Dikter (af Wirsén)/Den blyge
| ← Modershopp |
|
Återvunnet hopp → |
Den blyge.
Hvad han är tillbakadragen,
Så man säger nästan jemt;
Ej de lekande behagen
Träda muntert fram i dagen,
Ej det lefnadsvisa skämt.
Kan så vara. Blyg han gömmer
På sin skatt af tro och hopp;
Till hvad skönt hans hjerta drömmer
Ofta, skyggt försynt, han glömmer
Låsa stängda porten opp.
Men ibland, när minst man tänker,
Syns hans hjerta i hans min;
Hur hans milda öga blänker,
Hvad juveler då han skänker
Ur sitt annars slutna skrin!
Man ser in i gröna lunder
Med romantiskt perspektiv;
Känslans strömmar, diktens under
Låter han i sköna stunder
Yppas som till tidsfördrif.
Har du rest i söderns länder?
Såg du Pisas tysta stad?
Stela synas hus och gränder,
Blicken, hvart den än sig vänder,
Intet ser, som gör den glad.
Men gå längre! Plötsligt skjuter
Kyrka upp och baptistèr,
Campo Santo dig omsluter,
Och förtrolad huldt du njuter
Af Benozzos bilder der.
Minne tränger sig vid minne,
Pisa, här i denna vrå!
Pejlar man den blyges sinne,
Skall man plötsligt se derinne
Skatter, rikare ändå.