Drömslottet/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vårdagar
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Ett moln över solen
Margaret, som gick förlorad  →


[ 120 ]

XIX.
Ett moln över solen.

I början av juni, när sanddynerna kantades av de i full blom stående vilda rosenbuskarna och äppelblommornas snö glittrade [ 121 ]i varenda täppa uppåt backsluttningarna, anlände Marilla till det lilla huset med poppelallén i sällskap med en väldig svartbrun koffert, besatt i geometriska mönster med skimrande mässingsnubb, vilken i ett halvt århundrade stått i orubbat bo uppe på Grönkullas vind. Susan Baker, som under den korta tid hon diskat och tvättat av golvet, kommit därhän, att hon ägnade »unga doktorinnan» en blind dyrkan, sneglade till en början med svartsjuk misstänksamhet på Marilla. Men som Marilla varken lade sig i städningen eller matlagningen och ej röjde några avsikter att störa Susan i hennes tillbedjan, försonade sig den hyggliga hjälpredan snart med hennes närvaro och berättade för sina bekanta uppe vid The Glen, att fröken Cuthbert var en bildad och respektabel person och visste sin plats.

En afton, då den genomskinligt klara rymden ännu speglade solnedgångens rosenskimmer och rödhakesångarna med jublande hymner hälsade aftonens första stjärnor, förmärktes en plötslig rörelse i den lilla drömstugan. Det telefonerades upp till The Glen, gamle doktor Dave och en sjuksköterska med vit mössa och bindel kring armen kommo skyndsamt ned, Marilla vankade fram och åter på trädgårdsgångarna mellan de vita snäckorna, rörande läpparna till stumma böner, och den hederliga Susan satt i köket med bomullstappar i öronen och förklädet slaget över huvudet.

Leslie, som blickade ut från huset inne bland pilarna, såg att varje fönster i det lilla drömhemmet var upplyst, och sov icke den natten.

Juninatten var kort, men den tycktes en evighet för dem, som vakade och bidade.

— O, skall det då aldrig ta ett slut? suckade Marilla.

Därpå såg hon, hur allvarliga sjuksystern och doktor Dave sågo ut, och hon vågade ej göra några fler frågor. Tänk om Anne — men nej, så långt förmådde Marilla inte tänka…

— Säj mej inte, sade Susan häftigt som svar på den stumma ångesten i Marillas ögon, att Gud skulle kunna vara så grym och ta det älskade lammet från oss, när vi alla hålla av henne så mycket.

[ 122 ]— Han har tagit andra, lika avhållna, sade Marilla med hes röst.

Men i gryningen, då den uppgående solen slet sönder de dimmor, som hängde över sandrevlarna, och förvandlade dem till skimrande regnbågar, kom glädje till det lilla huset. Annes liv var räddat, och en mycket liten fröken, helt svept i vitt, med sin mammas ögon, låg bredvid henne. Gilbert, vars ansikte var grått och härjat efter nattens skräck, kom ned för att tala om nyheten för Marilla och Susan.

— Nå Gud ske lov, sade Marilla och drog djupt efter andan.

Susan steg upp och tog bomullstussarna ur sina öron.

— Då ska vi laga frukost, sade hon helt upplivad. — Jag tror, att en bit mat ska göra oss alla gott. Och säg ni lilla doktorinnan, att hon ska inte ligga och vara orolig — Susan sköter sig nog. Hon ska bara tänka på lillan.

Gilbert log sorgset, när han avlägsnade sig. Anne, vars vita ansikte ännu bar smärtornas insegel, men vars ögon strålade av moderskapets heliga fröjd, behövde inga påminnelser om att »tänka på lillan». Hon tänkte inte på något annat. Under några få timmar smakade hon en lycka, så ljuv och ren, att hon undrade, om inte änglarna i himlen avundades henne.

— Lilla Joyce, viskade hon, när Marilla kom in för att titta på den nyfödda. — Vi kommo överens att kalla henne så, om det blev en flicka. Det var så många, som vi skulle ha velat kalla upp henne efter, vi kunde inte träffa vårt val, och därför bestämde vi oss för Joyce — vi kan ju kalla henne Joy för korthetens skull — det låter så bra. O, Marilla, jag trodde jag var lycklig förut. Men nu vet jag, att det bara var en ljuvlig dröm om lycka… Det här är verklighet.

— Du får inte tala, Anne — vänta tills du blir starkare, sade Marilla varnande.

— Du vet, hur påkostande det alltid har varit för mig att tiga, sade Anne och log.

Till en början var hon för svag och för lycklig för att ge akt på, att Gilbert och sköterskan sågo allvarsamma ut och att Marilla hade tårar i ögonen. Men omsider, lika kylig och smy[ 123 ]gande som havstjockan, när den driver inåt land, fick fruktan makt med hennes hjärta. Varför var inte Gilbert gladare? Varför ville han inte tala om lillan? Varför ville han inte låta henne få ha henne hos sig efter den där första lycksaliga timmen? Var — var inte allt, som det skulle vara?

— Gilbert, viskade Anne bönfallande, det är — det är väl inget fel med lillan? Säg mig — säg mig!

Gilbert stod länge med bortvänt ansikte, därpå lutade han sig ned över Anne och blickade in i hennes ögon. Marilla, som i ångest lyssnade utanför dörren, hörde en låg, hjärtskärande jämmer och flydde ned i köket, där Susan gick omkring bland grytor och stekpannor och storgrät.

— O, det stackars lammet — det stackars lammet! Hur ska hon kunna bära det, fröken Cuthbert? Hon stryker bestämt med, ska man få se. Här har hon gått och glatt sig och varit så lycklig och gjort upp sina planer! Men här finns ju två doktorer — kan de då rakt ingenting göra, fröken Cuthbert?

— Jag tror inte det, Susan. Ingen läkare kan göra underverk. Gilbert säger det finns inget hopp. Hon var för svag vid själva födelsen — och så drog det långt ut på tiden. Han såg genast att den lilla inte kunde leva.

— Och en så'n liten raring det är, snyftade Susan. — Aldrig har jag sett någon så fin och vit i sitt lilla ansikte — för det mesta ä' di ju röda eller skrynkliga. Och hon tittade så förståndigt med sina stora ögon. O, den stackars lilla doktorinnan!

I solnedgången lyfte den lilla själen, som kommit med gryningen, sina vingar till flykt, och den lämnade efter sig stor sorg. Fröken Cornelia tog den lilla döda ur sköterskans vänliga, men främmande händer, och höljde de små späda, vaxvita lemmarna med den vackra dräkt, som Leslie en gång sytt åt den lilla väntande gästen. Det hade Leslie bett henne göra. Sedan bar hon in lillan igen och lade henne bredvid den stackars lilla mamman, vars tårar runno varma.

— Herren gav och Herren tog, älsklingen min, sade hon mellan sina egna snyftningar. — Välsignat vare Herrens namn.

[ 124 ]Så gick hon åter ut och lämnade Anne och Gilbert tillsammans hos sin lilla döda.

Dagen därpå lades den lilla bleka Joy i en vit sammetsfodrad kista, i vilken Leslie strött skär äppleblom, och så fördes den lilla till kyrkogården på andra sidan havsbukten. Fröken Cornelia och Marilla lade undan alla de med så mycken kärlek iordninggjorda små plaggen och den vackra babykorgen, som vadderats och bäddats så mjukt åt små knubbiga lemmar och ett litet dunigt huvud. Lilla Joy skulle aldrig sova där, hon hade funnit en kyligare och trängre viloplats.

— Så går det med ens högspänta förhoppningar, suckade fröken Cornelia. — Som jag längtar efter den här ungen — och just en flicka ville jag haft!

— Jag kan bara känna mig tacksam över att Annes liv skonades, sade Marilla och återkallade med en rysning minnet av de timmars mörker, då flickan hon älskade gick genom dödsskuggans dal.

— Stackars, stackars lamm! Ska hon någonsin kunna bli glad igen? sade Susan.

— Jag avundas Anne, utbrast Leslie med plötslig häftighet. — Och jag skulle avundas henne, även om hon hade dött. Hon var mor en enda härlig dag. För det skulle jag med glädje ge mitt liv.

— Så där ska man inte tala, Leslie lilla, sade fröken Cornelia i milt föreställande ton.

Hon var rädd, att den alltid värdiga och behärskande fröken Cuthbert skulle ta anstöt.

Annes tillfriskande gick långsamt, och det var mycket, som bidrog till, att den tiden kändes påkostande för henne. Blomsterprakten och solskenet omkring henne hade förlorat sitt behag, hon förmådde ej rätt glädjas över någonting, och när regnet öste ned, sörjde hon över, att det piskade så grymt den lilla graven på andra sidan bukten. När vinden suckande ven genom popplarna, hörde hon i den sorgsna klagande röster, som hon aldrig hört förut.

Vänliga besökande sårade henne med välmenta platthe[ 125 ]ter, varmed de sökte trösta henne över hennes förlust. Ett brev från Phil Blake lade ytterligare sten på bördan. Phil hade hört talas om lillans födelse, men inte om hennes död, och hon skrev till Anne ett humoristiskt och uppsluppet lyckönskningsbrev, som sargade henne långt in i hjärterötterna.

— Ack, vad jag skulle ha roligt däråt, om jag haft min lilla barn i behåll, sade hon gråtande till Marilla. — Men när nu lillan är död, så kännes det som den mest utspekulerade grymhet — och ändå vet jag ju, att Pihl inte för sitt liv skulle vilja göra mig ledsen. O, Marilla, jag fattar inte, hur jag någonsin mera ska kunna bli lycklig — det är, som om allting skulle göra mig ont.

— Tiden läker alla sår, sade Marilla, vars själ flödade över av deltagande, men som aldrig kunde lära sig att uttrycka det på annat sätt än genom vissa hävdvunna och rätt trivala talesätt.

— Jag tycker det går så orättvist och underligt till här i världen, sade Anne i upprorisk ton. — Små barn födas till världen och få leva, där man inte alls vill ha dem — där de bara vanvårdas och försummas — där de få umbära alla utvecklingsmöjligheter. Jag skulle ha älskat min lilla flicka så ömt — jag skulle ha vårdat henne så samvetsgrant — allt, som hade kunnat göras för en liten späd människoplanta, skulle jag gjort… Och ändå fick jag inte behålla henne.

— Det var Guds vilja, Anne, sade Marilla, hjälplös inför värdsalltets gåta — det varför, som framgår ur oförtjänt lidande. — Och lilla Joy har det mycket bättre, där hon nu är.

— Nej, se det tror jag absolut inte, såde Anne med stor bitterhet. Och när hon såg, att Marilla såg förfärad ut, tillade hon lidelsefullt:

— Varför skulle hon då födas alls — varför födes någon av oss — om vi ha det så mycket bättre döda eller ofödda? Jag tror inte det är bättre för ett barn att dö vid födelsen än att få leva ut sitt liv — älska och älskas — fröjdas och lida — uträtta sitt arbete och åt sig dana en karaktär, som skänker det en personlighet i evigheten. Och hur vet du, att det var Guds vilja? Talade ni inte härom kvällen om »det ondas princip»? [ 126 ]Vem vet, när inte det ingriper i våra liv och händelsernas gång? Och sådant skall man foga sig i med undergivenhet och resignation!

— O Anne, tala inte så där — det är ju hädelse, sade Marilla, på allvar orolig för att Anne skulle sjunka ned i otrons dy. — Vi kunna inte förstå — men tro måste vi — vi måste hysa den fasta förvissningen, att allt, som sker, sker till vårt bästa. Jag vet, att du måste finna det svårt att tänka så just nu. Men försök att vara tapper — för Gilberts skull! Han är så ängslig och bekymrad för dig. Dina krafter komma alls inte tillbaka så, som de borde göra.

— Ack, jag vet, att jag har varit mycket självisk, suckade Anne. — Jag håller av Gilbert mer än någonsin — och jag vill leva för hans skull. Men jag känner det alldeles, som om en del av mig själv ligger begraven därborta på kyrkogården på andra sidan viken — och det värker så i mitt hjärta, att jag är rädd för varenda ny däg.

— Den värken kommer inte alltid att kännas så svår, Anne.

— Tanken på, att den kanske en gång kommer att försvagas, plågar mig mer än någonting annat, Marilla.

— Ja, jag vet det nog, jag har själv haft den känslan i samband med andra ting… Men vi hålla ju alla så mycket av, dig, Anne — visst vill du leva! Kapten Jim har varit här varenda dag och frågat så deltagande efter dig — och stackars fru Moore irrar här omkring som en fridlös ande — och fröken Cornelia hittar på den ena läckerheten efter den andra, som hon lagar i ordning åt dig. Susan ser det inte med just så blida ögon. Hon tycker, att hon kan laga lika gott som fröken Bryant.

— Den snälla Susan! Ack, alla ha varit så rara och änglagoda mot mig, Marilla. Jag är inte otacksam — och kanske — när den här pinande värken gått över en smula — ska jag känna, att jag kan fortsätta med att leva.