Drömslottet/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Novemberdagar
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Julafton
Nyårsvaka vid fyren  →


[ 97 ]

XV.
Julafton.

I början talade Anne och Gilbert om att fara hem till Avonlea och fira julen där, men slutligen bestämde de sig för att stanna där de voro.

— Den första julafton vi fira tillsamman vill jag tillbringa i mitt eget hem, förklarade Anne.

Därav kom det sig, att Marilla såg ut, som om hon företagit en världsomsegling. Hon hade aldrig förut varit hundra kilometer från sitt hem, och hon hade aldrig ätit en julmiddag utanför Grönkullas hank och stör.

Tant Rachel hade lagat till och fört med sig en ofantlig plumpudding. Ingenting hade förmått övertyga den goda frun om att en medlem av den yngre generationen, därtill med akademisk bildning, skulle kunnat tillverka en ätbar plumpudding, men hon berömde i övrigt Annes sätt att sköta sitt hus.

— Anne är en duktig husmor, sade hon till Marilla inne i gästrummet samma kväll de anlänt. — Jag tittade i hennes brödask och i hennes grismatshink. Jag ska säga dig en sak: efter de båda pjäserna kan man alltid bedöma en husmor. Det fanns ingenting i hinken, som inte borde ha kastats bort, och inga torra brödkanter i brödasken. -Det är klart, hon fick ju sin uppfostran hos dig, go'a du, men besinna — hon kom sedermera till högskolan. Jag märkte genast, att hon har mitt virkade täcke med tobaksbladmönstret på den ena gästsängen härinne, och din stora, konstflätade matta ligger framför eldstaden i vardagsrummet. Sånt där gör, att man genast känner sig hemmastadd.

[ 98 ]Annes första jul i hennes eget hem var så glad och angenäm som hon någonsin kunde önska sig. Dagen var vacker, med hög himmel och klart solsken, ett tunnt lager av den första snön hade fallit på själva julafton och förskönat världen. Bukten svallade ännu fri och glänsande i solen.

Kapten Jim och fröken Cornelia kommo till den tidiga middagen. Leslie och hennes man voro bjudna, men Leslie tackade avböjande, de brukade alltid vara hos onkel Isac West på julafton, sade hon.

— Hon har det hellre så, förtrodde fröken Cornelia Anne. — Hon står inte ut med att ta mannen bort med sig i sällskap med främlingar. Julen är alltid en svår tid för Leslie. Hon och hennes far brukade ha så mycket roligheter för sig om jularna.

Fröken Cornelia och fru Rachel kände sig icke särskilt dragna till varandra — båda voro vana vid att vara högsta hönset i korgen. Men det kom inte till några obehagliga sammanstötningar, ty tant Rachel hölls i köket och hjälpte Anne och Marilla med middagen, och Gilbert fick på sin lott att underhålla kapten Jim och fröken Cornelia — eller rättare sagt att låta sig underhållas av dem, ty en dialog mellan dessa båda gamla vänner och antagonister var i sanning aldrig tråkig.

— Det är mången god dag, sedan det hölls någon julmiddag här i huset, fru doktorinna, sade kapten Jim. — Fröken Russell for alltid till sina goda vänner inne i stan över helgen. Men jag var med om den första julmiddag som lagades här i huset — och det var skollärarens unga fru, som lagade den. Det är jämt sextio år sen i dag — och vädret var nästan ackurat detsamma — det hade fallit ett litet lager med snö, som täckte åsarna, och bukten låg där så blå som på en junidag. Jag var bara en pojke, och jag hade aldrig förr varit bjuden bort på middag. Jag var så blyg, att jag inte kom mig för med att äta mig mätt. Den försyntheten har jag Gud ske lov sedermera övervunnit.

— Det kan jag så innerligt väl tänka mig, sade fröken Cornelia, som sydde och snörpte av alla krafter.

[ 99 ]Det skulle aldrig falla henne in att sitta med armarna i kors ens vid juletid. Småbarn komma till världen utan hänsyn till om det är helg eller söcken, och en sådan liten gäst väntades just i en utarmad familj uppe vid Glen S:t Mary. Fröken Cornelia hade skickat upp en bastant middag åt hela hushållet, och nu ämnade hon med gott samvete äta sin egen.

— Du har nog hört, att vägen till mannens hjärta går genom hans mage, Cornelia, sade kapten Jim förklarande.

— Det tror jag fullkomligt — ifall han har något hjärta, svarade fröken Cornelia. — Det är väl därför, som så många kvinnor stå i spisen, tills de stupa — precis som stackars Amelia Baxter gjorde. Hon dog juldagsmorgonen i fjor, och när hon låg på sitt yttersta, sade hon, att detta var den första juldag, alltsedan hon gifte sig, som hon inte lagat middag åt tjugofem personer. Det var nog ett skönt ombyte för henne. Jaha, nu har hon varit död ett helt år, så rättnu lyser det väl för änklingen.

— Jag har hört, att han går på friarefötter redan, sade kapten Jim och blinkade åt Gilbert. — Var han inte uppe hos dig härom dagen i sina svarta begravningskläder, söndagsblad och manschetter?

— Nej, du, han var inte det. Och inte är det värt han kommer heller. Jag ville inte ha honom för längesen, när han ändå tog sig någonting ut för världen. Sekunda vara vill jag visst inte ha, om den också bjudes mig på en silverbricka. Om Horace Baxter berättas det för resten, att han råkade i ekonomiska svårigheter i somras ett år sedan, och då bad han Herren om hjälp. Och när hustrun sedan dog, och han fick ut livförsäkringen, sa' han, att han trodde sig se Herrens finger i detta och att det var en härlig bönhörelse. Men så'na ä' karlarna.

— Har du verkligen något bevis på, att han sa' så, Cornelia?

— Bara hans egna ord, men de kanske inte få gälla så mycket. Robert Baxter talar sanning bara när det särskilt lämpar sig.

[ 100 ]— Se hör du, Cornelia, nu är du för svår. Jag tror visst, att Baxter talar sanning för det mesta, men han ändrar åsikt så ofta, att det ibland kan förefalla, som om han inte gjorde det.

— Ja, nog låter det så både titt och tätt. Men det är klart att karlarna ska försvara varandra. Den ene korpen hackar inte ut ögat på den andra, sade fröken Cornelia och försjönk i tystnad över en rynkgarnering, som inte ville falla sig precis så som hon önskade.

Gilbert ansåg sig i sin egenskap av värd böra se till, att samtalet ej avtystnade, och kastade helt djärvt fram ett splitter nytt ämne.

— Fröken Cornelia är väl för kvinnornas politiskt rösträtt? sade han.

— Inte trår jag så mycket efter den för egen del, svarade fröken Cornelia föraktfullt. — Jag vet, vad det vill säga att sopa rent efter männen. Men någon gång i framtiden, då de ställt till en sådan himla röra i världen, att de varken veta ut eller in, så kanske de bli rätt så tacksamma åt att få skänka oss rösträtten och föra över bördan på våra axlar. Det är helt visst deras nätta uträkning. Det är gott, att kvinnorna ha tålamod, jag säger inte mer.

— Job var också en tålig man, inföll kapten Jim.

— Ja, han lär ha varit det. Därför var han också en så sällsynt fågel, att hans namn måst gå till eftervärlden, sade fröken Cornelia med överlägset hån. — Men dygden följer ju inte alltid med namnet. Minns du Job Taylor? Maken till stingslig och argsint gubbe har väl aldrig levat på denna sidan bukten.

— Men han hade ju ett fasansfullt huskors, Cornelia. Den hustrun kan inte ens du försvara. Jag glömmer aldrig, vad gubben Mac Allister sa' om henne på hennes begravningsdag: »Utan tvivel var hon en kristen kvinna, men hon hade satans eget humör.»

— Hon kunde nog pröva tålamodet, medgav fröken Cornelia motvilligt, men inte kan det ursäkta vad hennes egen man sa', när hon begrovs. Han åkte hem från kyrkogården i samma vagn som far min, och han öppnade aldrig munnen, förrän de [ 101 ]voro närapå hemma. Då sträckte han på sig, gav upp en väldig suck och sa': »Du får tro det eller inte, Stephan, men den här dan är den lyckligaste i mitt liv.» — Men såna ä' karlarna. Nå, snart gifte han om sig, och då fick han en fru med skinn på näsan. Det första, hon gjorde, var att hon hade honom att resa en schangtil gravvård med guldbokstäver över den första frun. Och så lämnades det plats öppen också för hennes namn — för hon sa', att det fanns nog ingen, som vårdade sig om att ha honom att resa ett monument över henne.

— Eftersom vi talar om familjen Taylor — hur står det till med fru Lewis Taylor uppe vid The Glen, doktorn? frågade kapten Jim.

— Åjo, hon repar sig långsamt, men hon måste arbeta för strängt, svarade Gilbert.

— Hennes man knogar också i sitt anletes svett — föder upp utställningsgrisar, sade fröken Cornelia. — Han är känd för sina överdådiga grisar. Han är betydligt stoltare över sina grisar än över sina barn. Grisarna frodas och blomstra också, men barnen är det sannerligen inte mycket bevänt med. Han valde ut en fattig morstackare åt dem, och hon svälter i kapp med ungarna. Grisarna få grädden och barnen blåa mjölken.

— Det finns fall, Cornelia, då jag måste ge dig rätt, hur mycket det än kostar på mig, sade kapten Jim. — Det är just rena rama sanningen du säger om Lewis Taylor. När jag ser hans stackars olyckliga barn, som lida brist på allt var barn behöva, så mister jag matlusten själv för flera dagar i sträck.

Gilbert gick ut i köket, därför att Anne vinkat på honom. Anne stängde dörren och gav honom en liten välment uppsträckning.

— Gilbert, du och kapten Jim få lov att sluta upp med att munhuggas med fröken Cornelia. Jag har nog hört det, må du tro — dörren har stått på glänt — och nu får det vara slut.

— Men hon har så roligt själv, det måtte du väl veta, Anne?

— Ja, det kan ju hända, men för mycket och för litet skämmer allt, snart kan hon bli retad på fullt allvar. Nu är middagen färdig, och Gilbert, låt inte tant Lynde skära gässen! Jag [ 102 ]vet, att hon ämnar erbjuda sig, för hon tror, att du inte kan göra det ordentligt. Men visa henne nu, att du kan.

— Ja, nog borde jag väl kunna, sade Gilbert. — Jag har gjort teoretiska studier i tvärsnitt och längdsnitt i fyra veckors tid. Men tala inte till mig, medan jag skär, Anne, för jag har använt bokstäver på de geometriska figurerna, och då kan jag tappa bort dem. Du minns nog själv, Hur kitsligt det var vid sådana tillfällen i skolan, då läraren för att bringa en stackare på fall använde andra bokstäver än läroboken eller vände figuren upp och ned.

Gilbert skar gässen lika elegant som en hovmästare vid konungens taffel och rubbade knappt de prydligt upplagda sviskonens och äppelklyftornas rader. Till och med tant Rachel måste skänka sitt erkännande åt hans konstförfarna handlag. Och alla åto och funno gässen med deras läckra tillbehör förträffliga. Annes första juldagsmiddag blev en stor framgång, och hon sken av husmoderlig stolthet. Man satt länge vid bordet, och stämningen var den allra angenämaste. Och när middagen var över, flyttade man på sina stolar och samlades framför den sprakande brasan på härden för att steka äpplen och knäppa nötter. Kapten Jim, väl plägad och varm och belåten, drog sina gamla och dock evigt unga historier, ända tills solen stod som en brännande röd japansk lykta över horisontlinjen på andra sidan bukten och popplarnas blåa skuggor föllo långa över snön på avtagsvägen.

— Nej, nu måste jag gå och sköta om fyren, sade han slutligen. — Jag hinner nätt och jämt hem, innan solen går ned. Tack för en trevlig jul, fru doktorinna! Ta Davy med er en dag ned till fyren, innan han far hem igen.

— Jag vill bra gärna titta på dom där stengudarna, sade Davy med minen hos den, som bespetsar sig på ett mycket stort nöje.