Drömmens uppfyllelse/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  »Hur länge ska det här räcka?»
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

John Douglas får mål i mun
Det sista året vid högskolan  →


[ 206 ]

XXXIII.
John Douglas får mål i mun.

Anne närde emellertid en svag förhoppning, att deras förtvivlade försök att driva saken till sin spets dock snart skulle medföra ett resultat. Men ingenting hände. John Douglas följde Janet hem från kyrkan och hämtade stundom ut henne på åkturer efter gårdens häst; så hade han nu gjort i tjugo år, och så tycktes det skola fortsätta i tjugo år till. Sommaren led emot sitt slut. Anne skötte sin undervisning i skolan, skrev brev och idkade litet egna studier. Hennes promenader till och från skolan voro trevliga. Hon tog alltid vågen över mossen, som hon älskade — en sakta gungande mark, vågig av saftigt gröna, mossiga tuvor. En silverklar bäck porlade sakta genom den, och här och där vajade stora snår av yviga ormbunkar, kring vilkas rotfästen en färgrik matta av blyga skogsblomster bredde ut sig.

Anne kunde dock ej undgå att finna livet i Valley Road något enformigt. Det inträffade emellertid en händelse, som verkade ganska överraskande.

Den långe och knotige Samuel med pepparmyntkaramellerna hade hon ej råkat sedan den eftermiddag han satt och hängde på staketet, om man undantar, att de då och då möttes på landsvägen. Men en varm augustikväll uppenbarade han sig och tog med en viss högtidlighet plats på gungbrädet utanför förstukvisten. Han var skrudad i sina vanliga arbetskläder, ett par mycket lappade byxor, blå skjorta av kyprat bomullstyg, med hål för armbågarna, och en trasig halmhatt. Han tuggade på ett grässtrå, och han fortfor att tugga, medan han låt sin bruna hundblick allvarligt vila på Anne. Anne lade med en suck bort sin bok och tog till den lilla serviett hon höll på att brodera. Men [ 207 ]att inleda konversation med Samuel kunde verkligen inte komma i fråga.

Efter en lång tystnad, tog Samuel själv till ordet.

— Nu flyttar jag därifrån, sade han tvärt och viftade med det våta strået i riktning mot den närbelägna granngården.

— Jaså, gör ni det, sade Anne hövligt.

— Jaha.

— Vad ämnar ni sedan ta er till, då?

— Jag har smått funderat på att bli min egen och köpa mig ett ställe. Borta vid Mollersville finns ett, som skulle ackurat passa mig. Men köper jag det, behöver jag ett fruntimmer i huset.

— Det kan jag nog förstå, sade Anne med svalnande intresse.

— Jaha.

En ny lång tystnad följde. Omsider tog Samuel åter grässtrået ur munnen, talade och sade:

— Vill ho' ha mej?

— Menar ni — till man? undrade stackars Anne med slocknande röst.

— Justament.

— Men jag känner er ju knappt, sade Anne harmset.

— Ho' kunde väl bli bekant me mej ätter sedan vi blitt gifta, tyckte Samuel.

Anne samlade all sin rätt illa åtgångna värdighet.

— Nej, tack, var lugn för att jag aldrig gifter mig med er, sade hon högdraget.

— Hå, sämre kunde ho, göra, sade Sam. Jag är en duktig arbetare, och en smula pengar har jag på banken.

— Ni får aldrig mer tala med mig om detta. Hur i all världen har ni kunnat få en sådan idé i ert huvud? frågade Anne, vilkens sinne för humor nu nära nog besegrat harmen. Situationen var ju egentligen bara skrattretande — ingenting att förarga sig över.

— Ho' ser inte illa ut, och ho' kan röra på benen, sade Sam. — Jag vill inte ha någe kvinnfolk, som går och masar och ingenting får uträttat. Tänk på saken, ho! Jag ändrar mej [ 208 ]inte tills vidare. Nej, nu får jag väl ge mej åv. Jag ska till fähuset och mjölka korna.

Annes illusioner rörande frierier hade på de senaste åren fått så många knäckar, att det just inte var mycket kvar av dem. Därför kunde hon skratta gott åt denna senaste upplevelse, utan att känna något hemligt styng i hjärtat. Längre fram på kvällen härmade hon stackars Sam för Janet, och båda hade mycket muntert åt hans lilla plan att skaffa sig en fru för att få en dugande hjälp med lantbruket.

En eftermiddag, då Annes vistelse i Valley Road led emot sitt slut, kom den gamle kusken från John Douglas' gård åkande i fullt trav för att hämta Janet.

— Fröken ska komma upp till vårt så fort som möjligt, sade han. Nu ligger nog ändå gamla frun rejält för döden, se'n hon låtsat göra det i tjugo år.

Janet sprang efter sin hatt. Anne frågade, hur den gamla fruns tillstånd var.

— Hon varken skriker eller jämrar sig, sade kusken, och det är just det, som gör, att jag tror det nu blir allvar utav. Annars brukar hon ju hålla ett fasligt väsen och vara alldeles omöjlig med att vilja kasta sig ur sängen. Nu ligger hon styv och stel som en stock och säger aldrig ett kvitt. Och när fru Douglas tiger still, då är hon allt bra nog skral.

— Ni tycker inte om gamla frun på gården? frågade Anne nyfiket.

— Jag tycker om rejäla kattor med svans. Men kattor, som ska föreställa fruntimmer, di borde allt ligga på sjöbotten, ljöd den gamle kuskens något orakelmässiga svar.

Janet kom hem i skymningen.

— Nu är det slut däruppe, sade hon trött. — Fru Douglas dog strax efter det jag kommit. En enda gång talte hon till mig. “Nu gifter du dig väl med John?” sa hon. Det skar mig i hjärtat, Anne. Tänk att Johns egen mor kunde tro, att jag inte ville gifta mig med honom, så länge hon var i livet! Inte kunde jag heller svara ett ord — det stod så många andra ikring [ 209 ]henne. Men jag var glad att åtminstone John just då var i andra ändan av rummet.

Janet satte sig ned och började gråta i sin näsduk. Men Anne gick ut i köket och lagade i ordning åt henne en skön nattdryck av sjudande hett te med ingefära och citronsaft. Anne upptäckte visserligen senare, att hon tagit malen vitpeppar i stället för ingefära, men Janet märkte aldrig skillnaden.

Kvällen efter begravningen sutto Janet och Anne i solnedgången på den lilla verandan åt husets framsida. Vinden hade lagt sig till ro bakom skogsbrynet, och granna kornblixtar flammade med korta mellanrum på himlen i norr. Janet har sin missklädande svarta klänning och var ovanligt litet till sin fördel med ögon och näsa eldröda av gråt. Många ord växlades ej, ty Janet tycktes rent av bli stött över Annes försök att muntra upp henne. Hon föredrog tydligen att ohejdat ge sig hän åt sin sorg.

Plötsligt knäppte det i grindlåset, och John Douglas kom med långa steg klivande uppför sandgängen. Han hade så bråttom, att han tog ginaste vägen rakt över en geraniumrabatt. Janet reste sig. Detsamma gjorde Anne. Anne var lång och ståtlig och har en vit klänning, som lyste i skumrasket, men John Douglas såg henne inte.

— Janet, sade han, vill du bli min hustru?

Orden bröto fram nästan explosivt som om han velat säga dem i tjugo års tid och med våld måste tränga dem tillbaka. Men nu måste de komma före allting annat.

Janes rödsvullna ansikte antog en nyans ännu starkare purpurfärg.

— Varför har du aldrig sagt mig detta förut? frågade hon långsamt.

— Jag kunde inte. — Hon — mamma — avtvang mig ett löfte att aldrig tala rent ut med dig. I tjugo år har hon legat som förgjord, som bunden av trolldom… Aldrig trodde jag, hon skulle komma att leva så länge. Och hon tiggde och bad, att jag skulle lova henne att inte fria till dig, så länge hon var i livet. Jag ville inte lova något sådant, inte ens den tiden [ 210 ]vi trodde, att hon inte hade långt kvar — doktorn sade på sin höjd sex månader. Men ack — hon bad mig därom på sina knän, sjuk och eländig… Jag måste lova.

— Vad hade din mor emot mig? utbrast Janet.

— Ingenting — ingenting, det kan jag försäkra. Men hon ville inte ha någon annan kvinna — ingen, vem det vara må — i huset, så länge hon ännu var i livet. Hon sade, att gav jag henne inte löftet, skulle hon dö på fläcken, och då skulle jag ha mördat henne. Därför lovade jag. Och på det löftets infriande har hon pockat alltsedan, fastän också jag i min tur legat på mina knän framför henne för att förmå henne att lösa mig från det.

— Varför har du intet berättat det här för mig? frågade Janet, som snyftningarna höllo på att kväva. — Om jag bara vetat! Nog kunde du väl ha talt om det för mig!

— Hon tvang mig också lova, att jag inte skulle nämna om saken för en enda människa, sade John hest. — Hon hade mig att lägga fingrarna på bibeln och svära. Aldrig hade jag gjort det, om jag kunnat ana, att det skulle dröja så länge. Janet, aldrig får du veta, hur jag lidit i dessa nitton år. Jag vet, att också jag vållat dig lidande, men du vill ju bli min ändå, säg, lilla Janet? Det vill du ju, säg? Jag kom så fort jag kunde för att tala ut med dig och öppna mitt hjärta.

Den häpna Anne hade nu så pass mycket sansat sig, att hon begrep, att hon hellre borde bege sig till någon annan del av huset. Hon smög sig sakta bort och råkade ej Janet förrän morgonen därpå, då väninnan berättade för henne resten av historien.

— Hur kan någon människa vara så egoistisk och hycklande och grym? utropade Anne.

— Sch — hon är död, sade Janet med högtidligt allvar. — Vore hon inte det — men hon ligger ju i sin grav. Så vi får inte tala illa om henne. Men nu är jag till sist ändå lycklig, Anne. Men mycket mindre bittert skulle det ha känts för mig att vänta, om jag bara vetat orsaken.

— När ska ert bröllop stå?

[ 211 ]— I nästa månad. Det kommer naturligtvis att firas i all stillhet. Folk kommer nog att prata förskräckligt — säga att jag slog ned på John precis som en rovfågel, så fort hans stackars mor lagt igen sina ögon. John ville, att rätta förhållandet skulle bli känt, men jag sa: “Nej, John, hon var ändå din mor, och den där hemligheten förvarar vi oss emellan, utan att kasta någon skugga över hennes minne. Jag frågar inte efter vad folk pratar, nu när jag själv vet sanningen. Det betyder inte ett jota. Låt det alltsamman ligga begravet med den döda”, sa jag åt honom. Och till sist så fick jag honom att ge med sig.

— Du har sannerligen ett mycket mera förlåtande sinnelag än vad jag skulle kunna ha, sade Anne litet förtrytsamt.

— När du hunnit till min ålder, kommer du att se olika på en hel hop saker och ting, sade Janet stilla. — Ett av de ting vi lära oss, alltefter som åldern kommer, är att förlåta. Det faller sig lättare för en vid fyrtio år än det gjorde vid tjugo.