Don Quijote senare delens senare hälft/41
| ← Fyrtionde Kapitlet |
|
Fyrtioandra Kapitlet → |
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Om Tappeträäs ankomst, jämte slutet på detta uttöjda äfventyr.
Under tiden inföll aftonen och därmed det bestämda ögonblicket, då den ryktbara hästen Tappeträä skulle inträffa, hvilkens långa uteblifvande redan oroade D. Quijote, emedan det tycktes honom att, eftersom Malambruno dröjde med att afsända hästen, så antingen vore han själf icke den riddaren, at hvilken detta äfventyr var förbehållet, eller ock vågade Malambruno ej inlåta sig i envig med honom. Men se, då inträdde plötsligt i trädgården fyra vildmän, allesammans klädda i frisk murgrön, och på sina axlar buro de en stor trähäst. De ställde ned honom på marken, och en af vildmännen sade: »På denna konsthäst uppstige den riddare som har mod därtill!»
Här inföll Sancho: »Inte blir det jag som gör det, för hvarken har jag mod ej heller är jag riddare.» Men vildmannen fortsatte: »Och på länden sätte sig vapendragaren, i fall han har en sådan, och förlite han sig på den högsinte Malambruno, ty, om icke af hans svärd, skall han ej skadas af något annat, ej heller af annan illfundighet. Det behöfves ingenting mera än att vrida på denna tapp, som hästen har på halsen, så skall han föra ryttaren genom luften dit där Malambruno väntar dem; men, på det att icke vägens svindlande höjd må göra dem yra i hufvudet, böra de låta förbinda sina ögon tills hästen gnäggar, hvilket skall vara tecknet att de fullbordat sin resa.»
Efter dessa ord lämnade vildmännen Tappeträä och återvände med höfvisk hållning samma väg de kommit. När den Smärterika fick se hästen, sade hon nästan med tårar till D. Quijote: »Käcke riddare, Malambrunos löften hafva varit tillförlitliga, hästen är tillstädes, våra skägg växa, och hvarenda en af oss med hvartenda strå i dem anropa vi dig att raka och glätta oss, eftersom det ej beror på något mera än att du sitter upp på hästen tillsammans med din vapendragare och gör en lycklig början på eder ovanliga resa.»
— »Det skall jag göra, fru grefvinna Trifaldi, med mycket nöje och ännu större villighet, utan att befatta mig med att taga en dyna eller spänna på mig sporrar för att icke sinka mig; så stor längtan hyser jag att se eder, señora, och samtliga dessa kammarfruar finrakade och släta.»
— »Det skall inte jag göra, sade Sancho, hvarken med stor eller liten villighet, nej inte på villkor; och, kan inte det rakandet ske utan att jag skall sitta upp på länden, så kan min herre gärna se sig om efter en annan vapendragare, som följer honom, och de här damerna efter ett annat sätt att få sina ansikten glatta, ty jag är ingen häxmästare, så att jag skulle ha lust att fara genom luften. Och hvad skola mina öboar säga, när de få veta att deras ståthållare far omkring uppe i vädret? Och så är det en ann’ sak: det är ju tre tusen mil och mer till härifrån till Candaya; om då hästen tröttnar eller jätten blir ledsen på att vänta, så kan det dröja ett halft dussin år innan vi hinna tillbaka igen, och då tör det väl inte finnas hvarken några öar eller öboar som vilja kännas vid mig. Och, efter det gemenligen säges att i dröjsmål ligger fara, och att
så lägg genast grimma på,
så få de här damernas skägg förlåta mig, för Sankte Per har det bra i Rom, det vill säga att jag har det bra här i huset, där man beter mig så mycken nåd och af hvars herre jag hoppas en så stor lycka som det är att varda ståthållare.»
Härtill genmälde hertigen: »Sancho, min vän, den ö jag lofvat er är ej rörlig och springer icke bort; den har så djupa rötter, som sträcka sig ända in i jordens innandömen, att det icke är någon lätt sak att rycka upp henne eller rubba henne ur sitt läge. Och som ni väl vet att jag vet, att det ej finnes något slags syssla bland dem af större betydenhet, Som icke skall förtjänas med en eller annan sorts handtryckning, än större, än mindre, så är nu den gengäld som jag vill hafva för detta ståthållarskapet den, att ni far med eder herre D- Quijote, för att föra detta minnesvärda äfventyr till dess ände och slut; och, antingen ni återkommer på Tappeträä så fort som hans snabbhet lofvar, eller ett vidrigt öde släpar eder tillbaka till fots, vandrande som pilgrim från härbärge till härbärge och från krog till krog, så skall ni, när helst ni återkommer, finna eder ö där ni lämnade henne, och edra öboar lifvade af samma längtan som de alltid haft att hälsa eder som sin ståthållare, och min välvilja skall förblifva densamma: och hys ej något tvifvel om sanningen häraf, señor Sancho; ty det vore att göra uppenbar orätt åt min önskan att vara eder till tjänst.»
— »Säg ingenting mer, señor, sade Sancho, jag är en stackars vapendragare och mäktar ej bära så stora artigheter: så må då min herre sätta sig upp, må man binda för mina ögon och anbefalla mig åt Gud; men så kan man också låta mig veta om, när vi färdas där uppe i höjderna, jag får anbefalla mig åt Vår Herre eller anropa änglarna att beskydda mig.»
Därtill svarade damen Trifaldi: »Visst får ni anbefalla er åt Gud eller åt hvem ni behagar, ty, fastän Malambruno är en trollkarl, så är han ändå kristen och gör sina häxerier med mycket förstånd och stor varsamhet, utan att stöta sig med någon.»
— »Välan då, sade Sancho, Gud hjälpe mig, och den Helga Trefaldigheten i Gaeta!»[1]
— »Allt sedan det minnesvärda äfventyret med stampkvarnarna, sade D. Quijote, har jag aldrig sett Sancho så rädd som nu, och, vore jag lika skrockfull som andra, skulle hans klenmodighet kunna väcka någon oro i min håg. Men kom hit, Sancho, ty med herrskapets tillåtelse vill jag säga eder ett par ord afsides»; och, förande Sancho undan bland några träd i trädgården samt fattande båda hans händer, sade han till honom: »Du ser, käre Sancho, hvilken lång resa som bidar oss, och från hvilken Gud allena vet när vi skola komma tillbaka, eller hvilken tid och tillfälle våra sysselsättningar skola lämna oss; därför skulle jag vilja att du nu droge dig undan på ditt rum, liksom om du ämnade uppsöka något för resan nödvändigt, och att du i afräkning på de tre tusen tre hundra rapp, till hvilka du är förpliktad, gåfve dig i en handvändning åtminstone fem hundra: så är det gjord gärning, och väl börjadt är halft fullbordadt.»
— »Vid Gud, gade Sancho, Ers Nåd måtte vara från vettet! Det här är som folk brukar säga: du ser jag är med barn, och så begär du af mig en jungfrudom; nu då jag får lof att färdas sittande på ett bart bräde, vill Ers Nåd att jag skall sarga mitt säte: sannerligen, sannerligen är det inte oresonligt af Ers Nåd! Låtom oss nu gå och få de här damerna rakade, så lofvar jag Ers Nåd på mitt ord att vid återkomsten skynda mig så pass med att komma ifrån min förbindelse, att Ers Nåd skall bli nöjd, och vare det nog sagdt!»
D. Quijote svarade: »Nåväl, snälle Sancho, med detta löfte känner jag mig tröstad, och jag tror att du skall hålla det, ty, fastän enfaldig, är du ändå i själfva verket en sannfärdig man.»
— Jag är inte så enfaldig, sade Sancho; men, om jag också vore trefaldig[2], skulle jag ändå hålla ord.»
Härmed gingo de tillbaka för att sätta sig upp på Tappeträä, och vid uppstigandet sade D. Quijote: »Bind för edra ögon, Sancho, och sätt eder upp, Sancho, ty den som från så fjärran länder skickar efter oss, han gör det icke för att bedraga oss, ty till ringa ära kan det lända honom att bedraga den som förlitar sig på honom; och, om än allt ginge tvärtemot hvad jag förmodar, så kan dock ingen ondska fördunkla äran af att hafva företagit denna bragd.»
— »Låtom oss bege oss af, herre, sade Sancho; ty dessa damernas skägg och tårar ligga mig tungt på hjärtat, och jag skall inte äta en munsbit som smakar mig bra, förrän jag får se dem i deras förra släthet. Sitt upp, Ers Nåd, och bind först för er själf, ty, om jag skall rida bakpå, så är det klart att den bör först sitta upp som skall rida i sadeln.
— »Det är sant», svarade D. Quijote, och framtagande en näsduk ur fickan, bad han den Smärterika att riktigt väl förbinda hans ögon; men, när hon gjort det, lossade han åter näsduken och sade: »Om jag icke minnes orätt, har jag läst i Vergilius historien om palladiet i Troja[3], hvilket var en trähäst som grekerna ägnade gudinnan Pallas och som var dräktig med väpnade riddare, de där sedermera vordo Trojas fullständiga undergång; därför kan det vara så godt att först se efter hvad Tappeträä har i sin buk.»
— »Det behöfs ej, sade den Smärterika, ty jag går i god för honom, och jag vet att Malambruno icke hyser någon arglistighet eller förräderi: Ers Nåd, herr D. Quijote, kan sitta upp utan minsta fruktan, och på mitt hufvud komme det, om något ondt vederfares eder!»
D. Quijote föreföll det nu att hvad helst han kunde invända i fråga om sin säkerhet vore att ställa hans mod i en ogynnsam dager och utan vidare ordbyte steg han alltså upp på Tappeträä och kände på tappen, som lätt kunde vridas; och, som han ej hade några stigbyglar och benen hängde rakt ned, såg han alldeles ut som en på en flamländsk väggbonad målad eller inväfd figur ur ett romerskt triumftåg[4]. Motvilligt och smått om sänder kom Sancho fram för att sitta upp och inrättande sig så godt han kunde på länden, fann han den tämligen hård och ingalunda angenäm, hvarför han bad hertigen att, om det vore möjligt, man måtte förse honom med någon kudde eller dyna, äfven om den vore från fru hertiginnans och hennes damers höga sittplatser[5] eller från någon af pagernas sängar, ty denne hästens länder tycktes snarare vara af marmor än af trä. Härtill svarade damen Trifaldi, att Tappeträä icke tålde något täcke eller något slags prydnad på sig; att hvad Sancho kunde göra vore att rida på fruntimmersvis, samt att han på det sättet ej skulle känna hårdheten så mycket.
Sancho gjorde så och, bjudande farväl, lät han förbinda sina ögon; men, sedan de redan blifvit förbundna, aftog han åter klädet och, betraktande alla i trådgården, rörd och med tårar, bad han dem att hvar i sin stad bistå honom i denna farlighet med ett Fader Vår och ett Ave Maria, på det Gud måtte beskära dem någon som läste samma böner för dem, när de en gång befunne sig i liknande farligheter.
Då utbrast D. Quijote: »Din spetsbof, hänger du kanske i galgen eller är du nära din sista stund, att du skulle behöfva sådana allmänna förböner? Sitter du icke, din eländige ynkrygg, på samma plats som den sköna Magalona intog och från hvilken hon nedsteg, ej i grafven, utan för att varda drottning af Frankrike, om krönikorna icke ljuga? Och jag, som sitter vid din sida, kan jag icke ställa mig i bredd med den tappre Peter, hvilken belastade samma plats som jag nu belastar? Bind för dig, bind för dig, ditt modlösa kräk, och låt din rädsla ej komma fram öfver dina läppar, åtminstone ej i min närvaro.»
— »Bind för mig då, svarade Sancho, och, eftersom man ej vill att jag anbefaller mig åt Gud eller att andra göra det för mig, så är det väl inte att undra på om jag fruktar att här färdas någon skara af djäflar[6], som dra af med oss till Peralvillo.»
De förbundo sig nu och, när D. Quijote kände att han satt riktigt på sin plats, grep han efter tappen, och knappt hade han lagt fingrarna på den, då alla kammarfruarna och samtliga de närvarande upphofvo sina röster och sade: »Gud ledsage dig, hjältemodige riddare! Gud vare med dig, oförskräckte vapendragare! Redan, redan faren I fram uppe i luften och klyfven den snabbare än en pil; redan begynnen I att väcka förvåning och häpnad hos alla, som skåda eder från jorden. Håll dig fast, hjältemodige Sancho, ty du vacklar; akta dig att falla, ty värre blir ditt fall än den förmätne ynglingens, som ville köra sin faders, solgudens vagn.»
Sancho hörde dessa rop och, tryckande sig närmare intill sin herre, som han omfattade med armarna, sade han till honom: »Señor, hur kunna de säga att vi äro så högt uppe? deras röster hinna ju fram hit och det låter alldeles som om de stå och tala här tätt bredvid oss.»
— »Det skall du ej fästa dig vid, Sancho, ty, enär dessa sakerna och dessa flygtillställningarna ligga utom tingens vanliga förlopp, kan du se och höra så mycket du vill på tusen mils afstånd. Men håll ej om mig så hårdt, ty du rycker ner mig, och jag vet då verkligen icke hvad du är så ängslig och förskräckt för, ty jag dristar svärja på att jag i alla mina lifsdagar aldrig ridit ett djur med jämnare gång: det förefaller precis som om vi ej rörde oss ur fläcken. Bortlägg din fruktan, min vän, ty saken går alldeles som den bör gå, och medvind hafva vi också.»
— »Det har sin riktighet, svarade Sancho, ty från den här leden kommer en så stark vind till mig, att det tycks som om man blåste på mig med tusen pustar»; och så förhöll det sig verkligen, ty några stora blåsbälgar pustade luft på honom. Så väl anordnadt var nämligen detta äfventyr af hertigen och hertiginnan samt deras hofmästare, att ingenting fattades för att göra det fullständigt.
När nu D. Quijote också kände blåsten, sade han: »Utan tvifvel, Sancho, måste vi nu komma till den andra luftkretsen, där hagel och snö alstras; dunder, blixt och åskviggar uppstå i den tredje, och, om vi hålla på på det här viset, skola vi snart komma till eldens krets[7], och inte vet jag huru jag skall stämma den tappen, så att vi ej må stiga ända dit där vi fatta eld.»
I detsamma hettade man dem i ansiktet med några vid en lång käpp fästade blåntottar, som voro lätta både att tända och släcka och som på ett visst afstånd höllos emot dem. Sancho, som kände värmen, sade: »Jag vill dö på att vi äro i eldtrakten eller mycket nära därintill, ty en stor del af mitt skägg har blifvit svedt, och jag, herre, har god lust att lossa för ögonen och se på hvad håll vi äro!»
— »Nej, gör icke det, invände D. Quijote, utan tänk på den sannfärdiga berättelsen om licentiaten Torralva, hvilken djäfvulen förde flygande genom luften, och på tolf timmar kom han fram till Rom och steg af vid Torre di Nona[8], som är en gata i staden, och såg hela plundringen och stormningen och Bourbons död[9], och på morgonen var han redan tillbaka i Madrid, där han redogjorde för allt hvad han sett[10]; han förtäljde likaledes att, när han for genom luften, tillsade djäfvulen honom att öppna ögonen, och han gjorde det och såg sig, som han tyckte, så nära månens kropp att han hade kunnat fatta i den med handen, och att han icke vågade se ned på jorden för att ej få svindel. Således, Sancho, är det icke värdt att aftaga täckelset för våra ögon, ty han som har oss på sitt ansvar skall nog draga försorg om oss, och törhända skjuta vi nu fart och stiga i höjden för att med ens slå ned på konungariket Candaya, liksom höken eller falken gör på hägern för att gripa honom, huru högt han än må stiga; och, fastän vi tycka att det ej är en half timme sedan vi lämnade trädgården, så tro mig att vi ändå måste hafva farit en lång väg.»
— Jag vet inte hur det kan vara, svarade Sancho Panza; jag kan bara säga att, om fröken Magellan eller Magalona lät sig nöja med att sitta här på länden, så måtte hon ej ha varit särdeles öm i hullet.»
Hela detta de båda tappras samtal hörde hertigen och hertiginnan, äfvensom de andra i trädgården, och hade utomordentligt roligt däråt. Och, som man nu ville göra slut på det sällsamma och väl hoplagade äfventyret, tände man eld på Tappeträäs svans med några blåntottar, och, emedan hästen var fylld med svärmare och raketer, flög han på ögonblicket i luften med en förfärlig knall samt kastade D. Quijote och Sancho halfsvedda till marken. Under tiden hade hela den skäggiga kammarfru-skvadronen och damen Trifaldi och allt försvunnit ur trädgården, och de öfriga där närvarande lågo liksom afsvimmade utsträckta på marken. D. Quijote och Sancho reste sig upp, illa tilltygade, och, seende sig om åt alla håll, blefvo de alldeles bestörta af att finna sig i samma trädgård hvarifrån de anträdt sin resa och att se en sådan mängd människor ligga utsträckta på marken; men deras förundran ökades ännu mera, när de på ett ställe i trädgården Sågo en stor lans nedslagen i jorden och hängande på densamma i två gröna silkessnören ett glänsande hvitt pergament, på hvilket med stora guldbokstäfver stod skrifvet följande:
Den vidtberömde riddaren Don Quijote af la Mancha har, blott genom att vedervåga det, fullbordat och afslutat äfventyret med grefvinnan Trifaldi, äfven kallad den Smärterika kammarfrun, och hennes följe. Malambruno förklarar sig nöjd och tillfredsställd i allt hvad han åstundat, och kammarfruarnas hakor äro nu släta och glatta, samt konungaparet Don Clavijo och Antonomasia försatta i sitt förriga tillstånd; och, när den vapendragerliga hudstrykningen varder fullgjord, skall den hvita dufvan, fri från de förpestande gamfalkar som förfölja henne, se sig i sin kuttrande älsklings famn: ty så är förordnadt af den vise Merlin, öfverste häxmästare för alla häxmästare.
När nu D. Quijote hade läst inskriften på pergamentet, insåg han tydligt att i den talades om Dulcineas lösande ur förtrollningen; och, innerligt tackande Himlen att han med så ringa fara utfört ett så stort värf som att återförskaffa deras fina hy åt de vördiga, numera ej synliga kammarfruarnas anleten, begaf han sig dit där hertigen och hertiginnan lågo utan att ännu hafva kommit till sans igen, fattade hertigen vid handen och sade: »Hej, ädle herre, friskt mod, friskt mod! det är ingenting alls; äfventyret är redan öfverståndet utan alt någon kommit till skada, såsom det tydligt visas af den skrift som är fästad vid denna stång.» Så småningom och likt en som vaknar från en tung sömn, kom hertigen åter till sans, och på samma vis hertiginnan och alla de andra som lågo utsträckta i trädgården, med så lifliga tecken till undran och förskräckelse att de nästan kunde komma en att tro, att det som de så väl förstodo att låtsa för ro skull hade vederfarits dem på fullt allvar.
Hertigen läste plakatet med halft tillslutna ögon och skyndade sedan med öppna armar att taga D. Quijote i famn och säga honom, att han vore den ypperste riddare som man någonsin sett i något tidehvarf. Sancho gick och tittade efter den Smärterika, för att se huru hennes ansikte toge sig ut utan skägg och om hon vore så vacker det förutan som hennes ståtliga väsen lofvade; men det sades honom att, just som Tappeträä föll brinnande genom luften och ned på marken, hade hela kammarfru-skvadronen jämte damen Trifaldi försvunnit och att de redan voro rakade och utan fnugg.
Hertiginnan frågade Sancho huru det hade gått honom på den långa färden. Därtill svarade Sancho: »Jag, señora, kände att vi, som min herre sade mig, flögo genom eldkretsen, och jag ville lossa litet för ögonen på mig; men husbonden, som jag bad om lof att få göra det, tillät det icke. Som jag här en viss anstrykning af nyfikenhet och att vilja ta reda på det man förmenar och undanhåller mig att få veta, sköt jag emellertid, helt varligt och utan att någon såg det, tätt intill näsan undan ett stycke af duken som satt för mina ögon, och där blickade jag då mot jorden, och det tycktes mig att hon i sin helhet inte var större än ett senapskorn, och människorna som gingo på henne inte stort större än hasselnötter, hvaraf man kan se hur högt vi då måtte ha varit.»
Härtill sade hertiginnan; »Käre Sancho, tänk på hvad ni säger; ty, som det tycks, har ni inte sett jorden, utan människorna som gingo på henne, och det är klart att, om jorden föreföll er som ett senapskorn, men hvar människa som en hasselnöt, så skulle ju en enda människa ha betäckt hela jorden.»
— »Det är nog sant, svarade Sancho; men i alla fall varsnade jag henne på en liten kant och såg henne hel och hållen.»
— »Men så betänk då, Sancho, att på en liten kant ser man inte det hela af det man betraktar.»
— »Jag begriper mig inte på att betänka och betrakta så där, svarade Sancho; jag vet bara att det är så godt att Ers Nåd besinnar att, efter vi flögo genom trolleri, så kunde väl jag också genom trolleri se hela jorden och alla människorna, hvarifrån som helst jag än skådade dem; och, blir jag inte trodder i det, så lär väl Ers Nåd inte heller tro hurusom, då jag sköt upp duken nära intill ögonbrynen, jag såg mig så nära himlen att det inte var halfannan handsbredd från mig till den, och vid allt jag kan svära vid, nådig fru, är den väldigt stor. Och sen gick det som så att vi kommo åt det hållet där de sju killingarna[11] äro, och vid Gud och mitt samvete, eftersom jag i pojkåren var getvaktare i min hembygd, kom det på mig en sådan lust att leka med dem en stund att, hade jag ej fått tillfredsställa den, så tror jag att jag skulle ha spruckit. Jag ger mig alltså åstad, och hvad gör jag? Utan att säga något åt någon, inte heller åt min herre, steg jag helt sakta och varligt ned från Tappeträä och lekte med killingarna, hvilka äro som ena lackvioler och som ena blomster, i nära tre kvarts timme, och Tappeträä rörde sig ej ur fläcken eller tog ett steg framåt.»
— »Och medan den gode Sancho lekte med killingarna, sporde hertigen, hvad roade herr D. Quijote sig med?»
Därtill svarade D. Quijote: »Enär alla dessa saker och tilldragelser ligga utom tingens naturliga ordning, är det ej underligt att Sancho säger det han säger; för egen del kan jag säga att jag ej aftäckte mina ögon hvarken uppe eller nere, och jag såg hvarken himmel eller jord eller haf eller strand. Visserligen märkte jag att jag for genom luftkretsen och att jag till och med kom nära eldens krets; men att vi skulle hafva kommit utöfver denna kan jag ej tro, ty, då eldkretsen ligger mellan månhimmelen och luftens yttersta krets, kunde vi icke komma till den himmel, där de sju killingarna befinna sig, som Sancho talar om, utan att förbrännas, och, eftersom vi icke brunnit upp, så antingen ljuger Sancho eller drömmer Sancho.»
— »Hvarken jag ljuger ej heller jag drömmer, svarade Sancho; frågen mig bara om de nämnda killingarnas tecken, så skolen I därpå få se om jag talar sanning eller ej.»
— »Beskrif dem då, Sancho», sade hertiginnan.
— »De äro, svarade Sanch, två af dem gröna, två röda, två blå, och en brokig.»
— »Det var ett nytt slags getter, sade hertigen, och här i denna vår jordiska nejd förekomma ej sådana färger, jag menar getter med sådana färger.»
— »Det måtte väl vara klart, sade Sancho, att det skall vara skillnad på himlens getter och dem på jorden.»
— »Säg mig, Sancho, frågade hertigen, såg ni bland de där getterna också någon bock?«
— »Nej herre, svarade Sancho; men jag hörde sägas att det kom ingen sådan bortom månens horn.»
Man ville ej spörja honom vidare om hans resa; ty det förekom dem som om Sancho hade tillräckligt mycket garn för att spinna ut en historia om en färd genom alla himlarna och allt hvad där tilldroge sig, utan att hafva satt foten utom trädgården.
Sådant blef, kort sagdt, slutet på äfventyret med den smärterika kammarfrun, hvilket gaf det hertigliga paret ämne att skratta åt icke blott för den gången, utan i hela deras lifstid, och åt Sancho ämne att prata om i sekler, i fall han lefvat så länge. Men D. Quijote gick fram till Sancho och hviskade honom i örat: »Sancho, eftersom ni begär att man skall tro er rörande allt som ni sett i himlen, så begär också jag att ni skall tro mig rörande det jag såg i Montesinos’ håla, och vare det nog sagdt.»
- ↑ Se not. 9 på sid. 198 af denna dels förra hälft.
- ↑ D. Quijote har sagt att Sancho, fastän enfaldig, är sannfärdig, verídico, men Sancho missförstår detta ord som ett deminutiv af verde, grön, och svarar därför i originalet, att han är icke grön, utan brun; och att, äfven om han vore brokig, skulle han hålla sitt ord. Man kan därvid fullkomligt instämma med Clemencin att detta Sanchos skämt (liksom äfven det i not. 11 på sid. 229 i del. II. 1 omnämnda) är frio, inoportuno é inverisímil, tarfligt, olämpligt och osannolikt.
- ↑ Palladiet var en bild af gudinnan Pallas, som fanns i Troja och där bevarades med all den omsorg och vördnad, som tillkom ett så heligt föremål; men här kallas den berömda trojanska hästen på ett oegentligt sätt äfven så. Jämf. Verg. Eneid II, 14 och följ. samt 183 och följ.
- ↑ Emedan nämligen äfven Romarna redo utan stigbyglar, såsom det synes af statyer och afbildningar. De förekomma första gängen, så vidt veterligt är, på den ryktbara Bayeux-tapeten från slutet af elfte seklet.
- ↑ Den spanska texten har el estrado de la duquesa; se not. 6 på sid. 30 af delen I. 2.
- ↑ Originalet har alguna región de diablos, där man kan vara mycket frestad att anse región som tryckfel för legión; men alldeles samma uttryck förekommer äfven på ett annat ställe, i 46:e kapitlet, af denna del. — Peralvillo är en liten stad nära Ciudad Real, som en gång för alla fått sin plats bland språkets stående uttryck, emedan det Heliga Brödraskapet där plägade afrätta de af detsamma till döden dömda förbrytare. Att man därvid ofta varit något hastig i vändningarna och gjort processen kort tyckes framgå af ordspråket: la justicia de Peralvillo, que ahorcado el hombre le hace la pesquisa = rättvisan i Peralvillo, som först hänger karlen och sedan företager hans rannsakning.
- ↑ Detta enligt Ptolemri system, som stod i högsta anseende på Cervantes’ tid.
- ↑ Fordom ett fängelse i Rom, som äfven gaf namn åt den gata, vid hvilken det låg.
- ↑ Konnetabeln Karl af Bourbon, som var i kejsar Karl V:s tjänst, men utan dennes vetskap och vilja förde sina trupper mot Rom samt stormade, intog och plundrade staden. Konnetabeln var därvid den ende som stupade, den 6 maj 1527.
- ↑ Dessa (och andra liknande) historier, påminnande om Blåkullafärderna här i Sverige, troddes allmänt i Spanien. Doktorn D. Eugenio Torralva häktades i januari 1628 af Inkvisitionen för trolldom, och vardt naturligtvis också dömd till döden; han besteg bålet den 6 maj 1531. Handlingarna i hans process finnas ännu i behåll, och af dem framgår att han själf tillstått bland annat äfven den här i texten omtalade underbara resan; men huruvida detta skett med eller utan tortyr, därom förmäles visligen intet.
- ↑ D. v.s. Sjustjärnorna eller Plejaderna.
| ← Fyrtionde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtioandra Kapitlet → |