Dikter (af Wirsén)/Aftonklockan
| ← Mormors älsklingsbok |
|
Vid skären → |
Aftonklockan.
Jag mins, hur förr vid klockans klang
Jag hem från skog och hagar sprang,
Jag sjöng och sjöng, min hjord jag dref;
Vid stugans grind hur glad jag blef!
Ty der var han
Och ingen ann,
Och solens sista stråle såg
Hur vid hans hjerta flickan låg.
Nu käns det svårt när klockan slår,
Med tunga steg dithem jag går;
Vid stugans grind han syns ej mer,
De lagt se'n länge honom ner
På bädd så hård
I kyrkogård.
O det var der, jag mins det nog,
Som ständigt solens stråle dog.