Den svarta tulpanen/Kapitel 32
| ← I Harlem |
|
Slutet → |
XXXII.
EN SISTA BÖN
I detta högtidliga ögonblick, under det att bifallsropen skallade, for en vagn fram på vägen utefter parkens kant, men kunde endast färdas långsamt, emedan några barn hade trängts ut dit från alléen av trängseln bland de fullvuxna.
I denna dammiga, på sina hjulaxlar gnisslande vagn åkte den olycklige van Baerle, vilken genom det öppna vagnsfönstret började kunna betrakta det skådespel, som vi ha försökt, mycket ofullkomligt utan tvivel, att skildra för våra läsare.
Denna folkhop, detta buller, denna avspegling av all mänsklig och naturlig prakt bländade fången som en blixt, som skulle ha trängt in i hans fängelsehåla.
Oaktat hans följeslagares motsträvighet att besvara hans frågor rörande det öde, som väntade honom, vågade Cornelis likväl göra honom en sista fråga angående denna livliga rörelse, som han i första början kunde och måste tro vara för sig fullkomligt främmande.
»Som ni ser, firas här en fest», sade officern.
»Åh, en fest!» sade Cornelis med den dystert likgiltiga tonen hos en man, som redan för länge sedan tagit avsked av denna världens glädje.
Efter några ögonblicks tystnad återtog fången:
»Kanske är det en fest för Harlems skyddshelgon, ty jag ser mycket blommor.»
»Det är verkligen en fest, varvid blommorna spela huvudrollen.»
»Ack, vilka ljuva dofter! Vilka vackra färger!» utropade Cornelis.
»Stanna, så att herr van Baerle får se», sade officern med en rörelse av hjärtligt deltagande, som man finner endast hos militärer, till soldaten, som tjänstgjorde som kusk.
»Tack för er välvilja», svarade Cornelis med ett vemodigt leende; »men det är smärtsamt för mig att se andras glädje, förskona mig därför.»
»Som ni vill, låtom oss då köra vidare. Jag befallde kusken stanna, därför att det påstås, att ni älskar blommor, och i synnerhet sådana, vilkas fest i dag firas.»
»Vad är det då för blommor, vilkas fest firas i dag?»
»Tulpaner.»
»Tulpaner!» utropade van Baerle; är det tulpanernas fest i dag?»
»Ja, men eftersom det är er oangenämt att se det, så låtom oss köra på.»
Officern ämnade just säga till kusken att fortsätta, då Cornelis, hos vilken en smärtsam aning hade uppstått, hejdade honom.
»Är det kanske i dag», frågade han med darrande röst, »som priset skall utdelas?»
»Ja, priset för den svarta tulpanen.»
Cornelis kinder blevo purpurröda, en skälvning överfor hela hans kropp, svetten pärlade på hans panna. Men när han så betänkte, att hela festen måste bli inställd, emedan det ju varken fanns någon blomma eller någon person att prisbelöna, sade han:
»Ack, alla dessa präktiga människor äro lika olyckliga som jag, ty de komma att gå miste om den högtidlighet, vartill vi blivit inbjudna, eller åtminstone få de endast se den ofullständig.»
»Vad menar ni, herr van Baerle?»
»Jag menar», svarade Cornelis lutande sig tillbaka på vagnsätet, »att ingen någonsin kommer att finna den svarta tulpanen, undantagandes en enda person, som jag känner.»
»Då», sade officern, »har denna någon, som ni känner, funnit den, ty den blomma ni anser omöjlig att åstadkomma, är i detta ögonblick föremål för hela Harlems beundran.»
»Den svarta tulpanen!» utropade van Baerle, i det han till hälften kastade sig ut genom vagnsfönstret. »Var då? Var då?»
»Där borta på tronen — ser ni den?»
»Ja, jag ser.»
»Men nu måste vi fara vidare», sade officern.
»Ack, hav förbarmande med mig, för mig inte härifrån, låt mig betrakta den ännu ett ögonblick! Är det verkligen den svarta tulpanen? Är det möjligt, att den är fullkomligt svart? Ack, har ni sett den? Den måste ha fläckar, den måste vara ofullkomlig, den är kanske endast färgad med svart. Ack, om jag vore där, skulle jag genast kunna säga det — låt mig stiga ur, låt mig se på nära håll, jag ber er!»
»Är ni från era sinnen? Tycker ni jag kan tillåta det?»
»Jag besvär er!»
»Ni glömmer, att ni är fånge.»
»Jag är fånge, det är sant, men jag är hederlig karl, och jag svär vid min heder, att jag inte skall fly; låt mig endast få betrakta denna blomma!»
»Men mina order, herr van Baerle?»
Officern ämnade åter befalla kusken att köra på, men Cornelis hejdade honom ännu en gång.
»Ack, var fördragsam, var ädelmodig, hela mitt liv beror därpå, detta liv, av vilket nu kanske inte många ögonblick återstå! Ack, ni vet inte vad jag lider, vad allt jag nu utkämpar i min hjärna och mitt hjärta; ty», fortfor Cornelis förtvivlad, »det är ju en möjlighet, att det kunde vara min tulpan, som blivit Rosa frånstulen. Ack, förstår ni vad det vill säga att ha dragit upp den svarta tulpanen, att ha sett den ett ögonblick, ha funnit, att den var fullkomlig, att den var på samma gång ett konstens och naturens mästerverk, och sedan förlora den, förlora den för evigt! O, jag måste ut ur vagnen, jag måste gå och se på den — döda mig sedan, om ni vill, men jag skall se den, jag skall se den!»
»Tig, olycklige, och fort in i vagnen! Hans höghet ståthållarens eskort kommer här, och skulle prinsen märka något uppträde eller oväsen, vore det slut både med er och mig.»
Van Baerle, mera förskräckt för sin följeslagares än för sin egen räkning, kastade sig tillbaka i vagnen; men det var honom omöjligt att hålla sig stilla en halv minut, och knappt hade de första tjugu ryttarna och prinsen passerat förbi, förrän Cornelis stack ut huvudet genom vagnsfönstret och med bönfallande åtbörder anropade ståthållaren, som i detsamma åkte förbi.
Wilhelm okänslig och okonstlad som vanligt, var på väg till stället, där prisutdelningen skulle äga rum. Han höll i handen en pappersrulle, som i detta ögonblick tjänade honom i stället för kommandostav.
Då prinsen-ståthållaren såg denna gestikulerande och bönfallande man och kanske även kände igen officern, som åtföljde honom, befallde han, att hans vagn skulle hålla. Ögonblickligen stannade hans hästar, darrande på sina hasar, sex steg från den vagn, där van Baerle satt inburad.
»Vad är å färde?» frågade prinsen officern, som genast hoppat av vagnen och vördnadsfullt gick fram till honom.
»Ers höghet», sade han, »det är den statsfånge, som jag på ers höghets befallning hämtat på Lovesstein och fört till Harlem.»
»Vad vill han?»
»Han begär enträget att få stanna här ett ögonblick.»
»För att se den svarta tulpanen, ers höghet», ropade van Baerle knäppande ihop händerna, »och sedan jag sett den och blivit förvissad om vad jag önskar veta, skall jag, om så är mitt öde, dö och i döden välsigna ers höghets barmhärtighet, som låtit mitt verk få sin fullbordan och sitt förhärligande.»
Det var verkligen ett egendomligt skådespel att se dessa båda män, var och en i sitt vagnsfönster och omgiven av sin vakt, den ene allsmäktig, den andre en stackars olycklig fånge, den ene färdig att bestiga tronen, den andre troende sig färdig att bestiga schavotten.
Wilhelm hade betraktat Cornelis med köld och hört hans häftiga bön.
Därpå vände han sig till officern och frågade:
»Är detta den upproriske fånge, som på Lovesstein ville döda sin vaktare?»
Cornelis drog en suck och sänkte huvudet; hans milda, ärliga ansikte på en gång rodnade och bleknade. Dessa den allsmäktige och allvetande furstens ord, denna gudomliga ofelbarhet, som blivit underrättad genom någon hemlig och för andra osynlig budbärare och redan kände hans brott, förespådde Cornelis icke blott en ännu säkrare bestraffning, utan även ett avslag på hans bön.
Utan att söka kämpa emot, utan att försvara sig, erbjöd han prinsen den rörande anblicken av okonstlad förtvivlan, lätt begriplig för och av mäktig verkan på en så storslagen själ som den, vilken nu betraktade honom.
»Låt fången stiga ur», sade ståthållaren, »för att gå och beskåda den svarta tulpanen, som väl förtjänar att ses allra minst en gång.»
»Ack, ers höghet», sade Cornelis, som var nära att av glädje förlora medvetandet och vacklande steg ur vagnen, »ack, ers höghet!»
Han var nära att kvävas, och utan officerns hjälp, som tog honom under armen, skulle det ha blivit på knä och med pannan i stoftet som den stackars Cornelis skulle ha tackat hans höghet.
Sedan han givit detta tillstånd, fortsatte prinsen sin väg genom parken under de mest entusiastiska bifallsrop.
Då prinsen kort därpå steg upp på estraden, smällde kanonskotten så att det dånade i rymden.