Det inre lifvet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Det inre lifvet
av Carl David af Wirsén
Diktsviten ingår i samlingen Visor, romanser och ballader

DET INRE LIFVET.

1.


Hvad helst vi tänke, tale eller göre
I yttervärlden, styrd af tingens lag,
Det finns en annan värld därinnanföre,
Och i den världen bor vårt sanna jag.

Dit leda djupt osynliga kanaler,
För oss den oftast är i skymning sänkt,
Tills någon gång med mystiska portaler
Den skymtar blixtlikt fram och oförtänkt.

Ljuft därifrån gå hymner till vårt öra,
När ej det döfvadt är af världens larm,
Vi länge glömda barndomsljud då höra,
Och själen blir af hemlandstrånad varm.

Där är vårt urhem, är vårt väsens källa.
Af dagens snärjgräs öfverväxt den är,
Men när dess dolda vågor börja välla,
Då vakna hjärtats innersta begär.

Det obeskrifliga blir då förnimligt:
Hvad öra än ej hört, ej öga sett,
Ett evigt lif, som skymdes af ett timligt,
Har Gud åt sina älskade beredt.

2.


Ett sällsamt dubbelväsen är oss gifvet,
Ibland allt yttre sjunker ned till noll,
Vi fylla sysslorna i hvardagslifvet,
Men själen verksam är på annat håll.

Vi sköta stilla, men som automater,
Hvad stunden kräfver, träget, samvetsgrant,
Men världen tycks oss en kulissteater,
En högre verklighet är oss bekant.

Långt bak medvetenhetens tröskel döljer
I vanligt fall sig andelifvets våg,
Ibland den öfversvämmar dock och sköljer
Med vårligt flödes svall vår hela håg.

Det käns som varsel. Helga hemligheter
Stå upp ur bottnen af förborgad älf;
En lönndörr finns i vårt gemaks tapeter,
Ur lönndörrn träder oss emot vårt själf.

Vårt själf, men ej det själf, som världen danat
Med tomma vanors regler dag för dag,
Nej, det fördolda själf, som djupt vi anat,
Vårt tidsjags grund i ett odödligt jag.


–––––––––


3.


O höga urbild, som emot mig sväfvar

Med förebrående och stränga drag,

Inför din åsyn bländas jag och bäfvar,

Mitt eviga, mitt himlaborna jag!

O, det var dig jag skulle återspegla
I sinnerymdens handling, sång och strid,
Och du min gärning skulle ljuft besegla
Med andevärldars onämnbara frid.

Hur bar jag vikit af, hur fjärran är jag
Från hvad jag ständigt vara bort, från dig!
Missbildningarnas jordelyten bär jag
Och med mitt sanna väsen är i krig.

Du är ungdomlig, ren och hög till växten,
Jag krympt mot dig, du underbare gäst!
Du till min lefnadsbok är ursprungstexten,
Som nu är öfverskrifven palimpsest.

Hieroglyfen halft oläslip; blifvit,
En sämre skrift har öfversuddat den.
O, tvätta bort hvad världens flärd där skrifvit,
Låt tempeltexten synlig bli igen!

4.


Hvad är naturen, hvad är skogen, stranden
Och hafvet med de jämna böljeslag?
Ett dunkelt innehåll i mänskoanden,
Fast det tycks falla utanför vårt jag.

Med oss befryndad, hörs naturen klaga,
Att hon drogs med i mänskans första fall,
Ack, träden hviska till hvarann en saga,
Förborgad längtan bor i vågens svall.

Beslöjadt andelif är alltet. Fjällen
En himmelsk alpvärlds storhet spegla af,
Och evigheten hägrar skönt i kvällen,
Som stjärnströdd sänkes öfver gränslöst haf.

Den stilla dal, där röda smultron mogna,
Är bild af fredad däld i högre rymd.
Hvad äro blommorna? Vår själs förtrogna,
Fast deras gåtas mening här är skymd.

Förklädda genier, ros och lilja! Båda
I blommen här i mänskosyskons vård,
Ert rätta väsen skall en gång jag skåda
I någon öfverjordisk örtagård.


––––––––


5.


Den aldrig älskat har, som ständigt finner
Ett uttryck lätt till hands för inre glöd.
När hjärtat högsta mått af sällhet hinner,
Dör språket bort i känslans öfverflöd.

Den Erosbild, som smyckar springkällsbrunnen,
Hvars vågor rusa upp i sats på sats,
Betänksamt fingret håller tryckt mot munnen
Och står på vakt vid tystnadens palats.

För grunda äro ordens granna käril
Att innesluta ett oändligt haf.
Berör ej groft en vårlig Psyche-fjäril:
Ett ord — och blomsterstoftet fallit af.

»Galanteri» har alltid godt om glosor,
Förstummad trofastheten ofta blir.
Ej smink, men blod har purprat hjärtats rosor
Och andakts lilja bär försynthets skir.

Har tvenne älskande du sett? De föra
Sitt ljufva jollerspråk en liten stund,
Men tystna snabbt i stilla fröjd, att höra
På inre stämmor djupt ur hjärtegrund.

6.


O ljufva sång! Jag vet, de lärde säga,
Att du af jord allena kommen är,
Men deras ord för mig så litet väga,
Du är för mig en skimrande mystèr.

Jag vet, ock jag: du jordisk dräkt behöfver
Och jordisk färg och jordiskt fast gestalt,
Men ej med detta du bekymren söfver,
Af jord du undfått mycket, men ej allt.

I jorden rotad, dina fibrer sträcker
Du genom jorden ned till dolda land,
Dit ändlighetens skumma syn ej räcker
Och som ej nås af jordisk klokskaps hand.

O, de, som jämt ditt himlaarf förneka,
Ditt ursprung ofvan sol och firmament,
Dig aldrig älskat, de med dig blott leka,
Men hög ingifvelse de aldrig känt.

Du något jordiskt ämne väljer gärna,
Det enkla, det alldagliga jämväl,
Men låter rent det spegla himlens stjärna
Och tolkar ytan ej, men tingens själ.

O ljufva sång, min lefnads fröjd och lisa,
Ock du från inre världar kommen är.
O älskade, min stilla dikt blir visa,
När dig mitt hjärtas lof och tack jag bär.

O främling, till jordiska landen
Du kom och blef jordisk till skrud,
Dock visar du människoanden
Tillbaka till ljuset och Gud.
Du eger i skick,
I drömmande blick,
I din stämma, hvarhelst den af hjärtan blir hörd,
Något drag som förråder din himmelska börd,
Om försoning ur pröfvande smärtor du siar
Och du snärjer i stoftet ej in – du befriar.

O främling, du väcker vårt minne
Af Edens lycksaliga vår,
Du smeker vårt innersta sinne
Med sägner från gyllene år,
Du stannar så kort,
Du fort ilar bort,
Men du säger, så ofta du synes på jord,
Hvad mångtusen ha känt, men ej mäktat ge ord,
Du på hemliga frågor ur själarna svarar
Och du vill ej förmörka vårt lif – du förklarar.

O främling, du älskade, dyra,
Som gjorde min ande så varm
Och stämde min bäfvande lyra,
O slut mig ännu till din barm!
Min dag är så lång
Af mödor och tvång,
Men min kväll du med rosor ännu kan beströ.
Som i toner jag left, låt i toner mig dö,
O min älskade, sorgen blir fröjd, när du talar,
Du beklämmer ej sårade bröst — du hugsvalar!