Den Gamle Örnen i Bur

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 87 ]

DEN GAMLE ÖRNEN I BUR.

Danad för himlens
Strålande bana,
Der stjernorna hvälfvas
I eviga kretsar, —
Lefde jag fordom
Bland skyar och åskor;
Trotsande dem,
Höjde jag vingen
Dit menskliga ögat
Ej följa förmår.

Mennisko-funder!
Aldrig J tröttnen
Att gäcka det Stora
Som J ej hinnen:
Ränkfulla snaror
Slöto i nesliga
Galler min ungdoms
Djerfva förmåga,
Ville vid gruset
Stänga de höga,
De himmelska tankar.

Här var jag fjettrad
Från urminnes tider,
Såg ifrån muren
Vid marmorpalatset
Rikdomens armod,

[ 88 ]

Småsinnets nycker,
Slafvens grimacer,
Kryparens vånda
I fåfängans solsken.

Alla sig gladde
Att skåda i buren
Fjettrade örnen!
Ingen har anat,
Att den, som lefver
För det Omätliga,
Måste der bada
Glänsande vingen,
Vill han i lifvet
Stilla sin längtan. —

Fåglarnas Konung!
Förr såg du verlden
Liksom en tafla
För dina fötter,
I Oceanens
Skimrande vågor
Såg du din bild;
Hvar skall nu speglas
Höghetens allvar,
Som af Naturens
Eviga krafter
Gafs åt din daning? —

Dock, under löje
Äfven i bojor, —
Född för att hinna
Omätta gränsor,

[ 89 ]

Född för att segra
Öfver sitt öde, —
Frihetens ädling
Skådar föraktligt
Masken, som krälar
Sjelfviskt i stoftet;
Glädes att ana
Ljusrymdens bana,
Gläds åt den sista,
Den vissa Befriarn,
Gläds åt odödliga
Stundande värf.