Den svarta tulpanen/Kapitel 12
| ← Cornelis van Baerles testamente |
|
Vad som under tiden tilldrog sig i en åskådares själ → |
XII.
AVRÄTTNINGEN
För att från fängelset uppnå foten av schavotten hade Cornelis knappt trehundra steg att tillryggalägga.
Bandhunden nedanför trappan lät honom lugnt gå förbi, och Cornelis tyckte sig till och med i djurets ögon läsa ett visst uttryck av mildhet, som gränsade till medlidande.
Kanske kände hunden igen dem, som blivit livdömda, och ville bita endast dem, som utgingo fria.
Läsaren inser lätt, att ju kortare vägen var mellan fängelseporten och schavotten, desto mera var den uppfylld av nyfikna.
Det var samma nyfikna hop, som, ännu icke mätt av det blod den för tre dagar sedan druckit, nu väntade ett nytt offer.
Knappt hade Cornelis blivit synlig, förrän förfärliga tjut läto höra sig och fortplantades över hela torget och in i de gator och gränder, som mynnade ut vid schavotten och nu voro fulla av folk.
Schavotten liknade en ö, mot vilken vågorna från fyra eller fem floder bröto sig.
Mitt bland dessa hotelser, dessa tjut och smädelser gick Cornelis fram helt fördjupad i sig själv, förmodligen för att slippa höra dem.
Varpå tänkte väl detta oskyldiga offer, som nu fördes till slaktbänken?
Varken på sina fiender, domare eller bödlar.
Han tänkte på de vackra tulpaner han från himmelens höjd skulle få skåda, vare sig på Ceylon, i Bengalen eller annorstädes, då han tillsammans med alla oskyldiga sittande på Gud Faders högra sida medlidsamt blickade ned på den jord, där man hade mördat Johan och Cornelis De Witt därför, att de hade tänkt för mycket på politiken, och där man nu skulle mörda herr Cornelis van Baerle därför, att han hade tänkt för mycket på tulpaner.
Ett svärdshugg blott, sade filosofen, och min sköna dröm går i fullbordan!
Återstod endast att se, om icke liksom med herrarna de Charlais, de Thou och andra illa dödade personer, bödeln hade mer än ett svärdshugg, det vill säga mer än en martyrdöd, i beredskap för den stackars tulpanälskaren.
Icke desto mindre gick van Baerle med fasta steg upp på schavotten.
Han besteg den, vilka känslor han än för övrigt hyste mot denna schavott, stolt över att ha varit en vän till den berömde Johan De Witt och gudson till den ädle Cornelis De Witt, vilka denna samma pöbelhop, som nu kommit för att gapa på honom, tre dagar förut hade sönderstyckat och bränt.
Han föll på knä, gjorde sin bön och fann, icke utan att känna livlig glädje, att han med huvudet på stupstocken och hållande ögonen öppna skulle ända in i sista ögonblicket kunna se det lilla gallerfönstret i Buitenhof.
Då slutligen det förfärliga ögonblicket var inne, lade Cornelis sitt huvud på det fuktiga och kalla blocket; men i detta ögonblick tillslötos hans ögon mot hans vilja för att mera beslutsamt kunna emottaga den förfärliga störtflod, som skulle falla över hans huvud och uppsluka hans liv.
En blixt glänste till över schavottens golv: bödeln lyfte sitt svärd.
Van Baerle tog farväl av den stora svarta tulpanen, viss om att vakna upp och hälsa Gud i en värld gjord av ett annat slags ljus och ett annat slags färg.
Tre gånger kände han den kalla fläkten av svärdet, när det ven över hans skälvande hals.
Men, o vilket under!
Han kände varken någon smärta eller någon stöt.
Ingen färgförvandling visade sig för honom.
Därpå kände han sig plötsligt lyftas upp, utan att veta av vem, av ganska milda händer, snart stod han, ehuru litet vacklande, åter på sina fötter.
Han slog upp ögonen.
Någon stod bredvid honom och läste upp någonting på ett stort pergament med ett stort sigill i rött vax.
Och samma sol, gul och blek som det anstår en holländsk sol, lyste på himmeln, samma lilla gallerfönster betraktade honom från Buitenhofs höjd, och samma pöbelhop, nu icke längre tjutande utan stum av häpnad, stod och gapade på honom därnere på torget.
Hur han stod och tittade och lyssnade, började van Baerle begripa hur saken förhöll sig.
Förhållandet var, att hans höghet prins Wilhelm av Oranien, som utan tvivel fruktade, att de sjutton skålpund blod på några uns när, som van Baerle hade i kroppen, skulle komma den himmelska rättvisans bägare att flöda över, hade fattat medlidande med den anklagades karaktär och sannolika oskuld, varav följden blivit, att hans höghet hade täckts benåda honom till livet.
Det var därför svärdet, som lyftes med en så olycksbådande ljusblixt, hade tre gånger vinit kring hans huvud, liksom dödsfågeln kring Turnus' huvud, men hade icke slagit ned på huvudet och lämnat ryggkotorna orörda.
Se där orsaken, varför smärtan och stöten uteblevo och varför ännu solen fortfor att le mot honom från himlavalvets, låt vara medelmåttiga, men i alla fall rätt passabla azur.
Cornelis, som hade hoppats att få skåda Gud och världsalltets tulpaniska panorama, kände sig visserligen litet besviken, men tröstade sig snart genom att med ett visst välbehag låta de intelligenta drivfjädrarna spela i den del av kroppen, som grekerna kallade trachelos, men som vi helt blygsamt kalla halsen.
Dessutom hoppades Cornelis att ha blivit fullständigt benådad, så att man skulle återge honom friheten och hans trädgårdssängar i Dordrecht.
Men Cornelis misstog sig, det fanns, som madame de Sévigné vid samma tid uttryckte sig, ett postskriptum till brevet, och detta postskriptum var just det viktigaste i brevet.
Genom detta postskriptum dömde Wilhelm av Oranien, ståthållare i Holland, Cornelis van Baerle till livstids fängelse.
Han var för litet brottslig för döden, men för mycket brottslig för friheten.
Cornelis hörde alltså detta postskriptum uppläsas, kände sig först illa till mods vid den besvikelse det innebar, men tänkte därpå:
»Bah, allt är inte förlorat för det! Livstidsfängelset medför även någonting gott — jag har där Rosa, och jag har mina tre lökar till den svarta tulpanen.»
Men Cornelis glömde, att de sju förenade provinserna kunde ha sju fängelser, ett för varje provins och att fångkosten var mindre dyr annorstädes än i Haag, som var en huvudstad.
Hans höghet prins Wilhelm, som efter vad det synes icke hade råd att föda van Baerle i Haag, skickade honom till fästningen Lovesstein, som låg helt nära Dordrecht, men tyvärr på samma gång mycket långt därifrån.
Ty Lovesstein är, påstå geograferna, beläget i yttersta ändan av den ö, som mitt emot Gorkum bildas av floderna Waal och Maas.
Van Baerle kände sitt lands historia tillräckligt för att icke vara okunnig om, att den ryktbare Grotius efter Barneveldts död hade blivit inspärrad på detta slott och att staterna hade varit nog frikostiga mot denna såsom publicist, rättslärd, historiker, skald och teolog berömda man att åt honom anslå en summa av tjugufyra skilling om dagen till sitt uppehälle.
»Åt mig, som på långt när icke kan jämföras med Grotius», sade van Baerle till sig själv, »lär man väl knappt anslå tolv skilling. Jag kommer således att leva högst illa, men jag lever i alla fall.»
Plötsligt slog honom en förfärlig tanke.
»Ah», utropade han, »vad denna trakt är fuktig och dimhöljd, och vad jordmånen är föga passande för tulpanodling!»
»Och Rosa sedan, Rosa, som icke finnes i Lovesstein!» halvviskade han och lät huvudet falla ned på bröstet, detta huvud, som nyss hade varit nära att falla ännu djupare.