Den svarta tulpanen/Kapitel 21
| ← Vad som hade tilldragit sig under dessa åtta dagar |
|
Tulpanen och kärleken i blom → |
XXI.
DEN ANDRA TULPANLÖKEN
Natten blev god, morgondagen ännu bättre.
Under de föregående dagarna hade fängelset känts så tungt, så dystert och lågt, hade med hela sin tyngd tryckt den stackars fången; murarna hade varit svarta, luften kall, järngallren så täta, att dagsljuset knappt kunde tränga in.
Men då Cornelis nu vaknade, lekte en stråle av morgonsolen mellan gallerstängerna, duvor klövo luften på snabba vingar, under det att andra kärleksfullt kuttrade på taket närmast det ännu stängda fönstret.
Cornelis skyndade att öppna detta fönster; det syntes honom som om livet, glädjen, ja nästan friheten med denna solstråle banade sig väg in i den dystra fängelsecellen.
Det var därför att kärleken, denna himmelens blomma, tusen gången mera strålande och doftande än jordens alla blommor, nu blomstrade där och lät honom se alla föremål i ett rosenfärgat skimmer.
Då Gryphus kom in till fången, fann han honom uppstigen och gnolande på en operamelodi, i stället för att han de föregående dagarna varit nedslagen och dyster och legat till sängs.
Gryphus såg snett på honom.
»Hm!» utlät han sig.
»Hur står det till i dag?» frågade fången.
Gryphus såg fortfarande snett på honom.
»Hur står det till med hunden, med herr Jakob och med den vackra Rosa?»
Gryphus bet ihop tänderna.
»Här har ni er frukost», sade han.
»Tack, min vän Cerberus», sade fången, »den kommer lägligt, jag är hungrig som en varg.»
»Jaså, ni är hungrig?» sade Gryphus.
»Varför inte?» frågade van Baerle.
»Det vill synas som om sammansvärjningen nu vore i full gång», sade Gryphus.
»Vilken sammansvärjning?»
»Åh, man vet nog hur det står till, min lärda herre; men man kommer att vaka över er, lita på det, man kommer att vaka över er!»
»Vaka bäst ni vill, herr Gryphus; både min person och min sammansvärjning stå till er tjänst.»
»Det få vi se i middag», sade Gryphus och gick.
»I middag!» upprepade Cornelis; »vad menar han? Nåja, låtom oss vänta till i middag, så få vi väl se.»
För Cornelis, som väntade att klockan skulle bli nio på aftonen, var det icke svårt att vänta till middagen.
Just som klockan slog tolv, hördes steg i trappan, icke endast Gryphus' utan även tre eller fyra honom åtföljande soldaters.
Dörren öppnades, Gryphus kom in och släppte även in soldaterna, varpå han stängde dörren.
»Låtom oss nu visitera», sade Gryphus.
Man sökte i Cornelis' fickor, mellan tröjan och västen, mellan västen och skjortan, mellan skjortan och kroppen, utan att finna något.
Vidare söktes i lakanen, i madrassen och i sänghalmen, allt med lika liten framgång.
Hur lyckönskade icke Cornelis sig till att ej ha emottagit den tredje löken, som Gryphus alldeles säkert skulle ha funnit vid denna undersökning, hur väl den än varit gömd, och låtit undergå samma behandling som den första!
För övrigt har aldrig en fånge med mindre förlägenhet undergått husvisitation.
Gryphus avlägsnade sig efter att endast ha funnit den blyertspenna och tre eller fyra ark papper, som Rosa hade givit Cornelis; dem tog han med sig som de enda segertecknen från den misslyckade expeditionen.
Klockan sex infann Gryphus sig på nytt, men denna gång ensam. Cornelis ville blidka honom, men Gryphus brummade, visade en huggtand, som han hade i hörnet av munnen, och gick ut baklänges, som om han fruktat att bli våldförd.
Cornelis brast ut i skratt, varpå Gryphus, som hade ett gott förråd av ordspråk, ropade till honom genom gallret:
»Det är bra, gå på bara, skrattar bäst som skrattar sist!»
Den som skulle komma att skratta sist, den aftonen åtminstone, var Cornelis, ty han väntade Rosa.
Rosa kom klockan nio, men utan någon lykta. Hon behövde nu icke något ljus, hon kunde läsa.
Dessutom kunde ljuset förråda Rosa, å vilken Jakob spionerade mer än någonsin.
Vidare syntes i ljusskenet Rosas rodnad alldeles för mycket, då hon rodnade.
Vad talade de två älskande om denna afton? Om det, som förälskade personer alltid tala om, i Frankrike stående i porten, i Spanien från ena ändan av en balkong till den andra, i Orienten från övre till nedre delen av en terrass.
De talade om de saker, som sätta vingar på timmarnas fot, giva tidens vingar ökad flygkraft.
De talade om allt, utom den svarta tulpanen.
Klockan tio skildes de som vanligt.
Cornelis var lycklig, så lycklig som en tulpanälskare kan vara, då han icke får tala om sitt älsklingsämne.
Han fann Rosa vacker som en dag, fann henne god, älskvärd, förtjusande.
Men varför hade Rosa förbjudit allt tal om tulpanen?
Det var ett stort fel hos Rosa.
Cornelis sade suckande för sig själv, att kvinnan icke blivit skapad fullkomlig.
Under en del av natten låg han och grubblade på denna ofullkomlighet, vilket med andra ord vill säga, att så länge han var vaken, tänkte han på Rosa.
Då han väl hade somnat, drömde han om henne.
Men drömmens Rosa var långt fullkomligare än verklighetens. Hon icke blott talade om tulpaner, utan bar även till Cornelis en praktfull svart tulpan i en kinesisk vas.
Cornelis vaknade darrande av glädje och viskande: »Ack, Rosa, Rosa jag älskar dig!»
Om Rosa bara hade talat om tulpaner, skulle Cornelis ha föredragit henne framför drottning Semiramis, drottning Kleopatra, drottning Elisabet, drottning Anna av Österrike, det vill säga framför de största eller vackraste drottningar i världen.
Men Rosa hade förbjudit, vid straff att eljest icke komma tillbaka, allt tal under tre dagars tid om tulpaner.
Väl är det sant, att detta var sjuttiotvå timmar skänkta åt älskaren, men det var sjuttiotvå timmar tagna från trädgårdsodlaren.
Av dessa sjuttiotvå timmar voro dock redan trettiosex tilländalupna. De återstående trettiosex skulle snart gå, hälften under väntan på den älskade, den andra hälften under ljuvlig hågkomst av det, som redan hade varit.
Rosa återkom på vanlig tid. Cornelis bar hjältemodigt sin botgöring. Han skulle ha varit en utmärkt pytagoré, och förutsatt att man låtit honom en gång om dagen fråga efter sin tulpan, skulle han enligt ordens statuter på fem års tid icke ha talat om någonting annat.
För övrigt insåg den vackra besökerskan mycket väl, att då man å ena sidan gör sin vilja gällande, måste man å andra sidan giva efter. Rosa lät Cornelis draga hennes fingrar genom gallret, lät honom genom gallret kyssa hennes hår.
Stackars barn, alla dessa kärlekens ömhetsbetygelser voro vida farligare för henne än att tala om tulpaner!
Hon förstod detta, då hon åter kom ned på sin kammare med häftigt klappande hjärta, glödande kinder, torra läppar och tårglänsande ögon.
Också blev följden den, att aftonen därpå, sedan de första orden utbytts, de första smekningarna gjorts, kastade hon på Cornelius genom gallret och i mörkret en av dessa blickar, som man känner, då man icke kan se dem.
»Den har kommit upp!» sade hon.
»Den har kommit upp! Vad? Vilken?» frågade Cornelis, som icke vågade tro, att Rosa frivilligt förkortade hans prövotid.
»Tulpanen», sade Rosa.
»Vad!» utropade Cornelis. »Du tillåter således?»
»Ja visst», svarade Rosa med tonen hos en öm mor, som gärna unnar sitt barn en glädje.
»Ack, Rosa!» sade Cornelis och höll fram sina läppar genom gallret i hopp om att få vidröra en kind, en hand, en panna, med ett ord något föremål.
Han vidrörde någonting bättre än allt detta, han vidrörde två halvöppnade läppar.
Rosa uppgav ett litet rop.
Cornelis, som förstod, att Rosa hade blivit högst uppskrämd av denna oväntade vidröring, skyndade att fortsätta samtalet.
»Är den rak?» frågade han.
»Rak som ett ljus.»
»Är den hög?»
»Minst två tum hög.»
»Ack, Rosa, sköt den väl, så skall du få se hur fort den växer!»
»Kan jag sköta den bättre än jag gör?» sade Rosa. »Jag tänker endast på den.»
»Endast på den, Rosa? Akta dig att inte jag blir svartsjuk i min tur!»
»Ni kan väl förstå att tänka på den är detsamma som att tänka på er. Jag förlorar den aldrig ur sikte. Jag ser den från min säng; då jag vaknar, är den det första föremål jag betraktar, då jag somnar, är den det sista min blick vilar på. Om dagen sitter jag bredvid den och arbetar, ty sedan den kommit i mitt rum, lämnar jag det sällan.»
»Det gör du rätt i, Rosa, det är din hemgift, som du vet.»
»Ja, och tack vare den kan jag gifta mig med en ung man på tjugusex till tjuguåtta år, som jag älskar.»
»Tyst, din stygga flicka!»
Cornelis lyckades bemäktiga sig den unga flickans fingrar, vilket, om det icke ändrade samtalsämnet, åtminstone kom tystnad att följa på dialogen.
Denna afton var Cornelis den lyckligaste bland dödliga. Rosa lät honom behålla sin hand så länge han behagade och tala om tulpanen så mycket han ville.
Ifrån detta ögonblick förgick ingen dag utan att medföra tillväxt både hos tulpanen och de båda älskandes kärlek. Ena gången var det bladen, som hade öppnats, en annan gång själva blomman, som hade knutit sig.
Vid denna senare underrättelse blev Cornelis' glädje stor, och hans frågor följde på varandra med en hastighet, som vittnade om deras vikt.
»Knutit sig», utropade Cornelis, »knutit sig!»
»Ja, den har knutit sig», upprepade Rosa.
»O, min Gud!» utropade han.
Därpå fortsatte han sina frågor.
»Är ovalen regelbunden, cylindern full och spetsarna riktigt gröna?»
»Ovalen är nära en tum och smalnar av nålformigt, cylindern är svällande full och spetsarna färdiga att spricka ut.»
Cornelis sov icke mycket under den natten; det var ett högst viktigt ögonblick, då spetsarna skulle spricka ut.
Två dagar därefter bragte Rosa honom den underrättelsen, att de hade spruckit ut.
»Spruckit ut, säger du, Rosa!» utropade Cornelis.
»Blomsvepet är då synligt, man kan redan urskilja …»
Han avbröt sig flämtande av sinnesrörelse.
»Ja,», svarade Rosa, »man kan urskilja ett nät av annan färg och hårfint.»
»Vad för färg?» frågade Cornelis darrande.
»Jo», svarade Rosa, »den är mycket mörk.»
»Brun?»
»Nej, mörkare.»
»Mörkare, min snälla Rosa, mörkare! Tack! Mörk som ebenholts, mörk som …»
»Mörk som det bläck, varmed jag skrivit till er.»
Cornelis gav till ett rop av vansinnig glädje.
»O», sade han knäppande ihop händerna, »det finns inte en ängel, som kan jämföras med dig, Rosa?»
»Verkligen!» sade Rosa, småleende åt denna exaltation.
»Rosa, du har mödat dig, gjort så mycket för mig; min tulpan kommer att blomma, och blomman bli svart! Rosa, Rosa, du är den fullkomligaste varelse Gud har skapat på jorden!»
»Med undantag av tulpanen likväl?»
»Tig, elaka, och förstör inte min glädje! Men säg, Rosa, om tulpanen hunnit så långt, så blommar den säkert om några dagar.»
»Ja, i morgon eller i övermorgon.»
»Och jag, som inte får se den!» utropade Cornelis, »jag får inte kyssa den som ett Försynens underverk, vilket bör tillbedjas, liksom jag kysser dina händer, Rosa, ditt hår, dina kinder, när de händelsevis äro nära gallret.»
Rosa närmade sina kinder, men icke »händelsevis», utan med uppsåt, och den unga mannens läppar tryckte sig girigt mot dem.
»Kors, jag kan ju plocka den åt er, om ni så vill», sade Rosa.
»Nej, nej! Så snart den öppnat sig, skall du ställa den väl i skuggan och genast på ögonblicket skicka ett bud till Harlem och underrätta presidenten i Tulpanodlarsällskapet, att den stora svarta tulpanen har kommit till stånd och står i full blom. Det är visserligen långt till Harlem, men för pengar får du nog något bud. Har du pengar, Rosa?»
Rosa smålog.
»Åja», sade hon.
»Tillräckligt?» frågade Cornelis.
»Jag har trehundra floriner.»
»Åh, om du har trehundra floriner, skall du inte skicka något bud, då skall du själv fara till Harlem, Rosa.»
»Men hur går det med blomman under tiden?»
»Åh, blomman skall du ta med dig; du förstår väl, att du inte får skilja dig från den ett ögonblick.»
»Men jag kommer att skiljas från er, herr Cornelis», sade Rosa bedrövad.
»Åh, det är sant, min ljuva, älskade Rosa. Min Gud, vad människorna äro elaka! Vad har jag gjort dem, att de på detta sätt berövat mig friheten? Du har rätt, Rosa, utan dig kan jag inte leva. Nåväl, skicka då någon till Harlem; underverket är minsann tillräckligt stort för att presidenten själv får göra sig det besväret att komma till Lovesstein och hämta tulpanen …»
Hastigt avbrytande sig halvviskade han med darrande röst:
»Men, Rosa, om den inte skulle bli svart!»
»Det får ni veta i morgon eller övermorgon afton.»
»Vänta ända till aftonen för att få veta det! Ack, Rosa, jag kommer att dö av otålighet. Skulle vi inte kunna komma överens om något tecken?»
»Jag skall göra något ännu bättre.»
»Vad då?»
»Om den spricker ut om natten, så kommer jag själv och underrättar er. Sker det om dagen, så smyger jag några rader till er antingen under dörren eller genom luckan, mellan min fars första och andra inspektion.»
»Ja, Rosa, just så! Åh, det blir en dubbel lycka för mig att genom några rader från dig få veta denna nyhet.»
»Nu är klockan tio», sade Rosa, »jag måste lämna er.»
»Ja, ja, gå, Rosa, gå!»
Rosa gick sin väg nästan bedrövad.
Cornelis hade ju så gott som visat bort henne.
Men så var det ju också för att vaka över den svarta tulpanen.