Hoppa till innehållet

Den svarta tulpanen/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En tulpanodlares hat
Den svarta tulpanen
av Alexandre Dumas
Översättare: Tom Wilson

Huru den lycklige får göra bekantskap med olyckan
Ett inbrott  →


[ 77 ]

VII.
HURU DEN LYCKLIGE FÅR GÖRA BEKANTSKAP MED OLYCKAN

Cornelis De Witt gjorde, efter att ha ombesörjt vissa familjeaffärer, en afton i januari månad 1672 ett besök hos sin gudson Cornelis van Baerle.

Ehuru föga trädgårdsodlare och ännu mindre konstnär gick Cornelis, gudfadern, genom hela huset, från ateljén till drivbänkarna, från tavlorna till och med tulpanerna. Han tackade med faderlig innerlighet sin gudson för att han hade avmålat honom stående på däcket till de Sju förenade provinsernas amiralskepp under sjöslaget vid Southwold-Bay och för att han hade uppkallat en präktig tulpan efter honom. Under det att han sålunda beskådade van Baerles skatter, hade en folkhop nyfiket, aktningsfullt till och med, samlats utanför den lyckliga mannens port.

Allt detta buller hade väckt Boxtels uppmärksamhet, där han satt och njöt av sin eldbrasa.

Så snart han fått veta orsaken, skyndade han upp [ 78 ]på sitt laboratorium, där han utan att akta på kölden fattade posto med sin tub för ögat.

Denna tub hade sedan hösten 1671 icke längre gjort honom någon särdeles stor nytta. Tulpanerna, känsliga för kölden som äkta döttrar av orienten, växa icke på kalljord under vintern. De ha då behov av att få vistas inomhus och njuta av den mjuka bädden i lådorna och av kakelugnens milda smekningar. Också tillbragte van Baerle hela vintern i sitt laboratorium, omgiven av sina böcker och tavlor. Sällan gick han in i kammaren, där blomsterlökarna förvarades, om icke möjligen för att dit insläppa några solstrålar, som han upptäckte på himlen och tvingade, genom att öppna en glaslucka, att med eller mot deras vilja falla in i rummet.

Sedan gudfadern och gudsonen den ifrågavarande aftonen hade gått igenom alla rummen, åtföljda av några bland tjänarna, sade Cornelis De Witt sakta till van Baerle:

»Min son, skicka bort ditt folk och laga att vi kunna få tala i enrum med varandra några ögonblick.»

Van Baerle nickade bifallande och sade därpå högt:

»Behagar du se mitt torkrum, gudfar?»

Torkrummet! Detta tulpanodlingens pandemonium,, detta tabernakel, detta allraheligaste, var liksom fordom Delphi ett för de profana förbjudet område.

Aldrig hade någon betjänt där satt en förmäten fot, såsom den store Racine, vilken blomstrade på den tiden, skulle ha uttryckt sig. Van Baerle tillät endast en oskyldig kvast gå in dit i handen på en gammal frisisk tjänstekvinna, hans en gång varande amma, vilken, sedan Cornelis börjat ägna sig åt tulpanodling, icke längre vågade lägga lök i hans raguer, av fruktan [ 79 ]för att skala och till krydda använda sitt ambarns älsklingar.

Också skyndade nu vid blotta ordet torkrum tjänarna, som buro ljusen, att vördnadsfullt draga sig tillbaka. Van Baerle tog armstaken från den förste av dem och lyste sin gudfar in i rummet.

Vi böra härvid anmärka, att torkrummet just var det redan omnämnda glaskabinettet, på vilket Boxtel ständigt riktade sin tub.

Den avundsfulle stod nu på sin post uppmärksammare än någonsin.

Han såg först ljus kastas på glasväggarna, därpå blevo två skuggor synliga.

Den ena, som var lång, majestätisk och allvarlig, satte sig vid det bord, där van Baerle hade ställt ljusstaken.

Boxtel igenkände i denna skugga Cornelis De Witts bleka ansikte; hans långa svarta hår, benat i mitten, föll ned över axlarna.

Sedan De Witt med några ord, vilkas mening Boxtel icke kunde uppfatta av läpparnas rörelser, hade tilltalat van Berle, tog han ur barmen fram ett vitt, omsorgsfullt paket och lämnade honom det, ett paket som Boxtel, att döma av det sätt varpå van Baerle tog emot det och lade in det i ett skåp, antog innehålla högst viktiga papper.

I början tänkte han, att detta dyrbara paket möjligen kunde innehålla några från Bengalen eller ön Ceylon nyligen ankomna blomsterlökar; men han besinnade genast, att Cornelis De Witt icke särdeles befattade sig med tulpaner utan endast studerade människan, denna dåliga planta, som är mycket mindre be[ 80 ]haglig för ögat och i synnerhet mycket svårare att få att blomma.

Han återkom därför till den tanken, att paketet helt enkelt innehöll handlingar och att dessa handlingar rörde politiska förhållanden.

Men varför lämnades dessa politik rörande handlingar åt Cornelis van Baerle, som icke blott var, utan även berömde sig av att vara fullkomligt främmande för denna vetenskap som enligt hans uppfattning var vida underordnad kemien, ja till och med alkemien?

Det var utan tvivel viktiga papper, som Cornelis De Witt, redan hotad av den impopularitet, varmed hans landsmän började hedra honom, deponerade hos sin gudson van Baerle, vilket var så mycket klokare gjort, som ingen gärna kunde falla på den tanken att hos van Baerle, som var främmande för alla politiska intriger, anställa undersökning efter dylika handlingar. Boxtel kände dessutom sin granne för väl för att icke vara övertygad om att han, i den händelse paketet hade innehållit blomsterlökar, genast skulle i sin egenskap av amatör ha undersökt värdet av den present han erhållit.

Tvärtom hade nu van Baerle vördnadsfullt ur gudfaderns händer emottagit paketet och lika vördnadsfullt lagt in det i en låda och skjutit det längst in i lådan, utan tvivel först och främst för att det icke skulle synas och vidare för att det icke skulle taga bort för stor plats för hans blomsterlökar.

Så snart paketet blivit inlåst, steg Cornelis De Witt upp, tryckte sin gudsons hand och gick mot dörren. Van Baerle skyndade att taga ljusstaken och gick före och lyste. Ljuset försvann småningom i kabinettet för att åter bli synligt i trappan, därpå i förstugan och slutli[ 81 ]gen på gatan, ännu full av folk, som ville se De Witt stiga upp i vagnen.

Den avundsjuka Boxtel hade icke misstagit sig i sin förmodan: det av Cornelis De Witt till hans gudson i förvar lämnade och av denne sorgfälligt inlåsta paketet innehöll Johan De Witts brevväxling med markis De Louvois.

Men detta paket hade, såsom Cornelis De Witt omtalat för sin bror, anförtrotts åt van Baerle utan att låta honom på minsta sätt ana den politiska vikten av dess innehåll. Den enda föreskrift, som gjorts, var att icke till någon, vem det än måtte vara, utan skriftlig begäran från Cornelis utlämna paketet.

Och van Baerle hade, såsom vi sett, låst in det i skåpet med de rara blomsterlökarna.

När så Cornelis De Witt hade rest och allt åter blivit lika tyst och stilla i huset som vanligt, tänkte van Baerle icke vidare på paketet; men Boxtel tänkte på det så mycket mera, ty han såg, likt en skicklig sjöman, i detta paket ett avlägset och nästan omärkligt moln, som skulle tillväxa och medföra storm.

Alltså är nu vår historia helt utstakad och alla vägstickorna nedsatta i den feta jord, som sträcker sig från Dordrecht till Haag; den som vill, följer dem åt i de kommande kapitlen. Vi för vår del ha hållit vårt löfte att bevisa, att aldrig varken Cornelis eller Johan De Witt hade haft så hätska fiender i hela Holland, som den van Baerle ägde i sin granne, mynheer Isak Boxtel.

Emellertid var van Baerle, som levde i lycklig okunnighet om sin grannes stämplingar, på god väg att nå det mål, som tulpanodlarsällskapet i Harlem hade gjort till villkor för vinnande av priset. Från den smutsbru[ 82 ]na tulpanen hade han redan kommit till tulpanen med färgen av bränt kaffe, och samma dag som den rysliga händelse, vi förut berättat, timade i Haag, återfinna vi honom vid ett-tiden på eftermiddagen i sin trädgård sysselsatt med att från rabatten borttaga de ännu ofruktbara lökarna efter ett utsäde av kaffebruna tulpaner, vilkas hittills misslyckade blomning nu var fastställd till våren 1673 och som måste komma att ge den stora svarta tulpanen, uppställd som villkor av tulpanodlarsällskapet i Harlem.

Den 20 augusti 1672, klockan ett på eftermiddagen, satt alltså Cornelis van Baerle i sitt torkrum, med fötterna på slån mellan bordsbenen och armbågarna på bordduken, och betraktade med förtjusning tre blomsterlökar, som han nyss löst från ett och samma stånd: rena, fullkomliga, obefläckade blomsterlökar, oskattbara principer till en av vetenskapens och naturens underbaraste produkter, förenade i den kombination, vars lyckliga resultat skulle för alltid göra namnet Cornelis van Baerle berömt.

»Jag skall lyckas att åstadkomma den svarta tulpanen», sade Cornelis för sig själv, i det han lösgjorde lökarna. »Jag skall lyfta det utlovade priset hundra tusen floriner och utdela dem åt de fattiga i Dordrecht för att på detta sätt blidka det hat, som uppstår mot alla rika under inbördes krig och oroligheter, så att jag utan att behöva frukta något varken av republikanerna eller oranisterna kan i fred få sköta mina trädgårdsland. Jag behöver då icke heller frukta, om det blir upplopp en dag, att butikägarna i Dordrecht och flodskepparna i hamnen komma och rycka upp mina lökar för att använda dem till mat åt de sina, som man någon gång i tysthet hotat mig, då det blivit bekant att jag [ 83 ]för en blomsterlök betalt två till trehundra floriner. Ja, det är avgjort, jag kommer att åt de fattiga skänka det Harlemska priset på hundra tusen floriner.

»Men …»

Vid detta men gjorde van Baerle ett uppehåll.

»Men», återtog han, »det skulle dock varit angenämt att få använda dessa hundra tusen floriner till att utvidga min trädgård eller till en resa i orienten, de vackra blommornas rätta hemland.

»Men ack, det är inte värt att tänka på allt det där; musköter, fanor, trummor och krigiska upprop äro dagens lösen!»

Van Baerle lyfte sina ögon mot himmeln och suckade.

Åter fästande blicken på sina lökar, som i hans ögon gällde mer än alla musköter, fanor, trummor och krigiska upprop i världen, vilka endast störde hederligt folks lugn, fortfor han i sin tankegång:

»Hur vackra äro icke dessa lökar, så jämna och släta och välformade! De ha just det melankoliska utseende, som åt min tulpan utlovar den allra svartaste ebenholtsfärg. Säkert skall ingen fläck skämma den blommas sorgdräkt, som kommer att ha mig att tacka för sin tillvaro.

»Vad namn skall väl denna blomma, frukten av mina mödor, mina vakor och mina tankar, bära? Tulipa nigra Baerlensis.

»Ja, Baerlensis — ett vackert namn. Hela det tulpanälskande Europa, det vill säga det intelligenta Europa, skall häpna över denna upptäckt, som på ryktets vingar skall flyga över hela jordklotet.

»Den stora svarta tulpanen har blivit funnen! Vad namn har den fått? komma amatörerna att fråga. — Tulipa nigra Baerlensis. — Varför Baerlensis? Ef[ 84 ]ter dess uppfinnare van Baerle, blir svaret. — Vem är denne van Baerle? Densamme, som redan uppdragit fem nya arter: Johanna, Johan De Witt, Cornelis De Witt och så vidare. Detta är min ärelystnad! Den kommer icke att kosta någon människa några tårar. Mitt namn skall med denna Tulipa nigra Baerlensis övergå till den senaste eftervärld, man skall tala om den ännu då min gudfar, den store statsmannen, icke längre är känd annat än genom den tulpan jag givit hans namn.

»Åh, vilka förtjusande lökar! …

»Om», fortfor Cornelis, »lugnet är återställt i Holland, då min tulpan blommat, ger jag de fattiga endast femtio tusen floriner; det är noga taget redan mycket för en man, som icke är skyldig att ge någonting, absolut ingenting. Med de återstående femtio tusen skall jag sedan anställa experiment. Jag skall utfinna något sätt att parfymera tulpanen. Ah, om jag kunde ge tulpanen rosens eller nejlikans doft, eller, vilket vore ännu bättre, en alldeles ny lukt. Om jag kunde lyckas åt denna drottning bland blommor återge den naturliga inneboende vällukt, som hon förlorade då hon steg ned från sin österländska tron för att uppstiga på sin europeiska, den vällukt hon ännu i dag bör ha på den ostindiska halvön, i Goa, Bombay, Madras, men framför allt på den ö, där man påstår att paradiset en gång varit beläget, Ceylon! Ah, vilken ära! Då skulle jag hellre, det säger jag, vara Cornelis van Baerle än Alexander, Cæsar eller Maximilian.

»Åh, vilka beundransvärda lökar!»

Och Cornelis satt och njöt av sina betraktelser och försjönk i de ljuvaste drömmar.

[ 85 ]Plötsligt hördes en mer än vanligt häftig ringning på klockan i kabinettet.

Cornelis ryckte till, lade handen över sina lökar och vände sig om, i det han frågade:

»Vem är det?»

»Herre», svarade betjänten, »det är ett bud från Haag.»

»Ett bud från Haag! Vad medför det?»

»Herre, det är Craecke.»

»Craecke, herr Johan De Witts trotjänare? Det är bra, bed honom vänta.»

»Jag kan icke vänta», sade en röst i korridoren, och i samma ögonblick störtade Craecke in i torkrummet.

Detta nästan våldsamma uppträdande var ett sådant brott mot de hävdvunna vanorna i det Cornelis van Baerleska huset, att han, då han fick se Craecke komma inrusande i torkrummet, gjorde en nästan krampaktig rörelse med handen, som övertäckte de dyrbara lökarna, så att en av dem rullade under ett bord i närheten och den andra i spisen.

»För f-n!» sade Cornelis och rusade upp för att taga reda på lökarna. »Vad står på, Craecke?»

»Jo, herre», sade Craecke, i det han lade det medförda papperet på bordet, där den tredje löken låg kvar, »min husbonde önskar att ni genast på ögonblicket skall läsa det här meddelandet.»

Och Craecke, som tyckte sig på Dordrechts gator ha varsnat tecken till liknande vilda uppträden som nyss i Haag, skyndade bort utan att se sig om.

»Det är bra, det är bra, min käre Craecke!» sade van Baerle och sträckte ut handen under bordet för att söka rätt på den dyrbara löken. »Jag skall strax läsa skrivelsen.»

[ 86 ]Sedan han tagit upp löken och noga undersökt den, sade han:

»Gott! den ena åtminstone är oskadad. Den satans Craecke, att komma inrusande på det sättet i mitt torkrum! Låtom oss nu se efter den andra.»

Och utan att släppa den redan infångade rymlingen, kröp han fram till spisen och började med fingret röra i askan, som lyckligtvis var kall.

Då han efter ett kort sökande fann även den andra löken, sade han:

»Gott, nu har jag den!»

Betraktande den med nästan faderlig ömhet tillade han:

»Oskadd, liksom den första!»

I samma ögonblick, och under det Cornelis ännu på knä undersökte den andra löken, öppnades dörren till kabinettet med en sådan våldsamhet, att Cornelis kände på sina kinder, ja ända upp i öronen den onda rådgiverska uppstiga, som man kallar vreden.

»Vad är det nu igen?» frågade han. »Ha ni blivit galna här i huset?»

»Ack, herre, herre!» ropade en tjänare, som kom inrusande ännu blekare och med ännu förskräcktare uppsyn än Craecke.

»Vad står på?» frågade Cornelis, som vid detta dubbla överskridande av alla förhållningsregler anade en olycka.

»Ack, herre, fly! fly! skynda!» skrek betjänten.

»Fly! Varför?»

»Huset är fullt med soldater!»

»Vad vilja de?»

»De söka er.»

»Varför det?»

[ 87 ]»För att arrestera er.»

»Arrestera mig?»

»Ja, herre, de äro åtföljda av en magistratsperson.»

»Vad vill det säga?» frågade van Baerle, i det han höll sina lökar väl fast och lät sin förskräckta blick sväva utför trappan.

»Ack, mitt kära barn, min vördade husbonde», ropade amman, som i sin tur kom instörtande i rummet, »samla ihop era dyrbarheter och fly, fly!»

»Men på vad sätt vill du att jag skall fly?» sade van Baerle.

»Hoppa ut genom fönstret!»

»Från tjugufem fots höjd?»

»Ni faller på sex fots lös jord.»

»Ja visst, men jag faller på mina tulpaner.»

»Vad betyder väl det, hoppa ni bara!»

Cornelis fattade den tredje blomsterlöken och gick fram till fönstret och öppnade det, men ryggade tillbaka, mera av fruktan för den skada han skulle göra på rabatterna än av rädsla för det höga språnget.

»Aldrig!» sade han.

I samma ögonblick började soldaternas hättebonader att skymta fram i trappan.

Amman lyfte händerna mot himmelen.

Vad Cornelis van Baerle angår, måste vi säga, icke till mannens, utan till tulpanodlarens beröm, att den enda fruktan, han kände, gällde hans oskattbara blomsterlökar.

Med ögonen sökande ett papper, vari han kunde linda in dem, varsnade han det av Craecke på bordet lagda brevet — skrivet på ett blad ur bibeln och öppet — tog det, utan att i sin förvirring erinra sig varifrån [ 88 ]det kommit, lindade in de tre lökarna i det och gömde dem vid sitt bröst och stod och väntade.

I samma ögonblick kom magistratspersonen i spetsen för några soldater in i rummet.

»Är ni doktor Cornelis van Baerle?» frågade ämbetsmannen, fastän han mycket väl kände den unge mannen; men han följde i så fall rättvisans formulär, vilket, som man ser, åt förhöret gav ett stort och högtidligt allvar.

»Ja, det är jag, mynheer van Spennen», svarade Cornelis, i det han med utsökt artighet hälsade på domaren; »det vet ni mycket väl.»

»I sådant fall torde ni till mig utlämna vissa upproriska papper, som ni gömmer hos er.»

»Upproriska papper?» eftersade Cornelis häpen över detta yttrande.

»Ja, stå nu inte och spela förvånad.»

»Jag försäkrar er på hedersord, mynheer van Spenner, att jag inte förstår vad ni menar.»

»Då skall jag komma ert minne till hjälp, doktor», sade domaren; »överlämna till mig de papper, som Cornelis De Witt, den förrädaren, förliden januari månad lämnade i ert förvar.»

Nu gick det upp ett ljus för van Baerle.

»Jo jo», sade van Spennen, »nu börjar ni minnas, eller hur?»

»Visserligen, men ni talar om upproriska papper, och några sådana har jag inte.»

»Jaså, ni nekar?»

»Ja, det gör jag.»

Magistratspersonen vände sig om för att med ett ögonkast omfatta hela rummet.

[ 89 ]»Ni har i ert hus ett rum, som ni kallar torkrummet, var är det beläget?» frågade han.

»Det är just det rum, där vi nu befinna oss.»

Magistratspersonen kastade en blick på en liten anteckning, som han hade liggande överst bland några papper i handen.

»Alldeles riktigt», sade han liksom stadgad i sin övertygelse.

Därpå vände han sig åter till van Baerle och sade:

»Vill ni lämna mig papperen?»

»Men jag kan icke, mynheer van Spennen; dessa papper tillhöra mig icke, de ha endast deponerats i mina händer, och ni vet, att en sådan deposition är helig.»

»Doktor Cornelis van Baerle», sade domaren, »i lagens namn befaller jag er att öppna den där lådan och att till mig utlämna de däruti förvarade papperen.»

Och domaren pekade på den tredje lådan i ett nära spisen stående skåp.

Det var verkligen just i denna tredje låda, som de av Cornelis De Witt till hans gudson lämnade papperen förvarades, ett bevis på att polisen var fullkomligt väl underrättad.

»Jaså, ni vill inte?» sade van Spennen, då han såg van Baerle stå orörlig av häpnad. »Då skall jag själv öppna den.»

När därpå domaren drog ut lådan i hela dess längd, visade sig först ett tjog sorgfälligt ordnade och etiketterade blomsterlökar och därpå paketet, vilket befann sig i alldeles samma skick som då den olycklige Cornelis De Witt lämnade det till sin gudson.

Ämbetsmannen bröt lacksigillen, slet upp omslaget och hade knappt kastat en girig blick på de första bladen, förrän han dundrade:

[ 90 ]»Åh, myndigheterna hade således icke blivit oriktigt underrättade!»

»Vad menar ni?» frågade van Baerle. »Vad är det?»

»Åh», svarade magistratspersonen, »spela nu inte längre okunnig, utan följ mig.»

»Vad! skall jag följa er?» utropade doktorn.

»Ja, ty i Generalstaternas namn arresterar jag er.»

Man arresterade ännu icke i Wilhelms av Oranien namn, som därtill alltför nyligen hade blivit utnämnd till ståthållare.

»Arrestera mig!» utropade van Baerle. »Vad har jag då gjort?»

»Det är en sak, som icke rör mig, den får ni avhandla med era domare.»

»Var då?»

»I Haag.»

Den bestörte Cornelis omfamnade sin amma, som föll i vanmakt, räckte handen till avsked åt sina i tårar badande tjänare och följde därpå magistratspersonen, vilken lät honom som en statsfånge stiga upp i en schäs, som i full galopp tog vägen till Haag.