Den svarta tulpanen/Kapitel 14
| ← Vad som under tiden tilldrog sig i en åskådares själ |
|
I dörrluckan → |
XIV.
DUVORNA I DORDRECHT
Det var en stor heder för Cornelis van Baerle att bli instängd i samma fängelse, som hade hyst den lärde Grotius.
Men vid ditkomsten väntade honom en annan större heder. Det befanns nämligen, att det av Barneveldts berömda vän en gång bebodda fängelserummet var ledigt på Lovesstein, då prinsens av Oranien mildhet skickade dit tulpanodlaren van Baerle.
Detta rum hade ett mycket dåligt rykte i slottet, alltsedan Grotius hade genom sin hustrus rådighet lyckats fly, dold i den beryktade boklåren, som man glömde att undersöka.
Å andra sidan kunde erhållandet av detta rum anses som ett gott tecken för van Baerle, enligt vars åsikt en fångvaktare aldrig borde låta en ny duva bebo samma bur, ur vilken den förra så lätt hade flugit sin kos.
Rummet är historiskt. Vi skola därför icke förspilla tiden på att anföra några detaljer, undantagandes endast en för fru Grotius inrättad alkov. Detta fängelserum var för övrigt likt alla andra, kanske litet högre beläget, så att man från gallerfönstret hade en förtjusande utsikt.
Vår berättelse fordrar dessutom icke för att väcka intresse några beskrivningar av interiörer. För van Baerle var livet något annat än en andningsapparat. Den stackars fången älskade högre än sin pneumatiska maskin, två saker, av vilka hädanefter endast tanken, denna fritt kringfladdrande resande, kunde sätta honom i konstlad besittning.
Dessa saker voro en blomma och en kvinna, båda nu för evigt förlorade för honom!
Lyckligtvis bedrog han sig, den gode van Baerle! Gud, som ifrån det ögonblick, då den oskyldigt dömde besteg schavotten, hade betraktat honom med faderlig ömhet, höll i beredskap för honom i djupet av ett fängelse, i samma rum där Grotius hade suttit, ett det mest äventyrliga liv som någonsin fallit på en tulpanodlares lott.
Under det att han en morgon vid sitt fönster inandades den friska luften, som steg upp från floden Waal, och på långt håll bakom en skog av skorstenar, betraktade väderkvarnarna i sin fädernestad Dordrecht, såg han hela svärmar av duvor komma flygande från denna punkt av horisonten och, glitrande i solljuset, slå ned på Lovessteins spetsiga gavlar.
»Dessa duvor», sade van Baerle för sig själv, »komma från Dordrecht och återvända följaktligen dit. Om någon skulle binda en brevlapp vid vingen på en av dessa duvor, skulle han kunna skicka hälsningar till Dordrecht, där man begråter honom.»
Efter en stunds grubbel tillade han:
»Denna någon skall bli jag.»
Man har gott tålamod, då man vid tjuguåtta års ålder är dömd till livstids fängelse, det vill säga omkring tjugutvå till tjugutre tusen dagars fängelse.
Van Baerle, som alltjämt tänkte på sina tre lökar — ty denna tanke pulserade alltid i djupet av hans minne liksom hjärtat i djupet av hans bröst — satte ut en snara för duvorna. Han frestade dessa bevingade djur med alla de hjälpmedel hans magra kost erbjöd honom — den kost som kunde åstadkommas för aderton skilling om dagen — och efter en månads fåfänga försök lyckades han fånga en duvhona.
Han använde ytterligare två månader att fånga en hanne; därpå stängde han in dem tillsammans och sedan de i början av 1673 hade lagt ägg, släppte han honan, som förlitande sig på hannen, vilken i hennes ställe låg på äggen, muntert flög till Dordrecht med brevet under vingen.
På aftonen kom hon tillbaka.
Men hon hade brevet kvar.
På samma sätt fortgick det under fjorton dagar till van Baerles stora besvikenhet och slutliga misströstan.
Men den femtonde dagen återkom hon utan brevet.
Brevet var av van Baerle adresserat till hans för detta amma, den gamla frisiskan, med en begäran till alla hjälpsamma människor, i vilkas händer det möjligen kunde råka, att på säkraste och hastigaste sätt befordra det till adressaten.
I detta till amman adresserade brev låg en liten biljett till Rosa.
Gud, som med sin fläkt bringar lackviolernas frön från murarna till gamla slott, för att där, vattnade av litet regn, spira upp och blomstra, tillät även, att van Baerles amma fick emottaga detta brev. Se här huru det tillgick.
Då mynheer Isak Boxtel lämnade Dordrecht för att begiva sig till Haag och Haag för att begiva sig till Gorkum, övergav han icke allenast sitt hus, sin husdräng, sitt observatorium och sin tub, utan även sina duvor.
Husdrängen, som blivit kvarlämnad utan något underhåll, började med att förtära sina små besparingar och därpå duvorna.
Då dessa sågo sig förföljda, flyttade de från Isak Boxtels tak till Cornelis van Baerles.
Amman, som var godhjärtad och hade behov av någonting att älska, fattade vänskap för duvorna, som kommit för att begära hennes gästfrihet; och då Boxtels husdräng återfordrade dem för att äta upp de tolv till femton sista, liksom han hade ätit upp de tolv till femton första, erbjöd hon sig att köpa dem av honom för tio skilling stycket.
Det var dubbelt mot vad de voro värda, varför husdrängen med mycken glädje antog tillbudet.
Amman var alltså nu lycklig ägarinna till Boxtels duvor.
Det var dessa duvor, som i sällskap med andra besökte Haag, Lovesstein, Rotterdam, utan tvivel sökande sädeskorn och hampfrön av annat slag och annan smak än hemma.
Slumpen, eller snarare Försynen, som vi skåda i grunden av allting, hade låtit Cornelis van Baerle fånga just en av dessa duvor.
Därav följer, att om den avundsjuke icke hade lämnat Dordrecht för att följa sin rival först till Haag och därpå till Gorkum eller Lovesstein, vilketdera man vill — ty dessa ställen skiljas åt endast av floderna Maas' och Wals sammanflöde — skulle van Baerles biljett ha fallit i hans och icke i ammans händer, så att den stackars fången skulle, liksom den romerska skoflickarens korp, ha förspillt tid och möda förgäves. Och vi skulle i stället för de omväxlande händelser, vilka som en tusenfärgad matta skola upprullas under vår penna, endast haft att beskriva en lång rad av dagar, bleka, dystra och mörka som nattens mantel.
Brevet föll således i händerna på van Baerles amma.
Följden blev den, att en av de första dagarna i februari, just då aftonens första timme steg ned från himmelen, lämnande bakom sig de uppgående stjärnorna, hörde Cornelis i den lilla torntrappan en röst, som kom honom att spritta till.
Han förde handen till hjärtat och lyssnade.
Det var Rosas ljuva, som musik klingande röst.
Vi måste tillstå, att Cornelis icke blev så bedövad av överraskning, så utom sig av glädje, som han utan händelsen med duvorna skulle ha blivit. Duvan hade i utbyte mot hans brev medfört hoppet under sin tomma vinge, och med den kännedom han hade om Rosas karaktär väntade han varje dag, i den händelse biljetten hade kommit henne till handa, att få hälsningar från sin kärlek och sina blomsterlökar.
Han steg upp och lyssnade vid dörren.
Ja, det var verkligen samma tonfall, som i Haag hade gjort ett så djupt intryck på honom.
Men om nu Rosa hade gjort resan från Haag till Lovesstein och lyckats att på ett för Cornelis oförklarligt sätt vinna tillträde till fängelset, var det väl tänkbart, att hon lika lyckligt skulle kunna bana sig väg ända till fången?
Under det att Cornelis stod och hopade tankar på tankar angående denna sak, slets mellan längtan och oro, öppnades luckan i dörren till hans cell, och Rosa, strålande av glädje och av sin prydliga klädsel, men i synnerhet vacker av den sorg, som hade kommit hennes kinder att blekna under de senaste fem månaderna — Rosa stod där och lade sitt ansikte mot luckans galler, i det hon sade:
»O, herr Cornelis, herr Cornelis! Här är jag nu!»
Cornelis sträckte ut armanra, lyfte blicken mot himmeln och uppgav ett glädjerop.
»O, Rosa, Rosa!»
»Tyst! Tala sakta, min far kommer strax efter», sade den unga flickan.
»Din far?»
»Ja, han är nu på gården och får sina instruktioner av guvernören.»
»Instruktioner av guvernören?»
»Hör på, jag skall med några ord förklara er alltsammans. Ståthållaren har en lantegendom, ett stort mejeri en halv mil från Leyden; en moster till mig, hans gamla amma, har överinseendet över hela kreatursuppsättningen i detta mejeri. Så snart jag fick ert brev, som jag tyvärr inte kunde läsa själv men som er amma läste upp för mig, skyndade jag till min moster och stannade där till dess prinsen kom dit, då jag bad, att min far skulle få utbyta sin befattning som förste fångvaktare i Buitenhof mot den på Lovesstein. Då prinsen inte kunde ana orsaken för min begäran, beviljade han den, vilket han kanhända eljest icke hade gjort.»
»Alltså är du nu här?»
»Som ni ser.»
»Och jag kommer att få se dig alla dagar?»
»Så ofta jag kan.»
»O, Rosa, min tillbedda Rosa! Du håller således av mig en smula?»
»En smula!» sade hon. »Ni fordrar inte mycket, herr Cornelis.»
Cornelis räckte henne ömt handen, men endast deras fingerspetsar kunde vidröra varandra genom det trånga gallret.
»Nu kommer min far!» sade den unga flickan.
Rosa lämnade hastigt dörren och gick emot gamle Gryphus, som kom klivande uppför trappan.