Dikter (af Wirsén)/Höst
| ← Den öfvergifna smedjan |
|
Columbus → |
Höst.
The flower that smiles to-day
To-morrow dies.
Shelley.
Nu komma kalla dagar,
Nu komma dagar grå,
Och hur ditt hjerta klagar
Så komma de ändå.
För vindens fläkt i natten
Den sista rosen dog,
Det mörknar öfver vatten,
Det glesnar öfver skog.
Det hviskar öfver fjärden
En sorgsen anderöst:
»Nu sommarn gick ur verlden,
Farväl! Nu är det höst!»
Du lind, som börjat gulna,
Du snart skall öde stå:
Nu komma dagar kulna,
Nu komma dagar grå.
Vildblomma, som fördröjt dig
I dunkla snåren än,
Och tyst i hopp förnöjt dig:
Du har ej långt igen!
Och neckros, du, som domnar
Så blek invid din ö,
Ack, det är bäst du somnar,
Ty snart du måste dö.
Och hjerta, du, som skådar
Hur allt förvandlar sig,
Fins ingenting, som bådar
Den samma lag för dig?
Men ängsligt hörs du svara:
Ack, unna mig min frid,
Och låt min sommar vara
Ännu en liten tid!