Den röda nejlikan/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. XXV
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XXVI. Juden.
Kap. XXVII  →


[ 200 ]

XXVI.
Juden.

Marguerite behövde någon tid för att sansa sig. Den senaste korta episoden hade egt rum på mindre tid än en minut, och Desgas och soldaterna befunno sig ännu omkring tvåhundra alnar från »Grå katten».

När hon riktigt fattade vad som hänt, fylldes hennes hjärta av en egendomlig blandning av glädje och undran. Det hela hade gått till så nätt och behändigt... Chauvelin var fortfarande absolut hjälplös, vida mer än han skulle ha blivit efter ett slag med knytnäven. Ty nu kunde han varken se, höra eller tala, och hans listige motståndare hade helt hastigt smugit sig undan.

Blakeney var sin väg; helt säkert hade han för avsikt att söka förena sig med flyktingarna i fader Blanchards stuga. För ögonblicket var Chauvelin hjälplös, och ännu så länge hade ej Röda nejlikan fångats av Desgas och hans män. Men alla vägar och stigar bevakades av patruller, och särskilt hade man ett öga på alla främlingar. Hur långt skulle väl Percy kunna gå, i sina granna och uppseendeväckande kläder, utan att bli observerad och följd?...

Nu klandrade hon åter sig själv för att hon i alla fall ej stigit ned från sitt gömställe och varnat honom... Det var ju [ 201 ]föga troligt, att han visste utav de order, som Chauvelin givit med avseende på hans person, och kanske just i detta ögon­blick...

Men innan alla dessa skrämmande tankar tagit fast form i hennes hjärna, hörde hon vapenskrammel utanför, tätt invid dör­ren, och Desgas’ stämma, som ropade »halt!» åt karlarne.

Chauvelin hade något så när hämtat sig; nysningarna voro något mindre häftiga, och han hade rest sig från stolen, varpå han handlöst fallit ned. Han lyckades treva sig fram till dörren just som Desgas’ knackning hördes utanför.

Chauvelin slog upp dörren, och innan sekreteraren hann säga ett ord, framstötte han mellan två nysningar:

— Den långe främlingen — ni fick väl tag i honom?

— Var någonstans, citoyen? frågade Desgas förbluffad.

— Är ni galen, människa? Här nu nyss!... För inte tre minuter sedan!

— Vi sågo ingenting, citoyen! Månen är ännu inte uppe, och —

— Och ni kommer jämt fem minuter för sent, min vän, sade Chauvelin och bet samman tänderna av raseri.

— Citoyen — jag...

— Ni gjorde vad jag befallde er att göra, sade Chauvelin otåligt, jag vet nog det, men det drog om tusan så lång tid, in­nan ni fick det gjort... Lyckligtvis är ingen skada skedd, annars hade det gått er illa, citoyen Desgas.

Desgas blev en smula blek — så mycket hat och raseri präglade sig i hans förmans hela hållning.

— Den långe främlingen, citoyen... stammade han.

— Var här, i detta rum, för fem minuter sedan — satt och åt kvällsvard här vid bordet! Har man tänkt sig maken till oför­skämdhet! Av flere skäl vågade jag inte ge mig i kast med ho­nom ensam. Brogard är ju en idiot, och denne fräcke engels­man tycks vara stark som en björn... Och så låter ni honom slinka undan rakt för näsan på er...

— Han kan omöjligen gå långt utan att fångas, citoyen.

— Jaså?

— Kapten Jutley har förstärkt patrullerna med ytterligare [ 202 ]fyrtio man, av vilka tjugu ha gått ned till stranden. Han för­säkrade mig återigen, att vakt har hållits hela dagen och att ingen främling kunnat komma ned till stranden eller få tag i en båt utan att genast upptäckas och infångas.

— Det är bra. — Men äro också karlarna pålitliga?

— De ha fått mycket bestämda order, citoyen, och jag talade själv med dem, som nu stodo i begrepp att ge sig i väg. De skola förfölja — så oförmärkt som möjligt — varje främling de få syn på, särskilt om han är lång eller går lutad liksom för att dölja sin längd.

— Ja, måtte det gå bra, sade Chauvelin med misstrogen min. — Är det klumpiga fingrar, slinker den där fräcka Röda nejlikan mellan dem... Nu få vi lov att låta honom komma fram till Père Blanchards stuga — där kringränna vi honom och taga honom till fånga.

— Sådana order ha karlarna redan fått, citoyen. Likaledes att, så fort någon främling observeras, han måste oförmärkt för­följas, medan en man genast skyndar tillbaka hit och anmäler saken.

— Det är bra, sade Chauvelin och såg något blidkad ut.

— Jag har ytterligare underrättelser att meddela er, citoyen.

— Vad då?

— En främling, av språket att döma engelsman, hade för tre kvarts timme sedan ett långt samtal med en jude vid namn Ruben, som bor inte tio steg härifrån.

— Nå — vidare? sporde Chauvelin otåligt.

— Samtalet rörde en häst och en kärra, som den långe engelsmannen ville hyra och som skulle stå i beredskap åt honom klockan elva.

— Klockan är mera än så nu. Var bor den där Ruben?

— Några minuters väg härifrån.

— Skicka en av karlarna att taga reda på, om främlingen åkt sin väg i denne Rubens kärra.

— Ja, citoyen.

Desgas gick för att ge de erforderliga befallningarna åt en av karlarna. Ej ett ord av samtalet mellan honom och Chauvelin hade undgått Marguerite, och hennes sinne var uppfyllt av mörka aningar.

[ 203 ]Hon hade kommit denna långa väg i den fasta föresatsen, som ytterligare understöddes av glada förhoppningar, att hjälpa sin make, och ännu så länge hade hon ej mäktat göra någonting utom att sitta och vara ett stumt vittne till, hur nätets maskor snärjdes allt tätare kring hennes älskade.

Och nu hade till och med utsikten att få råka honom, om ock endast flyktigt, blivit nästan lika med noll.

Chauvelin vandrade nu rastlöst av och an i rummet, medan hans medhjälpare utanför huset väntade på den man, som han skickat ut att söka efter juden.

På detta sätt förgingo åtskilliga minuter. Chauvelin förtär­des synbarligen av otålighet. Tydligen litade han numera på ingen. Detta senaste spratt, som spelats honom av den fräcka Röda nejlikan, hade gjort honom osäker och tviflande på företa­gets framgång, såvida han ej själv var med för att övervaka till­fångatagandet av den man sökte.

Fem minuter senare kom Desgas tillbaka, följd av en äldre jude, klädd i en flottig och trådsliten kapprock, som han bar löst hängande över axlarna. Hans röda hår, som han bar på de polska judarnas sätt, med korkskruvlockar på ömse sidor om ansiktet, var överdraget med en gråaktig skorpa av smuts, som gav honom ett ovanligt frånstötande utseende. Han hade den vanliga framåtlutande hållning, som hans ras med låtsad ödmjukhet lade an på, särskilt under flydda tider, då religionsfrihet ännu ej förkunnats, och han vandrade bakom Desgas med den egendomligt släpande gång, som ännu i dag över hela Europa är karakteristisk för den judiske handelsmannen.

Chauvelin, som ägde fransmannens hela fördom gentemot den föraktade rasen, gav mannen tecken att hålla sig på vördnadsfullt avstånd. Gruppen av de tre männen stod just under den osande taklampan, och Marguerite kunde tydligt urskilja var och en av dem.

— Är detta mannen? frågade Chauvelin.

— Nej, citoyen, svarade Desgas, Ruben kunde inte anträffas, så att främlingen har väl troligen fått skjuts med hans kärra... Men mannen här tycks ha reda på någonting, som han är villig att meddela mot en liten dusör.

[ 204 ]— Jaså, sade Chauvelin och vände sig med ovilja bort från det vidriga specimen av människosläktet han hade framför sig.

Med det för rasen utmärkande tålamodet blev juden ödmjukt stående något åt ena sidan, stödd på en tjock knölpåk. Hans flottiga, bredskyggiga slokhatt kastade djup skugga över det jordfärgade ansiktet, medan han väntade, att den noble herremannen skulle värdigas ställa några frågor till honom.

— Medborgaren här säger mig, sade Chauvelin i myndig ton till honom, att du vet någonting om min gode vän, den långe engelsmannen, som jag gärna skulle vilja träffa... Morbleu, håll dig på avstånd karl! tillade han hastigt, då juden i sin öd­mjuka iver tog ett steg framåt.

— Ja, ers högvälborenhet, svarade juden, som talade franska med den egendomliga läspning, som förråder österländskt ursprung, jag och Ruben Goldstein mötte en lång engelsman nu i efter­middag ute på landsvägen.

— Talade du med honom?

— Han tilltalade oss, ers högvälborenhet. Han ville veta, om han kunde få hyra häst och kärra för att fara nedåt S:t Martinvägen, till ett ställe, dit han ville komma i afton.

— Vad svarade du då?

— Jag svarade ingenting, sade juden i förnärmad ton. — Men Ruben Goldstein, den förbannade förrädaren, denne Belials son —

— Håll inne med skällsorden, avbröt Chauvelin barskt, och fortsätt med din historia.

— Han förekom mig och hindrade mig, ers excellens... Just som jag skulle till att erbjuda den rike engelsmannen min häst och kärra, att fara varthän han behagade, tog Ruben ordet ur munnen på mig och bjöd på sin utsvultna krake och rankiga kärra.

— Och vad gjorde engelsmannen?

— Han lyssnade till Ruben Goldstein, ers högvälborenhet, stack på fläcken handen i fickan och hämtade upp en handfull guld, som han visade för denna Belzebubs avföda... Och så sade han honom, att allt skulle bli hans, om häst och kärra stode färdiga klockan elva.

[ 205 ]— Nå, voro de också färdiga så dags?

— Tja, de voro färdiga på sätt och vis, så till sägandes, ers högvälborenhet... Rubens gamla märr var stelbent som van­ligt och ville i början alls inte röra sig ur stället. Det var först sedan han sparkat henne en stund, som hon bekvämade sig till att röra på skänkarna, sade juden med ett elakt fnitter.

— Då gåvo de sig alltså i väg?

— Jaha, de åkte bort för cirka fem minuter sedan. Jag blev förargad över främlingens enfald. En engelsman till på köpet! Han borde väl begripa, att Rubens usla krake inte duger någon­ting till.

— Men om han inte hade något annat val?

— Inget annat val — pytt då! utbrast juden med sin hesa röst. — Sa’ jag honom kanske inte tjugu gånger, ers högväl­borenhet, att min häst och kärra skulle skjutsa honom bra mycket kvickare och att han dessutom skulle sitta mycket bekvämare än på Rubens usla brits, där man skumpar, så att hjärtat kan hoppa upp i halsen på en... Men han ville inte höra på. Ruben är en sådan storljugare och förstår så väl att ställa sig in hos folk... Nu blev främlingen narrad. Hade han bråttom, skulle han san­nerligen fått mera valuta för sina pengar genom att ta min kärra.

— Ni har alltså också häst och åkdon? frågade Chauvelin i myndig ton.

— Tror jag, det, ers högvälborenhet, och behagar ni åka, så...

— Vet ni händelsevis, åt vilket håll min gode vän for i Ruben Goldsteins kärra?

Juden gnuggade tankfullt sin smutsiga haka. Marguerites hjärta bultade som om det ville sprängas. Hon hade hört den i befallande ton uttalade frågan, och hon såg full av ängslan på juden, utan att dock kunna urskilja hans ansikte under den bredskyggiga hatten. Men hon hade en obestämd förnimmelse av att han i sina smutsiga, klolika händer höll Percys öde.

Det uppstod en lång tystnad, varunder Chauvelin otåligt rynkade pannan mot den nedhukade gestalten framför honom. Slutligen stoppade juden långsamt handen i bröstfickan och upp­hämtade ur dess rymliga djup en mängd silverslantar.

[ 206 ]Han tittade tankfullt på dem och anmärkte därefter i säv­lig ton:

— Så här mycket fick jag av den långe främlingen, när han åkte bort med Ruben, för att jag skulle hålla mun om honom och hans förehavanden.

Chauvelin ryckte otåligt på axlarna.

— Hur mycket har du där? frågade han.

— Tjugu francs, ers högvälborenhet, svarade juden, och jag har varit en hederlig karl i hela mitt liv.

Utan att närmare inlåta sig på detta senaste meddelande tog Chauvelin upp några guldmynt ur sin egen ficka, lät dem ligga kvar i sin flata hand och klingade med dem, i det han räckte fram dem mot juden.

— Hur många guldmynt har jag liggande här i handen? frågade han lugnt.

Tydligen var det ej hans mening att skrämma mannen utan snarare driva sin vilja igenom med godo, ty hans ton var ned­låtande och välvillig. Säkert fruktade han, att hotelser med giljo­tinen eller andra liknande kraftiga övertalningsmedel skulle kunna förvirra gubbens hjärna och att här vore mera att vinna genom att påverka hans vinningslystnad än hans lättskrämdhet.

Judens ögon sköto en snabb och skarp blick på guldmynten i den fine herrns hand.

— Minst fem, skulle jag tro, ers högvälborenhet, svarade han i rädd och försiktig ton.

— Räcker det, tror du, att lossa din ärliga tungas band?

— Vad önskar ers högvälborenhet veta?

— Jo, om din häst och kärra kunna föra mig till den plats, dit min gode vän, den där långe främlingen, åkt med Ruben Goldsteins skjuts.

— Min häst och kärra kan skjutsa ers högvälborenhet vart­hän han behagar.

— Också till Père Blanchards stuga?

— Ers högvälborenhet vet alltså?... utbrast juden förvånad.

— Känner du till platsen?

— Lita på det, ers nåd.

— Hur kommer man dit?

[ 207 ]— Först följer man S:t Martinvägen och sedan en gångstig ut emot klippstranden...

— Känner du vägen? avbröt Chauvelin kärvt.

— Varenda sten, varenda grästorva, ers nåd, svarade juden ödmjukt.

Utan ett ord kastade Chauvelin de fem guldmynten ett och ett i sänder på golvet framför juden, som hukade sig ned och kröp omkring på alla fyra för att samla ihop dem. Ett rullade sin väg, och det vållade honom en smula besvär att få fram det, ty det hade gömt sig under skänken. Chauvelin väntade lugnt.

När juden åter kravlat sig på fötter, sade han:

— Nå, när kan skjutsen vara färdig?

— Den står färdig nu med samma, ers nåd.

— Var någonstans?

— Inte tio meter från husknuten här. Vill ers nåd värdigas själv se efter?

— Nej. Hur långt kan du skjutsa mig?

— Ända till Père Blanchards stuga, ers nåd, och längre än så, om det behövs. Men det gör det inte. Jag är säker på, att inte två lieues härifrån ska vi hitta den illmarige Ruben, hans krake till häst, kärran och den långe främlingen i en enda röra mitt på landsvägen.

— Hur långt härifrån ligger närmaste by?

— Utmed vägen som engelsmannen farit är Miquelon den närmaste byn, inte två lieues härifrån.

— Där kunde han alltså få ny skjuts, om han önskade åka vidare?

— Ja, ja men — det vill säga, om han kom så långt.

— Kan du det?

— Det går ju an att försöka, ers nåd, sade juden i mjuk och inställsam ton.

— Det är just vad jag ämnar göra, svarade Chauvelin lugnt. Men kom ihåg, att har du narrat mig, så låter jag två av mina starkaste soldater piska upp dig, tills själen för alltid kryper ut ur ditt svarta skrov... Men om vi hitta min vän, den långe engels­mannen, antingen på landsvägen eller i Père Blanchards stuga, så blir det tio guldmynt till åt dig. Går du in på affären?

[ 208 ]Juden gnuggade åter fundersamt sin haka. Han tittade ömsom på pengarna i sin hand, på den myndige franske herrn och på Desgas, som hela tiden stått tyst bakom honom. Efter några ögonblicks övervägande svarade han beslutsamt:

— Jag går in på den.

— Gå då och vänta utanför så länge, sade Chauvelin. — Och håll nu vad du lovat, annars så vid alla helgon kommer det att gå dig illa.

Med en sista, ytterst underdånig och ödmjuk bugning ha­sade sig den gamle juden ut ur rummet. Chauvelin föreföll be­låten med resultatet, ty han gnuggade händerna — hans vanliga uttryck för skadeglädje och ondskefull belåtenhet.

— Min rock och mina stövlar, sade han slutligen till Desgas.

Denne gick till dörren och tycktes ge de nödiga orderna, ty efter en stund trädde en soldat in, vilken bar Chauvelins rock, stövlar och hatt.

Han tog nu av sin vida svarta prästrock, varunder han bar tätt åtsittande benkläder och en sammetsväst, och begynte byta om kläder.

— Ni, medborgare, sade han till Desgas, kan under tiden begiva er tillbaka till kapten Jutley så fort ni kan och säga åt honom, att han låter er få ytterligare ett dussin karlar. Dem tar ni med er framåt S:t Martinvägen, där jag förmodar ni snart skall hinna upp judens vagn, i vilken jag själv åker.

Så vida jag inte alltför mycket misstager mig, kommer det snart att gå hett till i Père Blanchards stuga. Där fånga vi allt vårt villebråd i fällan, ty denna Röda nejlika är nog djärv — eller kanske enfaldig, jag vet ej rätt vilketdera — att hålla fast vid sin ursprungliga plan. Han har nu farit för att möta de Tournay, S:t Just och de andra förrädarna, vilka jag sannerligen trodde han ämnade lämna i sticket. Det blir förstås en väldig kalabalik, när vi stöta på dem, och några av våra egna lära nog bli urståndsatta att fortsätta striden. Dessa rojalister äro ena baddare till att slåss, och engelsmannen är full av hin och sköter dessutom sin värja som en hel karl.

Men vi bli i alla fall minst fem gånger så manstarka. Följ nu, som jag redan sagt, efter min vagn med era karlar hela vägen [ 209 ]åt Miquelonhållet till. Engelsmannen är före oss och ser sig nog inte om.

Medan han gav dessa korta och tydliga befallningar, hade han fullbordat sitt ombyte av klädedräkt. Prästrocken och vad som hört till den hade lagts åt sidan, och han var ånyo iförd sina vanliga mörka, åtsittande kläder. Slutligen fattade han sin hatt:

— Det blir en intressant fånge, som jag kommer att över­lämna åt er, sade han med ett flin, i det han med ovanlig för­trolighet grep Desgas vid armen och ledde honom mot dörren. — Vi döda honom inte genast, eller hur, vän Desgas? Gubben Blanchards stuga ligger — om jag inte missminner mig — rätt ensligt vid strandbrädden, och man får väl unna karlarna litet roligt... Välj ert folk väl, vän Desgas — den sorten, som upp­skattar det slaget sport, ni förstår?... Vi måste laga så, att Röda nejlikan mister sin granna färg och börjar darra litet smått på spetsmanschetten, innan vi äntligen —

Han gjorde en uttrycksfull åtbörd och brast ut i ett dämpat, ondskefullt skratt, som fyllde Marguerite med avsky och skräck.