Den svarta tulpanen/Kapitel 08

←  Huru den lycklige får göra bekantskap med olyckan

Den svarta tulpanen av Alexandre Dumas Översättare: Tom Wilson Ett inbrott

Familjerummet  →

VIII.
ETT INBROTT

Den nyss skildrade tilldragelsen var, såsom läsaren gissar, en djävulsk tillställning av mynheer Isak Boxtel.

Som man påminner sig, hade han med tillhjälp av sin tub följt alla detaljerna vid sammanträffandet mellan Cornelis De Witt och hans gudson.

Väl är det sant, att han icke hörde vad som sades, men han såg allting.

Av den sorgfällighet, varmed paketet lades in i samma låda, där de dyrbaraste blomsterlökarna förvarades, gissade Boxtel, att det måste innehålla viktiga papper.

En följd därav var, att då Boxtel, som följde med politiken mycket uppmärksammare än hans granne van Baerle, fick veta, att Cornelis De Witt hade fängslats såsom anklagad för högförräderi, uppstod hos honom den tanken, att han bara behövde säga ett ord för att förpassa gudsonen i fängelse lika väl som gudfadern.

Hur belåten Boxtel än kände sig i sitt hjärta, bävade han dock vid tanken på att genom en nedrig angivelse bringa en människa på schavotten.

Men det förfärliga med syndiga tankar är, att dåliga själar småningom göra sig förtrogna med dem.

Mynheer Isak Boxtel hämtade mod med följande sofism:

Cornelis De Witt är en dålig medborgare, eftersom han är anklagad för högförräderi och arresterad; jag däremot är en god medborgare, emedan jag icke är anklagad för någonting i världen och fri som fågeln; men om Cornelis De Witt är en dålig medborgare, vilket är fullkomligt visst, alldenstund han är anklagad för högförräderi och arresterad, så är hans medbrottsling Cornelis van Baerle en icke mindre dålig medborgare än han;

alltså, emedan jag är en god medborgare och emedan det är goda medborgares plikt att angiva de dåliga medborgarna, så är det en plikt för mig, Isak Boxtel, att angiva Cornelis van Baerle.

Men denna slutledning, hur skenbart riktig den än var, skulle dock kanske icke ha fått ett så fullständigt välde över honom, och kanhända skulle den av avund uppfyllda mannen icke ha givit vika endast för det hämndbegär, som gnagde hans hjärta, om icke till avundens onda ande, även hade slutit sig girighetens.

Boxtel var icke okunnig om hur långt van Baerle hade hunnit i sina experiment för att frambringa den svarta tulpanen.

Hur blygsam än Cornelis var, hade han icke kunnat för sina förtrognaste dölja, att han nästan kunde vara viss på att i nådens år 1673 vinna det pris på 100,000 floriner, som tulpanodlarsällskapet i Harlem hade utfäst.

Denna nästan till visshet övergångna förhoppning hos Cornelis van Baerle var det onda, som frätte Isak Boxtel.

Om van Baerle arresterades, skulle detta säkerligen framkalla stor oreda i huset, så att under den följande natten ingen skulle tänka på att vaka över tulpanerna i trädgården.

Denna natt skulle Boxtel välja för att klättra över muren mellan sin och grannens trädgård, och då han visste var löken, som skulle ge den svarta tulpanen, förvarades i huset, så skulle han bemäktiga sig denna lök; i stället för att blomma hos van Baerle skulle den svarta tulpanen blomma hos honom, och han skulle bli den som finge priset på hundra tusen floriner i stället för van Baerle, för att nu inte tala om den utomordentliga äran, att den nya blomman skulle efter honom uppkallas tulipa nigra Boxtellensis.

Ett resultat således, som på samma gång tillfredsställde hans hämnd- och hans vinningslystnad.

Vaken eller sovande tänkte och drömde han numera endast om den stora svarta tulpanen.

Slutligen, den 19 augusti vid tvåtiden på eftermiddagen, blev frestelsen så stark, att mynheer Isak icke längre kunde motstå den.

Följaktligen satte han upp en anklagelse, anonym visserligen, men med så noggranna uppgifter att den var lika så god som en autentisk, och lämnade in den på posten.

Aldrig har någon i lejongapen i Venedig inkastad försåtlig angivelse haft en snabbare eller förfärligare verkan.

Samma afton emottog magistratens ordförande skrivelsen och lät genast en kallelse utgå till sina ämbetsbröder att sammanträda morgonen därpå. Vid detta sammanträde beslöts den angivnes arrestering, och order därom gavs åt van Spennen, vilken, såsom vi redan sett, verkställde detta uppdrag på ett sätt värdigt en äkta holländare och anhöll Cornelis van Baerle just i samma ögonblick som det oraniska partiet i Haag stekte stycken av de båda bröderna De Witts lik.

Vare sig av blygsel eller därför att han ännu icke var nog härdad i brott, men säkert är, att Isak Boxtel den dagen icke hade mod att rikta sin tub vare sig på trädgården, ateljén eller torkrummet.

Han visste alltför väl, vad som skulle komma att tilldraga sig i den stackars doktor van Baerles hus, utan att behöva göra sig besvär med att titta. Han steg icke ens upp, då hans enda tjänare, som avundades van Baerles tjänstfolk lika mycket som Boxtel avundades deras herre, kom in i rummet på morgonen.

»Jag stiger inte upp i dag, jag är sjuk», sade Boxtel.

Vid niotiden hörde han ett häftigt buller på gatan, varvid han överfölls av en rysning och blev blekare, än om han verkligen hade varit sjuk, mera darrande än en verklig feberpatient.

Då tjänaren inträdde, kröp Boxtel under täcket.

»Ack, herre», utropade tjänaren, som ehuru beklagande van Baerles olycka dock hade en aning om, att det var en angenäm nyhet han meddelade sin herre, »ni vet då inte vad som tilldrager sig i detta ögonblick?»

»Hur vill du att jag skall kunna veta det?» svarade Boxtel med nästan ohörbar röst.

»Jo, mynheer Boxtel, man arresterar i detta ögonblick er granne Cornelis van Baerle såsom skyldig till högförräderi.»

»Prat!» mumlade Boxtel med allt svagare röst; »det är inte möjligt!»

»Åtminstone sägs det så; för resten har jag med egna ögon sett domaren van Spennen, åtföljd av soldater, gå in i huset.»

»Om du själv har sett det», sade Boxtel, »då är det en annan sak.»

»I alla fall», svarade tjänaren, »skall jag gå och höra efter litet närmare, så skall ni få veta mera, herre.»

Boxtel inskränkte sig till att med en nick uppmuntra sin tjänares nit.

Denne gick ut och kom tillbaka om en kvart.

»Jo, herre», sade han, »allt vad jag nyss berättade, var rena sanningen.»

»Hur så?»

»Mynheer van Baerle är arresterad och i en vagn avförd till Haag.»

»Till Haag?»

»Ja; och om det är sant vad som berättas, kommer det att gå honom illa.»

»Och vad är det som berättas?» frågade Boxtel.

»Ack, herre, det påstås, men det kan väl inte vara så säkert, att folket i Haag nu som bäst håller på och mördar herrar Johan och Cornelis De Witt.»

»O!» mumlade eller snarare rosslade Boxtel och slöt till ögonen för att undgå den rysliga syn, som utan tvivel steg upp för honom.

»Det var besynnerligt», sade husdrängen för sig själv, då han gick; »min husbonde måste vara allvarsamt sjuk, som inte vid en sådan nyhet hoppar ur sängen.»

Isak Boxtel var verkligen allvarsamt sjuk, sjuk som en människa, då han nyss har mördat en annan människa.

Men han hade mördat denna man i dubbel avsikt; den första hade han nått, återstod nu att även nå den andra.

Natten kom; det var den natt Boxtel hade väntat på.

Han steg upp, gick ut i sin trädgård och klättrade upp i sykomoren.

Hans uträkning slog fullkomligt in: ingen tänkte under den rådande förvirringen på att bevaka trädgården.

Han hörde klockan slå tio, därpå elva, tolv.

Då, när midnattsslagen ljödo, steg han, med ett häftigt bultande hjärta, darrande händer och askgrå i ansiktet, ned ur trädet, tog en stege, ställde den mot muren, klev upp till näst sista stegpinnen och stod där och lyssnade.

Allt var tyst och stilla, intet enda ljud avbröt nattens tystnad.

Blott ett enda ljus syntes i hela huset; det var i ammans rum.

Denna tystnad och detta mörker gjorde Boxtel djärvare. Han klev upp på muren och stannade där ett ögonblick; viss om att icke ha något att frukta, drog han upp stegen, släppte ned den på andra sidan av muren i van Baerles trädgård och klättrade ned dit.

Då han väl visste stället, där den lök, som skulle frambringa den blivande svarta tulpanen, hade blivit satt, skyndade han dit, varvid han likväl för att icke bli förrådd av sina spår följde sandgångarna åt; då han äntligen stod på platsen, började han med ett vilddjurs glädje och iver med händerna gräva upp den luckra jorden.

Han fann ingenting och trodde att han misstagit sig om stället.

Svetten rann i stora droppar från hans panna.

Han grävde bredvid: ingenting.

Han grävde till höger, han grävde till vänster: ingenting.

Han grävde framför och bakom sig: ingenting.

Han var nära att mista förståndet, ty han märkte slutligen, att jorden hade blivit uppgrävd samma dag på morgonen.

Det förhöll sig verkligen så, ty medan Boxtel ännu låg i sin säng, hade van Baerle gått ned i sin trädgård, grävt upp löken och skilt de tre rotknölarna åt.

Boxtel kunde inte förmå sig att lämna stället. Han hade med sina blotta händer grävt upp mer än tio kvadratfot.

Då han slutligen icke längre kunde betvivla sin olycka, skyndade han, sjuk av ilska, tillbaka till stegen, klättrade upp på muren, drog upp stegen, kastade den ned i sin trädgård och hoppade själv efter.

Plötsligt uppsteg ett nytt hopp hos honom: blomsterlökarna kunde möjligtvis vara i torkrummet.

Det gällde således endast att tränga in i torkrummet, liksom han hade trängt in i trädgården.

Ja, där skulle han finna dem!

För resten var det icke stort svårare att komma in i torkrummet, än det hade varit att komma in i trädgården.

Fönstren i torkrummet kunde skjutas upp som fönstren i ett drivhus och hade av van Baerle öppnats samma morgon, utan att någon sedan hade tänkt på att stänga dem.

Det behövdes bara att skaffa en tillräcklig lång stege, en stege på tjugu fot i stället för tolv.

Boxtel hade observerat, att ett hus vid samma gata där han bodde var under reparation och att en ofantligt lång stege stod upprest mot husväggen.

Denna stege skulle komma Boxtel väl till pass, bara inte arbetarna hade tagit bort den.

Han sprang till huset; stegen fanns där.

Boxtel tog stegen och bar den med mycken möda in i sin trädgård; med ännu större möda reste han därpå upp den mot van Baerles husvägg.

Stegen nådde precis upp till fönstret.

Boxtel tog ur fickan upp en påtänd blindlykta, klev upp för stegen och trängde in i torkrummet.

Då han kommit in i detta tabernakel, stannade han och stödde sig mot bordet; hans ben sviktade, hjärtat bultade så att det var nära att kväva honom.

Boxtel var här i en mycket svårare belägenhet än i trädgården. Det ser ut som om äganderätten icke blir lika respektabel i fria luften; mången, som alls icke skyr att hoppa över en häck eller klättra över en mur, ryggar tillbaka vid dörren eller fönstret till ett rum.

I trädgården var Boxtel bara en marodör, i rummet var han en tjuv.

Emellertid hämtade han mod: han hade icke gått så långt för att återvända tomhänt.

Men förgäves sökte han, drog ut och sköt igen alla lådor, till och med den privilegierade låda, där det olycksbringande pakatet hade legat; han fann, etiketterade som i en botanisk trädgård, tulpanerna Johan De Witt, Cornelis De Witt m. fl., den smutsbruna och den kaffebruna tulpanen, men av den svarta tulpanen eller, rättare sagt, av lökarna, i vilka hon ännu låg slumrande och dold i blomstringens förgård, fanns icke ett spår.

Och likväl läste han i den förteckning med dubbelt bokhålleri, som van Baerle förde, noggrannare än Amsterdams förnämsta handelshus föra sina böcker:

I dag, den 20 augusti 1672, har jag grävt upp löken till den stora svarta tulpanen och skilt den i tre fullkomliga lökar.

»Lökarna! Lökarna!» tjöt Boxel, i det han vände upp och ned på allting i torkrummet; »var har han gömt dem?»

Plötsligt slog han sig för pannan så att han skulle kunnat spräcka den:

»O, jag trefalt olycklige dåre, som kunnat inbilla mig, att någon skulle skilja sig från sina tulpanlökar och lämna dem kvar i Dordrecht, då han for till Haag! Kunde någon leva utan sina tulpanlökar, när det är av de lökarna som den stora svarta tulpanen skall spira upp! Nej, den eländige har säkert hunnit ta dem! Han har dem på sig, han har tagit dem med till Haag!»

Det var liksom en ljusblixt, som gick upp för Boxtel och visade ett fåfängt brotts avgrund.

Boxtel sjönk som träffad av blixten ned över samma bord, vid vilket den olycklige van Baerle några timmar förut så länge och så förtjust hade suttit och betraktat lökarna till den svarta tulpanen.

»Nåja», sade för sig själv den av avund pinade, i det han lyfte upp sitt askgrå ansikte, »om han har dem med sig, kan han väl inte behålla dem längre än han lever, och …»

Fortsättningen av hans rysliga tanke förlorade sig i ett förskräckligt småleende.

»Lökarna äro i Haag», sade han, »jag kan således inte leva längre här i Dordrecht.»

Till Haag efter lökarna, till Haag!

Och utan att kasta ögat på de ofantliga rikedomar han övergav, till den grad upptogs han av tanken på en oskattbar rikedom, klev Boxtel åter ut genom fönstret, gled ned för stegen, bar tillbaka sitt stöldredskap dit, där han hade tagit det, och gick därpå rytande som ett rovdjur tillbaka in i sitt hus.