Den svarta tulpanen/Kapitel 15
| ← Duvornas i Dordrecht |
|
Lärare och lärjunge → |
XV.
DÖRRLUCKAN
Gryphus var åtföljd av bandhunden, som han hade tagit med på ronden, på det att den trogna väktaren måtte vid tillfälle känna igen fångarna.
»Far», sade Rosa, »här är den beryktade cellen, från vilken herr Grotius en gång beredde sig tillfälle att fly — Grotius, du vet?»
»Ja, ja, den skurken Grotius, en vän till Barneveldt, den boven, vars avrättning jag påminner mig ha sett som barn. Grotius! — jaså, det var ur den här cellen han flydde. Nåväl, jag svarar för att ingen skall göra det efter.»
Sedan han öppnat dörren, började han i mörket ett samtal med fången, under det att hunden morrande vädrade på fångens vador, liksom ville han fråga honom med vad rättighet han ännu befann sig bland de levandes antal, då han likväl hade sett honom åtföljd av bödeln vandra till avrättsplatsen.
Men den vackra Rosa lockade hunden till sig, och han lydde genast.
»Herre», sade Gryphus, i det han lyfte upp sin lykta för att sprida ljus omkring sig, »ni ser här er nya fångvaktare. Jag är högste uppsyningsman här och har fångelserummen under min tillsyn. Jag är inte elak, men oböjlig i allt vad som rör ordning och disciplin.»
»Jag känner er fullkomligt, min bästa herr Gryphus», sade fången, i det han trädde inom ljuskretsen från lyktan.
»Vad ser jag, det är ni, herr van Baerle!» sade Gryphus. »Ja visst, det är ni så oförutsett man ibland kan stöta på varandra!»
»Ja visst, och jag finner till min stora glädje, min bästa herr Gryphus, att er arm måtte vara bra, eftersom det är med den ni håller lyktan.»
Gryphus rynkade pannan.
»Där ser man», sade han, »i politiken begås alltid misstag. Hans höghet lät er behålla håret, det skulle jag inte ha gjort.»
»Så ni talar! Varför inte det?» frågade Cornelis.
»Därför att ni säkert uppgör någon ny sammansvärjning. Ni lärda stå ju i förbund med den onde.»
»Jaså, min bästa herr Gryphus! Är ni kanske missnöjd med det sätt, varpå jag läkt er arm, eller det läkararvode jag fordrade?» sade Cornelis skrattande.
»Tvärtom, för böveln, tvärtom!» brummade fångvaktaren. »Ni har gjort det alldeles för bra; det ligger något trolleri under, på sex veckor kunde jag ju begagna armen fullkomligt som om ingenting hade hänt. Det gick så långt, att fängelseläkaren på Buitenhof, som förstår sin sak, ville bryta av den på nytt för att ställa den till rätta efter konstens regler, varvid han lovade, att det den här gången skulle behövas minst tre månader, innan jag kunde begagna mig av den.»
»Och ni ville inte?»
»Jag sade nej. Så länge jag kan göra korstecknet med den här armen» — Gryphus var katolik — »trotsar jag den onde.»
»Men, herr Gryphus, »om ni trotsar den onde, bör ni väl med så mycket större skäl trotsa de lärda.»
»Åh, de lärda, de lärda!» utropade Gryphus utan att direkt besvara inkastet; »jag skulle hellre vilja ha tio knektar att bevaka än en enda lärd. Knektarna röka, dricka och supa sig fulla; de äro spaka som lamm, bara de få brännvin eller vin. Men en lärd, när får man väl se en sådan dricka, röka eller supa sig full! Den lärde är alltid nykter, förtär ingenting och håller sitt huvud klart och redigt för att kunna göra upp planer till sammansvärjningar. Men det säger jag er, att här skall ni få svårt att konspirera. Först och främst kommer ni inte att få några svartkonstböcker lika litet som några skrivsaker. Det var med tillhjälp av böcker som Grotius lyckades fly.»
»Jag försäkrar er, herr Gryphus», svarade van Baerle, »att om jag möjligen ett ögonblick tänkt på att rymma, så gör jag det alldeles säkert inte längre.»
»Det är bra, det är bra», sadę Gryphus, »tag er i akt jag skall nog vaka över er. Men sak samma, ett grovt fel har ändå hans höghet begått.»
»Därför att han inte låtit hugga huvudet av mig? … Tack, tack, bäste herr Gryphus!»
»Ja, just därför. Hålla inte herrarna De Witt sig nu stilla?»
»Ert tal är avskyvärt, herr Gryphus», sade van Baerle och vände sig bort för att dölja sin ovilja. »Ni glömmer, att den ene av dessa olyckliga var min vän och den andre min andra far.»
»Ja, men jag kommer ihåg, att båda voro förrädare. För resten är det av ren människokärlek jag säger detta.»
»Åh verkligen! Jag får be er förklara saken litet närmare, min kära herr Gryphus; jag förstår er inte.»
»Jo, om ert huvud hade fallit för mäster Harbrucks svärd …»
»Nåväl?»
»Jo, då vore alla era lidanden överståndna, i stället för att jag, det säger jag er på förhand, nu kommer att göra er livet surt.»
»Tack för det löftet, herr Gryphus!»
Under det att fången ironiskt log åt den gamla fångvaktaren, stod Rosa bakom dörren och kastade på Cornelis en av sina förtjusande blickar, som lovade honom all möjlig tröst.
Gryphus gick fram till fönstret.
Mörkret tillät honom endast att urskilja en ofantlig horisont, som förlorade sig i ett gråaktigt töcken.
»Hurudan är utsikten?» frågade fångvaktaren.
»Utomordentligt vacker», svarade Cornelis med en blick på Rosa.
»Ja, ja, den är alldeles för vidsträckt.»
I samma ögonblick flögo de båda duvorna, skrämda av den obekanta anblicken och i synnerhet av rösten, ut ur sitt bo och försvunno i dimman.
»Vad nu då! Vad vill det säga?» frågade fångvaktaren.
»Mina duvor», svarade Cornelis.
»Mina duvor», skrek fångvaktaren, »mina duvor! När hade väl en fånge något, han kunde kalla sitt?»
»I så fall får jag väl säga: duvorna, som Gud har lånat mig», svarade Cornelis.
»Där ha vi genast en överträdelse», inföll Gryphus. »Duvor! Ah, unge man, unge man, jag vill i förväg underrätta er om en sak, och det är att de här duvorna redan i morgon komma att koka i min gryta.»
»Först måste ni kunna fånga dem, herr Gryphus», sade van Baerle. »Ni vill inte att de skola tillhöra mig, men ännu mindre äro de era. För resten försäkrar jag er, att det inte är mina duvor.»
»Gömt är inte glömt», brummade fångvaktaren; »redan i morgon skall jag vrida nacken av dem.»
Under detta elaka yttrande lutade Gryphus sig ut för att bese boet, vilket gav van Baerle tillfälle att skynda till dörren och trycka Rosas hand; hon sade därvid till honom:
»Klockan nio i afton.»
Gryphus, som endast tänkte på sitt löfte att redan i morgon bemäktiga sig duvorna, varken såg eller hörde någonting, och då han stängt fönstret, tog han sin dotter i armen, gick ut, låste dörren med dubbla slag, sköt för reglarna och begav sig därifrån för att på samma sätt plåga en annan fånge.
Han hade knappt försvunnit, förrän Cornelis skyndade till dörren för att lyssna till det bortdöende ljudet av stegen, och så snart allt var tyst, gick han till fönstret och förstörde duvboet i grund.
Han ville hellre för alltid förjaga dem ur sin åsyn än utsätta dessa älskliga budbärare, vilka han hade att tacka för lyckan att ha fått återse Rosa, för faran att bli dödade.
Fångvaktarens besök, hans råa hotelser, de dystra utsikterna för framtiden under en bevakning, vars missbruk han kände, intet av allt detta kunde rycka Cornelis ur de ljuva tankar och i synnerhet ur det ljuva hopp, som Rosas närvaro hade återuppväckt i hans hjärta.
Han väntade med otålighet, att klockan skulle slå nio i Lovessteins torn.
Rosas sista ord hade varit: »Vänta mig klockan nio.»
Den sista malmtonen dallrade ännu i luften, då Cornelis i trappan hörde Rosas lätta steg och frasande klänning, och snart upplystes dörrluckans galler, på vilket Cornelis höll blicken ivrigt fäst.
Luckan hade öppnats utifrån.
»Här är jag», sade Rosa, andfådd efter att ha sprungit uppför trappan.
»Ack, min snälla Rosa!»
»Ni är då glad över att se mig.»
»Och det kan du fråga! Men hur har du kunnat komma hit?»
»Min far lägger sig om aftnarna nästan genast han ätit kvällsvard, och den genever han druckit, gör att han somnar strax. Tala inte om det för någon, ty det är denna sömn, som ger mig tillfälle att varje afton kunna få språka en stund med er.»
»Åh, jag tackar dig, kära Rosa!»
Cornelis lutade vid dessa ord sitt ansikte så nära intill luckan, att Rosa drog tillbaka sitt.
»Jag har era tulpanlökar med mig», sade hon.
Cornelis hjärta klappade häftigt. Han hade ännu inte vågat fråga Rosa, var hon gjort av den dyrbara skatt han anförtrott henne.
»Åh, du har således bevarat dem!»
»Skulle jag inte det, då ni anförtrodde mig dem såsom någonting ni satte högt värde på!»
»Ja visst, men som jag givit dig dem, voro de din tillhörighet.»
»De skulle tillhöra mig efter er död, men ni är Gud vare lov ännu i livet. Åh, vad jag välsignar hans höghet för det! Om Gud beskär prins Wilhelm allt det goda jag nedkallat över honom, blir säkerligen en gång konung Wilhelm den lyckligaste människa, icke allenast i Holland, utan i hela världen. Sedan jag fått veta, att ni levde, tänkte jag beständigt på, att om jag än behöll er gudfars bibel, borde jag återlämna tulpanlökarna till er, fastän jag inte visste hur det skulle ske. Jag hade redan beslutat att av ståthållaren anhålla om fångvaktarsysslan på Lovesstein för min far, då er amma kom och lämnade mig ert brev. Ack, ni kan vara övertygad om att våra, hennes och mina, tårar runno i ymnighet! Men ert brev endast stärkte mig i min föresats, och det var då jag begav mig till Leyden; resten vet ni redan.»
»Huru, min kära Rosa, redan innan du fått mitt brev, tänkte du på att komma till mig.»
»Om jag tänkte på det!» svarade Rosa, hos vilken kärleken fick överhand över blygsamheten; »jag tänkte inte på något annat.»
Rosa var, då hon uttalade dessa ord, så förtjusande, att Cornelius, utan tvivel av tacksamhet, för andra gången hastigt lade panna och läppar mot gallret.
Rosa drog sig liksom första gången tillbaka.
»Jag har verkligen», sade hon med det koketteri, som är varje ung flicka medfött, »ofta varit ledsen över att inte kunna läsa, men aldrig så mycket som då er amma kom till mig med ert brev; där satt jag och höll i handen detta brev, som talade till andra men som för mig, stackars okunniga varelse, var stumt.»
»Du säger att du ofta varit ledsen över att inte kunna läsa», sade Cornelis; »vid vilka tillfällen har det varit?»
»Kors», sade den unga flickan skrattande, »över att inte kunna läsa alla de brev man skrev till mig.»
»Jaså, du tog emot brev, Rosa?»
»Hundratals.»
»Men vem skrev då till dig?»
»Vem som skrev till mig? Först och främst alla studenter, som gingo förbi Buitenhof, alla officerare, som gingo till excercisplatsen, alla handelsbetjänterna och alla handelspatronerna, som sågo mig i mitt fönster.»
»Och var gjorde du av alla dessa biljetter, min kära Rosa?»
»Förr», svarade Rosa, »lät jag någon kvinnlig vän läsa upp dem för mig, vilket mycket roade mig; men numera har jag inte lust att förspilla tiden med att höra på de där dumheterna, därför bränner jag upp dem.»
»Numera!» utropade Cornelis med en blick på en gång uttryckande kärlek och glädje.
Rosa slog rodnande ned blicken.
Hon såg alltså icke, att Cornelis' läppar sökte hennes, men tyvärr endast råkade gallret, vilket likväl icke hindrade den glödande fläkten av en den ömmaste kyss att tränga ända till den unga flickans läppar.
Vid denna glöd, som brände hennes läppar, blev Rosa lika blek, kanske blekare, än då hon i Buitenhof såg Cornelis färdig att gå till döden. En klagande suck undföll henne, hennes vackra ögon tillslöto sig och hon flydde med häftigt klappande hjärta, förgäves med handen på bröstet sökande att stilla dess våldsamma slag.
Cornelis måste således, sedan han blivit ensam, nöja sig med att inandas den ljuva vällukten från Rosas hår, vilken stannat kvar fängslad mellan gallerstängerna.
Rosa hade flytt så brådstörtat, att hon glömt att till Cornelis återlämna de trenne blomsterlökarna.