha ett skadestånd. Se här, tag den här pungen med hundra pistoler, och förlåt mig.»
»Jag skulle ha något att förlåta er, monseigneur», sade Bonacieux och var villrådig om han skulle taga pungen, förmodligen fruktande att den erbjudna gåvan endast var ett skämt. »Men det var ju er rättighet att låta häkta mig, det står ju er fritt att underkasta mig tortyr, att låta hänga mig — ni har att befalla, och jag skulle inte haft minsta ord att säga. Jag förlåta er, monseigneur, det kan aldrig vara er mening!»
»Åh, min bästa herr Bonacieux, ni är ädelmodig, ser jag, och jag tackar er. Ni tar således emot den där pungen och ni går er väg utan att vara alltför mycket missnöjd?»
»Jag går min väg förtjust, monseigneur.»
»Adjö då eller, rättare sagt, farväl så länge, ty jag hoppas att vi träffas igen.»
»Så ofta monseigneur önskar, jag står alltid till ers eminens’ tjänst.»
»Var lugn, det skall bli ofta nog, ty jag har funnit det högst angenämt att samtala med er.»
»Åh, monseigneur!»
»Farväl till härnäst, herr Bonacieux, farväl!»
Och kardinalen avskedade honom med en handrörelse, som Bonacieux besvarade med att buga sig ända till golvet; därpå gick han ut baklänges, och när han var ute i ytterrummet, hörde kardinalen honom i sin förtjusning skrika med full hals: »Leve monseigneur! Leve hans eminens! Leve den stora kardinalen!» Kardinalen åhörde småleende det ståtliga sätt, varpå herr Bonacieux gav sina entusiastiska känslor luft, och när krämarens hänförda utrop dött bort i fjärran, tänkte kardinalen:
»Det är bra! Den där karlen är hädanefter färdig att gå i döden för mig.»
Och kardinalen slog sig ned och studerade med den största uppmärksamhet plankartan över La Rochelle, vilken som sagt låg utbredd på hans skrivbord, i det han med en blyertspenna drog upp en linje utmärkande riktningen för den blivande beryktade damm, som aderton månader senare stängde den belägrade stadens hamn.
Just då han var som bäst fördjupad i sina strategiska betraktelser, öppnades dörren och Rochefort trädde in på nytt.
»Nå?» sade kardinalen och steg upp med en brådska, som visade vilken vikt han lade på det uppdrag han givit greven.
»Jo», sade denne, »en ung kvinna på tjugusex eller tjuguåtta år och en man på trettiofem eller fyrtio bodde verkligen, den ena fyra och den andra fem dagar i de av ers eminens angivna husen; men kvinnan for sin väg i natt och mannen tidigt i morse.»
»Det var de!» utropade kardinalen och såg på pendylen. »Och nu är det för sent att sätta efter dem — hertiginnan är redan i Tours och hertigen i Boulogne. Det är i London man måste träffa dem.»
»Och vilka äro ers eminens’ befallningar?»
»Inte ett ord om vad som hänt. Drottningen måste invaggas i den största säkerhet, hon måste hållas i okunnighet om, att vi känna till hennes hemlighet, måste tro oss vara på spår efter någon sammansvärjning. Skicka till mig storsigillbevararen Séguier.»
»Och den där karlen, vad har ers eminens gjort med honom?»
»Vilken karl?» frågade kardinalen.
»Den där Bonacieux?»
»Jag har gjort allt, som kunde göras av honom, jag har gjort honom till spion på sin egen hustru.»
Greve de Rochefort bugade sig, liksom erkännande sin mästares stora överlägsenhet, och drog sig tillbaka.
Då han blivit ensam, satte kardinalen sig på nytt och skrev ett brev, som han förseglade med sitt enskilda sigill, varpå han ringde. Officern kom in för fjärde gången.
»Skaffa hit Vitray», sade han, »och säg till honom, att han gör sig färdig till en resa.»
Några ögonblick därefter stod den efterskickade, iklädd stövlar och sporrar, inför kardinalen.
»Vitray», sade han, »ni skall genast resa till London. Ni får inte stanna ett ögonblick under vägen. Lämna det här brevet till mylady. Här har ni en anvisning på tvåhundra pistoler, gå till min skattmästare och låt utbetala dem till er. Ni har lika mycket att lyfta, om ni är tillbaka om sex dagar och har uträttat mitt uppdrag ordentligt.»
Utan att svara ett enda ord bugade mannen sig, tog emot brevet, anvisningen på de tvåhundra pistolerna och gick.
Brevet innehöll följande:
- »Mylady!
Infinn er på första bal, som bevistas av hertigen av Buckingham. Han kommer att på sin tröja bära tolv diamantägiljetter; sök att närma er honom och skär av två av dem.
Underrätta mig genast, så fort dessa diamanter äro i er ägo.»