Dorian Grays porträtt/Kapitel 03

←  Kapitel II

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel III

Kapitel IV  →

III

Följande dag omkring klockan tolv vandrade lord Henry Wotton från Curzon Street till Albany för att hälsa på sin morbror, lord Fermor, en genialisk men något ohyvlad gammal ungkarl. Allmänheten kallade honom egoist emedan man inte hade någon speciell nytta av honom, men societeten ansåg honom för frikostig därför att han höll öppen taffel för dem som roade honom.

Hans far hade varit ambassadör i Madrid, då Isabella var ung och ingen ännu tänkte på Prim, men hade dragit sig tillbaka från den diplomatiska banan i ett ögonblick av förargelse över att inte ha blivit erbjuden ambassadörsposten i Paris, en post som han ansåg sig äga rätt till genom sin börd, sin kallblodighet, den goda engelskan i sina depescher och sin ovanligt livliga böjelse för njutningar. Sonen som hade varit sin fars sekreterare hade följt sin chefs exempel vilket man då ansåg dumt. När han några månader senare ärvde titeln efter sin far hängav han sig åt ett allvarligt studium av den stora aristokratiska konsten att göra absolut ingenting. Han ägde två större hus i staden men föredrog att bo i hyrda rum då detta var mindre besvärligt, och intog sina flesta måltider på sin klubb. Han ägnade någon uppmärksamhet åt sina kolgruvor i Midland, och för denna bismak av industri ursäktade han sig genom att säga, att när en gentleman hade förmånen att äga kol så kunde han tillåta sig att elda med ved på sin härd. I politiken var han tory utom när torypartiet befann sig vid styret ty då kallade han medlemmarna radikalt pack. Han var en hjälte gentemot sin kammartjänare som skällde ut honom, och han var en skräck för de flesta av sina släktingar som han i sin tur skällde ut. Endast England hade kunnat frambringa honom, och han påstod alltid att landet gick för fan i våld. Hans principer var av det gammaldags slaget. Men det fanns inte mycket att invända mot hans fördomar.

— När lord Henry trädde in i rummet fann han sin morbror i grön jaktrock. Han rökte en manillacigarr och knorrade över Times.

— Nå, Harry, sade den gamle gentlemannen, vad för dig hit så tidigt? Jag trodde att ni sprättar aldrig steg upp före klockan två och inte var visibla före fem.

— Jag bedyrar, rena släktkärleken, morbror Georg, jag önskade…

— Pengar förmodligen, avbröt lord Fermor och gjorde en grimas. Gott, sitt ner och berätta allt. Numera inbillar sig alla unga att pengar är allt.

— Ja, sade lord Henry och fingrade på sitt rockuppslag, och när de blir gamla vet de det. Men jag behöver inga pengar. Endast mänskor som betalar sina räkningar behöver pengar, morbror Georg. Jag betalar aldrig mina. Krediten är de yngre sönernas kapital, och man kan leva storartat på den. Dessutom handlar jag alltid hos Dartmoors leverantörer, och de plågar mig aldrig med räkningar. Vad jag vill ha är upplysningar, naturligtvis onödiga upplysningar.

— Gott, jag kan säga dig allt, som står i engelska statskalendern fastän det står en hel del nonsens där nu för tiden. När jag var i diplomatiska kåren var det bättre. Nu hör jag att folk kommer i statskalendern på grund av examina. Vad kan man inte då vänta sig? Examina är idel humbug från början till slut. Om någon är en gentleman vet han alldeles tillräckligt, och är han det inte är allt vad han vet till skada för honom.

— Mr Dorian Gray står inte i statskalendern, morbror Georg, sade lord Henry långsamt.

— Mr Dorian Gray? Vem är det? frågade lord Fermor och drog ihop de buskiga, vita ögonbrynen.

— Det är vad jag önskar veta, morbror Georg. Eller rättare, jag vet vem han är. Han är sonson till den siste lord Kelso. Hans mor var en Devereux, lady Margaret Devereux. Hurdan var hon? Vem gifte hon sig med? Du har känt nästan alla dina samtida så du har troligtvis reda på henne. Jag intresserar mig för ögonblicket mycket för mr Gray. Jag har helt nyligen blivit bekant med honom.

— Kelsos dotterson! upprepade den gamle gentlemannen. Kelsos dotterson!… Ja visst — jag kände hans mor mycket väl. Jag tror, att jag var med när hon döptes. Det var en ovanligt vacker flicka, Margaret Devereux, och hon gjorde alla män rasande genom att rymma med en utfattig ung man, en herr ingenting, en underofficer vid ett infanteriregemente eller något liknande. Ja visst! Nu kommer jag ihåg hela historien som hade den hänt i går. Den stackars saten blev dödad i en duell i Spa. Det var en ruskig historia. Det påstods att Kelso hade betalt en skurkaktig belgier, en riktig brottsling för att denne offentligen skulle förolämpa hans svärson, betalt honom, hör du, betalt honom, och att karlen spetsade honom som hade han varit en duva. Historien blev nedtystad, men nog fick Kelso en lång tid efteråt äta ensam på klubben minsann. Han tog hem sin dotter igen, men det påstods att hon aldrig talade till honom. Ack ja, det var en trist historia. Flickan dog, innan året var slut. Så, hon efterlämnade en son? Det hade jag glömt.

— Han är mycket vacker, instämde lord Henry.

— Jag hoppas han kommer i goda händer, fortsatte den gamle gentlemannen. Det bör vara en hel hög pengar åt honom, om Kelso har handlat rätt. Hans mor hade också pengar. Hon fick hela Selby gods efter sin morfar. Hennes morfar hatade Kelso och sade att han var en fähund. Det var han också. Han kom en gång till Madrid när jag var där. Faktiskt — jag skämdes för honom. Till och med drottningen brukade fråga mig om den engelske adelsmannen, som jämt grälade om taxan med droskkuskarna. De satte ihop en hel historia om det. Jag vågade inte visa mig vid hovet på en hel månad. Jag hoppas att han behandlade sin dotterson bättre än kuskarna.

— Det vet jag inte, svarade lord Henry. Men jag tror den unge mannen blir rik. Han har Selby, det vet jag. Det har han berättat för mig. Och — hans mor var således mycket vacker?

— Margaret Devereux var den vackraste varelse jag har sett, Harry. Vad som fick henne att handla som hon gjorde har jag aldrig begripit. Hon kunde fått vem hon ville. Carlington var som galen efter henne. Men hon var romantisk som alla kvinnor i den släkten. Männen var kräk — men kvinnorna! Å, de var underbara! Carlington låg för hennes fötter. Han sade det själv till mig. Men hon skrattade ut honom. Och den gången fanns inte en flicka i London som inte hängde efter honom. Från det ena till det andra, Harry. Apropå dumma äktenskap, vad är det för fånigheter din far berättade för mig om Dartmoor som vill gifta sig med en amerikanska? Är inte de engelska flickorna goda nog åt honom?

— Å, det är modernt nu att gifta sig med amerikanskor, morbror Georg.

— Men jag håller på de engelska kvinnorna mot hela världen, Harry, sade lord Fermor och slog näven i bordet.

— Amerikanskorna står högt i kurs just nu.

— De är inte uthålliga, har jag hört, brummade den gamle herrn.

— En lång löpning mattar ut dem, men de är storartade på en kappridning med hinder. De gör allt i flygande fläng. Jag tror inte Dartmoor har något hopp.

— Hurdan är hennes familj? knorrade den gamle gentlemannen. Har hon någon?

Lord Henry skakade på huvudet.

— Amerikanskorna döljer sina föräldrar lika bra som engelskorna sitt förflutna, sade han och reste sig för att gå.

— De är väl svinhandlare, förmodligen?

— Jag hoppas det, morbror, för Dartmoors skull. Jag har hört att svinhandeln, näst politiken, är den mest givande affären i Amerika.

— Är hon vacker?

— Hon uppför sig som vore hon det. Det gör de flesta amerikanskor. Det är hemligheten med deras charm.

— Varför stannar inte dessa amerikanskor hemma? De påstår ju alltid att Amerika är ett paradis för kvinnor.

— Det är det också. Därför är de lika ivriga som Eva att komma ur det, sade lord Henry. Adjö, morbror Georg. Jag kommer för sent till lunchen om jag stannar längre. Tack för de goda upplysningarna. Jag tycker om att veta allt om mina nya vänner och ingenting om mina gamla.

— Var skall du äta lunch, Harry?

— Hos faster Agatha. Jag har bjudit mig och mr Gray dit. Han är hennes sista protegé.

— Hm! var snäll och be din faster att inte plåga mig med sina välgörenhetshistorier. Jag är trött på dem. Den goda damen tror väl att jag inte har annat att göra än att skriva ut checker till hennes dumma påhitt.

— Gott, morbror Georg, jag skall säga henne det. Men det hjälper nog inte. Filantroper har inte sinne för humanitet. Det är karakteristiskt för dem.

Den gamle herrn nickade instämmande och ringde på sin betjänt.

Lord Henry passerade de låga arkaderna i Burlington Street och styrde kosan mot Berkeley Square.

Detta var alltså Dorian Grays släkthistoria. Trots att den hade framställts för honom så osminkad gjorde den honom upprörd, därför att den var som en romantisk, nästan modern äventyrsskildring. En vacker kvinna som vågar allt för sin vanvettiga lidelse. Några få lyckliga veckor i yra, lömskt avkortade genom en skändlig förbrytelse. Månader i stum ångest, och därpå ett barn, fött i smärta. Modern bortryckt av döden, och gossen överlämnad till ensamheten och en gammal kärlekslös tyrann. Ja, det var en intressant bakgrund. Den framhävde fullständigt bilden av ynglingen. Bakom allt utsökt som existerade, låg något tragiskt. Världen måste vrida sig i smärta för att den obetydligaste lilla ört skulle blomstra. Hur charmfull hade inte Dorian varit under middagen aftonen förut där han med förvånade ögon och läpparna halvöppna i rysande välbehag hade suttit mitt emot honom på klubben under det att vaxljusens röda sken hade förhöjt den varma tonen av vaknande undran i hans ansikte. Att tala till honom var som att spela på en härlig violin. Han besvarade varje beröring och skälvning från stråken… Det var någonting fruktansvärt eggande att kunna öva inflytande. Ingenting kunde jämföras med det. Att förflytta sin egen själ i ett härligt omhölje och låta den dröja där ett ögonblick, att höra sina egna idéer, sina egna åsikter genljuda, ledsagade av all ungdomens och lidelsens musik, att till en annan överföra sitt eget temperament som vore det ett hemlighetsfullt fluidum eller en sällsam arom — det låg en verklig glädje däri, kanske den högsta i en tid, så sinnligt världslig i sina nöjen, så plump och simpel i sin strävan… Det var också en märklig typ, denne yngling, som en lustig slump hade fört i hans väg i Basil Hallwards ateljé. Eller han skulle åtminstone kunna göras till en märklig typ. Behaglig var han och hade gossålderns vita renhet och skönhet sådan som de gamla grekerna visat oss i marmor. Han kunde bli en titan eller en marionett. Så sorgligt att en sådan skönhet var dömd till undergång!… Och Basil? Psykologiskt sett så var han intressant! En ny stil i konsten, en ny syn på livet, skapad genom blotta närvaron av någon som var omedveten om det hela. Den dunkla skogens tysta ande som vandrar osedd över öppna fält hade plötsligt uppenbarat sig för honom, likt en dryad och utan fruktan, emedan det i hans själ som sökte sig själv hade vaknat den underbara vision, för vilken ensam underbara ting avslöjar sig. Tingens själva kontur och form blev så att säga förfinade och erhöll ett slags symboliskt värde, som om de var prov på någon annan och mera fullkomlig skönhet vars skugga de förverkligade. Hade inte Platon — denne tankens konstnär — först analyserat detta? Hade icke Buonarotti snidat det i en sonettföljds brokiga marmor? Men i vår tid var det underbart… Ja, han skulle försöka att vara för Dorian Gray vad denne omedvetet hade varit för målaren som skapat det härliga porträttet. Han skulle försöka få makt över honom — han hade det redan. Han skulle göra denna själ till sin egen. Det var något förtrollande hos detta barn av kärleken och döden.

Lord Henry stannade plötsligt och såg uppåt husen. Då han märkte att han redan hade gått förbi sin fasters port, smålog han och vände om. Då han trädde in i den något dystra hallen sade betjänten att man redan satt till bords. Han gav en av tjänarna sin hatt och käpp och gick in i matsalen.

— Sen som alltid, Harry, ropade hans faster och skakade på huvudet.

Han framförde en lätt ursäkt, satte sig på den tomma stolen vid hennes sida och kastade en blick omkring sig för att se vilka som var där. Dorian hälsade skyggt på honom från bordsändan i det en glädjerodnad steg upp på hans kind. Mitt emot satt hertiginnan av Harley, en dam med beundransvärt milt och gott sinnelag, mycket omtyckt av alla som kände henne. Hon hade dessa väldiga kroppsdimensioner som av samtida historieskrivare kallas fetma hos alla damer som inte är hertiginnor. Till höger om henne satt sir Thomas Burdon, en radikal parlamentsledamot, som i det politiska livet följde sin partiledare men i det privata den bäste kocken enligt den visa och välbekanta regeln, att man bör dinera med de konservativa och tänka med de liberala. Till vänster om hertiginnan satt mr Erskine av Treadley, en bildad gammal herre med vinnande sätt som förfallit till den dåliga vanan att vara tyst därför att han — som han en gång hade förklarat för lady Agatha — redan innan han blev trettio år hade sagt vad han hade att säga. Lord Henrys egen bordsgranne var mrs Vandeleur, en av hans fasters äldsta väninnor, ett rent helgon bland kvinnor, men så tjock och illa klädd att hon påminde om en dåligt inbunden psalmbok. Lyckligtvis för honom hade hon på sin andra sida lord Faudel, en intelligent medelålders medelmåtta, torr som ett ministertal i underhuset, med vilken hon underhöll sig på detta intensivt allvarliga sätt, som lord Henry ansåg vara ett oförlåtligt fel hos alla goda mänskor, ett fel som de aldrig kunde bli alldeles fria från.

— Vi talar om stackars Dartmoor, lord Henry, sade hertiginnan och nickade vänligt över bordet till honom. Tror ni verkligen han kommer att gifta sig med den unga, förtjusande flickan?

— Jag tror hon har beslutat fria till honom, hertiginna.

— Så rysligt! ropade lady Agatha. Det borde man verkligen förhindra.

— Från tillförlitligt håll har jag hört att hennes far driver affär med amerikanska metervaror, sade sir Thomas Burdon överlägset.

— Min morbror trodde det var svinaffärer, sir Thomas.

— Vad är amerikanska metervaror för något? frågade hertiginnan, höjde undrande sina stora händer och lade tonvikten på verbet.

— Amerikanska romaner, svarade lord Henry och tog för sig av vakteln.

Hertiginnan såg förlägen ut.

— Kära du, fäst dig inte vid vad han säger, viskade. lady Agatha. Han menar aldrig något som han säger.

— När Amerika upptäcktes, sade radikalen och började en tröttande historia. Likt alla som försöker uttömma ett ämne tråkade han ut sina åhörare. Hertiginnan suckade och begagnade sin rätt att avbryta.

— Jag önskar, att det aldrig hade blivit upptäckt! utropade hon. — Våra flickor har numera inga utsikter alls. Det är för galet.

— Kanske, när allt kommer omkring att Amerika aldrig blev upptäckt, sade mr Erskine. Jag skulle vilja säga att det endast har blivit avslöjat.

— Å, men jag har sett prov på infödingarna, svarade hertiginnan. Jag måste medge att de flesta var rätt vackra. Och de klär sig väl. De tar allt från Paris. Jag önskar jag hade råd till det.

— Man säger att när goda amerikanare dör, kommer de till Paris, skrockade sir Thomas som ägde ett stort lager avlagda vitsar.

— Verkligen! Och vart tar alla dåliga amerikanare vägen? frågade hertiginnan.

— De reser till Amerika, mumlade lord Henry.

Sir Thomas rynkade pannan. Jag fruktar att er brorson har antipati för det stora landet, sade han till lady Agatha. Jag har rest genom hela Amerika och till på köpet i salongsvagnar som tillhörde direktörerna och som i dylika fall är ytterst artiga. Jag försäkrar er, det är rent bildande att resa där.

— Men måste vi verkligen se Chicago för att bli bildade? frågade mr Erskine i klagande ton. Jag känner mig inte mer vuxen den resan.

Sir Thomas viftade med handen. Mr Erskine av Treadley har världen på sin bokhylla. Vi praktiker önskar se, inte läsa om den. Amerikanerna är ett intressant folk. De är absolut förnuftiga. Jag tror det är det mest utmärkande för dem. Ja, mr Erskine: ett absolut förnuftigt folk. Jag försäkrar er, det finns inget nonsens i Amerika.

— Så gruvligt! utropade lord Henry. Jag kan fördra brutalt våld — men brutalt förnuft är olidligt. Det används ojust. Det klipper till under intellektet.

— Jag förstår er inte riktigt, sade sir Thomas och rodnade.

— Jag förstår, lord Henry, mumlade mr Erskine leende.

— Paradoxer kan nog vara bra på sitt sätt, återtog sir Thomas.

— Var det en paradox? frågade mr Erskine. Det tyckte jag inte. Kanske det ändå var det. Nå, paradoxens väg för till sanningen. För att pröva verkligheten måste man låta den dansa på lina. När sanningar blir akrobater kan vi bedöma dem.

— Gud bevare mig, vad ni män kan argumentera, sade lady Agatha. Jag blir aldrig klok på vad ni säger. Du Harry, jag är verkligen ond på dig. Varför söker du övertala vår käre mr Gray att överge de fattiga? Han skulle vara oskattbar för oss. De skulle tycka om hans musik.

— Men jag vill att han skall spela för mig, sade lord Henry skrattande, såg bort på Dorian Gray och fick en glad blick till svar.

— Men de är så olyckliga ute i Whitechapel, envisades lady Agatha.

— Jag har medlidande med allting utom med lidandet, sade lord Henry i det han ryckte på axlarna. Jag kan inte känna medlidande för det. Det är så fult och trist och plågsamt. Det är ju nästan sjukligt, detta moderna medlidande för smärtan. Man skall älska livets färger och skönhet. Ju mindre det talas om tillvarons mörker, dess bättre.

— Och dock är de fattiga ett mycket viktigt problem, anmärkte sir Thomas med allvarlig min.

— Just det ja, svarade den unge lorden. Det är slaveriets problem, och vi försöker lösa det genom att roa slavarna.

Politikern såg strängt på honom. Och vilken förändring föreslår ni då? frågade han.

Lord Henry skrattade. Jag önskar inte att något i England förändras utom vädret, svarade han. Jag är alldeles belåten med filosofisk kontemplation. Men då det nittonde århundradet har gjort konkurs på grund av alltför stort slöseri med medlidande så föreslår jag att vi vänder oss till vetenskapen för att få jämvikt igen. Fördelen med känslor är att de för oss vilse, och fördelen med vetenskapen är att den är känslolös.

— Men vi har alla ett tungt ansvar, invände mrs Vandeleur stillsamt.

— Ett förfärligt tungt ansvar, upprepade lady Agatha.

Lord Henry såg på mr Erskine.

— Mänskligheten tar sig själv för mycket på allvar. Det är den första världssynden. Om grottinvånarna hade känt till skrattet, hade historien säkert fått ett annat utseende.

— Det var mycket tröstande, kvittrade hertiginnan. Jag har alltid haft ont samvete var gång jag besökt er kära faster. Ty jag intresserar mig rakt inte för hennes fattiga. Hädanefter kan jag se henne i ögonen utan att rodna.

— En rodnad är mycket klädsam, hertiginna, anmärkte lord Henry.

— Bara när man är ung, svarade hon, När en gammal dam som jag rodnar är det alltid ett dåligt tecken. Å, lord Henry, jag önskar ni kunde säga mig hur man skall kunna återfå sin ungdom.

Han tänkte efter ett ögonblick.

— Kan ni erinra er något stort misstag som ni har begått i unga dagar, hertiginna? frågade han och såg på henne tvärs över bordet.

— En hel mängd, är jag rädd, ropade hon.

— Begå dem då om igen. För att återfå sin ungdom behöver man endast upprepa sina dårskaper, sade lorden allvarligt.

— En härlig teori! utropade hertiginnan. Jag skall omsätta den i praktiken.

— En farlig teori! kom det från sir Thomas' tunna läppar. Lady Agatha skakade på huvudet, men var likväl mycket road. Mr Erskine hörde på.

— Ja, forsatte lord Henry, det är en av livets stora hemligheter. Numera dör de flesta mänskor av ett slags smygande sunt förnuft och upptäcker för sent att det enda vi aldrig ångrar är våra misstag.

Alla skrattade.

Lord Henry lekte med tanken och blev egensinnig. Han kastade den i luften och vände på den, lät den glida ifrån sig och fångade den igen, gjorde den fantastiskt färgrik och bevingade den med paradoxer. Dårskapens lov och pris höjde sig till filosofi när han gick på, och filosofin själv blev ung, lyssnade till njutningens vilda musik och klädde sig i vinfläckad dräkt och en vinlövskrans, dansade som en backant över livets höjder och gäckades med den tröge Silenus för hans nykterhet. Nuet flydde för henne som ett skogens skrämda rådjur. Hennes vita fötter stampade i den stora vinpressen vid vilken den vise Omar sitter, tills den sjudande druvsaften i purpurskummande vågor höjde sig kring hennes nakna lemmar eller i röd fradga gled ned över fatets slippriga, drypande svarta sidor. Det var en lysande improvisation. Han kände att Dorian Grays ögon var fastnaglade vid honom, och medvetandet om att bland hans åhörare satt en som han ville förhäxa och bedåra, skärpte hans kvickhet och gav färg åt hans fantasi. Han lockade åhörarna från sig själva och de följde leende hans panpipa. Dorian Grays blick lämnade honom inte. Han satt som förtrollad medan leendena jagade fram över hans läppar och ögonen mörknade av förundran.

Men slutligen inträdde verkligheten i skepnad av en betjänt, som anmälde för hertiginnan att vagnen väntade. Hon vred sina händer i löjlig förtvivlan. Så förargligt! utropade hon. Jag måste gå. Jag skall hämta min man på klubben och följa honom till ett idiotiskt sammanträde hos Willis, där han skall sitta ordförande. Om jag kommer för sent, blir han rasande, och jag tål inga scener i den här hatten. Den är så ömtålig. Ett hårt ord skulle fördärva den. Nej, kära Agatha, jag måste gå. Farväl, lord Henry. Ni är förtjusande och förfärligt omoralisk. Jag vet verkligen inte vad jag skall säga om era åsikter. Ni måste komma på middag till oss en afton. På tisdag? Är ni ledig på tisdag?

— För er skulle jag överge alla andra, hertiginna, sade lord Henry bugande.

— Det var mycket vackert och mycket orätt av er, sade hon. Ja, glöm inte att komma! På tisdag! Och hon svävade ut ur rummet, följd av lady Agatha och de andra damerna.

När lord Henry åter hade satt sig, kom mr Erskine runt bordet, intog den lediga platsen vid hans sida och lade handen på hans arm.

— Ni talar som en bok. Varför skriver ni inte en i stället? sade han.

— Jag älskar böcker för mycket för att skriva några, mr Erskine. Visserligen skulle jag vilja skriva en roman, en roman som skulle vara lika vacker som en persisk matta och lika osann. Men det finns ingen litterär publik i England med undantag för tidningar, bönböcker och uppslagsverk. Av alla folk på jorden har engelsmännen det minsta sinnet för litteraturens skönhet.

— Tyvärr har ni rätt, svarade mr Erskine. Jag själv hade visst en gång en litterär ärelystnad, men jag gav upp den för länge sedan. Och nu, min käre unge vän, om ni tillåter mig att kalla er så, törs jag fråga om ni verkligen menade allt vad ni sade vid lunchen?

— Jag har glömt vad jag sade, smålog lord Henry. Var det så farligt?

— Ja, mycket. Jag anser er verkligen för farlig, och om något händer vår goda hertiginna, så får ni bära ansvaret. Men jag önskar jag kunde se på livet som ni. Min generation var tråkig. När ni en dag är trött på London, kom då ut till Treadley och förklara för mig er njutningsfilosofi vid en flaska härlig burgunder som jag är lycklig nog att äga.

— Det skulle jag tycka vara mycket trevligt. Ett besök på Treadley är en stor ära. Det har en utmärkt värd och ett utmärkt bibliotek.

— Ni skall komplettera det, svarade den gamle gentlemannen artigt. Och nu skall jag säga ajö till er förträffliga faster. Jag skall upp i Atheneum. Det är den tid då vi sover där.

— Allesamman, mr Erskine?

— Fyrtio i fyrtio länstolar.

Lord Henry skrattade och reste sig upp.

— Jag går ut i Parken, sade han.

När han gick ut genom dörren snuddade Dorian Gray vid hans arm: — Törs jag följa med? viskade han.

— Men Jag trodde ni hade lovat Basil Hallward att gå till honom? svarade lord Henry.

— Jag följer hellre med er. Ja, jag vill hellre det. Och ni måste lova att prata med mig hela tiden. Ingen gör det som ni.

— Å, jag har pratat alldeles nog för i dag, sade lord Henry leende. Nu vill jag se på livet. Ni kan göra mig sällskap och se på det tillsammans med mig om det roar er.