Dikter (af Wirsén)/Skogvaktarens dotter
| ← Flickan och blommorna |
|
Ingemund → |
Skogvaktarens dotter.
I skogen jemt min fader går,
Så har han gjort från år till år;
När späd jag var, min moder dog,
Nu har jag tungt och ödsligt nog.
I skogen orrens vinge rörs
Och tjäderhonans lockning hörs.
När får min vinge fri jag slå?
Dit kärlek lockar, låt mig gå!
Ty ack, det kom en gång, näv far
I skogen efter vanan var,
En jägargosse fin och grann
Till mig i stugan, der jag spann.
O kom igen, du vackra skytt,
O kom till flickans dörr på nytt
Och ro mig ut härutanför,
Der lommens skri från sjön man hör!
När lommen klagar öfver vik
Så aningsfullt, så vemodsrik,
Jag vet ej rätt, hur det bär till,
Jag ömsom le och gråta vill.
Du gamle far, som jemt ger akt
Och går för andras skogar vakt,
Har du ej märkt, att djerft man stjäl
Ditt eget träd, min unga själ?
Du gamle far, beställ om prest,
Beställ om bröllop till härnäst,
Ty bäst du hindrar tjufskyttslek
Din bästa fogel tas med smek!