De tre systrarna som blefvo intagna i berget
| ← Mästertjufven |
|
Om Resen som icke hade något hjerta på sig → |
37.
De tre systrarna som blefvo intagna i berget.
Det var en gång en gammal enka som bodde afsides
från bygden, långt uppe under en ås, med sina tre döttrar.
Hon var så fattig att hon inte egde annat än en höna,
och den hade hon så kär som sin ögonsten; den kacklade
hon för och den rustade hon med både tidigt och sent.
Men en dag, rätt som det var, var hönan borta. Enkan
gick då ut, rundtomkring stugan, och letade och lockade;
men hönan var borta och blef borta. ”Du får ut och
försöka att se efter hönan vår, du,” sade enkan till den
äldsta dottern, ”hafva den igen ska’ vi, om vi så skola taga
den ut ur berget.” Ja, dottern skulle då ut och se efter
den; hon gick både hit och dit och letade och lockade,
och ingen höna fann hon. Men bäst det var så hörde hon
huru det sade borta i en bergvägg:
”Hönan trippar i berget!
Hönan trippar i berget!”
Hon skulle då dit och se hvad det var, men vid bergväggen föll hon genom en öppning, djupt, djupt ned i en hvälfning under jorden. Der nere gick hon fram igenom många rum, det ena grannare än det andra, men i det innersta kom en stor ful bergsman till henne. ”Vill du blifva kärestan min, du?” sporde han. ”Nej,” sade hon, det ville hon alls inte; hon ville straxt upp igen och se efter hönan sin, som var blefven borta. Då blef bergsmannen så ond, att han tog henne och vred hufvudet af henne, och kastade kropp och hufvud ned i källaren.
Modern satt hemma och väntade och väntade, men ingen dotter kom det igen. Hon väntade ändå en god stund, men då hon hvarken hörde eller såg något till henne, sade hon till den mellersta dottern, att hon fick gå ut och se efter systern sin; ”och hönan kan du locka på med detsamma,” sade hon.
Den andra systern skulle då ut, och henne gick det likaledes: hon gick och letade och lockade, och med ett så hörde hon också, det sade borta i bergväggen:
”Hönan trippar i berget!
Hönan trippar i berget!”
Det tyckte hon var underligt; hon skulle då dit och se hvad det var, och så föll hon också genom öppningen djupt, djupt ned i hvälfningen. Der gick hon genom alla rummen, men i det innersta kom bergsmannen till henne och sporde, om hon ville blifva kärestan hans? Nej, det ville hon alls inte, hon ville straxt opp igen och leta efter hönan, som var blefven borta, hon. Men så blef bergsmannen ond: han tog henne och vred hufvudet af henne, och kastade hufvud och kropp ned i källaren.
Då nu enkan också hade sutit och väntat på den andra dottern både länge och väl, och det ingen dotter var att höra eller se, sade hon till den yngsta: ”Nu får väl du i väg och se efter systrarna dina. Galet var det att hönan var borta, men ännu värre vore det om vi inte skulle finna dina systrar igen; men hönan kan du alltid locka på med detsamma.” Ja, den yngsta skulle då ut: hon gick hit och dit och letade och lockade, men inte såg hon hönan och inte såg hon systrarna sina. Långt om länge kom hon också bort emot bergväggen; så hörde hon det sade:
”Hönan trippar i berget!
Hönan trippar i berget!”
Det tyckte hon var konstigt: hon skulle då hört och se, och så föll hon också genom öppningen, djupt, djupt ned i berget. Der nere gick hon genom det ena rummet grannare än det andra; men hon var icke så rädd hon; hon gaf sig god tid och såg hade på det ena och på det andra, och så fick hon också ögat på källardörren; hon såg dit ned, och straxt kände hon sina systrar som lågo döda der. Med detsamma hon väl hade fått källardörren stängd igen kom bergsmannen till henne. ”Vill du vara kärestan min, du?” sporde bergsmannen. ”Ja, gerna det,” sade flickan, för hon kunde nog förstå huruledes det hade gått med systrarna hennes. Då trollet hörde det, fick hon fina, granna kläder af honom, de vackraste hon nå’nsin kunde önska sig, och allt hvad hon annars ville hafva, så glad blef han för det att någon ville vara kärestan hans.
Men då hon hade varit der en tid, var det en dag hon var ändå mera sorgsen och bedröfvad än hon plägade. Så sporde bergsmannen henne, hvad det var hon sörjde öfver. ”Åh,” sade flickan, ”det är för det jag inte kan komma hem till min moder; hon både svälter och törstar visst, och det är ingen hos henne.” — ”Ja, gå till henne kan du inte få lof,” svarade trollet, ”men stoppa något mat i en säck, så skall jag bära den till henne.” Ja, det tackade hon för, det skulle hon göra, sade hon; men på bottnen af säcken stoppade hon en mängd guld och silfver och så lade hon litet mat ofvanpå, och sade så till trollet, att nu var säcken färdig, men han fick alldeles inte se ned i den, och det lofvade han också han inte skulle göra. Då nu bergsmannen gick, skådade hon ut efter honom genom ett litet hål som var på dörren; då han var kommen ett stycke på vägen, sade han: ”Den är så tung, denna säcken, jag vill se hvad det är i den, jag,” och ville lösa upp säckbandet; men så ropte flickan: ”Jag ser dig nog! jag ser dig nog!” — ”Det är då pocker till ögon i hufvudet på dig, också då!” sade trollet, och så tordes han inte försöka mera. Då han var kommen dit, der enkan bodde, kastade han säcken in genom stugudörren, ”Der har du mat från dottern din; det går ingen nöd på henne,” sade han.
Då nu flickan hade varit i berget ännu en god tid föll der en getabock ned genom dörren. ”Hvem är det som har sändt bud efter dig, din långraggiga best!” sade trollet, han var mäkta ond, och så tog han bocken och vred hufvudet af den och kastade den ned i källaren. Åhnej, hvarför gjorde du det då?” sade flickan, ”den kunde jag haft att roa mig med härnere.” — ”Du behöfver inte att sätta på dig en så gudsnådelig min för det, vet jag,” sade trollet, ”jag kan snart sätta lif i getabocken igen, jag.” Dermed tog han en kruka som hängde på väggen, satte hufvudet på getabocken och smorde den med det som var i krukan, så var den lika god igen. ”Håhå!” tänkte flickan, ”den krukan är nog något värd, den.”
Då hon nu hade varit hos trollet ännu en god tid, passade hon på en dag då trollet var borta, tog den äldsta af systrarna och satte hufvudet på henne och smorde med det som var i krukan, så som hon hade sett trollet göra med getabocken; och straxt kom systern till lif igen. Flickan packade då ned henne i en säck, lade litet mat ofvanpå, och så snart trollet kom hem igen, sade hon till honom: ”Käre vän, nu far du gå hem till mor min med litet mat igen; hon både törstar och svälter visst, stackare, och ensam är hon också; men se inte i säcken!” Ja, säcken skulle han nog gå med, sade han, och se i den skulle han heller inte; men när han kom ett stycke på vägen, tyckte han att säcken blef så tung, och då han hade gått ändå en stund, sade han, att han ville se hvad det var i säcken; ”hurudana ögon hon än har, så kan hon ändå icke se mig nu,” sade han för sig sjelf. Men med detsamma han skulle till att lösa upp, sade hon som satt i säcken: ”Jag ser dig nog! jag ser dig nog!” — ”Det var då pocker till ögon i hufvudet på dig, också då!” sade trollet, för han trodde det var hon i berget som talade. Han tordes då inte försöka att se dit mera, utan bar säcken till modern det fortaste han kunde, och då han kom till stugdörren, kastade han in den; ”der har du mat från dottern din; det går ingen nöd på henne!” sade han.
Då nu flickan hade varit i berget ännu en god tid, gjorde hon detsamma med den andra systern; hon satte hufvudet på henne, smorde henne med det som var i krukan och stoppade henne i säcken; men den gången fyllde hon ofvanpå så mycket guld och silfver som fick rum i säcken, och aldra öfverst lade hon litet mat. ”Käre vän,” sade hon till trollet, ”nu får du gå hem till min moder med litet mat igen; men se inte i säcken!” Ja, trollet ville gerna göra henne till viljes i det, och han lofvade också att han inte skulle se i säcken. Men då han kom ett stycke pä vägen blef säcken mycket för tung, tyckte han; och då han hade gått ännu ett stycke, orkade han icke att bära den; han måste sätta ned den och hvila; han ville då lösa opp säckbandet och se deri; men så ropte hon som var i säcken: ”Jag ser dig nog! jag ser dig nog!” — ”Det är då pocker till ögon i hufvudet på dig, också då!” sade trollet, och så tordes han inte se i säcken mer, men skyndade sig det mesta han kunde och bar säcken till modern. Då han kom utanför stugdörren, kastade han den in genom dörren; ”der har du mat från dottern din; det går ingen nöd på henne!” sade han.
Då nu flickan hade varit der ännu en lång tid, skulle trollet ut en gång ; så låtsade flickan som hon var usel och sjuk, och jämrade sig. ”Det kan inte tjena till något att du kommer hem förrän klockan tolf,” sade hon, ”för dessförinnan kan jag inte få maten färdig, jag är så usel och sjuk.” Då nu trollet väl var gånget, stoppade hon upp, sina kläder med halm och satte denna halmjäntan bort i vrån vid spiseln, så det såg ut som det var hon sjelf, som stod der. Derpå smög hon sig hem, och fick med sig en skytt som skulle vara i stugan hemma hos modern.
Då klockan var tolf eller något mera kom trollet hem. ”Gif mig någon mat!” sade han till halmjäntan. Nej, hon svarade icke. ”Gif mig någon mat, säger jag!” sade trollet igen, för jag är hungrig.” Nej, hon svarade icke. ”Gif mig någon mat!” skrek trollet för tredje gången, ”och jag råder dig till, att du hör det jag säger, annars skall jag försöka att väcka dig, jag!” Nej, flickan stod lika stilla. Då blef han så arg att han smorde till henne så att halmstubbarne foro både i tak och väggar. Men då han såg det, märkte han oråd och började att leta allestädes, och till sist kom han också ned i källaren; der voro begge systrarna till flickan borta, och då fann han straxt huru det hade gått till. ”Ja, det skall hon få betala!” sade han, och lade i väg dit, der modern bodde. Men då han kom till stugan, skjöt skytten; då tordes trollet inte gå in, för han trodde det var åskan. Han sprang då hem det fortaste han orkade, men med detsamma han kom till dörren gick solen upp, och så sprack han. Der finnes visst guld och silfver nog ännu. Den som bara visste hvar dörren var.