Den gäckande nejlikan/Kapitel 07
| ← Förebud |
|
Mademoiselle Candeille → |
VII.
EN INBJUDNING.
Det var verkligen en säregen situation, detta oväntade sammanträffande mellan Percy Blakeney och den forne ambassadören Chauvelin.
Marguerite betraktade sin man. Hon såg honom rycka på sina breda axlar, då han först fick syn på Chauvelin, och på sitt vanliga likgiltiga, godmodiga sätt blicka ned på den tyste fransmannens hopsjunkna gestalt. De ord hon haft för avsikt att uttala kommo aldrig över hennes läppar. Hon väntade på att få höra, vad dessa två män skulle säga till varandra.
Hennes medfödda takt, hennes vana att, som en världsdam ägnar och anstår, rätta sig efter sällskapslivets fordringar gåvo henne tillräcklig sinnesnärvaro för att göra den erforderliga, djupa bugningen för hans kunglig höghet.
Men prinsen glömde sitt vanliga chevalereska sätt, så fängslad var han av scenen framför sig. Även han blickade an på Chauvelins svartklädda gestalt och än på den pompöst utstyrde sir Percy. Även han undrade vad som försiggick bakom den låga, släta pannan, bakom den outgrundliga, godmodiga blicken i den oefterhärmlige unge sprättens ögon.
Av de fem personer, som nu befunno sig i det mörka och kvava tältet, föreföll sir Percy Blakeney vara den ojämförligt minst förvirrade. Han hade tegat just tillräckligt länge för att Chauvelin skulle hinna bibringas en känsla av ytterlig retlighet och obehag och gick därpå fram till den forne ambassadören med utsträckt hand och med det mest förbindliga leende på sina läppar.
— Åh, sade han med ett halvt blygt, halvt godmodigt småleende, min ärade vän från Frankrike! Jag hoppas, sir, att ni befinner er vid god hälsa här i vårt ruskiga klimat!
Den glättiga rösten tycktes upplösa den rådande spänningen. Marguerite drog en suck av lättnad. Vad var på det hela taget naturligare, än att Percy, med sin storartade förmåga att behandla människor på det mest oväntade och bekymmerslösa sätt, skulle på det sättet hälsa den man, som en gång svurit att föra honom till giljotinen?
Chauvelin själv, som vid detta laget var van vid sin fiendes oförvägna kallblodighet, kände sig knappast överraskad. Han bugade sig djupt för hans höghet, som — tydligen road av Blakeneys infall — nu liksom alltid var böjd för att visa sig nådig, ehuru Chauvelin personligen, såsom en välkänd ledare av en konungamördareregering, väckte hans naturliga motvilja.
Men prinsen såg nu i den lilla hopsjunkna figuren framför sig en präktig skottavla för sin vän Blakeneys giftiga pilar. Och ehuru historiebeskrivarna ej varit i stånd att bestämt konstatera huruvida prins Georg av Wales var underkunnig om sir Percys dubbelliv eller ej, så råder det likväl intet tvivel om att han alltid med stor förnöjelse njöt av varje tillfälle som bragte någon av »Den Röda Nejlikans» förklarade fiender ett nederlag.
— Icke heller jag har på mången god dag träffat monsieur Chauvelin, ropade hans kunglig höghet med tydlig ironi. Och om jag ej missminner mig, sir, så lämnade ni min faders hov något brådstörtat förra året.
— Ja, ers kunglig höghet, sade sir Percy i munter ton, min vän, monsieur — hm — Chaubertin och jag hade en viktig sak att dryfta som endast kunde avhandlas i Frankrike. Har jag inte rätt, monsieur?
— Fullkomligt rätt, sir Percy, svarade Chauvelin kort.
— Vi hade att avhandla om en avskyvärd soppa i Calais, inte sant? fortsatte Blakeney i samma skämtsamma ton, och om vin, som, min själ, var vinäger. Monsieur — — Chaubertin — — nej, nej, förlåt — — Chauvelin — — monsieur Chauvelin och jag voro fullkomligt ense därom. Det enda vi voro skiljaktiga i var med avseende på snus.
— Snus? skrattade hans kunglig höghet, som tycktes mäkta road.
— Ja, ers kunglig höghet — snus. Monsieur Chauvelin här har — om jag så får uttrycka mig — en så fördärvad smak med avseende på snus, att han föredrager det med en tillsats av peppar. Eller hur, monsieur — hm — — Chaubertin?
— Chauvelin, sir Percy, anmärkte ex-ambassadören torrt.
Han var fast besluten att ej låta bringa sig ur jämvikt och såg obesvärad och lugn ut, under det att hans oförskämde fiende roade sig på hans bekostnad.
Marguerite tog därunder icke sina ögon från det hårda, sluga ansiktet.
Medan de tre männen talade, tycktes det henne plötsligt, att hon förlorade allt intryck av att det var verklighet, detta, som pågick omkring henne. Hela denna situation föreföll henne så underligt bekant, liksom en dröm, som hemsökt henne mången gång förut.
Plötsligt blev det henne fullkomligt klart, att hela scenen blivit på förhand arrangerad och planlagd — tältet med sitt granna plakat, demoiselle Candeilles bön om hennes beskydd, hennes egen inbjudan till den unga aktrisen, Chauvelins oförmodade uppträdande — allt, allt hade blivit uttänkt och arrangerat, icke här, icke i England, utan därborta i Paris, vid någon ohygglig sammankomst av blodtörstiga uslingar, som uttänkt en sista fälla för den djärve, äventyrslystne man, som gick under namnet »Den Röda Nejlikan».
Även hon var i denna stund endast en marionett, som utförde den roll, som av andra skrivits för henne. Och hon hade spelat just så, som de hade förutsett, hade uttalat just de ord, som de hade avsett för henne; och när hon såg på Percy, verkade han fullständigt omedveten om alltsammans, omedveten om denna fälla, om vars tillvaro alla de närvarande utom han voro medvetna. Hon ville bekämpa denna spöklika känsla av besatthet, av att vara en mekanisk leksak, som dragits upp för att utföra vissa rörelser, men det förmådde hon icke; hennes vilja var som lamslagen, tungan vägrade rentav göra tjänst.
Liksom i en dröm hörde hon hans kunglig höghet fråga, vad den unga aktrisen hette, som tiggde om allmosor för Paris’ fattiga.
Även detta var arrangerat på förhand. Även hans kunglig höghet var för tillfället en marionett, som tvangs att dansa, tala och handla såsom Chauvelin och hans kolleger borta i Frankrike beslutat att han skulle göra.
Fullkomligt mekaniskt presenterade Marguerite demoiselle Candeille för prinsen.
— Med ers höghets tillåtelse, sade hon, kommer mademoiselle Candeille att föredraga några av sina vackra gamla franska visor på min assemblé i morgon.
— Ja, gör det för all del, inföll prinsen. Jag kunde några som barn. Förtrollande och poetiska — jag vet — jag vet. Vi skola bli förtjusta att höra mademoiselle sjunga. Inte sant, Blakeney? tillade han godlynt, och till festen i morgon hoppas jag ni också inviterar monsieur Chauvelin.
— Ja, det faller av sig självt, ers kunglig höghet, sade sir Percy med gästfri iver och den mest förbindliga bugning för sin ärkefiende. Vi hoppas få se monsieur Chauvelin! Han och jag ha ej träffats på så länge, och han skall bli mycket välkommen på Blakeney Manor.