Den svarta tulpanen/Kapitel 02
| ← Ett tacksamt folk |
|
Johan de Witts lärjunge → |
II.
DE TVÅ BRÖDERNA
Den vackra Rosas dystra aningar voro icke ogrundade, ty under det att Johan De Witt gick uppför stentrappan, som ledde till hans brors fängelse, gjorde borgarna sitt bästa för att avlägsna Tillys trupp, vars närvaro generade dem. Och folket, som gillade deras beteende, skrek av alla krafter:
»Leve borgargardet!»
Vad den lika kloka som oböjliga greve Tilly angår, lät han sin skvadron spänna pistolerna, under det han underhandlade med detta kompani borgarsoldater, för vilka han sökte göra begripligt, att han hade fått order att bevaka fängelseplatsen och dess omgivningar.
»Vad tjänar den ordern till? Varför bevaka fängelset?» ropade prinsens av Oranien anhängare.
»Åh», svarade Tilly, »nu fråga ni mera än jag kan besvara. Man har sagt till mig: bevaka! och jag bevakar. Ni, som nästan äro militärer, mina herrar, böra veta, att en order åtlyder man, men man resonerar inte om den.»
»Men man har givit er den ordern för att förrädarna skola få tillfälle att lämna staden.»
»Det är mycket möjligt, i synnerhet som förrädarna äro dömda till landsflykt», svarade Tilly.
»Men vem har givit er ordern?»
»Myndigheterna, för böveln!»
»Myndigheterna äro förrädare.»
»Det är en sak jag inte känner.»
»Och ni är själv en förrädare.»
»Jag?»
»Ja, just ni.»
»Hör på, mina herrar borgare, jag ber er hålla era tungor i styr! Mot vem skulle jag väl vara förrädisk? Mot myndigheterna? Jag kan väl inte vara förrädisk mot myndigheterna, därför att jag, som är i deras sold, punktligt lyder deras order.»
Och därpå började man, då greven hade så fullkomligt rätt att inga invändningar kunde göras, att skrika och hota med fördubblad styrka; det var ett förskräckligt oväsen man förde, men greve Tilly upptog det på det lugnaste och mest humana sätt.
»Men, mina herrar borgare», sade han, »varen så goda och spännen ner hanarna på era musköter! Det kunde ett skott brinna av, och om någon av mina ryttare bleve sårad, skulle vi fälla ett par hundra av er till marken. Det vore ofantligt ledsamt för oss och säkerligen inte mindre för er, då det inte ingår i någondera partens beräkningar.»
»Om ni det gör, så ge även vi eld!» ropade borgarna.
»Ja visst, men om ni också skulle skjuta ned oss allesammans från den förste till den siste, så kunna ni därför inte uppväcka era döda kamrater.»
»Lämna därför platsen, så handlar ni som en god borgare.»
»För det första är jag icke borgare», sade Tilly, »utan officer, vilket är något helt annat, och för det andra är jag icke holländare, utan fransman, vilket förändrar saken ännu mera. Jag känner endast generalstaterna, som betala mig; visa mig en order av generalstaternas befullmäktigade att lämna platsen, så skall jag genast låta mitt folk göra höger om, ty här är fördömt ledsamt.»
»Ja, ja!» skreko hundra röster, som i ögonblicket förstärktes av femhundra andra. »Låtom oss skynda till rådhuset! Låtom oss söka rätt på de deputerade!»
»Gå ni till rådhuset», mumlade Tilly, då han såg de värsta skrikhalsarna bege sig i väg, »och framställ er usla begäran, så få vi se om den beviljas. Gån, mina vänner, gån!»
Den förträffliga officern räknade på myndigheternas heder, liksom de å sin sida räknade på hans heder som soldat.
»Hör, ryttmästare», viskade förste löjtnanten i grevens öra, »jag önskar att vederbörande måtte lyssna till de här ursinniga människornas begäran, men om de ville tänka på att skicka oss litet förstärkning, skulle det inte skada.»
Under tiden hade Johan De Witt, som vi lämnade, då han efter sitt samtal med fångvaktaren Gryphus och dennes dotter Rosa gick uppför stentrappan, kommit till dörren till det rum, där hans bror Cornelis — vilken, såsom vi redan omtalat, hade undergått den förberedande tortyren — låg påklädd i sin säng.
Sedan landsförvisningsdomen mellankommit, hade användandet av den utomordentliga tortyren förfallit.
Cornelis, vars handlovar och fingrar voro krossade och som ingenting hade bekänt rörande ett brott, som han icke hade begått, andades nu åter efter tre dagars lidanden litet lättare, sedan han fått veta, att den domstol, av vilken han väntade sig döden, hade åtnöjt sig med att döma honom till landsflykt.
Huru skulle icke denna man med sin motståndskraftiga kropp och sin okuvliga själ ha svikit sina fienders förväntningar, om de i den dystra fängelsehåla, där han satt inspärrad, hade kunnat se leendet i hans bleka ansikte, leendet hos en martyr, som glömmer jordens uselhet efter att ha sett en skymt av himmelns härlighet.
Cornelis hade redan, snarare genom sin viljestyrka än genom någons hjälp, återvunnit krafterna och var nu sysselsatt med att beräkna huru lång tid ännu rättvisans formaliteter skulle hålla honom kvar i fängelset.
Det var just i detta ögonblick som borgarmilisens och pöbelns blandade rop höjdes mot de båda bröderna och hotade deras försvarare ryttmästare Tilly. Detta buller, vilket som en havsflod bröt sig mot foten av fängelsemurarna, nådde även fångens öron.
Men huru hotande detta buller än var, brydde Cornelis sig icke om att efterforska orsaken eller att stiga upp och se ut genom den lilla med järngaller försedda fönstergluggen, som insläppte dagsljuset och ljuden utifrån.
Han var så införlivad med sina ständiga plågor, att de nästan hade övergått till en vana. Det var för honom förenat med en sådan utsökt njutning att känna själ och ande så nära att frigöra sig från de fängslande jordiska banden, att det redan före föll honom som om denna själ och denna ande hade undsluppit materien och svävade över den, liksom lågan av en nära utslocknad eld fladdrar ett ögonblick över härden och därpå uppstiger till himmeln.
Han tänkte även på sin bror. Förmodligen var det av hans ankomst, som han, på grund av magnetismens då ännu okända hemligheter, även hade någon förkänning. I samma ögonblick som Johans bild stod så härligt för Cornelis tankar, att denne var färdig att uttala broderns namn, öppnades dörren och Johan kom in. Han skyndade fram till sängen, där Cornelis låg och sträckte sina krossade armar och med linne omlindade händer mot denna ryktbara broder, som han lyckats överträffa, icke i mot fäderneslandet gjorda tjänster men i landsmäns hat.
Johan kysste ömt sin bror på pannan och lade sakta ned hans sårade händer på bädden.
»Stackars broder», sade han, »du lider säkert mycket.»
»Jag känner icke längre några smärtor, sedan jag fått se dig, käre broder.»
»Ack, min stackars Cornelis, men jag lider, det kan jag försäkra dig, av att se dig i detta tillstånd!»
»Också har jag tänkt mera på dig än på mig själv. Under tortyren klagade jag icke mer än en gång och då sade jag min stackars bror! Men här har jag dig nu, låtom oss glömma allt. Du kommer för att hämta mig, är det icke så?»
»Jo.»
»Jag är redan botad; hjälp mig att stiga upp, så skall du få se hur bra jag kan gå.»
»Du skall icke behöva gå långt, min vagn väntar vid fiskdammen, bakom Tillys pistoljärer.»
»Tillys pistoljärer? Varför äro de här?»
»Jo», svarade rådspensionären med sitt vanliga sorgsna småleende, »därför att man har skäl antaga att stadens invånare vilja se dig, då du slipper ur fängelset, och man fruktar ett litet tumult.»
»Ett tumult?» återtog Cornelis, i det han fäste sin blick på brodern, som syntes förlägen; »ett tumult?»
»Åh, det var således det jag nyss hörde», sade fången liksom talande för sig själv. Åter vändande sig till sin bror fortfor han därpå: »Det är mycket folk utanför Buitenhof?»
»Ja.»
»Men hur kunde då du slippa fram?»
»Du vet att vi icke äro synnerligen omtyckta, Cornelis», sade rådspensionären med bittert svårmod. »Jag har valt de mest avlägsna gator för att komma hit.»
»Du har gömt dig undan, Johan?»
»Jag ville framför allt komma fram till dig utan att bli uppehållen. Jag har begagnat samma utväg, som man begagnar i politiken eller på sjön, då man har vinden emot sig: jag har kryssat.»
I detta ögonblick hördes ursinniga rop utanför fängelset. Tilly samtalade med borgargardet.
»Ack», sade Cornelis, »du är en skicklig styrman, Johan, men jag nästan betvivlar att du lyckas föra din bror ur fängelset genom folkyrans svallande bränningar lika lyckligt, som du i Scheldes grunda farvatten lotsade amiral Tromps flotta till Antwerpen.»
»Vi skola med Guds hjälp åtminstone försöka; men först ett ord.»
»Låt höra.»
Rop utifrån hördes åter.
»Åh», sade Cornelis, »dessa människor måtte vara förskräckligt uppbragta! Är det mot dig eller mot mig?»
»Jag tror, att det är mot oss båda, Cornelis. En av de förebråelser oranisterna, bland andra diktade smädelser, göra oss är att ha underhandlat med Frankrike.»
»Sådana enfaldiga stackare!»
»Ja; men de göra oss verkligen den förebråelsen.»
»Men om dessa underhandlingar hade lyckats, skulle de ha besparat Holland nederlagen vid Rees, Orsay, Wesel och Rheinberg och förebyggt övergången över Rhen, och Holland skulle ännu ha kunnat anse sig oövervinnligt bland sina träsk och kanaler.»
»Allt det där är sant, Cornelis, men en ännu absolutare sanning är, att om man i detta ögonblick påträffade vår brevväxling med markis De Louvois, skulle jag, hur god styrman du än säger mig vara, icke kunna rädda den bräckliga farkost, som skall föra bröderna De Witt och deras lycka utom Hollands gränser. Denna brevväxling, som i hederliga mäns ögon utgör ett bevis på min varma fosterlandskärlek och vilka personliga uppoffringar jag var beredd att göra för mitt lands frihet och ära, denna brevväxling skulle i det oraniska partiets händer bli ett medel till vårt fördärv. Också, min käre Cornelis, hoppas jag, att du varit nog försiktig att bränna upp den, innan du lämnade Dordrecht för att uppsöka mig i Haag.»
»Min bror», svarade Cornelis, »din korrespondens med herr De Louvois bevisar, att du varit den senaste tidens störste, ädlaste och insiktsfullaste medborgare i de sju förenade provinserna. Mitt fäderneslands ära och framför allt din, min käre broder, ligger mig alltför mycket om hjärtat, för att jag skulle ha bränt upp denna brevväxling.»
»Då äro vi förlorade för det här livet», sade för detta rådspensionären lugnt, i det han gick fram till fönstret.
»Nej, tvärtom, Johan, vi skola icke allenast bli räddade, utan även återvinna folkets tillgivenhet.»
»Var har du gjort av breven?»
»Jag har anförtrott dem åt min gudson, Cornelis van Baerle i Dordrecht, som du väl känner.»
»Åh, den stackars gossen, detta naiva barn, denna lärde, som äger så omfattande kunskaper men egendomligt nog endast tänker på blommor och på Gud, som skapat dem! Du har deponerat denna farliga sak hos honom! Han är förlorad, den stackars Cornelis!»
»Förlorad?»
»Ja, ty antingen skall han visa sig stark eller svag. Om han är stark, skall han, då han får veta vårt öde — vilket förr eller senare måtte inträffa hur avstängd från världen han än lever i Dordrecht — taga vårt parti och försvara oss; är han åter svag, skall han frukta följderna av sitt vänskapsförhållande till oss; i förra fallet skall han utbasuna hemligheten, i det senare låta fråntaga sig den. I båda fallen är han förlorad och vi likaså. Alltså, min käre Cornelis, låtom oss genast fly, om det ännu är tid.»
Cornelis reste sig upp i sängen med tillhjälp av brodern, vars hand han fattade; denne ryste vid beröringen med lindorna.
»Jag känner fullkomligt min gudson», sade Cornelis, »jag har i hans rena själ läst varje tanke, varje känsla. Du frågar, om han är stark eller svag? Han är intetdera; men vad betyder det? Huvudsaken är att han bevarar hemligheten, och det kommer han att göra redan av det enkla skälet, att han icke känner den.»
Johan vände sig om förvånad.
»Jo jo», fortfor Cornelis med sitt fryntliga småleende, »Cornelis De Witt är en slug politikus, uppfostrad i Johan De Witts skola. Det förhåller sig verkligen som jag säger, att van Baerle icke känner innehållet eller värdet av det depositum jag anförtrott honom.»
»Skynda då», utropade Johan; »eftersom det ännu är tid, så skicka honom en tillsägelse att genast bränna upp brevpacken.»
»Men vem skall framföra det budskapet?»
»Min tjänare Craecke, son annars skulle ha följt oss till häst och som jag tagit med mig hit för att hjälpa dig utför trapporna.»
»Betänk dig väl, Johan, innan du låter bränna upp denna för dig hedrande brevsamling.»
»Vad jag framför allt betänker, min käre Cornelis, är att bröderna De Witt måste rädda sina liv för att kunna försvara sin heder. Om vi få släppa till livet, vem skall då försvara oss eller ens ha förstått oss?»
»Du tror således, att upptäckten av dessa brev skulle bli vår död?»
Utan att svara sträckte Johan ut handen mot platsen utanför Buitenhof, varifrån i detta ögonblick vilda rop hördes.
»Ja, ja», sade Cornelis, »jag hör ropen, men vad är meningen med dem?»
Johan öppnade fönstergluggen.
»Ned med förrädarne!» tjöt hopen.
»Hör du nu, Cornelis?»
»Förrädarna äro vi?» sade fången lyftande blicken mot himmeln och ryckande på axlarna.
»Ja visst, man menar oss», bestyrkte Johan.
»Var är Craccke?»
»Jag förmodar att han väntar utanför dörren.»
»Låt honom komma in.»
Johan öppnade dörren; den trogne tjänaren väntade verkligen i korridoren.
»Kom in, Craecke, vi ha något att säga dig. Och lägg väl på minnet vad min bror meddelar dig.»
»Nej, Johan, det är icke tillräckligt att muntligt framföra ärendet; jag måste olyckligtvis skriva.»
»Varför det?»
»Emedan van Baerle utan en skriftlig order från mig varken utlämnar eller bränner upp brevpacken.»
»Men kan du skriva, min stackars Cornelis?» frågade Johan med en blick på broderns brända och krossade händer.
»Om jag bara hade bläck och penna, skulle jag försöka.»
»Här har du en blyertspenna åtminstone.»
»Har du en papperslapp? — ty här finns icke något.»
»Här är en bibel — riv ur det första bladet.»
»Det är bra.»
»Men din handstil blir kanske oläslig?»
»Var inte rädd för det», sade Cornelis med en blick på brodern. »Dessa fingrar, som uthärdat bödelns tortyrredskap, i förening med den viljekraft, som kuvat smärtan, skola göra en gemensam ansträngning, och icke en enda darrning skall förråda, att en sargad hand skrivit dessa rader.»
Cornelis fattade blyertspennan och skrev. Under det att han skrev, blevo bloddroppar synliga på det vita bandaget, genom fingrarnas tryck mot blyertspennan frampressade ur de öppna såren. Kallsvetten bröt fram på Johans panna, då han såg det.
Cornelis skrev:
- Min käre gudson!
Bränn upp det paket, som jag lämnat i ditt förvar, utan att öppna det, på det att innehållet må förbliva dig obekant. Hemligheter av det slag, som detta paket innehåller, bringa sin innehavare en säker död. Bränn upp det, och du räddar Johan och Cornelis.
Farväl och hav mig i kärleksfull hågkomst!
Den 20 augusti 1672.
Cornelis De Witt
Med tårar i ögonen avtorkade Johan en droppe av det ädla blod, som hade fläckat papperet, lämnade skrivelsen åt Craecke och vände sig därpå åter till sin broder, som blek av smärtan var nära att falla i vanmakt.
»Så snart den hederlige Craecke låter höra sin gamla högbåtsmansvissling, är det ett tecken till att han lyckligt och väl sluppit igenom folkträngseln … Då begiva även vi oss av.»
Knappt voro fem minuter gångna, förrän en lång och kraftig vissling från en högbåtsmanspipa med sin sjömansmässiga rullning trängde genom almarnas svarta lövvalv och överröstade skriken från fängelsetorget.
Johan lyfte upp händerna mot himmelen och tackade Gud.
»Låtom oss nu resa, Cornelis», sade han.