Den sena lustgården
| ← Första minnet |
|
Höstens glädje → |
| Från Hösthorn (1927) |
DEN SENA LUSTGÅRDEN
Än ligger jorden full av vår och syra
och ältar som en deg sin tunga jäst,
och genier flyga med förhållen lyra
som sunnansuckar genom hård nordväst.
Jag vet en fattig lustgård vid vars grind
ung sommar dröjde, tveksamt och försagt,
tills låset rycktes upp av himlens vindar
för sol och åska och all livets makt.
Min levnads liljkonvalj sprack ut vid Aron,
midsommarblomstret stod till sankte Per,
än knoppas liljan i mitt hjärtas Saron,
jasminen blommar, fastän Lars är här.
Nåväl, låt höstens nya färgspel blandas
med sommarfloret som för mig står kvar,
att jag må fullt och mäktigt samman andas
här i min lustgård det som är och var.
Och när ändock den stora frosten nalkas
som smular solens sista barn till stoft,
så låt mig känna, medan blodet svalkas,
det rika livet som ett nejlikdoft.
Sankte Per, här med häntydning till sommarens andra Persmässa, Petri fäng.