Den främmande ynglingen
|
Den främmande ynglingen.[1]
Bortom hafvet på den södra jorden
Sitter stum en mor,
Blickar tårögd upp till höga Norden,
Dit dess älskling for.
Hjertats dufvopost, en vänlig helsning,
Tecknad af hans hand,
Väntar hon med ångest, och hans frälsning
I ett fjerran land.
Moder, brefvet är från fjerran landen,
Ej från honom dock;
När det öppnas, faller dig i handen
Af hans hår en lock.
Men han sjelf hör icke lifvets tummel,
Ser ej solens sken,
Ty i Nordens stora jättekummel
Sofver han alltren.
Frejas stjerna öfver grafven glöder,
Hon är saknan kär
Arma moder, lyser hon i Söder
Tårögd liksom här? —
Goda yngling, Sagas boning bäddar
Stoftet i sin famn;
Men af minnen lefver hon, hon räddar
Sina offers namn.
Ser du neder till din barndoms kullar,
Der de rika trän
Frodas med sitt gull, och floden rullar
Mellan vinberg hän:
Och din blick är som när stjernor skina,
Som när vaktlar slå
Är din stämma, yngling, — till de dina
Skall du hviska då:
”Gråten ej för mig, fast från min sommar,
Från min höst jag dog.
Ack! när lifvets drifhusplanta blommar.
Är hon mogen nog.
”Icke mån J hata kulna Norden,
Ty åt mig han gaf
Allt hvad menskan vinner högst på jorden:
Kärlek och en graf.
"Och de ädles tysta tårar sade,
Hur jag var dem kär,
Och den skönsta tärna, staden hade,
Band min dödskrans der.
”Men en sten blir rest, som vänner rita
Svarta runor på,
Och kring honom växa rosor hvita,
Växa blommor blå.
”Och en alm i långa sommardagar
Lyfter kronan sval
Derutöfver, och i toppen klagar
Nordens näktergal.”
Källa: Esaias Tegnérs Samlade Skrifter. Fjerde bandet.
- ↑ Studeranden Henrik v. Bildt, född i Regensburg. Död i Lund 1818.