Drömmens uppfyllelse/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En ny person
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Ömsesidiga förtroenden
En juniafton  →


[ 181 ]

XXVII.
Ömsesidiga förtroenden.

Mars kom den vintern ej som en ändlös och bedräglig övergångstid med skärpa i luften och skarpa vindstötar kring knutarna. Nej, den kom med en vårligt ljus himmel och solvarma dagar, som svunno hän i frostigt mattröd skymning, innan den stora blanka månen gick upp. Havsbrisen lade sig till ro, men man tyckte sig ännu höra klangen av vinterns sista söndersprängda isstycken.

Över Carolinas tjäll och dess unga inbyggare föll slagskuggan av de i april stundande prövningarna. Flickorna pluggade av alla krafter, och till och med Phil sysslade med digra folianter och uppslagsböcker, under utvecklandet av ett nit, som gjorde den uppflammande energien all heder.

— Jag ämnar ta matematikstipendiet, förkunnade hon en dag. — Det skulle vara en smal sak för mig att ta det grekiska stipendiet också, men jag vill hellre visa mig på styva linan i matematik, så att Jonas förstår, hur mycket intelligens jag faktiskt sitter inne med.

— Jonas tycker bättre om dig för dina stora bruna ögons skull och för ditt skälmaktiga leende än för alla de invecklade hjärnvindlar du kan ha under din lockiga peruk, sade Anne.

— När jag var flicka, ansågs det inte passande för ett väluppfostrat fruntimmer att ha något hum om matematik, sade tant Jamesina. — Men tiderna förändras och vi med dem. Inte vet jag precis, om det är till det bättre. Kan du laga mat, Phil?

— Nej, tant lilla. En gång i mitt liv rörde jag till en jäsmjöltårta men den ville aldrig gå upp, och det blev degrand av hela tårtan. Tant vet nog, vad för sort jag menar — det är flera än jag, som har bakat så'na. Men säg, du lilla rara gumskrutta, om jag nu om någon tid allvarligt föresätter mig, att jag ska lära mig laga mat, tror du inte då, att samma klart strålande intelligens, som åt mig erövrar stipendiet i matematik, också ska hjälpa mig att bemästra de kulinariska hemligheterna?

[ 182 ]— Gud vet — vi får väl hoppas det bästa, sade tant Jamesina försiktigt. — Jag har ingen särdeles hög tanke om nutidskvinnans uppfostran. Min dotter har tagit graden. Hon kan också laga mat. Men det lärde jag henne, innan hon fick börja syssla med några torra vetenskaper vid ett universitet.

I mitten av mars kom ett brev från den äldre fröken Spofford, vari hon skrev, att hon och hennes brorsdotter hade bestämt sig för att stanna i Europa ännu ett år. »Så det går an att stanna kvar i Carolinas tjäll även nästa år», hette det i brevet. »Maria och jag ämna nu ta Egypten. Jag skulle ändå vilja se sfinxen, innan jag dör.»

— Så komiskt att tänka sig de där båda »ta Egypten», skrattade Stella. — De ämna nog slå sig ned framför sfinxen på medförda fältstolar och sticka på sina strumpor, medan de titta på den.

— Vad jag är glad att vi få behålla Tjället ett år till, sade Stella. — Jag har gått i sådan fruktan och bävan för att de skulle komma tillbaka. Då skulle vårt lilla rara hem här skingras för alla vindar — och vi arma ofjädrade fågelungar kastas ur boet och åter ut i inackorderingsfruarnas grymma värld.

— Nu ska jag ut och hämta mig en näsa luft i parken, sade Phil och slängde undan en logaritmtabell. — Jag tror, att när jag blir åttio år gammal, ska jag känna mig glad åt, att jag gick ut och tog mig en promenad i parken just i kväll.

— Du uttrycker dig i gåtor, sade Anne.

— Kom med mig, kanske du får veta någonting, sötnos.

Marskvällens trolska och hemlighetsfulla stämning tog dem genast fångna. Blid och stilla var den, svept i bidande tystnad — en tystnad, ur vilken dock tonade en mängd små silverklara ljud, hörbara för den, som lyssnade även med själen. Flickorna vandrade framåt en av parkens långa alléer, kantad med furor, som tycktes leda rakt in i en praktfullt djupröd vintersolnedgång.

— Jag skulle gå hem och skriva en dikt nu på eviga minuten, bara jag visste, hur det skulle gå till, sade Phil och stannade vid en korsning av vägarna, där ett rosigt skimmer göt sig över furornas dunkelgröna kronor med de ljusare årsskotten.

[ 183 ]— Allting här är så underbart — den stora vita tystnaden och de mörka träden, som tyckas gömma på så djupa tankar.

— Skogen var Guds första tempel, sade Anne sakta. — Man kan inte undgå att fyllas med andakt och vördnad på en sådan plats. Jag känner mig alltid närmare Honom, när jag vandrar under furorna.

— Anne, jag är den lyckligaste varelse under solen, kom det plötsligt från Phil.

— Jaså, har pastorn äntligen talat? frågade Anne lugnt.

— Ja, kan du tänka dig! Och jag nös tre gånger, medan han höll på. Var det inte gräsligt? Men jag svara' ja, nästan innan han talat till slut — jag var så rädd han skulle ångra sig och hejda sig i tid. Jag är så gränslöst glad. Jag hade så svårt för att tro på allvar, att Jonas verkligen kunde fästa sig vid en så tom och flärdfull människa som jag.

— Phil, du ska inte försöka inbilla dig själv och andra, att du är tom, sade Anne allvarligt. — Under din något lättsinniga yta bor en varm och trofast och äkta kvinnlig liten själ. Varför envisas du med att gömma den?

— Jag rår inte för det, Anne. Du har rätt — min allra innersta natur är inte lättsinnig. Men det sitter liksom en hinna av flärd och fåfänglighet över min själ, och den kan jag inte dra utav. Om jag visste något medel så man kunde fjälla av den… Men Jonas känner mitt riktiga jag och håller av mig som jag är med hinna och allt. Och jag håller av honom. Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så förbluffad som när jag kom underfund med att jag gjorde det. Jag hade aldrig tänkt mig möjligheten av att bli kär i en ful man. Tänk, att jag nu äntligen fattat mitt beslut och ger alla de andra sprättarna på båten! Och min utvalde heter Jonas. Men jag ämnar kalla honom Joe. Det är ett sådant nätt namn och så lätt att säga. Alonzo skulle jag aldrig ha kunnat förkorta.

— Nå, hur ska det nu gå med Alec och Alonzo?

— Ä, till dem sa' jag redan i julas, att mellan oss kunde det aldrig bli någonting. Vad det är eget att tänka på, att jag verkligen ett tag på allvar trodde det. De tog det så hårt, att [ 184 ]jag grät min huvudkudde alldeles våt för deras skull. Men jag visste, att det i hela den vida världen bara fanns en enda man, som jag någonsin kunde gifta mig med. Nu har jag fattat mitt beslut, och det var inte ett dugg svårt. Det är en skön känsla att vara så säker på sin sak och veta, att det är sitt eget omdöme man litar på och inte någon annans.

— Och du tror, att du kommer att stå fast vid detta ditt beslut?

— Tror du verkligen, att jag skulle gå och bli ångerköpt, när jag nu har det så bra? Jag ska tala om för dig en liten lärdom, som Jonas gett mig. Han säger, att om jag känner mig villrådig och tvehågsen, ska jag bara handla så, som jag skulle önskat, att jag gjort, när jag blivit åttio år gammal. Joe är för resten den sortens människa, som har ganska stark vilja och beslutsamhet, och det skulle bli otrevligt, om det rymdes två mycket starka viljor i samma hus. Då är det bättre, att han får bestämma för mig.

— Vad ska dina föräldrar säga?

— Pappa kommer inte att säga mycket. Han gillar allt vad jag gör. Men mamma kommer nog att ösa ur sig en hel hop — säga mig åtskilliga sanningar. Hon har en mycket vass tunga, då hon sätter den sidan till. Men hon får väl gona sig så småningom.

— Du blir tvungen att avstå från mycket, som du hittills varit van vid, Phil, när du gifter dig med pastor Blake.

— Men jag har ju honom. Jag kommer inte att sakna det andra. Vi ska gifta oss i juni om ett år. Joe tar teologie kandidaten nu i vår, som du vet, och blir genast prästvigd. Se'n ska han ta emot en liten annexförsamling borta i fattigkvarteren. Där kommer jag att gå omkring med honom — kan du tänka dig det? Men jag följer honom både dit och till Grönlands snöhöljda berg, om det så ska vara.

— Detta är flickan, som aldrig ville gifta sig med någon, som inte var rik, sade Anne till en ung fura vid vägen.

— Nu ska du inte håna mig för min ungdoms dårskaper. Jag ska bära fattigdomen lika lätt och ledigt som förut rikedomen. [ 185 ]Du ska få se, jag ska nog lära mig laga god husmanskost och rusta upp mina gamla klänningar. Medan vi har haft eget hushåll i Tjället, har jag lärt mig köpa mat, och jag förstår mig ganska bra på varor. En hel sommar har jag undervisat en klass i en söndagsskola. Tant Jamesina säger, att jag kommer att förstöra Jonas' bana, om jag gifter mig med honom. Det ska jag visst inte göra. Den, som besjälas av en uppriktig god vilja, måste väl ändå kunna uträtta någonting. Och det finns i Bolingbroke en karl, som inte kan tala riktigt rent, men han är ofta uppe och vittnar under bönemötena, och en gång hörde jag honom säga: »Mina kärälstelige, lädden det uppå minnet, att alla tan vi inte vara tlart skinande eletriska lampor, utan somlida får bli taljdantar». Jag ska bli Joes lilla talgdank.

— Kära Phil, jag håller så mycket av dig, att jag inte kan forma till ett litet lyckönskande tal, som jag väl borde. Men jag är så hjärteglad åt, att du är lycklig.

— Det vet jag. Det läser jag i dina stora grå ögon, Anne. En dag längre fram ska jag titta på samma sätt på dig. För du ska väl gifta dig med Roy, eller hur, Anne?

— Kära du, jag kan varken ge honom korgen eller svara ja, förrän han har friat.

— Hela högskolan vet ju, hur betagen han är i dig, sade den uppriktiga Phil. — Och du håller väl av honom tillbaka, inte sant, Anne?

— Visst gör jag väl det, svarade Anne litet ovilligt.

Hon tyckte själv, att det borde höra till att rodna, när man gjorde en dylik bekännelse, men färgen steg inte upp på hennes kinder. Å andra sidan blev hon alltid blossande röd, när någon, så att hon hörde det, bragte Gilbert Blythe eller Helen Stuart på tal. Och ändå — Gilbert Blythe och Helen Stuart voro luft för henne — absolut luft. Men Anne hade uppgivit försöket att förklara skälet, varför hon rodnade eller inte rodnade. Vad Roy angår, visst var hon förälskad i honom — varmt förälskad… Hur kunde hon vara annat? Var han inte hennes drömda ideal? Vem kunde motstå dessa mörka underbara ögon? Denna röst, som ljöd likt ett förtrollat klockspel och lockade henne allt [ 186 ]längre från verkligheten. Hur de andra flickorna avundades henne! Och vilken förtjusande sonett han hade skickat henne tillika med en ask violer på hennes födelsedag! Anne kunde vartenda ord i den utantill. O, så fint skriven den var! Kanske inte riktigt i jämnhöjd med Shakespeares eller Keats' sonetter — Annes förälskelse, hur djup den än var, narrade henne ändock inte att gå långt. Men helt säkert hade någon av de stora tidskrifterna tagit in den med nöje… Och den var tillägnad henne — inte Laura eller Beatrice eller Mön från Athen, utan henne, Anne Shirley. Det var väl ändå höjden av ädel och förfinad njutning att på klingande vers — och sonetten, som är ett så svårt versmått! — få höra, att ens ögon likna den strålande morgonstjärnan, att kinden lånat sin purpur av den rosenfärgade Aurora och att ens läppar vore mera frestande än paradisets fröjder… Gilbert skulle då aldrig ha drömt om att besjunga hennes fint penslade ögonbryn…

Men Gilbert hade sinne för humor. En gång hade hon berättat en liten lustig historia för Roy — och han hade inte förstått poängen i den! Hon drog sig till minnes, hur hon och Gilbert skrattat så gott tillsammans åt den, och hon undrade med en viss beklämmande oro. hur det skulle vara att framleva ett långt liv vid sidan av en man, som ej hade sinne för skämt. Men hur kunde man begära, att en hjälte med brännande blickar och melankoliska skuggor vid tinningarna skulle ha blick för humor i tillvaron? Det var ju platt omöjligt.