Den igenfunna skatten
| ← Räfven med stympad svans |
|
Törnrosen och nässlan → |
| Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 196–197 av Ernst Meyer från 1889. |
Den igenfunna skatten.
En far ifrån sin dödssäng talar
Till sina söner: »Jag åt er
Har ej till arf att lemna mer
Än denna lilla gård, än dessa fält och hagar,
Som åt er ungdom myst. — Jag vet, för ert begär
Dess afkomst ej förslår, men för att bristen fylla
Jag lofvar er en skatt, förborgad i dess mylla.
Att finna hvar den nedlagd är
Glöm ej att nyttja alla stunder.»
Vår kloke gubbe dör. — Tillsammans (hvilket under!)
Tre bröder bygga bo på deras ärfda jord.
En älskad faders sista ord
Har spaden satt i deras händer.
Man gräfver opp ett land, och åter nästa år
Man torfvan af ett annat vänder.
Ej någon skatt ännu; men lusten ej förgår,
Man nya tunnlands jord besår,
Och jordens afkomst årligt ökes. —
»Ditt löfte uppfyldt är, dig vare tack, vår far!»
De höras med en röst, då skörden bergad var;
»Vår hand i jorden upptäckt har
En skatt, som aldrig fåfängt sökes.»