Den svarta tulpanen/Kapitel 33
| ← En sista bön |
|
XXXIII.
SLUTET
Van Baerle, åtföljd av fyra soldater, som banade väg genom folkhopen, trängde sig snett över platsen fram mot tulpanen, som slukades av hans allt närmare och närmare kommande blickar.
Äntligen fick han då se denna oförlikneliga blomma, som, framkallad genom för andra okända kombinationer av värme, svalka, skugga och ljus, skulle visa sig för några få dagar för att därpå för alltid försvinna. Han såg den på sex stegs avstånd och njöt av dess fulländade behag, såg den bakom de unga flickor, som utgjorde en hedersvakt åt denna ädelhetens och oskuldens drottning. Och likväl, ju mera han med sina egna ögon övertygade sig om blommans fulländning, desto mera kände han sitt hjärta sönderslitet av de kvalfullaste tankar. Han sökte omkring sig efter någon, som han kunde göra en fråga; men överallt såg han endast okända ansikten, såg allas uppmärksamhet riktad på tronen, där ståthållaren nyss hade satt sig.
Prins Wilhelm, som sålunda ådrog sig alla blickar, steg upp, lät sin lugna blick sväva ut bland den glädje- berusade hopen och fäste därpå sina genomträngande ögon turvis på de tre vinklarna i en triangel, som framför honom bildades av tre mycket olika intressen och tre dramer.
I en av dessa vinklar stod Boxtel, darrande av otålighet och med all sin uppmärksamhet slukande prinsen, florinerna, den svarta tulpanen och publiken.
I andra vinkeln syntes Cornelis, flämtande, stum, utan öga, liv, kärlek och hjärta för någonting annat än den svarta tulpanen, sitt barn.
I den tredje vinkeln slutligen stod på en liten estrad bland Harlems ungmör en vacker frisiska i en klänning av fint rött ylle, broderad med silver och betäckt av spetsar, som böljade ned från hennes yppiga huva.
Det var Rosa, som vacklande och med tårfyllda ögon stödde sig på en av Wilhelms officerare.
Då prinsen nu såg alla på sin plats och färdiga att höra, rullade han långsamt upp pergamentet och började tala med lugn och tydlig ehuru svag röst, av vilken dock icke en ton gick förlorad tack vare den andäktiga tystnad, som plötsligt sänkte sig över de femtiotusen åhörarna, som knappt vågade andas och vilkas ögon hängde fast vid hans läppar.
»I kännen», sade han, »ändamålet varför vi äro samlade här.
»Ett pris på 100,000 floriner har blivit utfäst åt den, som skulle kunna uppdraga den svarta tulpanen.
»Den svarta tulpanen! Ja, detta Hollands underverk haven I nu för ögonen; den svarta tulpanen har blivit funnen, och alla de villkor ha blivit uppfyllda, som hade uppställts av Tulpanodlarsällskapet i Harlem.
»Historien om dess uppkomst och dess upphovsmans namn skola inskrivas i stadens hedersbok.
»Må den person träda fram, som är ägare till den svarta tulpanen.»
Vid dessa ord lät prinsen, för att se vad verkan de skulle göra, sin klara blick sväva ut över de tre triangelvinklarna.
Han såg Boxtel rusa ned från sin estrad.
Han såg Cornelis göra en ofrivillig rörelse.
Och han såg slutligen officern, som stödde Rosa, leda eller snarare med milt våld tvinga henne att gå framåt till tronen.
Ett dubbelt anskri hördes samtidigt på båda sidor om prinsen.
Boxtel och Cornelis, den ene liksom slagen av åskan och den andre på det häftigaste upprörd, hade båda ropat:
»Rosa! Rosa!»
»Denna tulpan tillhör ju er, unga flicka, är det icke så?» frågade prinsen.
»Jo, ers höghet», stammade Rosa, vars rörande skönhet hälsades med ett allmänt bifallssorl.
»Ack», sade Cornelis för sig själv, »hon har då bedragit mig, då hon sade, att man hade stulit blomman från henne! Detta är således orsaken varför hon lämnat Lovesstein. O, jag är glömd, besviken av henne, som jag trodde vara min bästa vän!»
»O», suckade Boxtel å sin sida, »jag är förlorad!»
»Denna tulpan», återtog prinsen, »skall alltså bära sin upphovsmans namn och inskrivas i katalogen under titeln Tulipa nigra Rosa Baerlensis, det sista på grund av namnet van Baerle, som denna unga flicka såsom gift hädanefter kommer att bära.»
Därmed tog Wilhelm Rosas hand och lade i en mans, som blek och utom sig av glädje hade rusat fram till tronen och tackade ömsom prinsen, sin trolovade och Gud, vilken från sin azurhimmel småleende betraktade detta skådespel av två lyckliga hjärtan.
I samma ögonblick inträffade även, att för van Systens' fötter föll ned en man slagen av ett helt annat slags sinnesrörelse.
Boxtel, krossad under tyngden av svikna förhoppningar, hade sjunkit ned medvetslös.
Då han lyftes upp och hans puls och hjärta blivit undersökta, befanns han vara död.
Denna tilldragelse, åt vilken varken prinsen eller van Systens' syntes ägna någon vidare uppmärksamhet, störde icke festen; endast Cornelis ryggade tillbaka förskräckt, då han i tjuven, i den falske Jakob, kände igen sin granne Isak Boxtel, som han i sitt hjärtas oskuld aldrig kunnat misstänka för en så usel handling.
Det var för övrigt en stor lycka för Boxtel, att han just nu träffades av ett dödande slaganfall, som hindrade honom att längre förbli vittne till saker, vilka voro så smärtsamma för hans högmod och hans girighet.
Vid trumpeternas ljud anträdde därpå processionen sitt återtåg, utan annan ändring i ceremonielet, än att i stället för den döde Boxtel gingo nu Cornelis och Rosa triumferande hand i hand bredvid varandra.
Vid återkomsten till rådhuset visade prinsen Cornelis på pungen med de hundratusen florinerna i guld och sade:
»Det är svårt att säga, vem som har vunnit detta pris, ni eller Rosa; ty ehuru ni har funnit sättet att framkalla den svarta tulpanen, är det likväl hon, som har dragit upp den och fått den att blomma. Det vore orättvist att icke tillbjuda henne det i hemgift.
»Dessutom är detta en gåva av staden Harlem till tulpanen.»
Cornelis väntade för att höra vad prinsen ytterligare hade att säga. Denne fortfor:
»Jag skänker Rosa de hundratusen florinerna, som hon väl har förtjänat och som hon nu kan erbjuda er. De äro en belöning för hennes kärlek, hennes mod och redbara handlingssätt.
»Vad er beträffar, herr van Baerle, så har ni ytterligare er trolovade att tacka därför, att er oskuld blivit uppdagad.» — Vid dessa ord räckte prinsen Cornelis det redan omtalade bibelbladet, på vilket Cornelis De Witts brev var skrivet och varuti tulpanlökarna hade varit inlagda. »Man har nämligen kommit till insikt om, att ni blivit fängslad för ett brott, som ni icke hade begått.
»Detta innebär icke blott att ni är fri, utan även naturligtvis att er konfiskerade egendom kommer att till er återställas.
»Herr van Baerle, ni var gudson till Cornelis De Witt och en vän till hans broder Johan. Förbliv värdig det dopnamn, som den ene hade givit er, och den vänskap, varmed den andre hedrade er. Bevara i troget minne bådas förtjänster, ty herrarna De Witt, beklagansvärda offer för ett misslett folks orättvisa dom och grymma straff, voro två stora medborgare, över vilka Holland i dag känner sig stolt!»
Sedan prinsen mot sin vana med rörd ton uttalat dessa ord, gav han sina båda händer åt de på var sin sida om honom knäfallande trolovade makarna.
Dragande en suck återtog han därpå:
»Ack, I ären bra lyckliga, som allt under det I kanske drömmen om Hollands ära och i synnerhet dess lycka, dock icke söken några andra erövringar än nya färger på tulpaner.»
Och kastande en blick åt det håll, där Frankrike är beläget, som om han hade sett nya moln uppstiga där, satte prinsen sig i sin vagn och reste.
★
Samma dag avreste även Cornelis tillika med Rosa
till Dordrecht, därifrån den gamla Zug skickades som
sändebud till Rosas far för att underrätta honom om
allt, som hade tilldragit sig.
De, som tack vare vår skildring känna gamle Gryphus' karaktär, inse utan tvivel, att han endast med svårighet lät förmå sig till en försoning med sin måg. De käpprapp han fått och som han med tillhjälp av blånaderna beräknat till fyrtioett, lågo honom i synnerhet åt hjärtat; men slutligen gav han likväl med sig för att, som han sade, icke vara mindre ädelmodig än hans höghet ståthållaren.
Sedan han från att ha varit fångvaktare blivit blomvaktare, utvecklade han i denna sin nya egenskap en iver och en stränghet, vartill man icke hade sett maken i Flandern. Man skulle ha sett honom, huru han höll skadliga fjärilar på avstånd, schasade bort alltför hungriga bin och utan vidare dödade dem, som icke ville låta jaga sig bort!
Ursinnig över att ha blivit lurad av den falske Jakob, vars verkliga namn och historia blivit honom berättade, rev han med egen hand ned det observatorium, den avundsjuke Boxtel en gång hade inrättat åt sig bakom sykomoren; ty Boxtels på auktion sålda tomt införlivades med Cornelis' trädgårdsland, och denne avrundade sina ägor så, att han hädanefter kunde trotsa alla kikare i Dordrecht.
Rosa blev dag för dag icke blott allt vackrare, utan även allt lärdare, och efter två års äktenskap kunde hon läsa och skriva så väl, att hon sedan kunde ensam åtaga sig att undervisa sina två vackra barn, som hade skjutit upp, i maj 1674 och i maj 1675, som tulpaner och gjort henne mycket mindre besvär än den famösa blomman, som hon hade att tacka för att hon någonsin fått dem.
Det är en klar sak, att då det ena barnet var en gosse och det andra en flicka, erhöllo de namnen Cornelis och Rosa.
Van Baerle förblev sin Rosa såväl som sina tulpaner trogen; under hela sitt liv sysselsatte han sig med sin hustru och med blomsterodling, tack vare vilken han fann en mängd nya arter, som äro upptagna i den holländska katalogen.
De två förnämsta prydnaderna i hans salong voro de två i stora förgyllda ramar infattade blad ur Cornelis De Witts bibel, av vilka det ena innehöll gudfaderns skrivelse med en uppmaning till Cornelis att bränna upp brevväxlingen med markis De Louvois, det andra det testamente, vari Cornelis insatte Rosa till arvinge av lökarna till den svarta tulpanen, med villkor att hon, sedan hon erhållit sin hemgift, de 100,000 florinerna, skulle gifta sig med en vacker ung man på 26 till 28 år, som hon älskade och av vilken hon vore älskad tillbaka.
Detta villkor hade samvetsgrant blivit uppfyllt, ehuru Cornelis icke var död, och just därför att han icke var död.
För att slutligen hålla på avstånd alla avundsmän, från vilka Försynen kanhända icke skulle ha funnit tillfälle att befria honom lika lyckligt som från mynheer Isak Boxtel, lät han över sin port inskriva samma valspråk, som Grotius den dag, då han begav sig på flykten, hade inristat på väggen i sitt fängelse:
»Man har stundom lidit tillräckligt för att vara berättigad att aldrig säga: Jag är alltför lycklig.»
SLUT