Den röda nejlikan/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. V
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

VI. En sprätt från 1792.
Kap. VII  →


[ 40 ]

VI.
En sprätt från 1792.


Sir Percy Blakeney hade, enligt vad den tidens krönikor med­dela oss, i detta nådens år 1792 ännu ett eller par år kvar på rätta sidan om trettiotalet. Mycket lång, även för att vara engels­man, bredaxlad och stadigt byggd skulle han ha gjort skäl för berömmet att se ovanligt bra ut, så vida ej ett visst lojt uttryck i hans djuptliggande ögon varit, och dessutom detta ständiga, smått fåniga skratt, som allt annat än klädde hans kraftiga, välformade mun.

[ 41 ]Det hade nu förflutit nästan ett år sedan sir Percy Blakeney, en av Englands rikaste ädlingar, föregångsmannen i fråga om nya moder och prinsens av Wales intime vän, hade förvånat den för­näma världen i London och Bath genom att från en av sina resor över till kontinenten ha med sig hem en vacker, förtrollande och spirituell fransyska som fru. Han, den sömnigaste, trögaste, mest brittiske av alla britter, som någonsin narrat en vacker kvinna att gäspa, hade på frieriets vädjobana erövrat ett avundsvärt pris, som, enligt vad alla krönikeskrivare intyga, eftersträvats av många be­undrare.

Marguerite S:t. Just hade gjort sin första début inom pari­siska artistkretsar just vid den tidpunkt, då den största samhälls­omvälvning, världen någonsin erfarit, timade inom Seinestadens murar.

Knappast adertonårig, i slösande mått utrustad med skönhet och talang, beskyddad endast av en ung, tillgiven bror, hade hon snart samlat omkring sig i sin förtjusande våning vid Rue Richelieu ett kotteri, lika lysande som det var exklusivt — det vill säga, exklusivt blott i ett enda avseende.

Marguerite S:t Just var av uppfostran och övertygelse repub­likan — »vi födas alla lika», var hennes valspråk. Olikhet i förmögenhetsvillkor var i hennes ögon blott en förtretlighet, på sin höjd en stor otur, och den enda olikhet hon erkände var den i begåvning. — »Pengar och titlar kunna ärvas», brukade hon säga, »men begåvning kan det inte alltid». — Och sålunda öppnade sig hennes magnifika salong endast för intelligens och originalitet, för snille och kvickhet, för tänkande män och talangfulla kvinnor. Och tillträdet dit betraktades snart inom intelligensens värld, vilken även vid denna period och under dessa upprörda tider ägde sitt rotfäste i Paris, som ett halvt infriat löfte om en blivande konstnärskarriär.

Begåvade män, förnäma män och till och med män av myc­ket hög samhällsställning bildade ett ständigt, lysande hov kring den förtrollande unga aktrisen vid Comédie Française, och hon gled genom det republikanska, revolutionära, blodtörstiga Paris likt en strålande komet, med en svans bakom sig av allt vad Europas intelligens hade som mest framstående och intressant.

[ 42 ]Omsider hände någonting högst förbluffande. Somliga logo överseende och kallade det ett excentriskt artistinfall, andra betrak­tade det som en klok försiktighetsåtgärd, så som den ena ovän­tade och förfärande händelsen timade efter den andra i Paris just vid denna tid, men det verkliga motivet till handlingen i fråga förblev dock en hemlighetsfull gåta. Huru som helst, en vacker dag, precis lik alla andra, gifte sig Marguerite S:t Just med sir Percy Blakeney, utan att ge sina vänner minsta vink därom, utan någon soirée de contrat, någon diner de fiancailles eller andra tillbehör till ett fashionabelt franskt bröllop.

Hur denne inskränkte, tröge engelsman någonsin blev in­släppt i den intelligenscirkel, vilken rörde sig omkring »Europas snillrikaste kvinna», som hennes vänner enhälligt brukade kalla henne — därom vågade ingen ens en gissning. Men malisen påstår ju, att en gyllene nyckel förmår öppna varje dörr.

Nog av, hon gifte sig med honom, och »Europas snillri­kaste kvinna» hade länkat sina öden vid denna »ohjälpliga idiot» Blakeney. Ej ens hennes förtroligaste vänner kunde tillskriva detta egendomliga steg något annat motiv än en ytterlig excentricitet.

De vänner, som verkligen visste någonting, hånskrattade åt tanken, att Marguerite S:t Just skulle ha gift sig med en narr en­dast för de materiella fördelars skull, som hon vann härigenom. De visste som ett faktum, att Marguerite S:t Just ej frågade efter pengar och ännu mindre titlar; dessutom fanns det minst ett halvt dussin andra män inom denna kosmopolitiska värld, vilka voro lika högättade, om också ej lika stenrika som Blakeney, och vilka skulle ha varit överlyckliga, om de fått skänka Marguerite S:t Just den ställning, som kunnat falla henne i smaken.

Vad sir Percy själv beträffar, så ansågs han allmänt vara totalt olämplig för det vanskliga värv han lagt på sina skuldror. Hans huvudbetingelse därför tycktes bestå uti hans blinda dyrkan av gemålen, hans stora rikedomar och den höga gunst, vari han stod vid det engelska hovet. Men londonsocieteten var av den me­ningen, att när man betänkte hans eget inskränkta förstånd, hade det varit klokare av honom att skänka de nyssnämnda, högst av­sevärda materiella förmånerna åt en mindre talangfull, mindre spi­rituell hustru.

[ 43 ]Ehuru han på senare tider varit en framträdande gestalt inom den fashionabla engelska societeten, hade han tillbragt det mesta av sina ungdomsår utomlands.

Hans far, den avlidne Algernon Blakeney, hade haft den för­färliga olyckan att se en avgudad ung hustru bli hopplöst sinnes­sjuk efter två års lyckligt äktenskapligt samliv. Percy hade nyss kommit till världen, då den nu avlidna lady Blakeney föll ett offer för den ohyggliga sjukdom, vilken på den tiden ansågs som hopp­löst obotlig och föga annorlunda än en Guds straffdom över hela familjen.

Sir Algernon förde sin beklagansvärda unga hustru till ut­landet, och där fick antagligen Percy sin uppfostran. Han växte upp mellan en vansinnig moder och en förtvivlad fader, till dess han uppnådde myndig ålder. Därefter avledo föräldrarna, fadern kort efter modern; den unge sonen blev en fri man, och som sir Algernon med eller mot sin vilja måst föra ett enkelt och indra­get liv, hade den stora Blakeneyska förmögenheten förökats tiofalt.

Sir Percy Blakeney hade sålunda vistats ganska mycket på resor i utlandet, innan han hemförde sin vackra unga franska brud. Den tidens tongivande kretsar voro redo att mottaga dem bägge med öppna armar. Sir Percy var rik, hans fru ägde många talanger, prinsen av Wales fattade ett livligt tycke för dem båda.

Innan sex månader gått, voro de erkända ledare ifråga om moder och förfinade vanor. Sir Percys rockar utgjorde Londons samtalsämne; hans fånigheter funno eftersägare, hans tomma skratt kopierades av salongernas jeunesse dorée. Alla människor visste, att han var gränslöst enfaldig, men detta var ju mindre att undra på, då man samtidigt hade reda på, att alla medlemmar av släk­ten Blakeney under flere generationer varit kända för sitt tröga förstånd, och att hans mor dött svagsint.

Och sålunda tog den fina världen emot honom, fjäsade för honom och skämde bort honom, eftersom hans hästar voro de finaste i landet, hans fester och trädgårdsbjudningar de mest ef­tersökta.

Vad beträffar hans giftermål med »Europas snillrikaste kvinna» — ack ja, det oundvikliga närmade sig med säkra och snabba steg... Ingen tyckte synd om honom, då han endast hade sig [ 44 ]själv att skylla. Det fanns fullt upp med unga damer i England, av hög börd och med charmant utseende, som skulle ha be­funnits högst villiga att hjälpa honom att slösa bort den Blakeneyska förmögenheten, medan de smålogo överseende åt hans fadda infall och hans beskedliga enfald.

För övrigt fick sir Percy intet medlidande, ty han tycktes ej vara i behov av sådant — han föreföll mycket stolt över sin be­gåvade fru, och det rörde honom tydligen föga, att hon ej gjorde sig någon möda att dölja det godmodiga förakt som hon, av alla tecken att döma, kände för honom, eller att hon till och med roade sig med att göra sig lustig på hans bekostnad.

I själva verket var Blakeney alldeles för dum för att märka det löje, som hans talangfulla och intriganta hustru drog över honom, och om hans äktenskap med den förtrollande parisiskan ej gestaltat sig fullt så, som hans förhoppningar och hans hund­lika ömhet för henne utmålat för sig, så kunde åtminstone societén ej mer än uttömma sig i obestämda gissningar.

I sitt vackra hem i Richmond spelade han med orubblig bonhomie andra fiol; på sin bedårande unga fru slösade han juve­ler och lyxartiklar av alla slag, vilka hon tog emot med oefter­härmligt behag. I gengäld utövade hon värdinneskapet på hans ståtliga slott med samma älskvärdhet, varmed hon förut hemma hos sig välkomnat Paris’ intelligensklick.

I rent yttre avseende var sir Percy Blakeney obestridligen en vacker karl — frånräknat den loja, uttråkade min, som han alltid bar. Han var städse högst elegant klädd och brukade »lancera» de överdrivna »incroyable»-moder, som nyss börjat tränga från Paris till England, med den säkra och goda smak, som är den engelske gentlemannen medfödd.

Just denna septemberafton, trots den långa resan i täckvagn, trots regn och slask, slöt sig hans rock oklanderligt omkring de välbildade axlarna, och hans händer sågo nästan kvinnligt vita ut, där de stucko fram ur böljande armrysch av finaste Malines-spetsar. Den ytterligt kortlivade sidenrocken, västen med dess breda uppslag samt de tätt åtsittande benkläderna framhävde på ett för­träffligt sätt hans kraftfulla kroppsbyggnad, och så länge mannen förhöll sig stilla, kunde man med skäl beundra ett så vackert [ 45 ]exemplar av engelskt mankön. Ända tills det narraktiga uppträdandet, de tillgjorda fasonerna, det eviga fånskrattet gjort ett brått slut på åskådarens beundran för sir Percy Blackeney...

Han hade med makliga steg promenerat in i den lilla värds­hussalen, i det han skakade vätan av sin fina överrock. Därefter satte han upp en guldinfattad monokel till sitt slöa blå öga och mönstrade sällskapet, som plötsligt hemfallit åt förlägen tystnad.

— Tjänare, Tony! Står till, Ffoulkes? sade han, då han kände igen de båda unga männen och skakade hand med dem. — För tusan, min käre vän, fortfor han, kvävande en lindrig gäsp­ning, har ni någonsin varit ute för ett sådant gement väder? Ett förbaskat klimat, detta!

Med ett egendomligt litet skratt, både förläget och sarkas­tiskt, hade Marguerite vänt sig mot mannen och synade honom från topp till tå med ett skälmaktigt uttryck i sina spelande blå ögon.

— Hm, sade sir Percy efter några ögonblicks tystnad och då ingen gjorde min av att vilja yttra någonting, herrskapet är så långa i synen allesammans... Hur är det fatt?

— Ack, det är rakt ingenting, sir Percy, svarade Marguerite i en ton, vars munterhet dock föreföll en smula konstlad. — Åt­minstone ingenting, som behöver störa ditt sinneslugn — bara en förolämpning mot din hustru.

Det skratt, som åtföljde detta yttrande, var tydligen avsett att lugna sir Percy med avseende på händelsens vikt och betydelse. Det fyllde i så fall tydligen sitt ändamål, ty instämmande i skrattet återtog den äkta mannen saktmodigt:

— Min söta vän, det menar du väl inte? För tusan — vem var den djärve, som vågade ge sig i kast med dig?

Lord Tony försökte lägga sig emellan, men hann ej göra det, ty den unge vicomten hade redan raskt stigit fram.

— Monsieur, sade han på bruten engelska och lät sitt lilla tal föregås av en elegant bugning, min mor, grevinnan de Tournay de Basserive, har förolämpat madame, som, ser jag, är er fru. Jag kan ej bedja er om ursäkt för vad min mor gjort; vad hon gör, är i mina ögon rätt. Men jag är redo att erbjuda er den vanliga upprättelsen mellan män av ära.

[ 46 ]Den unge mannen rätade upp sin smärta gestalt till dess fulla längd och såg mycket stolt, ivrig och het ut, medan han höll blicken fäst på det sex alnars praktstycke av siden, sammet och spetsar, som representerade den store godsegaren sir Percy Blakeney.

— Kors, sir Andrew, sade Marguerite med ett av sina mun­tra, smittosamma skratt, titta på den roliga bilden — den engel­ska kalkonen och den franska ungtuppen.

Jämförelsen var ganska träffande, och den engelska kalkonen stirrade förbryllad på den lilla prydliga franska tuppen, som ho­tande kråmade sig framför honom.

— Jo, jag tackar jag, sade sir Percy slutligen, i det han åter satte monokeln för ögat och med oförställd förvåning fixerade den unge fransmannen, var sjutton har ni lärt er tala engelska?

— Monsieur! protesterade vicomten, något förbluffad över det sätt, varpå hans utmanande hållning upptogs av denne väldige rostbiffätare.

— Men jag försäkrar, det är underbart, fortfor sir Percy utan att låta sig bekomma, riktigt underbart! Eller vad säger du, Tony? Jag bedyrar, att jag visst inte kan pladdra franska med en sådan färdighet. Va’?

— Nej, det kan jag intyga, inföll Marguerite. — Sir Percy bryter så, att det riktigt skorrar i väggarna.

— Monsieur, återtog vicomten allvarligt, på ännu mer fel­aktig engelska, jag fruktar, att ni inte förstått. Jag erbjuder er den enda upprättelse, som är möjlig ädlingar emellan.

— Vad skulle då den bestå uti? frågade sir Percy flegmatiskt.

— I mitt svärd, svarade vicomten, som ännu var förbluffad, men dock omsider började förlora tålamodet.

— Ni är ju sportsman, lord Antony, sade Marguerite mun­tert, jag håller tio mot ett på den lille franske stridstuppen.

Men sir Percy stirrade under några sekunder sömnigt på vicomten under sina halvslutna, tunga ögonlock, kvävde så en ny gäspning, sträckte på sina långa lemmar och tog makligt ett par steg åt annat håll.

— Ert svärd, sa’ ni, muttrade han godmodigt. — Va’ hundra gubbar ska jag med ert svärd att göra, unge man?

[ 47 ]Vad vicomten tänkte och kände i detta ögonblick, då den tjockhudade engelsmannen behandlade honom med sådan marke­rad oförskämdhet, skulle bli för vidlyftigt att skildra. Vad han sade, inskränkte sig till ett enda artikulerat ord, ty alla de andra kvävdes i hans strupe av den uppstigande vreden.

— En duell, monsieur, stammade han.

Blackeney vände sig om ännu en gång och tittade från sina sex alnars höjd ned på den hetlevrade lille fransmannen, men ej ens för ett ögonblick tycktes han förlora sin orubbliga godmo­dighet. Han skrattade sitt eget bullrande och fåniga skratt, stack ned sina långa, smala händer i ytterrockens rymliga fickor och sade makligt:

— En duell? Jaså, det är där skon klämmer! ... Ni är mig en blodtörstig ung man! Ska det prompt vara en duell? ... Ni vill göra ett knapphål till i min väst... Nej, min bäste herre, tillade han, i det han helt lugnt slog sig ned och sträckte ut sina långa, lata ben framför sig, jag befattar mig aldrig med dueller. Det är förbaskat ledsamma affärer, eller vad tycker du, Tony?

Vicomten hade helt visst hört glunkas om, att duellväsendet i England stävjats av lagen med mycket sträng hand. Men i alla fall var för honom, en fransman, vilkens begrepp om tapper­het och heder stödde sig på en skriven lag, som bakom sig hade många århundradens tradition, åsynen av en ädling, som faktiskt vägrade antaga en utmaning, någonting alldeles oerhört.

I sitt sinne undrade han, om han skulle slå den lång­bente engelsmannen i ansiktet och kalla honom kruka, eller huru­vida ett dylikt beteende i en dams närvaro skulle anses oskickligt — då till all lycka Marguerite trädde emellan.

— Jag ber er, lord Tony, sade hon med den för henne ut­märkande milda och melodiska stämman, vill ni inte vara så snäll och mäkla fred! Gossen här håller ju på att spricka av ilska, och rätt som det är kanske han flyger på sir Percy.

Hon skrattade sitt gäckande lilla skratt, vilket dock ej i minsta grad störde hennes mans självbelåtna sinnesro.

— Den brittiska kalkonen blir aldrig röd i kammen, sade hon. — Sir Percy kan anropa alla helgon och djävlar i kalendern och ändå hela tiden behålla sitt goda humör.

[ 48 ]Blakeney, godmodig som alltid, hade redan börjat skratta med på sin egen bekostnad.

— Det där var allt väldigt fyndigt sagt? sade han och vände sig helt ogenerat mot vicomten. — Förbaskat kvickt fruntimmer, min fru, sir... Det kommer ni snart underfund med, bara ni fått vara en liten tid i England.

— Sir Percy har rätt, vicomte, inföll nu lord Antony och lade vänligt handen på den unge fransmannens skuldra. — Det skulle knappast vara rekommenderande för er karriär i England, om ni begynte den genom att utmana honom till duell.

Vicomten tvekade ännu ett ögonblick; därpå sade han med en lätt axelryckning, riktad mot den egendomliga hederslag, som tillämpades på denna dimsvepta, regnblötta ö:

— Gott, om monsieur är nöjd, så är det mig alldeles egalt... Ni, milord, har uppträtt som fredsmäklare. Om jag handlat orätt, så tvår jag mina händer.

— Ja för all del, två dem bäst ni gitter, med såpa och sand till, genmälde Blakeney med en långdragen suck av belåtenhet. — En sådan lättretlig valp! sade han för sig själv med lägre röst. — Guds död, Ffoulkes, är det folk av den varan, som du och dina vänner hämta hit från Frankrike, så lyd mitt råd: släpp ned dem, när ni äro mitt på Kanalen, min vän, eljes får jag lov att tala med gamle Pitt om dem, och laga, att han utfärdar införsel­förbud och sätter in er i kurran, om ni smugglar.

— Ack, sir Percy, er ridderlighet för er in på villovägar, sade Marguerite kokett. — Ni glömmer, att ni själv importerat ett ganska vidlyftigt kolly från Frankrike.

Blakeney reste sig långsamt, och görande en djup och ceremoniös bugning för sin fru, sade han med fulländat galanteri:

— Det tilläts mig att välja, madame, och min goda smak förnekar sig aldrig,

— Jo, den oftare än er ridderlighet, är jag rädd, genmälde hon sarkastiskt.

— Men så tag då ditt förnuft till fånga, min söta vän! Tror du att jag ämnar låta min kroppshydda bli nåldyna åt varenda liten spoling, som inte gillar formen på min näsa?

— För all del, sir Percy, skrattade lady Blakeney, det [ 49 ]behöver ni inte vara rädd för. Det är minsann inte herrarna, som inte gilla formen på min nasus.

— Sa’ ni rädd? Tvivlar ni på mitt ord, madame? Det är väl inte för inte, som jag beskyddar boxningskampen! Jag har givit mig i kast med Röde Sam mer än en gång, och den som fick näsblod — inte var det jag.

— Nej, verkligen? sade Marguerite, och det spotska skrat­tet klingade ånyo under värdshussalens gamla mörknade ekbjälkar. — Dig som boxare, det skulle ha roat mig att se... ha ha ha! ... Du måste allt ha tagit dig något ut! ... Och ändå är du rädd för en liten fransk pojke — hi hi hi!

— Ha ha ha! föll sir Percy in med sin grova bas. — I sanning, madame, ni hedrar mig! Har du hört på maken, Ffoulkes! Jag har narrat min fru att skratta... Europas snillrikaste kvinna! ... Den triumfen måste vi dricka ett glas på! — Han knackade hårt i bordet näst intill. — Hitåt, Jelly! Rör på spelet, karl, var håller du hus?

Harmonien var återställd. Krögar Jellyband gjorde en kraft­ansträngning för att sansa sig efter de många sinnesrörelser han utstått under den senaste halvtimmen.

— En bål med glödgat vin — kryddat och starkt, va’? sade sir Percy. — Det ingenium, som nyss kom en så kvick kvinna att skratta, måste fuktas! Ha ha ha! Raska på, min go­de Jelly!

— Nej, vi ha inte tid, sir Percy, inföll Marguerite. — Skep­paren är genast här, och min bror måste gå ombord, annars går »Måsen» miste om floden.

— Tid, mitt socker? Det är tid tillräckligt för varje gent­leman att dricka sig full och komma ombord på skutan, långt innan floden bryter in.

— Jag tror, hennes nåd, sade Jellyband vördnadsfullt, att den unge herrn kommer hit nu tillsammans med sir Percys skeppare.

— Det var bra, sade Blakeney, då kan Armand vara med om vårt glödgade vin. Tror du, Tony, fortfor han, vänd emot vicomten, att er lilla huggvärja vill vara med om ett glas? Säg honom, att det i så fall blir en försoningsskål.

[ 50 ]— Nu tyckas ni alla stå på så god fot med varandra, sade Marguerite, att jag hoppas ni förlåter mig, om jag säger farväl till min bror inne i ett annat rum.

Det skulle ha varit taktlöst att göra några invändningar här­emot. Både lord Antony och sir Andrew kände, att lady Blakeney ej just nu kunde vara i samma stämning som de andra.

Hennes kärlek till brodern, Armand S:t Just, var djup och innerlig. Han hade just tillbragt några veckor hos henne i hen­nes engelska hem och ämnade fara tillbaka för att tjäna sitt land vid en tidpunkt, då döden som oftast blev belöningen för den mest hängivna uppoffring.

Icke heller sir Percy gjorde något försök att hålla kvar sin hustru. Med det fulländade, något affekterade galanteri, som ut­märkte alla hans rörelser, slog han upp skänkrumsdörren åt henne och gjorde för henne den mest konstmässiga och beundrade bug­ning, som den tidens mod föreskrev. Men hon seglade ut ur rummet utan att bestå honom mera än en flyktig, halft föraktlig sidoblick.

Endast sir Andrew Ffoulkes, vilkens uppfattning tycktes ha blivit finare och mera förstående, alltsedan han råkat Suzanne de Tournay, lade märke till det egendomliga uttryck av trånande längtan, av djup och hopplös lidelse, varmed den andefattige och flärdfulle sir Percy följde sin sköna och talangfulla hustrus för­svinnande gestalt.