Don Quijote senare delens senare hälft/54
| ← Femtiotredje Kapitlet |
|
Femtiofemte Kapitlet → |
FEMTIOFJÄRDE KAPITLET.
Hvilket handlar om saker, som angå denna historia, och ingen annan.
Hertigen och hertiginnan beslöto att den utmaning D. Quijote af redan anförd orsak ställt till deras vasall skulle ha sin gång, och, emedan den unge mannen var i Nederländerna[1], dit han flyktat för att icke få Doña Rodriguez till svärmor, vidtogo de den anstalten att sätta i hans ställe en gaskognisk lakej, vid namn Tosilos, som de först mycket noga undervisade om allt hvad han hade att göra. Två dagar senare sade hertigen till D. Quijote, att hans motståndare skulle komma fyra dagar därefter och inställa sig på stridsplatsen i ridderlig rustning samt förfäkta att kammartärnan ljöge i halfva sitt skägg, ja till och med i hela sitt skägg[2], om hon påstode att han hade gifvit henne äktenskapslöfte. D. Quijote gladde sig mycket åt denna underrättelse och smickrade sig med att skola göra storverk i denna sak, samt ansåg det för en synnerlig lycka att ett tillfälle yppats för honom, där herrskapet på stället kunde få se huru långt hans väldiga arms tapperhet sträckte sig. Han afbidade alltså med glädje och belåtenhet slutet på de fyra dagarna, som hans ifriga längtan kom honom att räkna för lika många århundraden.
Men lämnon dem att gå sin gång, liksom vi lämnat andra saker att gå sin, och låtom oss åtfölja Sancho, som halft glad och halft sorgsen färdades framåt på sin grålle för att uppsöka sin herre, hvars sällskap var honom angenämare än att vara ståthållare öfver alla världens öar. Det hände sig nu att, då han ännu icke aflägsnat sig långt från sin ståthållarskaps-ö, — och han hade aldrig kommit sig för att undersöka om det var en ö, stad, köping eller by han var ståthållare öfver, — såg han att på samma väg han färdades kommo sex pilgrimer med sina vandringsstafvar, af de här utländska pilgrimerna som begära allmosor under sång. När de kommo honom närmare, ställde de sig i en rad och, alla på en gång höjande sina stämmor, började de att sjunga[3] på sitt språk, men Sancho kunde ingenting förstå däraf mera än ett ord, hvilket tydligen lät som allmosa och hvaraf han begrep att det just var allmosa som de begärde med sin sång. Då han nu, som Sidi Hamét säger, var öfvermåttan barmhärtig, framtog han ur sin ränsel ett halft bröd och en half ost, som han var försedd med, och gaf det åt dem, i det han med tecken lät dem förstå att han icke hade något annat att gifva dem. De mottogo det mycket gärna och sade: »Gelte, Gelte.»[4]
— »Jag förstår inte, sade Sancho, hvad I bedjen mig om, godt folk.»
Då framtog en af dem ur barmen en penningpung och visade den för Sancho, hvaraf denne förstod att de bådo honom om penningar, men han höll tummen för halsen och sträckte handen uppåt, samt gaf dem sålunda att förstå att han icke hade ett spår till pengar, sporrade grållen och red fram emellan dem. Vid det han red förbi, störtade en af dem, som mycket uppmärksamt hade betraktat honom, emot honom, kastade armarna kring lifvet på honom och ropade högt på god kastilianska: »Nå, så hjälpe mig Gud! hvad är det jag ser? Ar det möjligt att jag håller i min famn min käre vän, min gode granne Sancho Panza? Jo visst gör jag det, ty jag sofver ju ej och inte är jag full heller.»
Sancho vardt förundrad att höra sig nämnas vid namn och se sig omfamnas af den utländske pilgrimen, men efter att, hafva tittat på honom mycket noga utan att säga ett enda ord, kunde han ändå icke känna igen honom. När nu pilgrimen såg hans förlägenhet, sade han: »Huru! är det möjligt, käre Sancho Panza, att du inte känner igen din granne Ricote, morisken som var krämare i din by?»
Då betraktade Sancho honom uppmärksammare och började att erinra sig anletsdragen, och till sluts kände han igen honom helt och hållet; utan att stiga af åsnan, slog han armarna om hans hals och sade till honom: »Hvem tusan kunde känna igen dig, Ricote, i den där pajasdräkten som du bär? Säg mig, hvem har gjort dig till utbörding, och hur kan du vara så vågsam att återkomma till Spanien, där det skall gå dig mycket illa, om de få tag i dig och känna igen dig?»
— »Om du inte förråder mig, Sancho, svarade pilgrimen, är jag viss på att i denna dräkt skall ingen känna mig. Men låtom oss gå ifrån vägen till skogsdungen där borta, där mina kamrater vilja äta och rasta, och där skall du äta med dem, ty de äro mycket fredliga människor. Där får jag tillfälle att berätta dig hvad som har händt mig, sedan jag lämnade vår by till åtlydnad af hans Majestäts kungörelse, hvilken så strängeligen hotade mina olyckliga landsmän, såsom du då hörde.»
Sancho gjorde så, Ricote vidtalade de andra pilgrimerna, och de gingo bort till dungen som de sågo, så att de kommo ett godt stycke från stora landsvägen. De kastade från sig stafvarna, aflade de vida kragarna eller pilgrimskåporna, så att de stodo i sina underkläder, och alla voro de ungt, vackert folk, utom Ricote som redan var till åren. Alla hade matsäcksränslar, och dessa voro, som det visade sig, väl försedda, åtminstone med saker som reta till törst och framkalla den på två mils afstånd. De sträckte ut sig på marken, dukade på gräset och framsatte bröd, salt, knifvar, nötter, ostskifvor, skinkben, som väl ej hade något fläsk på sig och således ej läto tugga sig, men som det ej var något hinder för att suga på. De framsatte likaså en svart rätt, som säges heta kaviar och göres af fiskrom samt är en stor törstväckare. Icke heller saknades oliver, torra och utan lag, men smakliga och välbehållna. Hvad som dock mest ståtade vid detta ståtliga kalas var sex vinbälgar, af hvilka hvar och en framtog sin ur sin ränsel; till och med den hederlige Ricote[5], som från morisk hade förvandlat sig till tysk eller holländare, framtog sin, som i storlek kunde täfla med de fem. De började äta med största förnöjelse och i sakta mak, njutande af hvarje munsbit; de togo maten på knifsudden och helt litet af hvarje sak, och sedan höjde alla i samma ögonblick armar och vinbälgar i vädret, med munnen mot bälgens mun och ögonen styft riktade mot himlen, så att det såg ut som om de ville taga säkert sikte på den; och i denna ställning, lutande hufvudena än åt ena sidan, än åt den andra, till tecken och bekräftelse på den njutning de kände, höllo de ut en lång stund, medan de hällde bälgarnas hjärtblod i sina magar.
tvärtom, för att följa ordspråket, som han så väl kände:
gör som andra göra där,
bad han Ricote om vinbälgen och tog sitt sikte, han som de andra, och med icke mindre njutning än de. Fyra gånger bälgarna på detta sätt höja sig, men femte gången gick det icke längre, ty de voro redan torrare och saftlösare än ett halmstrå, och detta nedstämde den munterhet de dittills visat. Litet emellan slog någon sin högra hand i Sanchos och sade: »Spanior och tysk, all ett, lustig kamrat», och Sancho svarade: »Lustig kamrat, svär Gud!» och brast ut i ett gapskratt som räckte honom en timme, utan att han då tänkte på något af det som vederfarits honom under hans ståthållarskap, ty öfver den tid och stund då man äter och dricker pläga bekymren ej ha något att säga. Att vinet tagit slut för dem vardt omsider början till en sömn som tog dem alla, och de inslumrade på själfva borden och dukarna; endast Ricote och Sancho höllo sig vakna, emedan de hade ätit mera och druckit mindre. Ricote tog Sancho afsides, de slogo sig ned vid foten af en bok, lämnande pilgrimerna försjunkna i ljuf sömn, och på ren kastilianska, utan att bryta det minsta på sitt moriskspråk, talade Ricote följande ord:
— »Väl vet du, Sancho Panza, min käre vän och granne: huruledes den pålysning och kungörelse hans Majestät lät utgå emot mina landsmän[7] satte skräck och fruktan i oss alla; med mig åtminstone gjorde den det till den grad, att det förefaller mig som om, redan före utgången af den tid som medgafs oss för att utvandra från Spanien, jag hade fått straffets hela stränghet verkställd på mig och mina barn. Jag vidtog alltså, enligt mitt förmenande såsom en klok man, (nämligen såsom den där vet att till den och den tiden man skall fråntaga honom det hus där han bor, och som därför skaffar sig ett annat att flytta till,) jag vidtog, säger jag, den åtgärden att lämna vår by ensam och utan min familj, för att uppsöka något ställe dit jag kunde föra den med bekvämlighet och utan den brådska, med hvilken de andra utvandrade; ty jag insåg väl, och det insågo alla våra äldste, att dessa påbud icke voro tomma hotelser, såsom somliga sade, utan allvarligt menade lagar, som på sin bestämda tid skulle gå i verkställighet. Det som tvingade mig till denna öfvertygelse var den omständigheten, att jag kände till de våras fördärfliga och vansinniga planer, som voro sådana att det tyckes mig hafva varit en gudomlig ingifvelse som förmådde hans Majestät att verkställa ett så modigt beslut; icke som om vi alla varit brottsliga, ty några fanns det som voro ståndaktiga och uppriktiga kristna, men de voro så få att de ej kunde motsätta sig dem som icke voro det, och det var ej rätt att fostra en orm i sin barm genom att hysa fienderna i sitt eget hus. Kort sagdt, på rättvis grund straffades vi med landsförvisning[8], som för några tycktes vara ett mildt och lindrigt, men för oss det förfärligaste straff som kunde oss påläggas. Hvar helst vi äro, gråta vi efter Spanien, ty vi äro ju ändå födda där och det är vårt egentliga fädernesland; ingenstädes röna vi det mottagande som vår olycka trår efter, och i Berberiet, ja öfverallt i Afrika, där vi hoppades blifva väl mottagna, välkomna och vänligt bemötta, där kränker och misshandlar man oss allramest. Vi hafva icke känt vår lycka förrän vi miste den, och den längtan vi nästan alla hysa att återvända till Spanien är så stor, att de flesta af dem hvilka, liksom jag, kunna språket, och de äro många, återvända dit och kvarlämna där sina hustrur och barn utan huld och skydd. Så stor är den kärlek de känna för Spanien, och nu inser och erfar jag sanningen af det ordet, att ljuf är kärleken till fosterlandet.
»Jag lämnade, som sagdt, vår by, begaf mig till Frankrike och, fastän man där visade oss ett godt bemötande, ville jag se mig omkring öfverallt. Jag for till Italien, sedan kom jag till Tyskland, och där föreföll det mig som om man kunde lefva med större frihet, emedan dess invånare ej taga det så noga med en hop obetydligheter: hvar och en lefver som han vill, ty i största delen af landet råder samvetsfrihet. Jag bosatte mig i en by nära Augsburg och sällade mig sedan till dessa pilgrimer, af hvilka många hafva för vana att hvart år draga till Spanien för att besöka dess helgedomar, som de anse för sitt Indien, för sitt säkraste förvärf och en gifven vinning. De genomvandra nästan hela landet, och det finnes ingen by därifrån de ej draga sina färde mätta och otörsliga, som det heter, och med åtminstone en real i penningar, och vid slutet af sin resa ha de fått ihop mer än hundra specier i ren behållning; dessa växla de till guld, och antingen i sina urhålkade pilgrimsstafvar eller mellan lapparna på sina kåpor eller med hvad för knep de eljest kunna, utföra de dem ur riket och taga dem med sig till sitt hemland, trots vakterna vid gränsplatser och hamnar, där de undersökas.
»Nu är det min afsikt, Sancho, att hämta den skatt, som jag kvarlämnade och som jag kan finna utan fara, emedan han ligger nergräfd utanför byn; sedan skrifver eller reser jag från Valencia till min hustru och min dotter, hvilka, som jag vet, vistas i Algier, och finner på någon utväg att få dem öfver till en fransk hamn och att därifrån föra dem till Tyskland, där vi skola afbida hvad Gud vill göra med oss. Ty jag vet i alla fall med visshet, Sancho, att Ricota, dotter min, och Francisca Ricota, min hustru, äro katolska kristna, och, fastän jag ej är det alldeles lika mycket, har jag ändå mera i mig af kristen än af mor, och jag ber alltid till Gud att han må öppna mitt förstånds ögon och lära mig huru jag bör tjäna honom. Hvad som förvånar mig är att jag ej vet hvarför min hustru och min dotter begifvit sig hellre till Berberiet än till Frankrike, där de kunde lefva som kristna.»
Härtill svarade Sancho: »Ser du, Ricote, det har nog inte berott af dem, ty det var din hustrus bror, Juan Tiopieyo, som tog dem med sig och, som han visst är en äkta muselman, begaf han sig dit där han fann sig bäst. Jag kan också säga dig någonting mer, nämligen att jag tror att du kommer att söka förgäfves det som du nedgräft, ty vi hafva fått underrättelse att man fråntagit din svåger och din hustru många pärlor och stora summor i guld, som de medförde och som skulle angifvas i tullen.»
— »Det är nog möjligt, invände Ricote; men jag vet, Sancho, att de icke hafva rört det jag nedgräft, ty jag yppade ej för dem hvar det låg, emedan jag var rädd för något missöde. Om därför du, Sancho, vill följa med mig och hjälpa mig att uppräfva det och att hålla det hemligt, skall jag gifva dig två hundra specier, hvarmed du kan afhjälpa dina behof, ty du vet nog att jag känner till, att du är i en ganska behöfvande ställning.»
— »Det kunde jag väl göra, svarade Sancho; men jag är inte alls sniken, och, vore jag det, så släppte jag ändå i morse ur händerna ett ämbete, där jag hade kunnat göra väggarna i mitt hus af guld och inom ett halft år äta på silfverfat; och således, samt äfven emedan det tyckes mig att jag skulle begå ett förräderi mot min konung genom att hjälpa hans fiender, skulle jag icke gå med dig, äfven om, så visst som du nu lofvar mig två hundra specier, du här på stället gåfve mig kontant fyra hundra.»
— »Och hvad är det för ett ämbete som du har släppt ifrån dig?» frågade Ricote.
— »Jag har släppt ståthållarskapet öfver en ö, svarade Sancho, och det en sådan att man sannerligen inte lätt finner hennes make i världen.»
— »Och hvar ligger den ön?» frågade Ricote.
— »Hvar?» svarade Sancho. »Två mil härifrån, och hon heter ön Barataria.»
— »Åh, kom inte med sådant, Sancho, sade Ricote; öarna ligga ju långt borta i hafvet, och inte finns det öar på fastlandet.»
— »Jaså, inte det? genmälde Sancho; jag skall säga dig, min käre Ricote, att i morse reste jag därifrån, och i går var jag ståthållare för henne efter mitt behag som en borstbindare[9]; men ändå så begaf jag henne, emedan en ståthållares ämbete förekom mig farligt.»
— »Och hvad har du haft för vinst på ståthålleriet?» frågade Ricote.
— »Jag har haft den vinsten, svarade Sancho, att jag insett att jag inte duger att vara ståthållare, om det inte skulle vara för en boskapshjord, och att de rikedomar, som skördas på sådana ståthållerier, köpas med förlust af hvila och sömn, ja till och med af födan, ty på öarna måste ståthållarna äta litet, isynnerhet om de ha läkare som sörja för deras hälsa.»
— »Jag förstår dig ej, Sancho, sade Ricote; men allt hvad du sager tyckes mig vara galenskaper, ty hvem skulle väl ge dig öar att vara ståthållare öfver? Fanns det inte skickligare karlar i världen till att vara ståthållare än du är? Håll inne med sådant prat, Sancho, och gå till dig själf och tänk efter om du vill följa med mig, som jag har sagt, för att hjälpa mig att ta upp min gömda skatt, som verkligen är så stor att den kan kallas skatt, och jag skall ge dig så mycket att du kan lefva därpå, såsom jag sagt dig.»
— »Jag har redan sagdt dig, Ricote, genmälde Sancho, att jag ej vill; var nöjd med att inte skall du bli förrådd af mig, och fortsätt i Guds namn din resa och låt mig fortsätta min, för jag vet att rätt fånget är lätt förgånget, men orätt fånget blir förgånget, både det och dess ägare.»
— »Jag vill ej envisas, Sancho, sade Ricote; men säg mig: var du hemma i vår by, när min hustru, min dotter och min svåger reste därifrån?»
— »Jo, var jag så, svarade Sancho, och jag kan säga dig att din dotter var så fager, att så många där funnos i byn så gingo de ut för att se henne, och alla sade de att hon var den skönaste varelse i världen. Hon grät allt för ett och omfamnade sina väninnor och bekanta och alla som kommo för att träffa henne, och alla bad hon att de skulle anbefalla henne åt Gud och Vår Fru, hans moder, och det med sådan innerlighet att hon fick mig att gråta, som inte brukar vara så gråtmild af mig. Och det fanns minsann många som hade lust att gömma henne och att bortföra henne under resan, men fruktan att handla mot konungens befallning återhöll dem. Förnämligast visade sig D. Gaspár Gregorio[10] högst betagen, den där unge, rike fideikommissarien som du väl känner och som höll mycket af henne, efter hvad folk påstå; och sedan hon reste, har han aldrig mer varit synlig i byn, och vi tro alla att han följt efter henne för att bortföra henne, men hittills har man inte fått veta något säkert.»
— »Jag har alltid misstänkt, sade Ricote, att den unge herrn älskade min dotter, men jag litade på min Ricotas dygd, och därför gjorde det mig aldrig något bekymmer att jag visste att han höll af henne; ty du har nog hört sägas, Sancho, att moriskflickor sällan eller aldrig inlåtit sig i kärleksförbindelser med gammalkristna, och min dotter, som, efter hvad jag tror, hade tankarna mera på sin kristendom än på förälskelse, lär ej bry sig om denne herr fideikommissaries fjäs.»
— »Gud gifve det! svarade Sancho, ty annars vore det illa för dem båda. Men låt mig nu ge mig af, broder Ricote, ty jag vill hinna fram i kväll dit där min herre D. Quijote uppehåller sig.»
— »Gud vare med dig, broder Sancho! Mina kamrater börja redan röra på sig, och det är tid att äfven vi fortsätta vår väg.»
Båda två omfamnade hvarandra därpå, Sancho satte sig upp på sin grålle, Ricote tog sin pilgrimstaf, och så skildes de.
- ↑ Dit begåfvo sig nämligen under de långvariga krigen alla, med hvilka i hemlandet rättvisan af en eller annan orsak hade något otaldt.
- ↑ Att svärja vid sitt skägg var, som bekant ett kraftigt bedyrande af ett påståendes sanning; omvändt vardt det en lika kraftig försäkran om en persons osannfärdighet, när man sade att han ljög i sitt skägg. Användt om en stackars flicka blef uttrycket i hög grad löjligt, och det var väl det Cervantes åsyftade.
- ↑ Det omtalas af flera äldre spanska författare, att norra Spanien på stora stråkvägen till den i hela Europa berömda vallfartsorten Santiago de Compostella alldeles öfversvämmades af utländska pilgrimer, så att antalet af dem som åtnjöto gästfrihet på hospitalet (främlingshuset) i Búrgos gick till åtta à tio tusen årligen, och stundom ännu högre. De allra flesta af dessa bettlade sig fram, och särskildt voro tyskarna kända för att uppträda med sång. Cristóbal Pérez de Herrera, som skref en bok om sättet att hjälpa de verkliga fattiga, säger att »i detta hänseende bör man alldeles undantaga de fransmän och tyskar, som under sång draga varvis fram genom landet och taga våra penningar, ty det göra alla af den sorten och den dräkten (nämligen pilgrimsdräkten); och det påstås att i Frankrike lofvar man döttrarna till hemgift hvad man kan få ihop på en resa fram och tillbaka till Santiago, liksom om de reste till Indien när de fara till Spanien med sina hopgjorda historier.»
- ↑ Pilgrimernas sätt att uttala det tyska ordet Geld, penningar.
- ↑ Som muhamedan borde nämligen Ricote icke hafva tillåtit sig att dricka vin.
- ↑ Skämtsam anspelning på en romans om Nero, när han åsåg Roms brand, och där det heter att, fastän barn och gubbar skreko, »sorg det honom ej beredde».
- ↑ När morernas välde i Spanien föll med Granada (nyårsdagen 1492), lät Isabel den Katolska, som var icke blott en mycket statsklok, utan äfven en mycket ädel kvinna, ordna så, att de kvarstannades läge blef på det hela taget ganska drägligt. Men reformationens uppträdande skärpte de religiösa motsatserna på alla håll, och år 1525 befallde kejsar Karl V alla morer i Spanien att vid lifsstraff antingen öfvergå till kristendomen eller lämna landet. Några, de s. k. Moriskerna, fogade sig i sitt öde och valde det förra alternativet, men dessa stackars nyomvända kristna betraktades alltid af de gammalkristna med sneda ögon, och deras ställning försämrades oupphörligt. Förtryckta på allt vis, inläto de sig slutligen i stämplingar med utländska makter; ty, som Clemencin mycket riktigt anmärker, om de gammalkristna behandlade Moriskerna som fiender, så var det väl ej så underligt att dessa också blefvo det. Deras öde beseglades emellertid icke under den fanatiske Filip II, utan först under hans son och efterträdare, den personligen ganska välvillige Filip III, som, under den starkaste påtryckning af Kyrkans prelater i förening med Inkvisitionen och landets under länga tider upphetsade katolska befolkning, nödgades att år 1609 utfärda ett edikt, i kraft hvaraf Moriskerna borde vid, lifsstraff hålla sig färdiga att efter tre dagars tillsägelse lämna riket. Årtalet är betydelsefullt: det var samma år, då det fördrag blifvit undertecknadt, som i sak erkände Nederländernas oberoende, och det är alldeles klart att Moriskernas fördrifvande kom som ett bakslag af den katolska politikens motgängar i norra Europa. Med hvilken obarmhärtig grymhet de stackars Moriskerna utdrefvos och beröfvades nästan all sin egendom, kan knappt beskrifvas; men detta illdåd, som i slutet af följande århundrade fick ett värdigt motstycke i Frankrike, hämnade sig själft genom sina följder: med Moriskerna förlorade nämligen Spanien den idogaste och trefnaste delen af sin befolkning, och det kan sägas, yttrar D. Florencio Janer, som i våra dagar skrifvit en af de bästa och mest opartiska böcker i ämnet, att »landet förvandlades från ett Lyckliga Arabien till ett Öde Arabien».
- ↑ Cervantes måste naturligtvis uttrycka sig ytterst försiktigt; men man tycker sig dock kunna läsa mellan raderna, att han hyst medkänsla med de arma Moriskerna, och i alla händelser skildrar han Ricote och hans familj mycket sympatiskt. Med afseende på de existerande förhållandena var ju redan detta mycket.
- ↑ Man är ej rätt på det klara med originalets sagitario; egentligen betyder det skytt, men användes nästan blott om Skyttens tecken i djurkretsen, samt därjämte i tjufspråket om en som föres genom gatorna och får slita spö. Författaren har väl blott velat säga en lustighet utan särskild syftning, och så ungefär har det äfven återgifvits på svenska.
- ↑ I texten står här Pedro Gregorio, i kap. 63 Caspar Gregorio och så åter i kap. 63—65 Gregorio som förnamn. Cervantes har slarfvat här, liksom med namnet på Sanchos hustru; man får naturligtvis bestämma sig för ett, och hålla fast vid det.
| ← Femtiotredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Femtiofemte Kapitlet. → |