Den svarta tulpanen/Kapitel 26
| ← Herr van Systens |
|
Den tredje tulpanlöken → |
XXVI.
EN MEDLEM AV TULPANODLARSÄLLSKAPET
Rosa, som var utom sig, nästan vansinnig både av glädje och fruktan vid tanken på den återfunna svarta tulpanen, tog vägen till värdshuset Vita Svanen, alltjämt åtföljd av sin reskamrat, en kraftig fris, som ensam kunde sköta tio sådana som Boxtel, om så skulle behövas.
Under vägen invigdes ynglingen i saken och förklarade, att han icke drog sig för en strid, om det skulle uppstå någon; Rosa ålade honom endast att därvid akta tulpanen.
Men vid ankomsten till Grote-Markt stannade Rosa, fattad av en plötslig ingivelse, liksom den av Homeros beskrivna gudinnan Pallas, vilken fattar Achilles i håret, i samma ögonblick han är på väg att överlämna sig åt ett vredesutbrott.
»Min Gud», viskade hon, »jag har begått ett förskräckligt fel! Kanske har jag störtat både Cornelis, tulpanen och mig själv i fördärvet. Jag har», tänkte hon, »fäst människornas uppmärksamhet på saken, jag har väckt misstankar. Jag är endast en svag kvinna, om de där karlarna sluta sig tillsammans mot mig, är jag förlorad. Vad mig själv angår, skulle det inte betyda någonting, men Cornelis! men tulpanen!»
Hon försjönk i ett ögonblicks eftersinnande.
»Om jag nu går till den där Boxtel», fortfor hon i sin tankegång, »och jag inte känner honom och han inte är den där Jakob, utan en annan tulpanälskare, som likaledes dragit upp en svart tulpan, eller om min tulpan blivit stulen av någon annan än den jag misstänker, eller redan övergått i andra händer; om jag inte känner igen mannen, utan endast min tulpan, hur skall jag då kunna bevisa, att den är min? Å andra sidan, om jag i denna Boxtel igenkänner den falske Jakob, vem vet vad som då kan hända? Medan vi tvista, kan tulpanen förgås. O, heliga jungfru, ingiv mig en tanke hur jag skall handla! Det gäller mitt öde, det gäller den stackars fången, som kanske i detta ögonblick är nära döden!»
Då Rosa hade gjort denna bön, väntade hon fromt på den ingivelse, varom hon anropat himmeln.
Emellertid uppstod i andra ändan av Grote-Markt en livlig rörelse av springande människor och öppnade portar: endast Rosa gav icke akt på detta ovanligt tillopp av människor.
»Vi måste återvända till herr van Systens», sade hon.
»Ja, låtom oss göra det», sade hennes följeslagare.
De togo vägen genom Halmgatan, som förde dem rakt till herr van Systens' bostad; han satt ännu och skrev med sin vackraste stil och sin bästa penna på sin rapport.
Överallt, där Rosa gick fram, hörde hon endast talas om den svarta tulpanen och priset på hundratusen floriner; nyheten var redan spridd över staden.
Rosa hade icke liten möda att åter få tillträde till herr van Systens, som dock liksom första gången kände sig kraftigt påverkad av det trolska ordet: den svarta tulpanen.
Men då han fick se Rosa, vilken han för sig själv utmålat som en fjolla eller någonting ännu värre, blev han ond och ville avvisa henne.
Men Rosa sade med hopknäppta händer och med den ton av ärlig sanning, som trängde till hjärtat:
»Jag besvär er vid allt vad heligt är att icke avvisa mig, utan höra vad jag har att meddela! Och kan ni icke göra mig rättvisa, skall ni åtminstone icke en dag inför Guds domstol behöva göra er den förebråelsen. att ni varit medbrottsling i en dålig handling.»
Van Systens stampade av otålighet; det var nu andra gången han av Rosa avbröts mitt i författandet av en rapport, i vilken han satte sin dubbla egenkärlek av borgmästare och president i Tulpanodlarsällskapet.
»Men min rapport», utropade han, »min rapport över den svarta tulpanen!»
»Herr borgmästare», fortfor Rosa med den fasthet, som oskuld och sanning skänka, »er rapport över den svarta tulpanen, kommer, om ni icke hör mig, att grunda sig på falska och brottsliga uppgifter. Jag bönfaller att ni skickar efter och här i min närvaro förhör den person, som kallar sig Boxtel, men som jag påstår vara herr Jakob; och jag svär vid Gud att avstå från alla anspråk på tulpanen, om jag inte känner igen både den och honom, som slagit den under sig.»
»Än sedan då?» frågade herr van Systens.
»Vad menar ni?»
»Jag frågar er vad det skulle bevisa, även om ni kände igen dem?»
»Men, herre», sade Rosa förtvivlad, »ni är ju en hederlig man — tänk, om ni skulle ge priset åt en person för ett verk, som han icke allenast ej gjort, utan till och med stulit av en annan!»
Rosas ord och ton skulle kanske ha bibringat van Systens en annan uppfattning och förmått honom att svara den stackars flickan litet mindre barskt, om icke i detsamma samtalet avbrutits av ett häftigt oväsen på gatan, vilket endast utgjorde en fortsättning av det buller, som Rosa, utan att fästa uppmärksamhet därvid, redan hade hört på Grote-Markt och som icke hade kunnat förmå henne att avbryta sin varma bön.
Högljudda bifallsrop kommo huset att skaka. Herr van Systens lyssnade till dessa rop, som för Rosa endast voro ett vanligt gatuuppträde.
»Vad kan det vara?» utropade borgmästaren; »är det möjligt, kan jag ha hört rätt?»
Och han skyndade ut i sitt ytterrum, utan att vidare bekymra sig om Rosa och lämnande henne kvar i skrivrummet.
Knappt utkommen i ytterrummet, uppgav herr van Systens ett högljutt utrop, då han såg sin trappa full av folk ända upp i förstugan.
Följd av hopen, gick en ung man, klädd i en rock av violett bomullssammet med silverbroderier, med förnäm långsamhet uppför den vitglänsande, välskurade stentrappan.
Bakom honom gingo två officerare, den ene sjöofficer, den andre kavalleriofficer.
Van Systens banade sig väg bland en mängd gapande betjänter och bugade sig, nästan knäföll för den nykomne, som gav anledning till all denna uppståndelse.
»Ers höghet», utropade han — »ers höghet hos mig under mitt låga tak! Vilken evinnerlig heder för mitt ringa hus!»
»Min bäste herr van Systens», sade Wilhelm av Oranien med en mildhet, som hos honom ersatte smålöjet, »jag är en äkta holländare, jag tycker om sjön, öl och blommor, ibland till och med den ost, som smakar fransoserna så bra. Till de blommor jag föredrager höra naturligtvis tulpanerna. Jag hörde i Leyden berättas, att staden Harlem äntligen ägde ett exemplar av den svarta tulpanen, och sedan jag övertygat mig, att saken, huru otrolig den än föreföll, överensstämde med sanningen, begav jag mig hit för att av presidenten i Tulpanodlarsällskapet få bekräftelse därpå.»
»Åh, ers höghet», sade van Systens förtjust, »vilken ära för sällskapet, om dess arbeten vinner ers höghets nådiga bifall!»
»Har ni blomman här?» frågade prinsen, som utan tvivel redan ångrade, att han talat för mycket.
»Nej, tyvärr, ers höghet, den är inte här.»
»Var är den då?»
»Hos sin ägare.»
»Vem är ägaren då?»
»En hederlig tulpanodlare från Dordrecht.»
»Från Dordrecht?»
»Ja.»
»Hans namn?»
»Boxtel.»
»Var bor han?»
»På Vita Svanen. Jag skall låta kalla honom hit, och om ers höghet under tiden behagar stiga in i salongen, kommer han nog raskt med sin tulpan, då han fått veta att ers höghet är här.»
»Det är bra, skicka efter honom.»
»Genast, ers höghet. Men …»
»Vad är det?»
»Åh, ingenting av vikt, ers höghet.»
»Allt är av vikt här i världen, herr van Systens.»
»Nåväl, ers höghet, det har uppstått en svårighet.»
»Vilken då?»
»Det har redan personer uppträtt och gjort falska anspråk på tulpanen. Men så är den ju också värd hundratusen floriner.»
»Falska anspråk, säger ni?»
»Ja, ers höghet.»
»Det är ett brott, herr van Systens.»
»Alldeles säkert, ers höghet.»
»Har ni bevis på detta brott?»
»Nej, ers höghet, den brottsliga kvinnan …»
»Den brottsliga kvinnan?»
»Jag menar den, som gör anspråk på tulpanen, ers höghet, och som nu befinner sig i rummet bredvid.»
»Hör man på! Nå, vad tänker ni om saken, herr van Systens?»
»Jag tänker, ers höghet, att de hundratusen florinerna förlett henne.»
»Och hon gör anspråk på tulpanen?»
»Ja, ers höghet.»
»Nå, på vad sätt söker hon bevisa sin äganderätt?»
»Jag höll just på att förhöra henne, då ers höghet kom.»
»Låtom oss höra vad hon har att anföra, herr van Systens. Jag är landets högsta domare, och skall hålla förhör och skipa rättvisa.»
»Nu har jag funnit min konung Salomo», sade van Systens, i det han bugade sig och visade prinsen vägen.
Denne ämnade gå förut, men stannade plötsligt och sade:
»Gå före mig och kalla mig endast herre.»
När de kommo in i skrivrummet, funno de Rosa stående vid fönstret och blickande ned i trädgården.
»Åh, en frisländska!» sade prinsen, då han varseblev Rosas gyllene huva och röda kjol.
Rosa vände sig om vid bullret, men märkte knappast prinsen, som satte sig i rummets mörkaste hörn; hela hennes uppmärksamhet gällde, som man lätt kan förstå, den viktiga person, som kallades van Systens, men alls icke den anspråkslösa man, som följde med husets herre och förmodligen var någon underordnad.
Den anspråkslösa mannen tog en bok från hyllan och gav van Systens ett tecken att börja förhöret.
Van Systens, åtlydande vinken från den unga mannen i violettfärgad rock, satte sig, helt lycklig och stolt över det viktiga uppdraget.
»Mitt barn», sade han, »lovar ni att säga sanningen, hela sanningen angående denna tulpan.»
»Det lovar jag.»
»Nåväl, tala då i denna herres närvaro, som är en medlem av Tulpanodlarsällskapet.»
»Herre, vad skall jag redan säga er, som jag inte redan sagt?»
»Gå på!»
»Då upprepar jag den begäran jag redan ställt till er.»
»Och det är?»
»Att låta herr Boxtel komma hit med sin tulpan; om jag inte känner igen den såsom varande min, skall jag uppriktigt säga det; men känner jag igen den, så återfordrar jag den, om jag så ock skall gå till själva ståthållaren och där framlägga mina bevis.»
»Ni har således bevis, mitt vackra barn?»
»Gud, som känner min rättvisa sak, skall nog förse mig därmed.»
Van Systens utbytte en blick med prinsen, som alltifrån Rosas första ord tycktes försöka draga sig till minnes, var han hade hört denna ljuva röst förut.
En officer skickades för att hämta Boxtel.
Van Systens fortsatte förhöret.
»Och varpå grundar ni ert påstående att vara ägarinna till den svarta tulpanen?»
»På en ganska enkel sak, den nämligen, att jag själv planterat och dragit upp den i mitt eget rum.»
»I ert rum; var är då ert rum beläget?»
»På Lovesstein.»
»Ni är således från Lovesstein?»
»Jag är dotter till fångvaktaren på fästningen.»
Prinsen gjorde en liten rörelse, som skulle uttrycka:
»Åh, nu kommer jag ihåg!»
Under det han låtsades läsa, betraktade han Rosa ännu uppmärksammare än förut.
»Ni älskar således blommor?» fortfor van Systens.
»Ja, herre.»
»Ni är hemma i trädgårdsvetenskapen?»
Rosa tvekade ett ögonblick; därpå sade hon med en ton, som kom från djupet av hennes hjärta:
»Mina herrar, det är ju till män av heder jag talar?»
Tonen var så uppriktig, att både van Systens och prinsen på samma gång bejakade frågan med en rörelse av huvudet.
»Nåväl, det är inte jag, som är hemma i trädgårdsvetenskapen; jag är endast en stackars okunnig flicka av folket, och ännu för tre månader sedan kunde jag varken läsa eller skriva. Nej, det är inte jag, som funnit den svarta tulpanen.»
»Vem har funnit den då?»
»En stackars fånge på Lovesstein.»
»En fånge på Lovesstein?» sade prinsen.
Rosa spratt till ljudet av denna röst.
»Således en statsfånge», sade prinsen, »ty på Lovesstein finnas inga andra.»
Han började åter läsa eller låtsade åtminstone göra det.
»Ja», viskade Rosa darrande, »en statsfånge.»
Van Systens bleknade, då han hörde en sådan bekännelse inför ett sådan vittne.
»Fortsätt», sade Wilhelm kallt.
»Ack, herre», sade Rosa, vändande sig till den hon ansåg för sin rätta domare, jag kommer att göra en svår självanklagelse.»
»Det ser så ut», sade van Systens, »ty statsfångarna på Lovesstein få inte ha någon gemenskap med andra.»
»Ack, herre!»
»Ni synes av edra ord att döma ha begagnat er av er ställning som fångvaktarens dotter för att sätta er i beröring med fången och odla blommor?»
»Ja», viskade Rosa utom sig, »jag måste erkänna, att jag såg honom alla dagar.»
»Olyckliga!» utropade van Systens.
Då prinsen såg Rosas förskräckelse och van Systens sinnesrörelse, lyfte han upp huvudet och sade på sitt korta och bestämda sätt:
»Detta är en sak, varmed Tulpanodlarsällskapets medlemmar icke äga att befatta sig; de böra endast sysselsätta sig med den svarta tulpanen utan att forska i politiska förbrytelser. Fortsätt, unga flicka, fortsätt.»
Van Systens tackade med en vältalig blick i tulpanernas namn den nya medlemmen av sällskapet.
Lugnad av detta slags uppmuntran från den okände, berättade Rosa allt vad hon hade gjort och lidit under dessa tre månaders tid. Hon talade on sin fars hårdhet, huru den första tulpanlöken blivit förstörd av honom, fångens smärta, de försiktighetsmått de iakttagit för att bevara och draga upp den andra löken, fångens tålamod, hans förtvivlan under deras skilsmässa och huru han velat dö av svält, då han icke längre erhöll några underrättelser om sin tulpan; hon skildrade hans glädje, då han åter fick se henne, och slutligen bådas förtvivlan vid upptäckten av att tulpanen, som då nyss hade slagit ut, blivit dem frånstulen en timme därefter.
Detta allt uttalades med en ton av sanning, som lämnade prinsen oberörd, så såg det ut åtminstone, men icke förfelade att göra ett visst intryck på van Systens.
»Men», sade prinsen, »det är ju inte lång tid ni känt fången?»
Rosa betraktade med förvånad blick den okände, som drog sig tillbaka i dunklet, liksom om han velat undfly denna blick.
»Varför tror ni det? frågade hon.
»Därför att fångvaktaren Gryphus och hans dotter inte varit mer än fyra månader på Lovesstein.»
»Det är sant.»
»Och såvida ni inte bad om er fars transport för att få följa med någon fånge, som flyttades från Haag till Lovesstein …»
»Herre!» sade Rosa rodnande.
»Fortsätt», sade prinsen.
»Jag tillstår, att jag redan i Haag kände fången.»
»Lyckliga fånge!» sade Wilhelm småleende.
I detta ögonblick inträdde den till Boxtel skickade officern och anmälde för prinsen, att Boxtel anlänt med sin tulpan.