Drömslottet/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den första bruden på Grönkulla
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Hemkomsten
Kapten Jim  →


[ 24 ]

V.
Hemkomsten.

Doktor David Blythe hade skickat sin häst och sin trilla för att möta de nygifta, och den halvvuxne yngling, som förut residerat på kuskbocken, smet sin väg med ett förstående grin och överlämnade åt dem nöjet att ensamma få färdas hem i den ljuvliga aftonen.

Anne glömde aldrig den härliga utsikt, som öppnade sig [ 25 ]framför dem, så fort de kommit upp på backsluttningen på andra sidan byn. Det blivande hemmet kunde man ännu ej urskilja, men framför henne låg Fyra vindars hamn likt en stor och blank spegel i blekrött och silver. I fjärran skymtade hon inloppet mellan den grågula banken av sandrevlar på ena sidan och på den andra en hög och tvärbrant klippa av röd sandsten, som fällde en mörk skugga i vattnet. Bortom sanddynerna låg havet och drömde, lugnt och majestätiskt i den genomskinligt klara aftondagern. Det lilla fiskläget med sjöbodar och magasin, som låg inkrupet i den skyddande bukt, där sanddynerna gingo i ett med hamnens strandremsa, speglade solnedgången i de små stugornas vänliga fönster. Luften var genomträngd av en frisk doft av havssälta och tång, och hela landskapet låg som omspunnet av en tunn silverslöja. Några mattvita segel drevo sömnigt längs de mörknande, av furuskog klädda stränderna. En klocka ringde i tornet av en liten vit kyrka på motsatta sidan; med en vek och drömmande klang flöt ljudet över vattnet och smälte samman med dyningens dämpade sorl. Det stora roterande ljuset på klippan invid inloppet blänkte klart och guldgult mot den pärlemoskimrande himlen norrut, så svann det hän till en glödande punkt, som åter vidgade sig, växte långsamt, liksom tvekande, och slutligen åter formade sig till en dallrande stjärna, vägledande och uppmuntrande för de sjöfarande. Långt ute vid horisonten drog sig den krusiga, grå strimman av en förbistävande ångares rök.

— Så vackert, så vackert! viskade Anne. — Jag kommer att älska Fyra vindar, Gilbert! Var ligger vårt hus någonstans?

— Vi kan inte se det ännu — det döljes av björkhagen. som löper upp från den lilla bukten. Det ligger närmare en kilometer från Glen S:t Mary, och lika långt ha vi till fyren. Många grannar komma vi inte att få, Anne. Det ligger bara ett enda hus i vår närhet, och vem som bor där, vet jag inte. Kommer du att ledas vid och bli melankolisk, när jag är borta på resor?

— Inte med dessa härliga omgivningar och fyrens blänkande stjärna om aftnarna. Vem bor i det där huset, Gilbert?

[ 26 ]— Jag vet inte. Det ser just inte ut, som om invånarna skulle vara några »besläktade själar» — eller vad tycker du?

Byggnaden i fråga var stor och vidlyftig och målad i en grön färg, så grell och skrikande, att landskapet däromkring såg urblekt ut. En köksträdgård med fruktträd låg bakom huset, och framför det utbredde sig en jämnklippt och finputsad gräsplan, men det hela verkade dock något kalt och föga hemtrevligt. Uthusbyggnaderna, loge, lador och stall, tycktes befinna sig i ett utmärkt skick, och allting var fejat och välhållet.

— Inte förefaller det mycket troligt, att en person med ett sådant färgsinne skulle kunna vara någon besläktad själ, sade Anne. — Såvida inte målningen kommit till av misstag, som ju var fallet med vårt tingshus hemma i Avonlea. Jag är säker på, att här inte finns några barn. Här ser så pinsamt ordentligt ut, vart man tittar, att det riktigt fryser en in i själen.

De hade icke mött någon enda människa på den fuktiga röda vägen, som följde den buktande stranden. Men omedelbart innan de nådde björkhagen, som dolde deras hem, blev Anne varse en ung flicka, som drev en flock av snövita gäss framåt en gräsbevuxen sluttning till höger om dem. Några väldiga furor växte här och där på dess krön. Mellan deras stammar skymtade man vaggande sädesfält, guldskimrande, av strandhavre bundna dyner och däremellan stråk av solglittrande, blått hav. Flickan var lång till växten och bar en ljusblå kattunsklänning. Hon gick med spänstiga steg och rak hållning. Hon och hennes gäss kommo ut genom grinden vid sluttningens fot, just som Anne och Gilbert åkte förbi. Hon stod med handen på grindens hasp och såg oavvänt på dem med ett uttryck, som knappast kunde kallas intresse, men icke sjönk ned till tom nyfikenhet. Ett flyktigt ögonblick tycktes det Anne, som om en glimt av förtäckt fientlighet röjdes däri. Men det var flickans skönhet, som starkast grep Anne och kom henne att häftigt draga efter andan — en skönhet, så markerad, att den överallt måste ha ådragit sig uppmärksamhet. Hon bar ingen hatt, och tunga flätor av glänsande hår av det mognande vetets färg voro lindade omkring hennes huvud liksom en krona. Ögonen [ 27 ]voro djupa och blå som en alpsjö. Den enkla kattunsklänningen omslöt en ståtlig och välväxt figur, och hennes läppar voro lika varmt röda som den klunga blodröda vallmor hon bar instucken i sitt skärp.

— Gilbert, vem var den flickan vi nyss åkte förbi? frågade Anne med låg röst.

— Jag såg ingen flicka, sade Gilbert, som ej hade ögon för någon annan än sin brud.

— Hon stod där vid grinden — nej, se dig inte om! Hon står ännu kvar och följer oss med blicken. Aldrig i mitt liv har jag sett ett så vackert ansikte.

— Jag minns inte, att jag sett några vackra flickor under den tiden jag bott här. Det finns nog några nätta små töser uppe vid The Glen, men inte äro de sådana, att man särskilt lägger märke till dem.

— Men den där flickan måste man ovillkorligen ge akt på. Du har nog aldrig sett henne, för då skulle du komma ihåg henne. Henne glömmer man inte så lätt. Aldrig har jag sett ett sådant ansikte annat än på målningar. Och håret sedan! Hon skulle inspirera både en diktare och en konstnär.

— Hon är väl och hälsar på någon här på trakten — bor kanske i det där stora sommarhotellet på andra sidan hamnen.

— Söta du — hon bar ett vitt förkläde och drev en flock med gäss!

— Det kunde hon göra för sitt nöjes skull. Titta, Anne — där ligger vårt hus!

Anne tittade och glömde för tillfället totalt flickan med de praktfulla, trotsigt utmanande ögonen. Den första anblicken av hennes nya hem gladde både ögon och själ — det låg där i sin ensamhet likt en stor, gräddfärgad mussla, uppkastad på stranden. Den dubbla raden smärta lombardiska popplar avtecknade sig i mörkt purpurfärgad silhuett mot himlen. Bakom det låga huset, skyddande dess trädgård mot den alltför skarpa blåsten från sjön, stod en tät och mörk furuskog, i vilken vindarna skulle kunna stämma upp alla slags trolsk och hemsk musik. Likt alla skogar tycktes den i sina djupaste skrymslen [ 28 ]dölja hemligheter — hemligheter, vilkas utforskande tjusar och lockar den tåligt sökande. Men sega och snärjande gröna armar skyddade dem för nyfikna och likgiltiga blickar.

Några nattliga vindkårar började sin ystra dans över dyner och strandängar, och fiskläget på andra sidan bukten tindrade av ljusprickar, då Anne och Gilbert åkte uppför poppelallén. Det lilla husets dörr slogs upp, och en välkomnande brassken lyste ut i skymningen. Gilbert lyfte ned Anne ur den lätta vagnen och förde henne in i trädgården, genom den lilla grinden mellan furorna, som stodo med gulvita årsskott, och uppför den finputsade, med röd sand belagda stigen fram till förstutrappan.

— Välkommen hem, viskade han, och hand i hand trädde de över sitt drömda hems tröskel.