Den svarta tulpanen/Kapitel 20
| ← En kvinna och en blomma |
|
Den andra tulpanlöken → |
XX.
VAD SOM HADE TILLDRAGIT SIG UNDER DESSA ÅTTA DAGAR
Verkligen hörde icke van Baerle dagen därpå vid vanlig tid ett skrapande ljud på dörrluckan liksom förr i deras vänskaps ljuva dagar.
Läsaren gissar säkerligen, att Cornelis icke höll sig långt ifrån denna lucka, genom vars galler han äntligen skulle få återse det förtjusande ansikte, som hade hållit sig borta alldeles för länge.
Rosa, som stod där med sin lampa i handen, kunde icke återhålla ett utrop, då hon fick se fången så dyster och blek.
»Ni ser lidande ut, herr Cornelis», sade hon.
»Ja, lidande till både kropp och själ.»
»Jag har sett, herr Cornelis, att ni under dessa dagar inte ätit, och min far har sagt mig, att ni varit sängliggande hela tiden; därför skrev jag till er för att lugna er angående det dyrbara föremålet för era bekymmer.»
»Och jag har svarat. Jag trodde, då jag fick se dig, min kära Rosa, att du fått mitt brev.»
»Det är sant, jag har fått det.»
»Den här gången kan du inte ursäkta dig med att du inte kan läsa. Inte nog med att du kan läsa, du har även gjort förvånande framsteg i skrivkonsten.»
»Ja, jag har verkligen både bekommit och läst ert brev, och därför har jag kommit för att se, om det inte finns någon utväg att få er återställd till hälsan.»
»Återställd till hälsan!» utropade Cornelis; »du har således någon god nyhet att tala om för mig?»
Vid dessa ord fäste den unga mannen sina ögon förhoppningsfullt på Rosa.
Vare sig hon icke förstod eller icke ville förstå denna blick, svarade den unga flickan allvarligt:
»Jag vill endast tala om er tulpan, som jag vet är det viktigaste föremålet för era tankar.»
Rosa uttalade dessa få ord i en kall ton, som kom Cornelis att darra.
Den nitiska tulpanälskaren förstod icke vad allt den stackars flickan dolde under likgiltighetens slöja, under det hon låg i ständig strid med sin rival, den svarta tulpanen.
»Ack», halvviskade Cornelis, »ständigt detsamma! Men, min Gud, har jag inte sagt dig Rosa, att jag endast tänker på dig, att det är dig ensam jag saknar, att endast din närvaro fattas för min sällhet, under det att din frånvaro däremot berövar mig luft, ljus, värme, ja själva livet!»
Rosa log ett vemodigt leende.
»Ack», sade hon, »er tulpan har varit i stor fara!»
Cornelis darrade mot sin vilja och lät sig fångas i snaran, om det verkligen var någon snara.
»En stor fara!» utropade han bävande; »min Gud, varuti bestod den?»
Rosa betraktade honom med milt deltagande, hon insåg, att det hon fordrade översteg denne mans krafter och att hon fick överse med hans svaghet.
»Jo», sade hon, »ni gissade rätt, friaren, tillbedjaren, den där Jakob, kom alls inte för min skull.»
»För vems skull kom han då?» frågade Cornelis ängsligt.
»För tulpanens skull.»
»O!» sade Cornelis och bleknade häftigare än han hade gjort, då Rosa för fjorton dagar sedan på grund av ett misstag talade om för honom, att Jakob hade kommit för hennes skull.
Rosa såg hans förskräckelse, och Cornelis läste i hennes ansiktsuttryck, att hon tänkte vad hon nyss sagt.
»Ack, förlåt, Rosa!» sade han; »jag känner ditt goda och redbara hjärta. Gud har givit dig allt, tankegåva, omdömesförmåga, kraft och rörelse för att kunna försvara dig, men min stackars hotade tulpan har av Gud fått intet av allt detta.»
Utan att svara på denna fångens ursäkt fortfor Rosa:
»Ifrån det ögonblick den karl, som jag kände igen för att vara Jakob, följde efter mig till trädgården och därigenom gjort er orolig, har han gjort mig ännu större bekymmer. Därför gjorde jag redan dagen därpå det ni bad mig om, då vi träffades senast och då ni sade …»
Cornelis avbröt henne.
»Ännu en gång förlåt, min snälla Rosa!» utropade han. »Det var orätt av mig att tala så, men jag har redan bett er om förlåtelse för det olycksaliga ordet och gör det ännu en gång. Skall det alltid vara förgäves?»
»Dagen därpå beslöt jag att begagna den list ni föreslog för att förvissa mig, om det var för min skull eller för tulpanens som den förhatlige karlen kommit hit …»
»Ja, förhatlig, det är rätta ordet … Du hatar denna man, Rosa, inte sant?»
»Jo, jag hatar honom, ty han är orsaken till allt vad jag fått lida under dessa åtta dagar.»
»Även du har således lidit, Rosa? Tack för de tröstande orden.»
»Dagen efter den olyckliga dagen», fortfor Rosa, »gick jag således ned i trädgården och fram till rabatten, där jag skulle plantera tulpanen, och jag såg mig därvid noga om för att upptäcka, om jag även denna gång var förföljd.»
»Nå?» frågade Cornelis.
»Jo, samma skugga smög sig även nu mellan porten och muren och försvann bakom fläderbuskarna.»
»Du låtsades väl icke se den?» frågade Cornelis, som till alla delar ihågkom det råd han hade givit Rosa.
»Nej. Jag lutade mig över rabatten och grävde med min spade, som om jag ämnade sätta tulpanlöken.»
»Och han vad gjorde han under tiden?»
»Jag såg hans ögon glöda som en tigers mellan träden.»
»Ser du ser du!» sade Cornelis.
»Efter denna låtsade förrättning avlägsnade jag mig.»
»Men endast bakom trädgårdsporten, förmodar jag, så att du genom springorna i porten eller nyckelhålet kunde se vad han gjorde, sedan du gått din väg.»
»Sedan han väntat en stund, förmodligen för att se om jag skulle komma tillbaka, smög han sig som en räv fram ur sitt gömställe och gick på en lång omväg till rabatten, där han stannade vid den nyss uppgrävda jorden. Där stod han och tog på sig en likgiltig min, men spejade i smyg åt alla håll, åt varje vrå av trädgården, varje fönster i de angränsande husen, blickade på jorden, himmelen och luften; och då han äntligen trodde sig säker på att icke vara sedd av någon, kastade han sig ned på rabatten, grävde med båda händerna i den lösa jorden och tog en del av jorden och smulade försiktigt sönder den mellan fingrarna för att se om inte löken fanns där. Efter att tre gånger med allt större och större iver fåfängt ha gjort om försöket började han begripa, att han kanske låtit narra sig. Han lugnade sig därför, tog krattan och jämnade jorden för att lämna den i samma skick som då han började sin grävning, och helt skamsen och flat lämnade han trädgården och försökte ta på sig en oskyldig min som om han endast varit ute på en vanlig promenad.»
»Åh, den uslingen!» mumlade Cornelis och torkade av svettpärlorna på sin panna. »Den uslingen, jag genomskådade honom! Men löken, Rosa, var har du gjort av den? Ack, det är nu nästan för sent att plantera den!»
»Löken den är redan för sex dagar sedan i jorden.»
»Var då? På vad sätt?» utropade Cornelis. »Ack, min Gud, vilken oförsiktighet! Var är den? I vad för jord är den satt? Har den ett bra eller dåligt läge för solen? Är den inte utsatt för fara att bli stulen av den förhatlige Jakob?»
»Den är inte utsatt för någon fara att bli stulen, såvida inte Jakob bryter sig in i min kammare.»
»Åh, den är hos dig, i din kammare, Rosa!» sade Cornelis något lugnad. »Men i vad slags jord är den satt, i vilken recipient? Du låter den väl inte gro i vatten som de enfaldiga kvinnorna i Harlem och Dordrecht, vilka inbilla sig, att vatten kan ersätta jorden, liksom om vattnet, som består av trettiotre delar syre och trettiosex delar väte skulle kunna ersätta … Men jag glömmer att jag talar med ett fruntimmer.»
»Ja, det är nog litet för lärt för mig», svarade den unga flickan småleende. »För att lugna er inskränker jag mig därför till att säga, att er lök icke står i vatten.»
»Ah, jag andas åter!»
»Den är satt i en bra sandstenskruka av alldeles samma storlek som den, vari ni hade satt er lök, och i en jord bestående av tre delar vanlig matjord tagen på det bästa stället i trädgården, samt av en fjärdedel vanlig vägjord. Jag har så ofta hört er och den avskyvärde Jakob, som ni kallar honom, tala om i vilken jordmån tulpaner bäst trivas, att jag kan det utantill lika bra som den bästa trädgårdsmästare i Harlem.»
»Åh! … Nu återstår att veta hur den står för solen?»
»Nu står den i solen hela dagen, de dagar det är solsken, men så snart den kommit upp och det blir varmare, jag skall göra som ni gjorde här, bästa herr Cornelis. Jag skall då ställa den i det av mina fönster som vetter mot öster, från klockan åtta på morgonen till klockan elva och i mitt fönster mot väster mellan tre och fem på eftermiddagen.»
»Åh, förträffligt, förträffligt! Du är ju en fullkomlig trädgårdsmästare, min vackra Rosa! Men jag tänker på en sak, min tulpan kommer att upptaga hela din tid.»
»Ja, det är sant», sade Rosa; »men vad betyder det? Er tulpan — det är min dotter. Jag ägnar den all tid jag skulle ägna mitt barn, om jag vore mor. Det är endast genom att bli dess mor», tillade Rosa småleende, »som jag kan upphöra att vara dess rival.»
»Min snälla, kära Rosa!» sade Cornelis, i det han på den unga flickan kastade en blick, i vilken det låg mera av älskaren än av trädgårdsmästaren och som något litet tröstade Rosa.
Efter ett ögonblicks tystnad, varunder Cornelis genom gallret sökte fatta Rosas hand, återtog han:
»Det är således sex dagar sedan löken sattes?»
»Ja, sex dagar, herr Cornelis», svarade den unga flickan.
»Och den har inte ännu kommit upp?»
»Nej, men jag hoppas den kommer i morgon.»
»I morgon får jag således underrättelse om den, på samma gång jag får se dig, inte sant, Rosa? Jag är visserligen intresserad för dottern, som du kallade den nyss, men vida mer intresserad för modern.»
»Jag vet inte om jag får tid i morgon», sade Rosa sneglande på Cornelis.
»Ack, min Gud», sade Cornelis, »varför inte i morgon?»
»Jag har tusen saker att göra, herr Cornelis.»
»Under det jag bara har en», sade Cornelis suckande.
»Ja», svarade Rosa, »att älska er tulpan.»
»Nej, Rosa, att älska dig.»
Rosa ruskade på huvudet.
Därpå uppstod en ny tystnad.
»Allt är föränderligt i naturen», återtog van Baerle avbrytande tystnaden; »på vårens blommor följa andra, och man ser bina, sedan de med ömhet smekt violerna och lövkojorna, med samma kärlek sätta sig på kaprifolier, rosor, jasminer, krysantemum och geranier.»
»Vad vill det säga?» frågade Rosa.
»Jo, det vill säga det, min kära Rosa, att du i början med nöje åhörde berättelsen om mina fröjder och sorger. Du har, för att fortfarande begagna samma bild, smekt vår gemensamma ungdoms blomma; men min blomma har vissnat i skuggan. Trädgården, där en fånges förhoppningar och nöjen växa, har endast en årstid. Den är icke som de vackra trädgårdarna med fri luft och solsken. Då skörden väl är inbärgad, bytet gjort, flyga bina, sådana bin som du, Rosa, med fina livstycken, gyllene spröt och skira vingar, ut genom gallren och övergiva sorgens och ensamhetens hemvist för att på annat ställe söka varma och välluktande dofter — med ett ord, lyckan!»
Rosa betraktade Cornelis med ett smålöje, som denne icke märkte, därför att han hade blicken lyft mot himmeln.
Han fortfor med en suck:
»Du har övergivit mig, Rosa, för att få alla dina fyra årstider av nöjen och njutningar. Du har gjort rätt; jag beklagar mig icke — vad rättighet har jag att fordra trohet av dig?»
»Trohet!» utropade Rosa badande i tårar och utan att längre för Cornelis söka dölja den pärldagg, som tillrade utför hennes kinder; har jag då inte varit er trogen?»
»Kallar du det för trohet», utbrast Cornelis, »att övergiva mig och låta mig dö här?»
»Men, herr Cornelis, har jag inte för er gjort allt, som kunde bereda er nöje, har jag inte sysselsatt mig med er tulpan?»
»Du är bitter, Rosa, du förebrår mig den enda oblandade glädje jag haft här i världen.»
»Jag förebrår er ingenting, herr Cornelis, om inte möjligen den enda djupa sorg jag haft sedan den dagen, då jag fick veta, att er dödsdom blivit avkunnad.»
»Det misshagar dig, min hulda Rosa, att jag älskar blommor.»
»Det misshagar mig visst icke, att ni älskar dem, herr Cornelis, men det bedrövar mig, att ni älskar dem mer än ni älskar mig.»
»Ack, kära, älskade flicka», utropade Cornelis, »se på mina händer hur de darra, se på min panna hur blek den är, hör hur mitt hjärta bultar! Nåväl, icke är det för att min svarta tulpan ler mot mig och kallar på mig; nej, det är därför att du ler mot mig, därför — jag vet inte om det är sant — att det förefaller mig som om dina händer, fastän du drar undan dem, söka mina och som om jag genom det kalla gallret känner värmen från dina vackra kinder. Rosa, älskade Rosa, förstör löken till den svarta tulpanen, förstör hoppet om denna blomma, släck det strålande ljuset från denna rena, tjusande dröm, som jag hade vant mig att drömma varje dag! Må ske! Inga blommor mera till de praktfulla dräkterna, de fina behagen, de gudomliga nyckerna — tag ifrån mig allt detta, du blomma, avundsjuk på andra blommor, beröva mig allt detta, men beröva mig icke din röst, ljudet av dina steg i trappan; beröva mig icke ljusglansen från dina ögon i den mörka korridoren, vissheten om din kärlek, som ständigt smekte mitt hjärta! Älska mig, Rosa, ty, jag känner det, jag älskar endast dig!»
»Näst den svarta tulpanen», suckade den unga flickan, vars varma och smekande händer äntligen genom järngallret överlämnade sig åt Cornelis' läppar.
»Nej, över allting annat, Rosa!»
»Skall jag kunna tro er?»
»Som du tror på Gud.»
»Må vara; men det förbinder er icke till särdeles mycket, att älska mig.»
»Till alldeles för litet, tyvärr, min kära Rosa; men det förbinder dig.»
»Mig! Vad till då?» frågade Rosa.
»Först och främst att icke gifta dig.»
Hon smålog.
»Åh, sådana äro ni, era tyranner! Ni tillber en skön varelse, ni tänker endast på henne, drömmer endast om henne; och så fordrar ni av mig, stackars flicka, att jag skall uppoffra mina drömmar och min ärelystnad.»
»Men vem är den ’sköna varelsen’, du talar om, Rosa?» sade Cornelis, i det han förgäves i minnet letade efter någon kvinna, som Rosa kunnat hänsyfta på.
»Kors, den sköna svarta varelsen, med sin smidiga växt, sina fina fötter och sitt ädla huvud! Med ett ord, jag talar om er blomma.»
Cornelis måste le.
»En inbillad skönhet, min snälla Rosa, under det däremot du, utan att nu räkna din eller snarare min tillbedjare Jakob, är omgiven av verkliga älskare, som göra dig sin kur. Kommer du ihåg, Rosa, vad du berättat mig om studenterna, officerarna och handelsbetjänterna i Haag? Nåväl, finns det inte handelsbetjänter, officerare och studenter i Lovesstein?»
»Jo visst, många till och med.»
»Som skriva till dig?»
»Ja, som skriva.»
»Och nu, då du kan läsa …»
Cornelis drog en suck, då han tänkte på att det var honom, en stackars fånge, Rosa hade att tacka för förmånen att kunna läsa de kärleksbrev hon erhöll.
»Nåja», sade Rosa, »men jag tycker, herr Cornelius, att då jag läser de brev, man skriver till mig, och tar i betraktande de tillbedjare, som ägna mig sin hyllning, så följer jag endast era föreskrifter.»
»Huru! Mina föreskrifter?»
»Ja, era föreskrifter. Har ni glömt», sade Rosa suckande i sin tur, »det testamente ni skrev i Cornelis De Witts bibel? Jag har inte glömt det, jag, ty nu, då jag kan läsa, läser jag om det var dag, oftast två gånger om dagen. Nåväl, i detta testamente, ålägger ni mig att älska och gifta mig med en vacker ung man på tjugusex till tjuguåtta år. Jag söker nu denna unga man, och då jag ägnar hela min dag åt er tulpan, måste ni låta mig få aftonen fri för att söka rätt på honom.»
»Åh, Rosa, testamentet skrevs under förutsättning av min död, men Gud vare lov, jag lever ännu.»
»Nåja, då skall jag låta bli att söka efter den vackra unga mannen på tjugusex till tjuguåtta år och i stället komma till er.»
»Ack ja, Rosa, kom, kom!»
»Men med ett villkor.»
»Det antages på förhand.»
»Det är att ni inte på tre dagar talar om den svarta tulpanen.»
»Jag skall aldrig mera tala om den, om du fordrar det, Rosa.»
»Ånej», sade den unga flickan, »man skall aldrig begära omöjligheter.»
Och liksom av misstag kom hon med sin blomstrande kind så nära gallret, att Cornelis kunde vidröra den med sina läppar.
Rosa gav till ett litet anskri fullt av kärlek och försvann.