Dorian Grays porträtt/Författarpresentation
|
Förord → |
OSCAR WILDE
(1854—1900)
Oscar Wilde räknas till den engelska litteraturen, men var egentligen född i Dublin på Irland, där hans far var läkare. Han fick sin uppfostran i Oxford, där han tillgodogjorde sig de drag i tidens konst- och litteraturuppfattning som passade honom och bl. a. grundade en estetisk riktning, som rönte äran att parodieras i en opera.
Wilde fortsatte sin uppfostran med resor till Italien och Grekland och började efter sin återkomst att skaffa sig rykte som spirituell salongsestet, som intellektuell dandy, för att ta upp ett gammalt ord, som nära hänger ihop med hans attityd av kvick och sprättig dagdrivare. Denna sida av hans väsen kommer framför allt fram i de fyra komedier han utgav. I dessa, av vilka de mest kända är Lady Windermere's Fan (1892; Solfjädern) och The Importance of Being Earnest (1895; Mr Ernest), betyder den cyniskt kvicka dialogen allt och den karikatyrmässiga personteckningen ingenting. Samma ideal kommer till uttryck i en rad prosaberättelser t. ex. The Canterville Ghost (1887; Spöket på Canterville), en uppsluppen satir över tomheten i engelsk bördstradition och flåsigheten i amerikansk framåtanda. Den förra hade Wilde blott alltför ofta tillfälle att observera på nära håll, den senare kände han från en föreläsningsturné i Förenta staterna. Men även om man bortser från den aktualitet hans snärtar kan ha i dag, ter sig Spöket på Canterville som en ovanligt läsbar historia genom sin säkra komposition och sitt överdådiga spexhumör.
Hans program: Konsten för konstens egen skull, kommer också till synes i de sagor han utgav, vemodiga berättelser med ett utsökt, målande språk, och i det lilla dramat Salome (1894), där grymhet, perversitet och spröd skönhet smälts ihop till ett av den litterära dekadansens mest lyckade konstverk.
Men Wilde kunde också visa att han egentligen insåg tomheten i det program om konsten för konstens egen skull, utan alla moraliska frågeställningar, som han lagt fram på flera håll, bl. a. i det kvicka förordet till romanen The Picture of Dorian Gray (1891; Dorian Grays porträtt), som emellertid i sig själv kan ses som ett bevis för att Wilde såg längre än hans vårdslösa övermänniskoprogram medgav. Tonen i de samtal, som förs mellan Dorian Gray och hans eleganta societetsvänner kan mycket likna de kyliga kvickheter, som personerna i komedierna kastar emellan sig, men motivet med porträttet, vars härjade bild speglar den till synes oberörde Dorians inre förfall, ger en inblick i hur väl Wilde själv uppfattade frånsidan i det liv han förordade — och förde.
Snart fick han också själv erfara det ohållbara i att i det viktorianska England påstå att moral och omoral vore ovidkommande ting. 1895 ställdes han inför rätta, anklagad för homosexualitet och när han dömdes till två års fängelse föll dandyns övermänniskoattityd ihop. I två gripande verk har han tolkat intrycken från den fängelsetiden, dels i diktcykeln The Ballad of Reading Gaol (1898; Balladen om fängelset i Reading), dels i De Profundis (utgiven 1905), en prosauppgörelse med hans förflutna. Sina sista år tillbragte han i Frankrike och dog i Paris, utfattig och ihjältigen.
Oscar Wilde är den mest typiske företrädaren för den riktning, som vid 1800-talets slut framträdde med programmet: Konsten är sig själv nog, skönheten är det viktigaste, all tendens är av ondo. Hans teorier har kanske inte visat sig så hållbara. Litteraturen har sedan dess gått andra vägar, men Oscar Wilde vinner i varje ny generation läsare som uppskattar hans kvickhet och utomordentliga stilbegåvning.