Don Quijote senare delens senare hälft/44
| ← Fyrtiotredje Kapitlet |
|
Fyrtiofemte Kapitlet → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Huruledes Sancho fördes till sitt ståthållarskap, och om det besynnerliga äfventyr som hände D. Quijote i slottet.
Det säges att i själfva urskriften till denna historia läses att, när Sidi Hamét hunnit till författandet af detta kapitel, tolkade hans öfversättare det ej så som han hade skrifvit dets det vill säga som ett slags klagan som moren förde mot sig själf därför att han företagit sig en så torr och inom så trånga gränser inskränkt historia som denna om D. Quijote, emedan han tyckte sig tvungen att ständigt tala om honom och om Sancho, utan att våga sträcka sig till andra afvikelser samt allvarligare och mera underhållande episoder; och han sade att, när tanke, hand och penna alltid måste ägnas åt att skrifva om ett enda ämne och tala genom några få personers mun, så vore detta ett odrägligt arbete, hvars frukt ej lände dess författare till någon fromma, och för att undvika denna olägenhet hade han i förra delen brukat det knepet att infläta några berättelser, såsom den om Den dåraktiga Förvetenheten och om Kaptenen som råkat i slafveri, hvilka äro liksom fristående från den egentliga historien, medan öfriga där berättade tilldragelser äro sådana som händt D. Quijote själf och därför ej kunde utelämnas. Han tänkte också, säger han, att många, upptagna af den uppmärksamhet D. Quijotes bedrifter kräfva, ej skulle ägna någon åt de inflätade berättelserna, utan med brådska eller för argelse hoppa öfver dem samt ej gifva akt på det fina och konstnärliga arbete de innehålla, hvilket skulle hafva framträdt riktigt tydligt, i fall de utgifvits för sig själfva, och ej sammankopplade med D. Quijotes galenskaper eller Sanchos dumheter. I denna senare del ville han alltså ej intaga några lösa eller påhängda berättelser, utan blott några af själfva de i verkligheten förekommande händelserna framkallade episoder, de där genast röjde sig som sådana, och äfven dessa sparsamt samt blott med så många ord som fordras för att framställa dem. Då han sålunda håller och inskränker sig inom berättelsens trånga gränser, under det han har skicklighet, kraft och förstånd för att kunna afhandla hela världsalltet, anhåller han att man ej må underskatta hans arbete, utan snarare gifva honom beröm, ej för hvad han skrifvit, utan för det han låtit bli att skrifva[1].
Därpå fortsätter han historien och säger att, när D. Quijote slutat sin middagsmåltid den dagen då han gaf Sancho sina lärdomar, lämnade han dem samma eftermiddag skriftligt uppsatta åt honom, på det han måtte uppsöka någon som kunde läsa dem för honom. Men knappt hade riddaren gifvit honom dem, då han tappade dem, och de föllo i händerna på hertigen, som meddelade dem åt hertiginnan, och båda förundrade sig ånyo öfver D. Quijotes galenskap och goda förstånd. De fortsatte emellertid sina upptåg och afsände samma eftermiddag Sancho med stort följe till det ställe, som för honom skulle vara en ö.
Det hände sig nu så att den, som hade Sancho om hand, var en hertigens hofmästare, en särdeles vettig och munter karl, ty det kan ej finnas munterhet utan i förening med vett, — densamme som på det förut omtalade löjliga sättet hade spelat grefvinnan Trifaldis roll; och så utrustad samt af sitt herrskap noga undervisad om huru han borde bete sig med Sancho, lyckades han förträffligt med sitt förehafvande.
Nåväl, det hände sig nu att, som Sancho fick syn på den nämde hofmästaren, tyckte han sig i dennes anletsdrag igenkänna damen Trifaldis och, vändande sig till sin herre, sade han: »Señor, antingen skall hin ta mig i röda rappet här där jag står, eller ock måste Ers Nåd tillstå, att den här bertiglige hofmästarens ansikte är detsamma som den Smärterikas.» D. Quijote såg uppmärksamt på hofmästaren och, sedan han betraktat honom, sade han till Sancho: »Det är ingen orsak hvarför hin skall taga dig eller göra det i röda rappet[2], — och jag vet ej hvad du menar med det, — ty den Smärterikas anlete är detsamma som hofmästarens; men därför är ej hofmästaren densamme som den Smärterika, ty, vore han det, skulle sådant innebära en mycket stor motsägelse, och nu är ej tid att anställa dylika undersökningar, ty det vore att gifva oss in i krångliga irrgångar. Tro mig, min vän, här behöfves att anropa Vår Herre riktigt innerligt att han bevarar oss båda för onda trollkarlar och onda häxmästare.»
— »Det är inte något skämt, señor, genmälde Sancho, utan för en stund sedan hörde jag honom tala, och det lät inte annorledsare än som om själfva Trifaldis röst hade ljudit mig i öronen. Nå lika godt, jag vill tiga; men nog skall jag hädanefter passa på och se upp med, om jag kan upptäcka ännu något märke, som bestyrker eller häfver min misstanke.»
— »Ja, det bör du göra, Sancho, sade D. Quijote, och gif mig besked om allt hvad du i denna sak upptäcker, liksom allt som vederfares dig i ståthållarskapet.»
Sancho afreste ändtligen, åtföljd af mycket folk, klädd som civil ämbetsman, och ofvanpå denna dräkt en mycket vid ytterrock af gulbrunt vattradt kamlott med en mössa af samma tyg, ridande på en mulåsna med korta stigbyglar, och efter honom kom på hertigens befallning grållen med splitterny åsnemundering och prydnader af siden. Då och då vände Sancho på hufvudet för att betrakta sin åsna, och var så förnöjd att resa i dess sällskap att han ej hade velat byta med tyske kejsaren. Vid afskedet från hertigparet kysste han deras händer och fick sin herres välsignelse, som denne gaf honom under tårar, medan Sancho satte till lipen, når han mottog den.
Låt nu, snälle läsare, den gode Sancho draga sina färde i frid och med lycka på vägen, och håll dig beredd på ett par skäppor skratt, som det kommer att aflocka dig; när dv får veta huru han skickade sig i sitt ämbete; vänd under tiden din uppmärksamhet till hvad som hände hans herre samma natt, och, brister du ej i gapskratt däråt, skall du åtminstone grina med läpparna som en apa, ty D. Quijotes äfventyr måste firas antingen med undran eller löje.
Det berättas nu, att knappt hade Sancho rest, då D. Quijote kände sin ensamhet, och, hade det varit honom möjligt att återkalla förordnandet och fråntaga honom ståthållarskapet, skulle han hafva gjort det. Hertiginnan märkte hans svårmod och frågade honom hvarför han var nedslagen; vore det för Sanchos bortovaro, så funnes i hennes hus vapendragare, kammarfruar och tärnor, som skulle betjäna honom till hans fullkomliga belåtenhet.
— »Det är sant, señora, svarade D. Quijote, att jag ledes efter Sancho; men icke är det den förnämsta orsaken, som vållar att jag känner mig nedslagen, och af de många saker Eders Excellens så artigt erbjuder mig, mottager och utväljer jag endast en, nämligen den välvilja hvarmed erbjudandet göres, och för öfrigt bönfaller jag att Eders Excellens täcktes samtycka och tillåta, att inne i mitt rum jag får vara ensam och betjäna mig.»
— »Sannerligen, sade hertiginnan, så får det ej gå till, herr D. Quijote, ty fyra af mina tärnor, vackra som rosor, skola betjäna eder.»
— »För mig, svarade D. Quijote, skola de vara ej som rosor, utan som törnen, hvilka stinga mig i själen. De eller något ditåt skola lika visst komma in i mitt rum som de kunna flyga. Är det så att Eders Härlighet vill fortfarande bevisa mig någon ynnest, utan min förskyllan eller värdighet, så tillåt att jag får sköta mig siälf och betjäna mig inom slutna dörrar, så att jag må sätta en mur mellan mina begär och min dygd, och jag vill ej gå ifrån denna vana för all den höghjärtade godhet Eders Nåd önskar visa mig, och, kort sagdt, förr sofver jag i kläderna än jag tillåter att någon afkläder mig.»[3]
— Icke ett ord mera, señor D. Quijote, afbröt hertiginnan, icke ett ord mera! jag lofvar gifva befallning att ej ens en fluga skall komma in i edert rum, långt mindre en tärna. Icke är jag en sådan, att genom mitt förvållande herr D. Quijotes sedesamhet skall lida intrång, ty, efter hvad jag kunnat märka, är kyskheten den mest framstående bland hans många dygder. Ers Nåd kan kläda af och på sig på egen hand och på sitt eget vis, när och huru ni behagar; ingen skall störa eder, ty inne i edert rum skall ni finna alla de kärl som erfordras för den som sofver för sluten dörr, på det ej något naturbehof må tvinga honom att öppna den. Lefve i tusen århundraden den höga Dulcinea af Toboso och må hennes namn utbredas öfver hela jordens rund, eftersom hon förtjänar att älskas af en så tapper och kysk riddare, och må en nådig Försyn ingjuta i vår ståthållare Sancho Panzas hjärta en trängtan att snart fullborda sin gissling, på det världen åter må få fröjdas åt en så förnäm dams skönhet!»
Härtill sade D. Quijote: »Eders Höjd[4] har talat likt sig själf, ty på ädla damers läppar kan intet oädelt komma, och mer lycklig och berömd skall Dulcinea varda i världen emedan Eders Härlighet prisat henne, än genom alla de loford som jordens största vältalare kunna ägna henne.
— »Godt, herr D. Quijote, återtog hertiginnan, kvällsvardstiden är för handen, och hertigen väntar visst redan: kom, Ers Nåd, och låtom oss spisa, så får ni lägga er tidigt, ty den resa ni i går gjorde till Candaya var ej så kort, att den icke orsakat någon trötthet.»
— »Jag känner ingen sådan, señora, svarade D. Quijote, ty jag dristar heligt bedyra för Eders Excellens att jag aldrig i mitt lif ridit på ett sedigare djur eller med bättre gång än Tappeträä, och inte begriper jag hvad som kunnat förmå Malambruno att göra sig af med en så lätt och behaglig gångare samt utan vidare antända honom.»
— »Därom kan man förmoda, svarade hertiginnan, att, ångrande det onda han tillfogat damen Trifaldi med följe och andra personer, äfvensom de illgärningar han i sin egenskap af häxmästare och trollkarl måste hafva begått, han velat göra slut på alla sitt yrkes verktyg samt såsom det förnämsta och som vållade honom mesta oro, emedan det flackade från land till land, gjort kål på Tappeträä, genom hvilkens glödande aska jämte segertecknet på pergamentsbladet den store D. Quijotes af la Mancha tapperhet är vorden förevigad.»
Ånyo upprepade D. Quijote sina tacksägelser för hertiginnan, och efter kvällsvarden drog han sig ensam undan till sitt rum, utan att tillåta att någon åtföljde honom för att betjäna honom, så mycket fruktade han att råka ut för tillfällen som kunde fresta eller rent af tvinga honom att glömma sin kyska trohet mot Dulcinea, ty han hade alltid närvarande för sin tanke den förträfflige Amadís, de vandrande riddarnas blomma och spegel. Han stängde dörren efter sig och afklädde sig vid skenet af två vaxljus, och vid det han drog af sig sin benklädnad, då undsluppo honom — ack, hvilket missöde ovärdigt en sådan person! — icke suckar eller något annat som kunnat gifva en dålig tanke om hans fina belefvenhet, utan där sluppo upp ett par dussin maskor på hans ena strumpa, hvilket gjorde henne lik ett fönstergaller. Den gode herren vardt öfvermåttan bedröfvad, och han skulle gärna hafva gifvit till ett uns silfver för ett kvintin grönt silke: jag säger grönt silke, därför att strumporna voro gröna.
Här har Benengelí utropat och skrifvit: »O fattigdom, fattigdom! jag förstår ej hvad som förmådde den store Córdoba-skalden[5] att kalla dig en helig, tacklös gåfra; jag, ehuru en Mor, vet ganska väl genom min umgängelse med kristna, att heligheten består i kärlek, ödmjukhet, tro, lydnad och fattigdom; men det oaktadt påstår jag, att den måste vara mycket gudelig som låter sig nöja med att vara fattig, såframt det icke är det slags fattigdom hvarom en af deras heligaste män sagt: Bruken all ting såsom om I ej brukaden dem[6], och detta kalla de andelig fattigdom; men du andra fattigdom! — ty dig talar jag nu om, — hvarför skall du sätta åt män af adel och god börd mera än annat folk? hvarför tvingar du dem att smeta svärta på hålen i deras skor och att i sina rockar hafva somliga knappar af silke, andra af tagel och ännu andra af glas? hvarför skola deras halskragar alltid vara skrynkliga som sallatsblad och ej stärkta och pipade?» (Häraf kan man märka huru gammalt bruket är med stärkelse och pipade halskrås.) Och därpå fortsatte han: »Stackare den som är af god börd och får behandla sin heder som en sjukling, som äter illa och för stängd dörr och sedan gör sin tandpetare till en hycklare, när han kommer ut på gatan, efter att icke hafva ätit någonting som fordrar tändernas rengörande! Stackare den, säger jag, som har en lättskrämd hederskänsla och tror att man på en mils afstånd upptäcker hans lappade sko, hans af svett nersmorda hatt, hans trädslitna ytterrock och hans hungriga mage!»[7]
Allt detta kom åter för D. Quijote, när hans maskor sluppo upp; men han tröstade sig vid att finna att Sancho hade lämnat kvar åt honom ett par resstöflar, som han beslöt laga på sig nästa dag. Omsider lade han sig, tankfull och bekymrad så väl för saknaden efter Sancho, som öfver det ohjälpliga missödet med strumporna, dem han skulle hafva stoppat, om också med silke af annan färg, hvilket är ett af de största fattigdomsbevis som en adelsjunker kan gifva under förloppet af en långvarig torftighet. Han släckte ljusen; det var varmt, och han kunde icke sofva; han steg upp ur sängen och öppnade på glänt ett gallerfönster, som vette åt en vacker trädgård, och vid öppnandet märkte och hörde han att människor rörde sig i trädgården och att de språkade. Ian lyssnade uppmärksamt, och de därnere höjde rösten, så att han kunde höra dessa ord:
»Envisas ej med mig, o Emerentia, att jag skall sjunga, ty du vet ju att, allt sedan denne främling kom hit till slottet och mina ögon fingo skåda honom, jag ej kan sjunga, utan blott gråta, hvartill kommer att vår nådiga härskarinnas sömn snarare är lätt än tung, och jag skulle icke för all världens skatter vilja att hon träffade oss här. Men äfven i det fall att hon sofve, och ej vaknade, skulle min sång vara förgäfves, om han sofver och ej vaknar för att höra den, han denne nye Eneas som kommit till mina nejder för att håna och öfvergifva mig.»
— »Tänk ej så, kära Altisidora, svarades det, ty utan tvifvel sofva både hertiginnan och alla andra i slottet, utom han som är ditt hjärtas behärskare och ständigt ligger i dina tankar, ty jag hörde nyss att fönstret i hans rum öppnades, och säkert är han vaken. Sjung, min sorgsna vän, med låg och ljuf röst till ljudet af din harpa och, om hertiginnan hör oss, skola vi skylla på värmen.»
— »Det är icke därpå det hakar, o Emerentia, svarade Altisidora, utan därpå att jag ej skulle vilja att sången förrådde mitt hjärta, och jag af dem, som icke känna till Amors stora makt, skulle anses för en lättfärdig och kättjefull flicka; men det må gå hur det vill: bättre är en rodnad på kinden än ett sår i hjärtat.»
I detsamma hördes en harpa spelas med ljufvaste toner. När D. Quijote förnam detta, kom han i andlös förvåning, ty i samma ögonblick trädde för hans minne de otaliga liknande äfventyr med fönster, galler och trädgårdar, serenader, kärleksjoller och dårskaper, hvarom han läst i sina dåraktiga riddareböcker. Han inbillade sig genast att någon af hertiginnans tärnor vore förälskad i honom, och att blygsamheten tvunge henne att dölja sin böjelse. Han fruktade att hon kunde besegra honom, men föresatte sig i sina tankar att ej låta sig besegras, och anbefallande sig af allt sitt hjärta och all sin håg åt sin härskarinna Dulcinea af Toboso, beslöt han att lyssna till musiken och, för att låta dem veta att han var tillstädes, låtsade han nysa, hvaröfver flickorna icke litet gladdes, emedan de ej önskade annat än att D. Quijote måtte höra dem. När nu harpan blifvit profvad och stämd, började Altisidora sjunga följande:
Romans.
har utsträckt dina ben
och sofver hela natten lång
till morgonsolens sken,
La Manchas sköte bar,
mer härlig och mer ädel än
allt guld Arabien har:
fast skön, ej säll likväl,
ty dina ögons solar två
tändt eld i hennes själ!
att bringa andra ve;
du skänker djupa sår, men ack!
du vill ej balsam ge!
sin hjälp dig Himlen ge! —
på Jacas berg, på Libyens sand
du först fick ljuset se.
hvem gaf åt barnet vård?
Säg, var din vagga dyster skog,
och bädden klippan hård?
så rund och trind försann,
att skogens vilda tiger hon
allena tämja kan!
från Tajo till Jarama,
från Manzanáres till Geníl,
från Duéro till Arlanza.
Jag gärna för den skuld
min bästa klädning gåfve till
med fransar utaf guld!
Att en gång famnas af din arm,
hur ljuflig lott ändå!
ja, blott att sitta vid din säng
och få ditt hufvud klå!
ej värd att ta emot;
för en så ringa vore nog
att gnida få din fot.
åt dig jag gåfve då,
och silkesstrumpor, mantlars mängd
af mig du skulle få!
en rik och kostbar gärd,
så stora att »den Endas» namn
hvar särskild vore värd.
ej, Manchas Nero, ned
uppå mitt arma hjärtas brand,
och blicka ej så vred!
ej femton år jag är:
blott fjorton år och månar tre,
högtidligt jag det svär.
förutan all skavank,
jag hår som liljestänglar har,
och det når ner i mark.
och näsan kanske platt,
i tändernas topaseglans
jag har en skönhetsskatt.
du här kan höra på,
och jag är icke storväxt alls,
men späd och fin som få.
Här upphörde den älskogskranka Altisidoras sång och begynte D. Quijotes förskräckelse, hvilken, dragande en djup suck, sade till sig själf: »Att jag skall vara en så olycklig vandrande riddare, så att det ej finnes en ungmö som ser mig utan att blifva kär i mig! Att den oförlikneliga Dulcinea af Toboso skall vara så vanlottad, att man ej unnar henne att ensam fröjdas åt min ojämförliga trofasthet! Hvad viljen I henne, I drottningar? hvi förföljen I henne, I kejsarinnor? hvarför ansätten I henne så hårdt, I fjorton och femton års tärnor? Låten dock, jag beder eder, låten dock den arma triumfera, fägna sig och yfvas öfver den lott Amor velat beskära henne, då han bragt mitt hjärta att underkasta sig och min själ att gifva sig henne i våld. Betänk, förälskade skara, att endast för Dulcinea är jag af mandelmassa och bröstsocker, men för alla andra af flinta; för henne är jag honung, men för eder bittervatten[9]; för mig är endast Dulcinea den fagra, den förståndiga, den sedesamma, den förträffliga och den högättade, men de andra de fula, de enfaldiga, de lättfärdiga och de af sämsta börd. För att vara hennes, och ingen annan kvinnas, har naturen kastat mig hit till världen; må Altisidora gråta eller sjunga, eller Madame[10] förtvifla, för hvars skull man genompryglade mig i den förtrollade morens slott, så skall jag, kokt eller stekt, ändock vara Dulcineas, ständigt ren, höfvisk och kysk, till trots för alla trolldomsmakter på jorden.»
Med dessa ord slog han hårdt igen fönstret och, harmsen och förtretad som om någon stor olycka drabbat honom, gick han i säng, och där skola vi för det närvarande lämna honom, ty nu kallar oss den store Sancho Panza, som vill tillträda sitt ryktbara ståthållarskap.
- ↑ Hela denna långa inledning har med skäl blifvit klandrad såsom una algaravía que no se entiende, d. är som ett obegripligt sammelsurim, hvilket helst hade bort alldeles strykas. Hvad särskildt beträffar novellen om den dåraktiga Förvetenheten, må här blott tilläggas att, trots det Cervantes berömmer densamma för ett fint och konstnärligt arbete, han knappt torde få någon som håller med sig häruti, ty innehållet i den nämnda novellen är nästan äckligt, och språket så krystadt, stilen så långdragen och tråkig genom hopade epiteter, att den på ett högst obehagligt sätt afsticker mot den enkelt och naturligt flödande som författaren användt vid skildringen af D. Quijotes och Sanchos äfventyr. Detsamma kan på det hela taget sägas äfven om Doroteas historia, tills hon får spela en roll i själfva hufvudberättelsen, då äfven hon blir naturlig, okonstlad och sympatisk. Cervantes har således här, sig själf omedvetet, gifvit ett exempel på sanningen af den sats han vid mera än ett tillfälle predikar, nämligen att toda afectación es mala.
- ↑ Spanskan har en justo y en creyente, d. v. s. bokstafligen: som en rättrådig och troende människa. Säsom det framgår af D. Quijotes’ ord, förstod han ej meningen med detta uttryck, hvilket således redan på Cervantes’ tid måtte hafva varit ovanligt och tolkats olika; Covarrubias angifver emellertid betydelsen vara al punto, subitamente, aceleradamente = på ögonblicket, plötsligt, skyndsamt, och han förklarar densamma af den brådska hvarmed somliga domare afdöma vissa mål och verkställa domen, utan att gifva den anklagade erforderlig tid att rättfärdiga sig. Domaren skulle väl då vid domens afkunnande hafva begagnat den ifrågavarande formeln, så att det låtit ungefär så här: som en rättrådig och troende man (= som hederlig karl och kristen) anser och dömer jag kort och godt att o. s. v.
- ↑ Här afviker D. Quijote från de vandrande riddarnes gamla bruk, sådant han själf beskrifvit det i 50:de kap. af förra delen, och detta beror uppenbarligen därpå, att Cervantes velat i hela dess styrka framhålla den sedliga renheten i D. Quijotes karaktär.
- ↑ Uttrycket stämmer fullkomligt till originalets Su Altitud, hvilket för vanliga människor är nägot helt annat än Su Alteza.
- ↑ Denne var Juan de Mena (1412—1456), och orden återfinnas i hans El Laberinto, copla 227. Ormsby misstänker att det ligger någon skalkaktighet i det för Mena valda epitetet, enär det skulle ha gjort den på Cervantes’ tid så högt uppburne Góngoras beundrare ursinniga att höra någon annan än deras mästare kallas den store Córdoba-skalden.
- ↑ Paulus i I Korint. 7,31.
- ↑ Den spanska lågadeln måtte i slutet af XV:e och förra hälften af XVI:e seklet hafva haft mycket svårt att taga sig fram, ty fattiga adelsmäns trångmål utgöra ett älskligsämne för den tidens novellister och dramaturger. Så har det behandlats af, bland andra, de tre stora humoristerna, författaren till Lazarillo de Tormes, Cervantes här, och Quevedo i El Gran Tacaño; skillnaden i deras framställningssätt är ganska märkvärdig.»
- ↑ Till denna romans, som naturligtvis med flit är hållen i sin burleska stil, må följande anmärkas. Jaca är en liten obetydlig, men mycket gammal stad i Aragonien, i en vild bergstrakt uppe bland Pyrenéerna. — Dulcineas rykte skall, enligt originalet gå från Henáres till Jaráma, från Tajo till Manzanáres, och från Pisuerga till Arlanza; men Henáres och Manzanáres äro båda små bifloder till Jaráma, som i sin ordning utfaller i Tajo, och det af dem genomflutna området är icke synnerligen vidsträckt. Detsamma gäller om trakten mellan Arlanza och Pisuerga, af hvilka den förra inflyter i den senare, och denna därefter i Duero. Ett par afvikelser hafva måst vidtagas i öfversättningen för versens skull. — Med »den Enda» anspelade Cervantes troligen på en stor pärla om nära 55 karats vikt, som tillhörde kronjuvelerna och gick förlorad i slottsbranden 1734; ända till 1691, då hennes make uppfiskades på samma ställe där hon själf blifvit tagen, hade hon varit känd under namnen peregrina, huérfana och sola.
- ↑ Egentligen aloemos, alcíbar.
- ↑ I spanskan brukades Madama, och det ej blott i riddareböckerna, om höga damer af främmande nationer; så mycket löjligare blir då dess användning på den asturiska bondjäntan Maritornes.
| ← Fyrtiotredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtiofemte Kapitlet. → |