Drömslottet/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det drömda hemmet
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Det rustas till bröllop
Den första bruden på Grönkulla  →


[ 13 ]

III.
Det rustas till bröllop.

— Har du gjort upp, vilka som ska bjudas till bröllopet, Anne? frågade fru Rachel Lynde, som satt och fållade servetter med snälltågsfart. — Det är väl tid på, att du skickar ut korten, även om allt ska ske i den största enkelhet.

— Jag bryr mig inte om att ha många gäster, sade Anne. — Bara de, som vi hålla mest av, ska få se på, hur vi vigas. Det blir Gilberts närmaste, pastor och fru Allan och farbror och fru Harrison.

— Jag minns nog den tiden, då du rakt inte skulle ha räknat upp herr Harrison bland dina bästa vänner, sade Marilla.

— Nej — hi hi — jag fann honom inte särskilt tilltalande vid vårt allra första möte, medgav Anne. — Men han vann i hög grad vid närmare bekantskap, och fru Harrison är en vådligt rar människa. Så ha vi förstås fröken Lavendel och Paul.

— Ha de bestämt sig för att komma till vår ö i sommar? Jag tänkte de skulle resa till Europa?

— De slogo den planen ur hågen, när de hörde, att jag skulle gifta mig. Jag hade brev från Paul i dag. Han säger, att till mitt bröllop måste han komma — Europa får sköta sig bäst det kan.

— Den där bytingen har alltid avgudat dig, Anne, sade fru Lynde.

— Bytingen är nu en ung man om nitton år tant Rachel.

— Kors i all min dar — vad tiden flyger undan! sade fru Rachel och bet energiskt av en trådända.

— Charlotta den Fjärde kanske kommer med dem. Hon bad hälsa genom Paul, att hon skulle komma, om hon fick lov för sin man. Jag undrar, om hon ännu bär sina väldiga blåa [ 14 ]rosetter i håret… Jag skulle verkligen bra gärna vilja ha Charlotta här — hon och jag ha varit med om ett bröllop förut. … De väntas till Ekostugan i nästa vecka. Så ha vi Phil och hennes prästnacke —

— Ska du uttrycka dig så där vanvördigt om en andans man, Anne? sade fru Rachel förebrående.

— Hans egen fru brukar säga, att hon klappar om sin lilla feta, rara prästnacke…

— Ska hon då inte ha någon försyn för hans heliga ämbete? … Usch, jag tycker inte om så'nt där lättsinne, vidhöll fru Lynde.

— Jag har hört tant Rachel själv ge prästmän duktigt på tafsen, retades Anne.

— Man kan kritisera i all vänlighet en kyrkans man — det tål han gott vid. Men aldrig har du hört mig komma med öknamn på någon ordets förkunnare, han må nu vara kyrkoherde eller bara simpel adjunkt.

— Då ska jag väl ta mig i akt, jag med, sade Anne, och småskrattade. — Nå, vidare ha vi Diana och hennes Fred och den allra som minste Fred och Lill-Anne Cordelia — och Jane Andrews. Bra gärna skulle jag vilja ha min snälla lärarinna fröken Stacey och tant Jamesina och Priscilla och Stella — vi alla, som upplevde så många trevliga stunder tillsammans i Carolinas Tjäll! Men Stella är i Vancouver och Priss i Japan, och fröken Staccy är gift i Kalifornien, och tant Jamesina har rest till Indien — trots sin skräck för ormar — för att hälsa på sin dotter. Tänk ändå, så människor bli spridda över hela jordklotet!

— Ja, jag försäkrar, att det har aldrig varit vår Herres mening, sade fru Rachel med stor övertygelse. — I min ungdom växte man upp och gifte sig och slog sig ned där man var barnfödd eller åtminstone strax i närheten. Gud ske lov, att du ändå bli kvar här på ön, Anne. Jag var så ängslig för att Gilbert skulle vilja draga i väg med dig bortom all ära och redlighet, sedan han väl giort ifrån sig sin läkarekurs.

[ 15 ]— Om alla stannade där de voro födda, bleve det snart trångt om utrymmet, tant Rachel.

— Jag ämnar visst inte disputera emot dig, Anne, jag har tyvärr inte fått akademisk bildning… Nå, vid vad tid på dagen skall vigseln äga rum?

— Klockan tolv middagen, ha vi tänkt. Kanhända med en liten akademisk kvart, eftersom tant nyss nämnde det ordet … Då hinna vi med kvällståget till Glen S:t Mary.

— Och ceremonien skall äga rum i förmaket?

— Nej, tycker nå'n det — bara ifall det skulle regna. Vi ska gifta oss ute i trädgården med trädkronorna och den blå himlen över oss och solskenet omkring oss. Vet du, hur jag skulle vilja bli vigd, om jag finge råda mig själv? Jo, det skulle vara i själva gryningen — en junimorgon med en härlig soluppgång och rosor blommande i trädgården. Och jag skulle smyga mig ned och möta Gilbert, och vi skulle gå hand i hand djupt in i bokskogen — och där, under det grönskande lövvalvet, som liknade en praktfull domkyrka, skulle vi vigas samman.

Marilla lät höra ett litet fnysande, och fru Lynde såg stött ut.

— Du har då alltid haft idéer, stora som hus, Anne. Gud vet, om en så'n vigsel skulle kunna anses laglig… Så där kan det möjligen gå till hos vildarna, som inte fått lära bättre, men civiliserat folk får allt rätta sig efter gängse plägseder. Och tänk, vad människor skulle anmärka!

— Ja, där ha vi det just, sade Anne. — Tänk, så mycket roligt man kunde ta sig för i livet, bara inte folk skulle »anmärka» —

— Anne har ju alltid haft sina romantiska griller, det vet du nog, sade Marilla medlande.

— De grillerna kommer nog äktenskapet att bota henne ifrån, sade fru Rachel lugnande.

Anne skrattade och smög sig oförmärkt bort till De älskandes stråt, där Gilbert fann henne. Och ingendera tycktes vare [ 16 ]sig frukta eller hoppas, att deras blivande äktenskap skulle driva allt vad romantik hette ut ur deras liv.

Familjen från Ekostugan kom på sitt första besök i den följande veckan, och hela Grönkulla fylldes av återseendets glädje. Fröken Lavendel hade mycket litet förändrats under de tre år, som gått sedan hennes förra besök på ön, men Anne häpnade vid åsynen av Paul. Kunde denne ståtlige sex fots yngling vara den lille spenslige, storögde gossen, som helst sällskapade med klippmänniskorna, tvillingsjömännen och den Gyllene damen i grottan? — Det var ju alldeles otroligt.

— När jag tittar på dig, Paul, känner jag mig gammal, sade Anne. — Och jag måste bokstavligen. se upp till dig.

— En skolfröken som du blir aldrig gammal, sade Paul. — Inte du och inte fröken Lavendel. Jag skulle heller aldrig kunna kalla dig för fru — för mig blir du alltid den skolfröken, som lärt mig allt det bästa jag vet. Jag har någonting att visa dig, må du tro.

Detta »någonting» var en plånbok full med dikter. Paul hade givit bunden form åt några av sina vackraste fantasier, och tidskriftsredaktörerna hade ej varit så obevekliga, som de stundom förmenas vara. Anne läste Pauls skaldestycken med verklig förtjusning. De buros av en fin och vek känslostämning och gåvo rika löften.

— Du kommer en gång att bli ryktbar, Paul. Jag har alltid drömt om att ha en enda ryktbar elev. Han skulle vara universitetsrektor — men en stor diktare är ännu förmer. En dag kommer jag att kunna skryta med, att jag smällt den berömde Paul Irving på fingrarna. Men jag tror visst aldrig jag gjorde det, eller hur, Paul? Vilket tillfälle, som gått oåterkalleligen förlorat!

— Du kan bli ryktbar själv en gång, skolfröken. Jag har sett ganska mycket av vad du skrivit under de senaste tre åren.

— Ack nej — jag känner så väl min begränsning. Jag kan släppa min fantasi lös och skriva rätt nätta små skisser, som barnen tycka om och redaktörerna skicka mig välkomna postanvisningar för. Men jag kan inte samla mig till någon[ 17 ]ting stort. Min enda chance att nå odödlighet här på jorden är att få komma med på ett hörn i dina memoarer.

Charlotta den Fjärde hade lagt bort sina väldiga blå öronrosetter, men fräknarna voro lika talrika som förr.

— Aldrig tänkte jag det skulle gå därhän med mig, att jag skulle gifta mig med en yankee, fröken Shirley, sade hon. — Men vad som väntar en vet ingen, och för resten kan han inte rå för det. Han är född sådan.

— Du är ju bliven yankee själv nu, Charlotta, eftersom du gift dig med en yankee.

— Nej pass, fröken Shirley — inte om jag så gifte mig med tio yankees. Men hygglig och snäll är han, och jag tyckte som så: det är inte värt att vara för kräsen, vem vet, om jag får något mera tillfälle? Tom dricker inte, och inte brummar han för att han får lov att ta i med varjehanda, så på det hela taget känner jag mig rätt belåten, vet fröken. Och nu skall fröken själv däran. Ja måtro… Jag har själv alltid tyckt det skulle vara så vådligt bra att bli gift med en doktor. Tänk bara så behändigt, när barnen får diarré eller kikhosta! Tom är bara rörläggare, men han är så snäll och beskedlig. När jag sa‘ till honom: »Tom, får jag fara på fröken Shirleys bröllop? Jag tänker fara vad heller som ä‘, men jag skulle tycka om att ha lov av dig» — så sa‘ han: »Far du, Lotta lilla, har du roligt, så har jag roligt.» Det är väl en rar gubbe, som uttrycker sig så, eller vad tycker fröken?

Philippa och hennes vördig pastor anlände till Grönkulla dagen före bröllopet. Anne och Philippa hade ett stormande möte, som småningom stillnade av till ett förtroligt och hemtrevligt småprat om allt det som hänt och stod i begrepp att hända.

— Anne, du har fortfarande hållning och later precis som en drottning. Jag har magrat gräsligt, sedan småbarnen kommo. Jag ser inte hälften så bra ut som förr, men min rare prästnacke håller till godo med mig ändå. Vad jag tycker det är förtjusande, att du ändå till sist gifter dig med Gilbert! Roy Gardner skulle inte alls ha passat för dig — det inser jag så [ 18 ]väl nu, fastän jag då, när alltsammans hände, kände mig gruvligt besviken på dig. Och nog tycker jag, att du bar dig ganska illa åt mot Roy.

— Han har ju tröstat sig, har jag hört, smålog Anne.

— Ja för all del. Han är gift med en söt fru, som ser upp till honom. Då samverkar allt till det bästa. Så säga både min Joe och bibeln, och de ha nog bägge två mycket bra reda på sig.

— Äro Alec och Alonzo gifta ännu?

— Alec är det, men inte Alonzo. Vad den där trevliga tiden åter står fram för ens minne, när man talar med dig, Anne! Tänk, vad vi ändå hade gränslöst roligt!

— Har du nyligen varit vid Carolinas Tjäll?

— Ja då, dit går jag ofta och hälsar på. Fröken Carolina och fröken Maria sitta som förr framför den öppna spisen och sticka. Och det var då för väl, att vi kommo att tala om‘et — jag har ju med mig en bröllopspresent åt dig, Anne, från dem. Gissa vad det är!

— Det kan jag aldrig. Hur hade de reda på, att jag ska gifta mig?

— Jag talade om det för dem. Jag var där i förra veckan. Och de blevo så väldigt intresserade. För två dagar sedan skrev fröken Carolina en liten biljett till mig och bad mig komma upp, och då frågade hon, om jag ville ta med presenten åt dig. Vad skulle du allra helst vilja ha som minne från Carolinas Tjäll, Anne?

— Du kan väl inte mena, att fröken Carolina skickat mig de båda porslinshundarna?

— Jo jo men san. De ligga båda i min koffert. Och jag har också ett brev till dig. Vänta litet, ska jag springa upp och hämta det.

»Kära fröken Shirley» — skrev fröken Carolina — »Maria och jag ha med stort intresse förnummit nyheten om ert förestående giftermål. Vi sända er våra bästa välönskningar. Maria och jag ha aldrig gift oss, men vi ha ingenting emot, att andra göra det. Nu sända vi er porslinshundarna. Det var [ 19 ]min avsikt att testamentera er dem, därför att ni tyckes uppriktigt ha fästat er vid dem. Men Maria och jag hoppas med Guds makt få leva länge ännu, så därför har jag bestämt mig för att ge er hundarna, medan ni ännu är ung. Ni har nog inte glömt, att Gog tittar åt höger och Magog åt vänster.

— Tänk dig de där båda gamla älskliga hundarna sittande framför brasan i min drömstuga, sade Anne hänförd. — Aldrig kunde jag väl ana, att en sådan lycka skulle bli min!

Den kvällen sysslade många beställsamma händer på Grönkulla med förberedelserna för morgondagens stora händelse, men i skymningen smög sig Anne oförmärkt bort. Hon hade en liten vallfärd att göra på sin flicktids sista dag, och den ville hon vara ensam om. Hon gick till Matthews grav på Avonleas lilla, av popplar skuggade kyrkogård, och där höll hon en stilla andaktsstund med gamla minnen och bortgångna vänner, som hon hållit mycket av.

— Så glad Matthew skulle vara i morgon, om han funnes med bland oss, viskade hon. — Men jag tror, att han vet och är glad — någon annanstans. Jag har läst någonstädes, att våra döda icke äro verkligt döda, förrän vi glömt dem. För mig skall Matthew aldrig vara död, ty jag kan aldrig glömma honom.

Hon lade på hans kulle de blommor, hon haft med sig, och vandrade långsamt utför den långa backsluttningen. Det var en ljuvlig afton, full av växlande skuggor och dagrar. I väster var himlen delvis täckt av lätta strömoln, skiftande i purpur och bärnstensgult, och bakom dem skymtade en fond av svalt äppelgrönt i de mildaste förtoningar. Därunder glimmade ett hav, som speglade solnedgången, och ett oavlåtligt vågbrus, stigande och sjunkande med vindfläktarna, nådde henne från stranden med dess vallar av klargrön tång mellan sandrevlarna. Och runt omkring henne, försjunkna i landsbygdens tystnad och ro, lågo de skogbeväxta åsar, kullar och fält, som hon känt och älskat så länge.

— Allting går igen, sade Gilbert, som kom ut och slöt sig till henne, då hon passerade hans grind. — Minns du vår för[ 20 ]sta vandring utför den här sluttningen? Det var för resten den första vandring vi gjorde på tu man med varandra.

— Jag kom hem i skymningen från Matthews grav — alldeles som nu — och du kom ut från din grind. Och jag svalde den stolthet, jag sparat och gömt på i flera år, och talade med dig.

— Och jag kände en sprittning av glädje långt inne i bröstet, sade Gilbert. — När jag den kvällen skildes från dig borta vid din egen grind och vandrade hem, tyckte jag, livet börjat på nytt för mig. Anne hade ju förlåtit mig.

— Du själv hade nog mest att förlåta… Jag var en elak och otacksam liten markatta — och ändå hade du ju räddat mitt liv, när jag var liljemön och satt uppklättrad på den gröna och hala bropelaren. O, vilken hemsk stund det var… Och så kom du roende under bron med Harmon Andrews eka. Men aldrig kan du tänka dig, så den tacksamhetsskulden tyngde på mig! Jag är inte värd så mycken lycka, som nu kommit på min lott.

Gilbert skrattade och tryckte fastare den lilla mjuka handen, som bar hans ring. Annes förlovningsring var besatt med pärlor runt omkring. Någon diamant hade hon ej velat bära.

— Diamanter förlorade jag all smak för, sedan jag kom underfund med, att de inte hade den där härliga purpurfärgen, jag alltid tänkt mig. De påminna mig ständigt om min gamla besvikelse.

— Men pärlor betyda tårar, påstås det, hade Gilbert invänt.

— Det är jag inte rädd för. Man kan gråta både av glädje och av sorg. I mina allra lyckligaste ögonblick har jag haft tårar i ögonen — när Marilla sade till mig, att jag skulle få stanna kvar på Grönkulla — när Matthew gav mig den första vackra klänningen jag någonsin haft — och när jag hörde, att krisen inträtt i din svåra feber och att den värsta faran var över. Ge mig därför pärlor på min förlovningsring, Gilbert, och jag skall gärna ta emot även de sorger, som livet kan ha i beredskap åt mig.

Men i afton tänkte dessa båda unga, som höllo av varandra, [ 21 ]blott på glädje och icke på sorg. Ty med morgondagen upprann deras bröllopsdag, och deras drömda hem väntade dem på den töckenomflutna, milt purpurskimrande stranden invid Fyra vindars udde.