Den underbara fågeln

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den underbara fågeln
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Den underbara fågeln.

Legend.


I skogen klosterbrodern Felix satt,
Försänkt i drömmar öfver tingens mening.
»Abbotens lära syns mig själaskatt,
Som skänker undervisning, tröst och rening;
Blott ett däri omöjligt tolkar jag,
Att inför Gud ett sekel är en dag.

»Abboten talar jämt om evighet,
Besynnerligt för mig det talet lyder;
Oändlig tid rätt bra jag fatta vet,
Men »evighet» — det ordet oj jag tyder.
Ett stelnadt nu jag aldrig kan förstå
Som tid ej föregår och följer på».

Den stackars Felix’ blick var ej mer skum
Än andra stoftets barns i världens villa:
Vi se oändlighet i tid och rum.
Men »evighet» — där står vår tanke stilla,
Tills Gud oss tyder gåtan någon gång.
För Felix tydde den i fågelsång.

En fågel, skimmerhvit till vingars sken,
Mer välljudsrik än näktergaln till tunga,
Begynte underbart från almsens gren
Att om odödlig tro och kärlek sjunga.
Om paradisets hvila ljöd dess röst.
Och hjärtat greps i munken Felix' bröst.

Den sjöng om nejd af aldrig sköflad vår,
Där syskonring af sälla väsen knytes,
Där hvad det mist hvart hjärta återfår
Och tidens ström till spegelhaf förbytes,
Där ett ej följes, såsom här, af tu,
Men allt är ett förklaradt, evigt nu.

*        *
*

Med ens ej hördes längre fågelns ton,
Den var osynlig själf bland inre träden.
Och Felix satt försjunken i vision
Med själen full ännu af ekokväden.
Då hördes klosterklockans gälla klang
Och från sin plats i mossan Felix sprang.

Han hemåt gick. Han kändes ej igen
Af någon i den stilla brödraringen.
Dock tyckte man sig hört för längesen
I denna krets, där själf han kände ingen,
Om någon munk, som underbart försvann
Och hette Felix. Kanske är det han?

Man slog registret upp och fann däri
Hans namn och dagen, då han snabbt försvunnit.
Sen dess etthundra solhvarf gått förbi,
Ett släkte dö, ett annat knoppas hunnit.
På knä föll Felix: »Ljus går upp för mig,
O Gud, ett sekel är en dag för dig.»