Den döende Svanen
| ← Tungan |
|
Tjugondag Knut → |
Den döende Svanen.
(Efter en myth.)
”Skall jag då ensam stum och sånglös vara,
Skall aldrig lösas här min tungas band —
Jag, ensamt jag ibland den sångarskara,'
Som vingad sväfvar öfver haf och land?
Ej korpens skri, ej måsarna, som fara
I stormig rymd kring öde skär och strand,
Jag dem afundas ej, men många gånger,
O! Philomela! dina ljufva sånger.”
”Hur herrligt skulle jag, o sol, dig sjunga
Och mot din himmel ömma toner slå!
I sångens salighet jag skulle gunga
I aftonrodnans glans på bölja blå.
Ej skulle lifvets sorger mig betunga,
Jag skulle sjunga blott och dö derpå.”
Mot djupet dök han, vemodsfull i hågen,
Och åter samm han silfverhvit på vågen.
Då steg ur aftonskyn från himlaranden
I glans bland blommorna på vänlig jord
Gud Phoibos sjelf med lyran uti handen
Och talte Gudars språk i milda ord:
Jag länge hört din klagosuck vid stranden:
Din bön är hörd, uti Olympen spord:
Du älskling sjung!” — Och sen han talat hade
Mot svanens silfverdun han lyran lade.
Då klang från strängens guld i stilla qvällen
Odödlighetens ton, ej hörd förut,
Och svanen hänryckt sjöng: mot himlapellen
Sin salighet i sköna toner ut.
Men solen sjönk i purpur bakom hällen,
Och sångens fröjd var blott en kort minut,
Ty sången, som förnekad var på jorden,
I dödsminuten var hans svan-sång vorden.
I sorg hans maka samm kring öde stränder,
Och ingen tröst hon i sin smärta fann.
Kring enslig bölja hon sin klagan sänder,
Tills under sång hon underbart försvann.
Men till Apollos thron den trogna länder,
Der båda makar möta ömt hvarann. —
Se'n dess med hvita svanor sågs den täcka
Gudinnan Venus åka i sin snäcka.
