Den siste mohikanen/Kap 02

←  Uppbrottet från lägret

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson En objuden reskamrat

Unkas  →

II.
EN OBJUDEN RESKAMRAT.

Medan den ena av de båda älskliga varelser, som vi så flyktigt ha föreställt för våra läsare, sålunda satt fördjupad i tankar, hämtade sig den andra hastigt från den skrämsel, som hade framkallat utropet, och frågade, i det hon skrattade åt sin egen svaghet, den unga mannen, som red vid hennes sida:

»Förekomma sådana här spöksyner ofta i skogarna, Heyward, eller är denna företeelse särskilt hitbeställd för att underhålla oss? I senare fallet måste tacksamheten tillsluta vår mun, men i det förra blir det nödvändigt för Cora och mig att flitigt dra växel på det förråd av fäderneärvt mod vi skryta över, och detta redan innan vi möta den fruktansvärda Montcalm.»

»Den där indianen är en ’löpare’ i vår här och skulle efter sitt folks sätt att se saken kunna kallas en hjälte», svarade den unga officern. »Han har frivilligt erbjudit sig att på en föga känd stig ledsaga oss till sjön hastigare och följaktligen angenämare, än om vi skulle nödgas följa truppens långsamma framtågande.»

»Jag tycker inte om honom», sade den unga damen med en delvis låtsad men ännu mera av verklig förskräckelse framkallad rysning. »Ni känner ju honom, Duncan, annars skulle ni väl inte så tillitsfullt anförtro er åt hans ledning?

»Säg snarare, Alice, att jag inte skulle anförtro er», genmälde den unga mannen uttrycksfullt. »Jag känner honom, annars skulle jag inte skänka honom mitt förtroende, allra minst i detta ögonblick. Visserligen påstås han vara en kanadisk indian, men likväl har han gjort fälttjänst tillsammans med våra vänner mohawkerna, vilka, som ni vet, utgöra en av de sex förbundna nationerna. Han fördes, efter vad jag hört, över till oss genom någon egendomlig tilldragelse, vari er far tog del och varvid man förfor strängt med denna vilde. Men jag har glömt den oviktiga historien; huvudsaken är, att han numera är vår vän.»

»Om han varit min fars fiende, tycker jag ännu mindre om honom!» utropade den nu verkligt ängsliga flickan. »Vill ni inte tilltala honom, major Heyward, så att jag får höra hans röst? Hur dåraktigt det än må förefalla, har ni ofta hört mig tillstå, att jag litar på människoröstens tonfall.»

»Det skulle ingenting tjäna till, och han skulle sannolikt endast svara med ett utrop. Fastän han antagligen förstår engelska språket, låtsar han i likhet med de flesta av sitt folk vara okunnig däri, och allra minst skulle han nedlåta sig till att tala det nu, då kriget ålägger honom att taga all sin värdighet i akt. Men se, nu stannar han; den hemliga stig, på vilken vi skola färdas, ligger förmodligen här invid.»

Major Heywards gissning var riktig. När de kommo fram till det ställe, där indianen stod och pekade på det snår, som kantade militärvägen, visade sig en smal, undangömd stig, på vilken en person i sänder ej allt för bekvämt kunde färdas.

»Här går således vår väg», sade den unga mannen med låg röst. »Visa inte någon misstro, annars kanske ni framkallar den fara ni tycks frukta.»

»Vad är din tanke, Cora?» frågade den motsträviga unga damen. Om vi färdas tillsammans med trupperna, kan väl deras närvaro förefalla oss besvärlig, men blir det inte mycket mera betryggande för oss?»

»På grund av er ringa kännedom om vildarnas vanor misstar ni er om stället, där verklig fara är å färde, Alice», sade Heyward. »Om fienden över huvud hunnit fram till den här landsträckan — något som är högst osannolikt, därför att våra kunskapare äro ute — skola de säkert befinnas svärmande omkring truppkolonnen, där största tillgången finns på skalper. Truppens marschruta är känd, under det att vår ännu måste vara en hemlighet, då den bestämdes först för en timme sedan.»

»Skola vi misstro mannen, därför att hans sätt inte är vårt sätt och hans skinn är mörkt?» frågade Cora lugnt.

Alice tvekade icke längre utan gav sin narragansethäst ett duktigt rapp med ridspöet och var den första, som trängde in genom buskarnas lätta grenar och följde löparen på den mörka, insnärjda stigen. Den unga mannen betraktade den senast talande med oförställd beundran och lät till och med hennes ljusare, ehuru säkerligen icke vackrare följeslagerska rida på obemärkt, medan han själv med all omsorg öppnade en väg för henne, som kallats Cora. Tjänarna tycktes redan på förhand ha fått sina föreskrifter, ty i stället för att tränga in i busksnåren följde de truppkolonnens väg, en anordning som, enligt vad Heyward upplyste, hade förestavats av deras vägvisares skarpsinne för att göra spåren efter deras färd mindre märkbara, för den händelse att de kanadiska vildarna skulle smyga omkring så långt framför den här, till vilken de hörde. Under många minuter tillät vägens insnärjda beskaffenhet intet vidare samtal, men slutligen lämnade de den breda rand av buskskog, som växte utmed stora vägen, och redo in under skogens höga men mörka valv. Här var deras framfärd mindre utsatt för avbrott, och i samma ögonblick som vägvisaren märkte, att kvinnorna hade makt över sina hästar, fortsatte han färden med en rörelse mellan lunk och gående och en fart, som höll de fotsäkra och egendomliga djur, på vilka de redo, i en rask men likväl lätt passgång. Den unga mannen hade just vänt sig för att tala med den mörkögda Cora, då det avlägsna ljudet av hästhovar, som stampade fram över trädrötterna på den oländiga vägen bakom dem, kom honom att hejda sin häst; och då hans följeslagerskor i samma ögonblick drogo åt sig tyglarna, stannade hela sällskapet för att söka en förklaring över detta oförutsedda avbrott.

Om några ögonblick sågs en fölunge ila fram som en dovhjort bland tallarnas raka stammar, och strax därpå, blev den i föregående kapitel beskrivna otympliga mannen synlig och närmade sig med all den snabbhet han kunde förmå sitt magra kräk att utveckla, utan att framkalla en öppen brytning. De tre resandena hade icke på lägerplatsen kommit att ägna denna figur någon uppmärksamhet. Om han ägde förmågan att fängsla ett kringirrande öga, under det att han tedde sig i all sin ståtlighet till fots, voro de behag han utvecklade till häst ännu mera ägnade att väcka uppmärksamhet. Oaktat han oupphörligt använde sin enda beväpnade häl på stoets sida, var den snabbaste rörelse han kunde förmå det till ett slags kort galopp med bakbenen, vari de främre lemmarna endast deltogo under tvivelaktiga ögonblick, ehuru de i allmänhet nöjde sig med att bibehålla ett skumpande trav. Kanske framkallade den hastiga övergången från den ena till den andra av dessa gångarter en synvilla, som bidrog till att ställa kreaturets förmåga i en bättre dager; ty säkert är, att Heyward, som ägde ett skarpt öga för en hästs förtjänster, även med anlitande av all sin omdömesförmåga var ur stånd att avgöra, genom vad för slags rörelse den förföljande med så oförskräckt ihärdighet tillryggalade sin slingrande stig i hans fotspår.

Ryttarens åthävor och rörelser voro ej mindre anmärkningsvärda än hästens. Vid varje ändring i den senares sätt att förflytta sig reste den förre upp sin långa gestalt i stigbyglarna och framkallade på detta sätt, tack vare den omåttliga förlängningen av sina ben, omväxlande en så plötslig tillväxt eller förminskning i sin kroppslängd, att den gäckade varje gissning om hans dimensioner. Om därtill lägges den omständigheten, att i följd av sporrens ensidiga begagnande stoets ena sida tycktes förflytta sig hastigare än den andra och att djuret genom oupphörliga viftningar med en tovig svans eftertryckligt antydde, vilken sida som blev så illa åtgången, ha vi fullbordat teckningen av både häst och karl.

Det barska uttryck, som hade lagt sig över Heywards vackra, öppna och manliga drag, gav småningom vika, och hans läppar drogos till ett lätt småleende, då han betraktade främlingen. Alice gjorde inga synnerligen kraftiga ansträngningar att lägga band på sin munterhet, och även Coras mörka, tankfulla ögon lyste av ett skälmaktigt löje, som flickan snarare av vana än naturlig böjelse tycktes undertrycka.

»Söker ni någon här?» frågade Heyward, när den andre hade kommit tillräckligt nära att hejda sin fart. »Jag hoppas, att ni inte kommer som budbärare med dåliga nyheter.»

»Just så», svarade främlingen, i det han gjorde ett flitigt bruk av sin trekantiga kastorhatt för att åstadkomma cirkulation i den instängda skogsluften, och lämnade sina åhörare i tvivel om, vilken av den unga mannens frågor han hade besvarat. Så snart han emellertid hunnit svalka sitt ansikte och hämta andan, fortfor han: »Jag har hört, att ni skola rida till William Henry, och som jag själv är stadd på väg dit, drog jag den slutsatsen, att gott sällskap skulle vara överensstämmande med båda parternas önskningar.»

»Ni tycks ha privilegiet att med er röst bestämma utslaget», genmälde Heyward. »Vi äro tre, medan ni rådfrågat endast er själv.»

»Just så. Det första av allt är att komma på det klara med, hur man själv vill ha det. När man väl är säker på det — och när kvinnor äro med i spelet, är det ingen lätt sak — är vad man därnäst har att göra att handla i överenstämmelse med sitt beslut. Jag har försökt att göra bäggedera, och här är jag nu.»

»Om ni är stadd på färd till sjön, har ni misstagit er om vägen», sade Heyward i högdragen ton. »Stora landsvägen dit ligger åtminstone en halv mil bakom er.»

»Just så», genmälde främlingen, på intet sätt avskräckt genom det kyliga mottagandet. »Jag har uppehållit mig vid Fort Edward en hel vecka och skulle ha varit stum för att inte fråga efter den väg jag hade att färdas; och vore jag stum, vore det också förbi med mitt kall.» Efter att ha myst litet, liksom om hans blygsamhet avhöll honom från att mera öppet ge uttryck åt sin beundran över en kvickhet, som var fullkomligt obegriplig för hans åhörare, fortfor han: »Det är inte klokt av en person av mitt kall att umgås för mycket förtroligt med dem, som han har att undervisa, och detta är skälet till, att jag inte följer härens väg. Dessutom antager jag, att en herreman av ert yrke bäst förmår att bedöma sättet att färdas, varför jag har beslutat att göra sällskap, på det att ritten må bli angenäm och medföra förmånen av sällskapligt umgänge.»

»Ett högst godtyckligt, att inte säga förhastat beslut!» utropade Heyward, oviss huruvida han borde ge luft åt sin växande förtrytelse eller skratta den andre mitt i ansiktet. »Men ni talar om undervisning och ett kall. Är ni anställd vid provinskåren såsom lärare i den ädla vetenskapen att rätt ordna anfall och försvar, eller är ni kanske en av dem, som draga linjer och vinklar under föregivande att uttolka matematikens hemligheter?»

Främlingen betraktade ett ögonblick den frågande med oförställd förvåning, varpå varje tecken till självbelåtenhet lämnade rum för ett uttryck av högtidlig ödmjukhet, i det han svarade:

»Något anfall hoppas jag här inte kan komma i fråga å någondera sidan, och något försvar behöver jag inte inlåta mig på, då jag med Guds hjälp inte begått någon uppsåtlig synd, sedan jag senast anropade hans barmhärtiga nåd. Jag förstår inte er häntydning på linjer och vinklar, och vad uttolkningen angår, lämnar jag den åt dem, som blivit kallade och avskilda till det heliga prästämbetet. Jag gör inte anspråk på någon högre gåva än en ringa insikt i den härliga konsten att genom psalmsång ge uttryck åt åkallan och tacksägelse.»

»Mannen är alldeles tydligt en Apollos lärjunge, och jag tar honom i mitt särskilda hägn och beskydd!» utropade Alice. »Seså, Heyward, lägg bort den där barska minen och låt honom av medlidande med mina längtande öron färdas i vårt sällskap. Dessutom», tillade hon med dämpad och brådskande röst, i det hon kastade en blick på Cora, som på något avstånd långsamt följde deras tysta och trumpna vägvisare i spåren, »torde vårt sällskap därigenom förstärkas med en vän i fall av behov.»

»Tror ni, Alice, att jag skulle anförtro dem jag älskar åt denna hemliga stig, om jag föreställde mig, att ett dylikt behov kunde inträffa?»

»Nej, nej, jag tänker inte på den saken nu; men denna sällsamma man roar mig, och om han har musik i sin själ, så låt oss inte ovänligt avvisa hans sällskap.»

Hon pekade på ett övertalande sätt utefter vägen med sitt ridspö, under det att deras ögon möttes i en blick, som den unga mannen genom ett kort dröjsmål förlängde, varpå han gav vika för hennes milda inflytande, satte sporrarna i sin häst och med några språng åter befann sig vid Coras sida.

»Jag är glad över att råka er, min vän», återtog flickan, i det hon gav främlingen en vink att fortsätta sin färd, på samma gång hon drev på sin narragansethäst att fortsätta sin passgång. »Partiska anhöriga ha nästan övertygat mig om, att jag själv inte är alldeles oduglig i en duett, och vi torde kunna uppliva vår färd genom att ägna oss åt vårt älsklingsnöje. Det skulle kunna bli en så okunnig som jag till synnerlig nytta att få höra en mästare i konsten uttala sina åsikter och sin erfarenhet.»

»Det är vederkvickande för både själ och kropp att ägna sig åt psalmsång vid lämpliga tillfällen, och ingenting skulle vara mera upplivande för sinnet än en dylik hugnesam samsjungning», svarade sångmästaren, i det han utan tvekan lydde hennes uppmaning att följa med. »Men fyra stämmor äro alldeles nödvändiga för en fullkomlig harmoni. Alla tecken tyda på, att ni har en mild och omfångsrik sopran; själv förfogar jag genom försynens nåd över en fyllig tenor, som omfattar även de högsta tonerna, men vi sakna alt och bas. Den där officern, som tvekade att upptaga mig i sitt sällskap, tycks emellertid kunna fylla den sistnämnda bristen att döma av hans stämmas tonfall under vanligt samtal.»

»Döm inte alltför hastigt efter ett ytligt och bedrägligt sken», sade den unga damen småleende »Fastän major Heyward kan vid tillfälle förfoga över sådana där djupa toner, äro dock hans naturliga toner bättre passande för en mjuk tenor än för den bas ni hörde.»

»Äger han då stor övning i psalmsångens konst?» frågade hennes okonstlade följeslagare.

Alice känd stor lust att skratta, men hon lyckades lägga band på sin munterhet, innan hon svarade:

»Jag är rädd att han är mera benägen för världslig sång. En soldats oroliga och växlingsrika liv är föga ägnat att uppmuntra allvarliga böjelser.»

»Människan har fått sin röst liksom sina andra färdigheter för att bruka, men inte för att missbruka den. Ingen kan säga, att han någonsin sett mig vårdslösa mina gåvor. Jag är tacksam för att, ehuru mina barnaår i likhet med den konungslige Davids ungdom kunna sägas ha blivit avskilda för musikaliska syften, inte en stavelse av rå verskonst har någonsin oskärat mina läppar.»

»Ni har då uteslutande ägnat era krafter åt andlig sång?»

»Just så. Liksom Davids psalmer överträffa varje annat tungomål, så stå de psalmer, som av landets andliga män och vise blivit lämpade efter dem, över all fåfänglig skaldekonst. Lycklig kan jag skatta mig, som ej uttalat något annat än Israels konungs egna tankar och önskningar; ty ehuru tiden torde påkalla några lätta ändringar, står dock den översättning, vi begagna i Nya Englands kolonier, så högt över alla andra översättningar, att den genom sin rikedom, noggrannhet och andliga enkelhet så mycket som möjligt närmar sig den gudaingivne författarens stora verk. Jag uppehåller mig aldrig på någon ort, vare sig sovande eller vakande, utan ett exemplar av detta kostliga arbete. Det är den tjugusjätte upplagan, utgiven i Boston under Herrans år 1744 och bär titeln: ’Psalmer, hymner och andliga sånger ur gamla och nya testamentet, troget översatta på engelsk meter till bruk, uppbyggelse och hugsvalelse offentligt och enskilt för de fromma, särskilt i Nya England’»

Under detta lovtal över sina diktande landsmäns utmärkta verk hade främlingen tagit fram boken ur sin ficka, satt ett par glasögon med järnbågar på näsan och slagit upp boken med all den omsorg och vördnad, som dess heliga ändamål krävde. Utan några vidare omständigheter och ursäkter började han därpå, efter att ha satt den redan omnämnda obekanta apparaten för munnen samt ur densamma framlockat en hög och gäll ton, som omedelbart upprepades en oktav lägre av hans egen röst, sjunga följande ord med fyllig, vacker och musikalisk röst, som trotsade melodi, text och till och med hans illa uppfostrade skinkmärrs oroliga rörelser:

»Si, huru ljuvt det är,
o, vilken hjärtats. fröjd,
när bröder sämjas här,
envar är glad och nöjd.

Det är likt salvan god,
som sågs från hjässan gå
till Arons skägg, som stod
hans mantelfåll uppå.»

Återgivandet av dessa skickliga rim åtföljdes å sångarens sida av en regelbunden höjning och sänkning av högra handen, varvid rörelsen nedåt avslutades därmed, att fingrarna fingo vila ett ögonblick på den lilla bokens blad, och rörelsen uppåt begränsades genom en egendomlig svängning med handen, som ingen annan än en invigd någonsin kan hoppas att göra efter. Det tycktes, som om lång vana hade gjort denna beledsagande handrörelse nödvändig, ty den upphörde ej, förrän den preposition, som poeten hade valt för avslutandet av sin vers, hade blivit återgiven med all den värdighet, som tillkommer ett tvåstavigt ord.

Ett sådant avbrott i skogens tystnad och enslighet kunde inte undgå att fängsla de personers öron, som färdades ett så kort stycke före. Indianen mumlade några ord på bruten engelska till Heyward, som i sin tur tilltalade främlingen och med ens avbröt och för tillfället gjorde slut på dennes musikaliska ansträngningar.

»Om vi än inte sväva i någon fara, borde vanlig försiktighet mana oss att färdas genom den här vildmarken så tyst och stilla som möjligt. Ni torde därför ursäkta mig, Alice, om jag minskar ert nöje genom att anmoda denna herre att uppskjuta sin sång till ett tryggare tillfälle.»

»Ni minskar det verkligen», genmälde den skälmska flickan, »ty aldrig har jag hört en mera olämplig förening av utförande och textord än den, jag nyss lyssnat till; och jag hade redan fördjupat mig i en lärd undersökning av orsakerna till en sådan brist på överensstämmelse mellan ljud och förstånd, då ni bröt min tankegångs förtrollning med er bas, Duncan.»

»Jag vet inte, vad ni menar med min bas», sade Heyward, stött över anmärkningen, »men så mycket vet jag, att er och Coras säkerhet är mig vida dyrbarare, än Händels Musik, utförd av en hel orkester, någonsin skulle kunna bli.»

Han tystnade och vände sig hastigt mot ett busksnår, varpå han misstänksamt riktade sina blickar på deras vägvisare, som med orubblig värdighet fortsatte sin stadiga gång. Den unga mannen smålog åt sig själv, i tanke att han hade tagit några glänsande skogsbär för de gnistrande ögonen hos en lurande vilde, varpå han red vidare och fortsatte det samtal, som hade avbrutits av detta flyktiga hugskott.

Emellertid misstog sig major Heyward endast däri, att han ett enda ögonblick tillät sin ungdomliga och ädla stolthet att undertrycka sin livliga vaksamhet. Kort efter det den lilla ryttarskaran hade ridit förbi, böjdes grenarna på de buskar, som bildade snåret, försiktigt åts sidan och ett människoansikte, så grymt och vilt, som en vildes konst i förening med otyglade lidelser kunnat göra det, tittade ut och spejade efter de borttågande resandena. En blixt av segerglädje överfor de i mörka färger målade dragen hos skogens invånare, då han lade märke till sina tillämnade offers kosa, medan de utan att ana något ont redo vidare, varvid kvinnornas lätta och behagfulla gestalter svävade fram mellan träden vid stigens slingringar, följda vid varje krök av Heywards manliga figur, till dess slutligen sångmästarens oformliga person försvann bakom de tallösa trädstammar, som i mörka rader reste sig på den mellanliggande sträckan.