Den svarta tulpanen/Kapitel 03
| ← De två bröderna |
|
Bödlar → |
III.
JOHAN DE WITTS LÄRJUNGE
Medan den omkring Buitenhof samlade folkhopens vilda tjut allt hotfullare uppstego till det fängelserum, där de båda bröderna befunno sig, och föranledde Johan De Witt att påskynda broderns avresa, hade en deputation av borgare, såsom vi redan sett, begivit sig till stadshuset för att begära, att Tillys ryttarskara måtte beordras att lämna platsen.
Från Buitenhof till Hoogstraet var ingen lång väg; också syntes en främling, som med nyfikenhet hade följt detta uppträde från första början, begiva sig med de andra eller snarare efter dem till stadshuset för att så mycket fortare få veta vad som tilldrog sig.
Denna främling var en helt ung man, knappt tjugutvå eller tjugutre år, och såg icke ut att vara någon kraftig man. Utan tvivel hade han sina skäl att icke vilja bli igenkänd, ty han dolde sitt bleka, långa ansikte i en fin näsduk av frisiskt lärft, med vilken han oupphörligt torkade sin av svett fuktiga panna och sina brännheta läppar.
Denna mans ögon, skarpt stirrande som en rovfågels, hans örnlika långa näsa, hans fina, raka mun, öppen eller snarare kluven som läpparna av en blessyr — denna mans hela uppsyn skulle ha erbjudit Lavater, om Lavater hade levat på den tiden, ämne till fysiologiska studier, som i början icke skulle ha utfallit till den unga mannens fördel.
Vad är skillnaden, sade de gamle, mellan en erövrare och en stråtrövare? Samma skillnad som mellan örnen och gamen.
Lugnet eller oron.
Detta askgrå ansikte, denna bräckliga och sjukliga kropp i förening med det oroliga uppträdandet hos denna främling, som nu från Buitenhof till Hoogstraet följde den tjutande folkhopen, allt detta erbjöd typen och bilden av en misstänksam herre eller en ängslig tjuv; en polis skulle säkerligen ha tagit honom för det senare på grund av hans iver att dölja sitt ansikte.
Han var för övrigt enkelt klädd och utan några synliga vapen; han stödde sin magra men muskulösa arm och sin vita och fina aristokratiska hand, icke på armen utan på axeln av en officer, som hade stått med handen på värjfästet och, ända till dess hans följeslagare satte sig i gång och drog honom med sig, med lätt förklarligt intresse åsett alla uppträdena vid Buitenhof.
Vid framkomsten till Hoogstraet sköt den bleka unga mannen den andre i skydd av en öppen fönsterlucka och stod själv med blicken fäst på balkongen till stadshuset.
Vid folkmassans ursinniga rop hade en glasdörr till balkongen öppnats, och en man trädde fram för att tala till hopen.
»Vem är den där på balkongen?» frågade den unga mannen sin följeslagare, i det han endast med ett ögonkast antydde talaren, som syntes mycket upprörd och snarare höll sig fast vid balustraden än lutade sig över den.
»Det är deputeraden Bowelt», svarade officern.
»Hurudan karl är denna Bowelt? Känner ni honom?»
»En bra karl, skulle jag tro, ers höghet.»
Då den unga mannen hörde denna officerns fördelaktiga omdöme om Bowelts karaktär, gjorde han en åtbörd av så synbart missnöje, att officern, som märkte det, skyndade att tillägga:
»Man påstår det, åtminstone, ers höghet; för min del kan jag inte yttra mig i saken, då jag inte känner herr Bowelt personligen.»
»En bra karl!» upprepade den, som blivit titulerad ers höghet; »menar ni därmed en hederlig man eller en tapper man?»
»Ers höghet värdes ursäkta, men jag vågar inte uppdraga denna gränslinje rörande en person, som, efter vad jag redan haft äran nämna, jag känner endast till utseendet.»
»Ja, ja», mumlade den unga mannen, »låt oss vänta så få vi väl se.»
Officern svarade med en böjning på huvudet och teg.
»Om denna Bowelt är en hederlig man», återtog han, »kommer han att på ett snöpligt sätt mottaga de här ursinniga människornas begäran.»
Vid dessa ord förrådde den nervösa darrningen av hans hand, som mot hans vilja rörde sig på hans följeslagares axel, liksom pianistens fingrar på tangenterna, den brinnande otålighet, som han i vissa ögonblick och i synnerhet i detta så illa dolde under en kall och dyster uppsyn.
I detsamma hördes borgardeputationens ordförande uppmana Bowelt att låta dem veta, var hans ämbetsbröder uppehöllo sig.
»Mina herrar», upprepade för andra gången herr Bowelt, »jag har ju sagt er, att jag för ögonblicket befinner mig ensam här med herr d'Asperen och att jag icke ensam kan fatta ett beslut.»
»Ordern! Ordern!» ropade flera tusen röster.
Bowelt ville tala, men hans ord hördes icke, endast hans armar syntes röra sig under många och förtvivlade åtbörder.
Då han såg, att han icke kunde göra sig hörd, vände han sig om mot den öppna glasdörren och ropade på d'Asperen.
Herr d'Asperen visade sig nu i sin tur på balkongen, där han hälsades med ännu kraftigare skrik än tio minuter förut Bowelt.
Han företog sig likväl det svåra uppdraget att tala till hopen; men hopen föredrog att tränga sig igenom vakten — som för resten icke gjorde det suveräna folket något motstånd — framför att höra på herr d'Asperens tal.
»Det ser ut som om överläggningen kommer att hållas inomhus, överste», sade den unga främlingen lugnt, medan folket strömmade in genom stadshusets huvudport; »låtom oss gå in och höra på.»
»Ers höghet, var försiktig!»
»Hur så?»
»Bland de befullmäktigade finns det många, som stått i förbindelse med ers höghet, och det behövs bara att en enda känner igen ers höghet.»
»Ja, och då kommer man att skylla mig för att vara upphovet till allt det här. Ni har rätt», sade den unga mannen och rodnade lätt över sin överilade brådska att tillfredsställa sin nyfikenhet; »ni har rätt, låtom oss stanna här. Vi få då se dem komma ut igen med eller utan den begärda ordern, och vi kunna då döma, om herr Bowelt är en hederlig man eller en tapper man, vilket jag gärna önskade veta.»
»Men», sade officern, i det han förvånad betraktade den unga mannen, »ers höghet har väl icke ett ögonblick antagit, att man kommer att ge order om att Tillys ryttare skola avlägsna sig, är det icke så?»
»Varför det?» frågade den unga mannen med köld.
»Emedan en sådan order helt enkelt vore detsamma som en dödsdom över herrar Cornelis och Johan De Witt.»
»Vi få väl se», sade hans höghet; »endast Gud kan veta vad som bor i människors hjärtan.»
Officern kastade en förstulen blick på sin följeslagares kalla anletsdrag och bleknade.
Det var en både hederlig och tapper man, denna officer.
Från det ställe, där de fattat posto, hörde hans höghet och hans följeslagare den uppför stadshusets trappor rusande folkhopens rop och stampningar.
Därpå hördes även detta buller tränga ut till torget genom de öppna fönstren i den sal, på vars balkong herrar Bowelt och d'Asperen hade uppträtt men åter lämnat den, förmodligen av fruktan för att folket kunde tränga in på dem och kasta dem över räcket.
Därpå syntes fjäskande och oroliga skuggor sväva förbi fönstren.
Emellertid fylldes rådssalen av människor, och ropen, som ett ögonblick avstannat, började åter med fördubblad häftighet och blevo så våldsamma, att den gamla byggnaden skakade i sina grundvalar.
Slutligen började folkströmmen att bölja genom gallerierna och trapporna, ned i portvalvet och som en virvelvind ut på gatan.
I spetsen för den först utkommande skaran syntes en man, som snarare flög än sprang och i vars ansikte en helvetisk glädje lyste.
Det var kirurgen Tyckelaer.
»Vi ha den! Vi ha den!» skrek han, svängande ett papper i luften.
»De ha fått ordern!» sade officern bestört.
»Nåväl», sade hans höghet helt lugnt, »nu har jag stadgat mitt omdöme. »Ni visste icke, min käre överste, om herr Bowelt var en hederlig man eller en tapper man. Han är varken det ena eller det andra.»
Därpå sade han, med blicken stadigt följande den förbi honom strömmande folkhopen:
»Kom, överste, låt oss gå till Buitenhof; där väntar oss, skulle jag tro, ett besynnerligt skådespel.»
Officern bugade sig och följde utan vidare svar sin herre.
En ofantlig folkhop uppfyllde platsen utanför fängelset och alla dit ledande gator; men Tillys ryttare höllo den fortfarande i styr med samma lugn och säkerhet.
Snart hörde greven det tillväxande dånet av folkströmmen, som kom rusande tillbaka från stadshuset, såg dess första böljor komma rullande som ett brusande vattenfall.
På samma gång varsnade han papperet, som fladdrade i luften ovanför de knutna nävarna och de blixtrande vapnen.
»Jag tror sannerligen», sade han, i det han höjde sig i stigbyglarna och med värjfästet lätt vidrörde löjtnanten, »att de uslingarna fått sin vilja fram.»
»De gemena skurkarna!» utropade löjtnanten.
Det var verkligen den efterlängtade ordern, som borgargardet nu med ursinnig glädje emottog.
Kompaniet gjorde en svängning och satte sig genast, med sänkta vapen och under högljudda rop, i marsch emot Tillys ryttare.
Men greven var icke den som lät dem komma närmare än som var tillbörligt.
»Halt!» ropade han, »halt! Kom inte nära hästbringorna, eller kommenderar jag framåt marsch!»
»Här är ordern!» svarade hundrade trotsiga röster.
Med häpnad mottog Tilly ordern, kastade en hastig blick på den och sade högt:
»De, som undertecknat denna order, äro Cornelis De Witts verkliga bödlar. Jag ville hellre förlora mina båda händer än ha skrivit en enda bokstav i den här skändliga ordern.»
Med värjfästet stötande tillbaka den karl, som ville återtaga ordern, sade han:
»Vänta litet, en skrivelse som den här är av stor vikt, den behåller man.»
Därmed vek han ihop papperet och stoppade det med mycken omsorg i fickan på sin vapenrock.
Därpå vände han sig till sin trupp och kommenderade:
»Höger sväng — marsch!»
Sedan tillade han med lägre röst, dock så att hans ord icke gingo förlorade för alla:
»Nu, mördare, kunna ni börja ert verk!»
Ryttarnas avtåg hälsades med ursinniga rop och innebärande allt det rovlystna hat, all den grymma vilddjursglädje, som nu vrålade utanför Buitenhof.
Ryttarna defilerade långsamt.
Greven stannade bakom truppen och höll ända in i sista ögonblicket stånd mot den påträngande pöbeln, som vann terräng i samma mån som hans häst förlorade den.
Johan De Witt hade, som man ser, icke överdrivit faran, då han hjälpte sin bror att stiga upp och uppmanade till hastig avresa.
Cornelis gick således, stödjande sig på broderns arm, utför trappan till gården. Nedanför trappan träffade de den vackra Rosa, som darrade av förskräckelse.
»Ack, herr Johan», sade hon, vilken olycka!»
»Vad står på, mitt barn?» frågade De Witt.
»Jo, det påstås, att de skickat bud till Hoogstraet för att begära en order till greve Tilly att avlägsna sina ryttare.»
»Jaså», sade Johan. »Du har rätt, min flicka, om ryttarna lämna platsen, då äro vi i en farlig belägenhet.»
»Därför, om jag vågade ge er ett råd …», sade den unga flickan darrande.
»Låt höra, mitt barn. Det skulle inte förvåna mig, om Gud talade till oss genom din mun.»
»Nåväl, herr Johan, jag skulle i ert ställe inte gå ut genom stora porten.»
»Varför det, då Tillys ryttare där hålla vakt?»
»Visserligen, men de ha endast order att bevaka fängelset.»
»Än sedan?»
»Har ni någon order, att de skola eskortera er utom staden?»
»Nej.»
»Nåväl, så snart ni kommit igenom ryttarnas led, faller ni i händerna på folket.»
»Men borgargardet?»
»Ack, borgargardet är allra mest uppretat mot er.»
»Hur skola vi då göra?»
»Jo, i ert ställe, herr Johan», fortfor den unga flickan försagt, »skulle jag gå ut genom bakporten. Den leder till en gränd, där det nu väl knappast finns en människa, därför att alla äro samlade på stora gatan och vänta vid huvudporten. Sedan skulle jag försöka komma fram till den stadsport, genom vilken ni ämnar lämna staden.»
»Men min bror kan icke gå», sade Johan.
»Jag skall försöka», sade Cornelis med storslagen beslutsamhet.
»Men ni har ju er vagn», sade den unga flickan.
»Ja, vagnen håller utanför stora porten.»
»Nej», svarade Rosa, »i förlitande på att er kusk var er orubbligt tillgiven har jag sagt till honom att vänta på er vid bakporten.»
Rörda sågo de båda bröderna på varandra, och deras förenade blickar fästes med hela uttrycket av deras djupt kända tacksamhet på den unga flickan.
»Nu återstår», sade rådspensionären, »endast att veta, om Gryphus vill öppna den porten för oss.»
»Ack nej», sade Rosa, »det gör han inte …»
»Nå, hur skola vi då bära oss åt?»
»Jo, jag visste på förhand, att han skulle vägra, och passade därför på, medan han genom fönstret talade med en av Tillys ryttare, att ta nyckeln ur hans knippa.»
»Och du har nyckeln?»
»Här är den, herr Johan.»
»Mitt barn», sade Cornelis, »jag har ingenting att ge dig för den tjänst, du gör mig, utom en bibel, som du finner i min cell. Det är en hederlig mans sista gåva; må den bringa dig lycka.»
»Tack, herr Cornelis; aldrig skall jag skilja mig från den», svarade den unga flickan.
Därpå tillade hon för sig själv och suckade:
»Vilken olycka, att jag inte kan läsa!»
»Ropen tilltaga allt mera, mitt barn», sade Johan; »jag tror att vi inte ha ett ögonblick att förlora.»
»Kom då», sade den vackra frisiskan och förde de båda bröderna genom en smal gång till baksidan av fängelset.
Ledsagade av Rosa gingo de utför ett dussin trappsteg, över en liten gård med krenelerade murar, och då den välvda porten öppnats, kommo de på motsatt sida av fängelset ut på den folktomma gatan, där vagnen med redan nedsläppt fotsteg väntade dem.
Skynda, skynda, mina herrar! — Hör ni dem inte?» ropade den förskräckta kusken.
Men rådspensionären vände sig, sedan han först låtit Cornelis stiga upp i vagnen, till den unga flickan och sade:
»Farväl, mitt barn! Allt vad vi kunde säga dig skulle endast vara ett svagt uttryck av vår tacksamhet. Vi skola bedja till Gud för din lycka, Han skall säkert minnas, att du nu har räddat två människors liv.»
Rosa fattade rådspensionärens framräckta hand och kysste den vördnadsfullt.
»Skynda, skynda», sade hon, »det låter som om man håller på att slå in stora porten.»
Johan De Witt steg raskt upp i vagnen bredvid brodern och drog för suffletten, i det han ropade till kusken:
»Till Tol-Hek!»
Tol-Hek kallades den gallerport, genom vilken vägen gick till Scheveningen, en liten hamn, där ett fartyg väntade de båda bröderna.
Vagnen, förspänd med två starka flandriska hästar, förde bort flyktingarna i raskt trav. Rosa stod och följde dem med ögonen, tills de vikit om gathörnet.
Därpå gick hon åter in, stängde porten och kastade nyckeln i en brunn.
Det buller, som hade kommit Rosa att antaga, att folket höll på och slog in porten, kom verkligen från folkhopen, som efter att hava lyckats få bort ryttarna från fängelseplatsen nu rusade mot porten.
Hur stark än denna port var och ehuru Gryphus, den rättvisan måste man göra honom, envist vägrade att öppna, var det likväl tydligt, att den icke länge kunde stå emot det häftiga anfallet. Under det att Gryphus med likbleka kinder rådgjorde med sig själv, om det icke vore bättre att öppna porten än att låta den bli inslagen, kände han hur någon sakta drog honom i rocken. Han vände sig om och såg Rosa.
»Hör du de ursinniga människorna?» sade han.
»Visst hör jag dem, far, och i ditt ställe skulle jag …»
»Öppna, kan jag tro?»
»Nej, jag skulle låta dem slå in porten.»
»Men de slå ihjäl mig.»
»Ja, om de få se dig.»
»Hur skall jag då bära mig åt för att de inte ska få se mig?»
»Göm dig.»
»Var?»
»I den hemliga fängelsehålan.»
»Men du då, min flicka?»
»Jag följer med dig. Vi låsa igen dörren efter oss, och så snart de lämnat fängelset, krypa vi fram ur vårt gömställe.»
»Du har vid Gud rätt!» utropade Gryphus. »Det är rent förvånade så mycket förstånd det kan rymmas i en så'n där liten skalle!»
Då nu porten till folkhopens stora glädje började ge vika sade Rosa i det hon öppnade en liten golvlucka:
»Kom nu, far, kom!»
»Än våra fångar då?» sade Gryphus.
»Dem får Gud vaka över; och låt nu mig vaka över dig.»
Gryphus följde sin dotter, och golvluckan tillslöts över deras huvuden, i samma ögonblick som den inslagna porten lämnade fritt tillträde åt den mordlystna pöbeln.
Det fängelse, dit Rosa lät sin far gå ned och som kallades den hemliga fängelsehålan, erbjöd en säker tillflyktsort för de två personer, som vi nu måste lämna på en stund. Det var nämligen känt endast av myndigheterna, som emellanåt där läto inspärra någon grov brottsling, i anledning av vilkens fängslande man fruktade uppror eller försök till befrielse.
Folket rusade in i fängelsebyggnaden ropande:
»Ned med förrädarna! Till galgen med Cornelis De Witt! Ned med dem!»