Drömmens uppfyllelse/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den förtrollade prinsen
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

En ny person
Ömsesidiga förtroenden  →


[ 177 ]

XXVI.
En ny person.

Flickorna i Carolinas tjäll höllo på att kläda sig till den soaré med dans, som högskolans juniorer gåvo för seniorerna en kväll i februari. Anne mönstrade sig med flicklik belåtenhet framför spegeln inne i det blå rummet. Hon hade på sig en särdeles vacker klänning. Från början hade den varit ett rätt enkelt litet fodral av gräddgult siden med överklänning av chiffon. Men Phil hade bett att få ta den med sig hem under jullovet, och så hade hon broderat de näpnaste rosenknoppar över hela det tunna vita tyget. Phils fingrar voro skickliga och flinka, och resultatet blev en klänning, som blev föremålet för varenda Redmondflickas avund. Till och med Allie Boone, som fick sina toaletter från Paris, brukade kasta längtansfulla blickar på rosenknoppdräkten, när Anne kringsvallad av dess luftiga draperier seglade uppför högskolans stora trappuppgång.

Anne prövade effekten av en vit orkidé i håret. Roy Gardner hade skickat henne vita orkidéer till soarén, och hon visste, att sådana komme ingen annan Redmondflicka att bära i afton. Phil kom in och ställde sig genast att beundra.

— Jag må säga, Anne, att i kväll är du riktigt_till din fördel. Nio aftnar av tio överglänser jag dig med lätthet. Men den tionde slår du ut till ett praktblomster, som fullkomligt ställer mig i skuggan. Hur bär du dig åt med det?

— Det är klänningen, kära du. Inte lånta, utan ärligt betalda fjädrar. Men ändå fjädrar.

— Visst inte. Förra kvällen du så där slog ut i blom hade du på dig den gamla ljusblå viyellablusen, som fru Lynde har sytt åt dig. Om inte Roy redan tappat både huvud och hjärta för din skull, så gjorde han det med all säkerhet i afton. Men [ 178 ]jag tycker inte om orkidéer på dig, Anne. Nej, det är sannerligen inte avundsjuka… Men orkidéer stämma så litet med ditt eget väsen. De äro för exotiska för tropiska — för utmanande. Sätt dem åtminstone inte i håret, för vad du gör!

— Nej, jag ska inte det. Jag medger, att jag själv inte är så värst förtjust i orkidéer. Jag tycker inte, att de hör ihop med mig. Det är inte ofta Roy skickar sådana — han vet, att jag bäst tycker om blommor, som man trivs med som kära vänner, inte sådana där, som nedlåta sig till en flyktig visit hos en från sitt heta växthus och sedan alltför snart visa, att luftombytet inte konvenerar dem.

— Jonas har skickat mig några rosenknoppar till i afton — men tyvärr kommer han inte med själv. Han skulle ut på en rond i fattiga hem långt bortåt stans utkanter. Inte heller tror jag, att han hade lust att komma. Anne, jag är så gräsligt rädd för att Jonas i alla fall, när det kommer till kritan. inte bryr sig om mig. Och jag går just och bryr min hjärna och försöker bestämma mig för, huruvida jag antingen ska tyna bort och dö eller ruska upp mig och ta min examen och leva vidare som en förståndig och nyttig samhällsmedlem.

— Att leva som en förståndig och nyttig samhällsmedlem ligger då rakt inte för din röst, Phil, så då är det bäst du tynar bort och dör, sade Anne.

— O, att du ändå kan vara så hjärtlös!

— Och att du kan vara så innerligt enfaldig! Nog vet du mycket väl, att Jonas håller av dig!

— Jamen varför kan han då inte säga ifrån, att han gör det? Och jag kan inte förmå honom till det. Nog ser han så ut, det tycker också jag. Men så länge han bara tittar ömt på mig med sina ögon, men håller sin mun, kan jag inte gärna sätta mig ned och fålla kökshanddukar och märka servetter. Jag vill inte på allvar begynna med min utstyrsel, förrän jag är riktigt förlovad. Det skulle vara att fresta ödet.

— Jag ska säga dig en sak. Din Jonas kommer sig inte för att fria till dig, Phil. Han är fattig och kan inte bjuda dig [ 179 ]ett hem sådant du hittills varit van vid. Nog förstår du, att det är enda skälet, varför han inte friat för länge sedan.

— Det är väl så, sade Phil, ännu ej fullt övertygad. — Men — hon klarnade plötsligt upp - friar inte han till mig, ska jag fria till honom. Så blir det väl bra till sist i alla fall. Det är inte värt att gå och gräma sig i förtid. Från det ena till det andra — Gilbert Blythe går mycket och promenerar tillsamman med Helen Stuart. Visste du det?

Anne försökte haka ihop en tunn guldkedja kring sin hals. Hon fann plötsligt låset ovanligt besvärligt. Det måtte vara något på tok med det — eller också med hennes fingrar.

— Nej, sade hon vårdslöst. — Vem är Helen Stuart?

— Syster till Ronald Stuart. Hon ligger i Kingsport i vinter och utbildar sig i musik. Jag har inte sett henne, men folk säger, att hon är mycket vacker och att Gilbert är alldeles betagen i henne. O, vad det harmade mig, när du gav Gilbert korgen, Anne. Men det var väl på förhand bestämt, att du skulle ha Roy Gardner. Det förstår jag nu. Du gjorde nog alldeles rätt.

Anne rodnade ej, som så ofta annars var fallet, när hennes flickvänner brydde henne för Roy Gardner. Hon kände sig i en hast avkyld och olustig. Phils prat föreföll henne tarvligt och dumt — helst hade hon velat ge hela soarén på båten. Hon smällde till den oskyldiga Häxan över öronen.

— Ligg inte och håra ned kudden, kattkräk! Ut med dig och håll dig där du vet du får vara.

Anne tog sina orkidéer och gick utför trappan och in i vardagsrummet, där tant Jamesina presiderade framför en rad kvällkappor, som hängts upp invid brasan för att bli uppvärmda. Roy Gardner väntade på Anne och använde väntetiden till att retas med Kisse Sara. Kisse Sara gillade honom ej. Hon vände honom alltid ryggen. Men alla andra i Carolinas tjäll voro honom väl bevågna. Tant Jamesina, som tjusats av hans artiga och vördnadsfulla uppträdande och hans behagliga rösts oemotståndliga tonfall, förklarade, att han var den hyggligaste unge man hon någonsin känt och att Anne borde skatta sig mycket lycklig. Sådana yttranden irriterade Anne och väckte hennes mot[ 180 ]sägelseanda. Den första bekantskapen med Roy och det oförtydbara sätt, varpå han ägnade henne sin hyllning, voro ju i hög grad ägnade att tilltala en ungmö, som alltid haft stark dragning åt det romantiska, men hon önskade ändå, att tant Jamesina och flickorna inte skulle göra sig så säkra.

När Roy, i det han hjälpte henne på med kappan, tillviskade henne en för tillfället lämpad artighet, hämtad ur ett för dem båda välbekant poem, beredde henne detta ej samma tjusning som vanligt, och Roy fann henne ganska fåordig under den korta vandringen till högskolans festvåning. Han tyckte med skäl, att hon såg något blek ut, när hon kom ut ur damernas kapprum, men när hon gjort sitt inträde i festsalen, fick hon plötsligt tillbaka sin färg och sitt glittrande glada lynne. Hon vände sig mot Roy med ett strålande uttryck i sitt ansikte, och han log tillbaka mot henne med vad Phil brukade kalla den djupa, svarta »sammetsblicken». I själva verket såg hon inte Roy. Det drog en het våg genom hennes bröst, och hon tyckte hon ville kvävas. Där borta vid andra ändan av salen, under den stora palmgruppen, stod Gilbert och talade med en ung flicka, som måste vara Helen Stuart.

Hon var ovanligt vacker, storväxt och ståtlig och med självmedveten hållning. Med sina stora mörkblå ögon, sin jämna, klara hy och den bronsskimrande glansen över det släta håret erinrade hon om något porträtt av en nordisk adelsdam från femton- eller sextonhundratalet.

— Hon har det utseendet, som jag alltid så mycket längtat efter, tänkte Anne med sjunkande mod. — Hy som ros och lilja — smäktande blå ögon — hår med metallglans över — allt har hon… Det är förunderligt, att hon inte också heter Cordelia Fitzgerald. Men jag undrar om hon ändå inte har litet klumpig figur, och vad som är säkert — det är att min näsa är bättre än hennes.

Anne kände sig någon smula styrkt av denna upptäckt.